Stackars Theo. Nu har jag börjat rota i hans leksakslådor (av plast, från Ikea, som för över en ganska stark lukt på det som ligger i dem). Cirka 60 % av det han leker med är gjort av plast. Det är Duplo, grejer från Fisher Price, och så hans favoritleksak - en grön traktor som Tomas köpte för trettio kronor, eftersom den var trasig redan i affären. Denna traktor är den bästa som finns. Den kan köra vart som helst, på väggar, på tv:n, i duschen och i sandlådan. Eftersom Theo alltid vaknar i arla morgonstund, låååååångt innan jag och Tomas frivilligt stiger upp, brukar vår son få tio minuters lek för sig själv, utan någon av oss vuxna. Och jag vaknar ALLTID med det gröna fordonets stora hjul intrasslade i mitt hår. Jag letar nu med ljus och lykta, efter ett likvärdigt eller bättre substitut för denna fantastiska leksak. Hormonstörande ftalater ingår nämligen i denna söta traktor avsedd för barn.

I måndags försökte jag nå någon på Lego för att fråga vad Duplo är gjort av, vilken plast, vilka färgämnen. Det tog mig en timme. Och jag fick till en början inget riktigare svar än att det var samma plast som används i engångsbestick och att den därför var ofarlig. Jag stod på mig och frågade vilken typ av plast det var, och efter en suck och lite knapprande på en dator säger tjejen att det är ABS-plast. Ok. Jag frågade om Duplo alltid använt samma ingredienser. Theo leker nämligen också med det gamla Duplo jag själv lekte med i slutet av åttiotalet. Och hon sa att det var samma. Då fortsatte jag att fråga om de ämnen med vilka klossarna färgats, och hon bad om min mailadress för att maila dessa uppgifter till mig.

Tack.

Och så lade vi på.

Jag har fortfarande inte fått något mail.

Och jag vill inte plocka bort hans klossar för att de eventuellt kan innehålla färgämnen som inte är speciellt nyttiga.

För jag själv älskade Duplo då jag var liten.

Och vart ska man dra gränsen?

"Lite hormonstörande ämnen är ok, för det är ju så roligt med Duplo!" eller "Jag lekte minsann med blablabla då jag var liten och jag verkar inte ha tagit skada" eller "Men allt är ju farligt! Ska man leva i en bubbla eller?"

Jag tänker på Unicefs omskrivning av det svenska ordspråket (från "Alla kan inte allt, men alla kan något" till) "Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något".

Och så gör jag något.

Tack Försäkringskassan!

Min graviditetspeng är beviljad.

Från och med nu är jag gravid på heltid.

Vi har haft besök från Värmland hela veckan. Från söndag till i går. Det låter långt, men kändes kort.

Och jag har tjatat och tjatat om kemikalier.

Stackars Tomas.

Stackars min familj.

Varför har detta blivit så stort för mig?

Är det en graviditetsgrej?

När jag var med Theo kunde jag bara tänka på potatis, denna gång har jag utvecklat kemikaliefobi.

Kommer det att gå över?

Vår stackars son har fått traska runt i sina vinterkängor i vårvärmen liiiiiite för länge. Detta för att jag varit på jakt efter ekologiska skor, helst i skinn utan krom, helst riktigt bra för växande fötter, helst snygga, helst utan lim, helst med rågummisula och naturligt skosnöre i lin. "Kosta vad de kosta vill" resonerade jag med näsan tryckt mot datorn, ivrigt googlande. Till slut hittade jag ett bra alternativ som, trots att det inte uppfyller alla mina krav, är good enough.

Theo pekar på gräs iförd sina nya skor.

De fungerar även bra att springa i.

Jag har rensat ur vårt badrumsskåp. En hel ICAkasse for osorterad raskt ned i smutsig soptunna. Jag vet inte hur mycket pengar jag spenderat på hud- och hårvård genom åren. Jag vill heller inte gissa hur stort värdet på de produkter som hamnade i soporna var. (Men vad ska jag egentligen med de-puffing ögonroll-on till?) Jag har provat tusen olika märken, tusen olika produkter, men ingenting har fungerat så bra som det jag använder just nu (tills jag hittar bra alternativ till, exempelvis Ole Henriksen, Murad och Clinique - som jag ändå trott varit "vettig" hudvård) - H2O.

Vanligt vatten.

Det var lite ovant i början. Jag har omständligt rengjort/peelat/de-puffat/återfuktat ansiktet två gånger om dagen i flera flera år (detta trots att jag egentligen inte använt smink sedan jag var typ tjugoett). Nu slipper jag.

Kvar i vårt badrumsskåp från Ikea står, i jämförelse med förut, ingenting (Tomas grejer har jag dock ej rört - han har till och med butylparaben i sitt schampo, men han är över arton och får ta ansvar för sig själv). Jag har kvar schampo, balsam, tvål, deo, tandkräm och hårborttagningsvax. Jag har t o m slängt mina (dyra) parfymer som innehöll ftalater. I Danmark uppmanar man gravida att ej använda parfymerade produkter, just på grund av ftalaterna. Överhuvudtaget verkar danskarna ha kommit längre då det gäller kemikalier och graviditet. Och här har jag gått och nojjat för lite gammal skinka jag åt som smörgåspålägg.

Ja, ja, ja, jag vet att jag är tjatig. Men jag har letat efter en hobby nu då jag ska vara mammaledig för andra gången. Och detta är faktiskt intressant, roligt och viktigt.

"Sista lorten stänger porten"

I tisdags ringde en man till Ring p1 (jag lyssnar kanske ohälsosamt mycket på p1?), jag minns inte vad han hette, men han ville prata om kärnkraftskatastrofen i Japan. Han talade inte länge och hans poäng var att de som i dag är ansvariga för kärnkraften i Sverige, som tycker att vi ska fortsätta bygga, fortsätta hålla verken i gång, ska anmäla sig som frivilliga att resa till Japan och sanera. Och det är ju en god idé!

Han menade att reaktorerna fortfarande är utom kontroll, att hela situationen fortfarande är utom kontroll. Och att de har användning av folk som gör korta arbetsinsatser vilka inte kräver så mycket kunskap. I exempelvis Tjernobyl stod ju folk och skyfflade rasmassor från reaktorn, vilket inte kräver så mkt förkunskaper, dock en vilja att exponera sig för strålning i korta perioder.

Så, Fredrik Reinfeldt, ta det onda med det goda, pruttis!

Jag fattar inte hur man inte kan känna panik över att kärnkraftsavfallet inte går att "göra sig av med"? (Öh, nej, att gräva ner det så att det inte syns gills liksom inte). Att vi får dras med skiten i tid och evighet. Att vi sedan lämnar över detta oönskade arv till våra barn och barnbarn att förvalta.

Var

så

goda

!

Hej då kaffe (för nu)

Rekommenderad "kaffedos" för gravida är tre koppar kaffe per dag. Livsmedelsverkets definition av en kopp är 1.5 dl. Det blir (1.5 x 3 =) 4.5 dl kaffe om dagen. För mig är en "kopp" (läs: mugg. Ingen dricker väl längre kaffe ur koppar?) cirka 3 dl. Jag har druckit runt tre "Ellen-koppar" kaffe om dagen i princip hela min graviditet. Det är (3 x 3 =) 9 dl kaffe om dagen. Nästan en liter! Dubbelt så mycket som rekommendationen!

Bra va?

Så i dag drack jag en liten kopp kaffe med mycket mjölk, snörade skorna, tog Theo med mig till närmsta affär och köpte te.

(Kriterier:

Det ska vara ekologiskt.

Det ska smaka gott.

Det ska helst vara grönt.

För säkerhets skull valde jag de sorter som vunnit Great Taste Gold 2009 och 2010. Ja, för då måste de ju smaka Great! För den som orkar, följ länken och spola fram till 0.34)

Inget mer kaffe tack.

Det känns lite som att sluta röka.

Jag kände suget tidigare i eftermiddags. Tröttheten smög sig på. Theo var gnällig. Jag ville slänga mig i soffan med min vuxenvälling (det vill säga kaffet).

Jag stod emot.

Tog inte ens en mugg te.

Jag la mig med min son på armen och läste ut hela Vem ska trösta Knyttet?

Sedan var vi lite piggare båda två.

Så hej då kaffe!

Vi får se hur lång tid jag kan hålla ut.

På p1 i förrgår ...

... pratades det i ett ganska kort inslag om barn i bakåtvända barnvagnar, och hur man som förälder främjar barnets språkutveckling genom att tala med dem.

Jag minns då Theo kom, och han var så liten och bara ville vara nära hela tiden. Jag orkade bara kolla på tv, ligga med sovande baby på magen och laptopen oergonomiskt placerad på soffbordet eller läsa bok. Jag hade dåligt samvete, för det kändes som att jag inte umgicks med honom, som att vi inte gjorde ngnting, fast han var med mig hela tiden (dock kan jag ju meddela att jag under graviditeten också kunde tycka synd om Theo i magen. Guuuuud, vad tråkigt det måste vara där. Bara svart och ljummet. Vad gör man egentligen? Förutom att växa? Hahahaha ...). Så jag pratade med honom. Läste högt, kommenterade allt på tv:n eller datorn. Och fanns det inget vettigt att kommentera där berättade jag om vad jag såg i rummet. Hahaha, jag kände mig sinnessjuk. Jag berättade om vilken typ av tapeter vi hade, vilka böcker som stod i bokhyllan, vart allting i vår lägenhet kommer i från. Jag berättade om sprickor i taket och våra grannar.

Hur som helst, nu handlar det om barnvagnar. Läs hela studien här! Lång, men intressant.

Jag skulle inte vinna en diskussion

En naturlig "reaktion" då man sätter ett barn till världen torde ju rimligtvis vara att fundera över vilken typ av samhälle du inviger din avkomma i. Hur ser världen ut? Är det rätt att addera ännu en mun att mätta till denna redan svältdrabbade tillvaro?

En motivering till varför jag valt att skaffa först ett och sedan två barn (om jag själv får bestämma blir de säkert fler) genom egna graviditeter är att det är det bästa jag gjort! Inte bara för min egen del utan också för världen och min direkta omgivning. Om man utgår från devisen ingen människa är en ö (i sin helhet: "Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig." John Donne 1623). Det kan låta hur pretto som helst, men om jag förut förstod ordens innebörd är det inte förrän nu jag äntligen utvecklat tillräckligt med empati för att kunna efterleva dem. Jag vill att världen ska bli bättre för det är ju i denna värld mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare ska leva och i verka. Jag kan ju inte bara lämna dem i sticket.

Ok, detta känner man med största sannolikhet även då man adopterar ett barn. Men jag tror att jag har behövt tillströmningen av "graviditetshormoner" för att fatta. Låter jag dum nu? Vet jag egentligen vad dessa hormoner gör med mitt psyke?

Nej, inte egentligen. Jag har inte läst på, och om jag inte googlar vet jag inte ens namnet på dessa hormoner.

Så är det ett "såpbubbleargument"?

Ja.

Fast ändå inte.

Under dessa tjugoåtta veckor har det liv som vuxit fram inom mig sällskapat med ett allt större samvete. Det är som i den gamla videon med han den där vad han nu heter, där man ser en tjej med ett hjärta i famn, som är jättestort, men som krymper ju tristare människor hon möter. Ni vet. Fast det är inte mitt hjärta som krymper, utan min ansvarskänsla som växer. Vad kan jag göra? Hur ska jag göra det? Är det tungt att bära?

Ja.

Det är sjukt jobbigt att bry sig. Man mår dåligt. Jag har fått blunda mig igenom nyhetssändningar från Japan. Jag kan inte se tsunamin skölja in över bilister som lönlöst accelererar för att komma undan. Jag kan inte somna på natten för att jag ligger och tänker på hur kvinnan i en reklam säger: "Inget barn ska behöva vara så här smalt" medan hon klappar en mager liten flicka så som man klappar ett leksaksdjur. Jag kan inte ens lyssna på Tomas kulsprutesmatter från Call of Duty.

Jag har förut varit mycket duktig på att stoppa mitt huvud i sand. Men det är inte lika lätt längre.

Så, tack mina älskade barn!

Vecka 27+6

Jag bjuder er en mörk bild på min mage. Den är mindre än genomsnittet, men räcker gott och väl för mig!

I morgon går jag och magen in i tjugoåttonde veckan tillsammans. Jag sänker huvudet och säger detta till vår bebis därinne. Och hon blir vild av glädje! Spark spark spark. Jag kan inte minnas att Theo var så våldsam mot mina inre organ. Barnet därinne är tokigt. Sparkar och trycker. Ibland har det känts som att jag skulle kunna ta tag i hennes fot (eller armbåge, eller vad det nu är som sticker ut) och hålla fast ett tag. Sådana "berg" skapar hon på min arma buk.

Två möjliga orsaker till detta:

1 Moderkakan ligger i bakvägg (den befann sig i framvägg med Theo) vilket gör att jag känner mer.

2 Det är andra barnet (vilket för mig verkar innebära förra graviditetens krämpor gånger två).

Det känns som att jag återigen gått in i puberteten, mina hormoner svallar lite så där i största allmänhet, men forsar i synnerhet då jag möter barn.

I går var jag nära att ta till lipen tre gånger:

1 I dag är det sol, men i går blåste det storm, var kallt och grått. Jag hade ett ärende på Handelsbanken som ligger vid Stortorget (närmare havet = mer blåst). Precis innan entrédörrarna passerar jag en mor med barn i vagn. Barnet (i ettårsåldern) hade ingen mössa! Ja, jag vet, jag tjatar om mössor hit och mössor dit, men herregud! JAG ville t o m ha mössa. Vinden for genom de små fjunen och barnets mun var i hoppressad till ett tunt tunt streck. Man får inte berätta för andra mammor hur de ska ta hand om sina barn, för "endast du är den perfekta mamman åt just ditt barn". Eller, hur var det nu?

2 Inne på Handelsbanken, från ett kallt Malmö till en överhettad bank. Jag bar skinnjacka och halsduk och snart började svetten pärlas i pannan. Så ser jag ännu ett barn med mössa! En mamma med sina två barn ska ta ut 30 000 kronor (detta kan vara en av anledningarna till varför hon verkar vara så stressad). Ena barnet är kanske fyra, det andra sitter i vagn, i åkpåse, med ytterkläder och vintermössa och är kanske ett. Det förmodligen supervarma barnet börjar gnälla, först lite stillsamt, sedan mer och mer. Mamman säger "sssch" utan att släppa blicken från kassörskan som hanterar hennes dollars. Barnet i vagnen skruvar på sig vilket gör att vintermössan kanar ner och täcker hans/hennes ögon. Barnet, svettigt och tillfälligt blint, börjar skrika förtvivlat. Mamman, fortfarande utan att titta på barnet, börjar dra barnvagnen fram och tillbaka samtidigt som hon pratar med kassörskan. Och återigen, kanske att jag vänligt skulle kunna göra mamman uppmärksam på att barnet faktiskt inte såg ngt och att detta kan ha ngt att göra med skriken. Hur hade jag reagerat om en främmande typ gjort detta mot mig? Och spelar det ngn roll eftersom det ju är barnet det handlar om här, som förmodligen håller på att svettas ihjäl och temporärt är utan synförmåga. Innan jag hunnit bestämma mig för vad jag skulle göra blev det min tur och problemet löste sig av sig självt(?).

(Nu kan man ju undra varför jag hänger upp mig så på mössor. Jag vet inte riktigt. Men enligt mina parametrar verkar man ju vara antingen en god eller dålig moder beroende på när mössan åker på alternativt av. Detta är ingenting jag medvetet tycker eller ens kan stå för).

3 Ett treveckors kryp (ja, han/hon var så tunn, som en nätt liten insekt) besökte mig på jobbet i går. Hur kan något så litet ändå fungera?

Ordning & Reda

Precis som förra graviditeten så "boar" jag. Mitt "boande" går enkelt förklarat ut på att göra mig av med nästan allt jag äger. När väggarna är kala och lådorna tomma är jag färdig. När lägenheten enbart är möblerad med en säng, en stol, ett bord, en kopp och en sked kommer jag vara nöjd.

Finns det ett ord för detta beteende? För visst måste det vara en störning av ngt slag? Hur som helst, för ngr veckor sedan skänkte jag en stor blå Ikeapåse till Myrorna, och i dag går jag igenom mina gamla cd:s.

Detta

tar

tid!

Inte för att jag har så många kvar, jag har inte köpt en cd-skiva sedan 2006 (det är fem år!) och jag har redan haft en "boa"vändning då en massa skit åkte ut. Nej, det tar tid för att jag måste lyssna igenom allt. I princip. Och med hjälp av musiken minns man! Och det som jag fortfarande vill minnas och det som fortfarande är bra sparar jag ner i filer på externa hårddisken.

En parantes: är inte den digitala tekniken fantastisk! Du kan äga/spara massa musik i en liten och snygg dosa istället för trista skivor som du måste göra av ngnstans. Eller ännu hellre, ha musiken enbart svävande i rymden via Spotify. Cd-formatet måste för övrigt vara det näst fulaste efter minidisc.

Har det gjorts ngr vetenskapliga undersökningar kring detta att man som blivande förälder "gör bo"? Varför känner man sig manad att städa, rensa, renovera eller bygga nytt? Det är sjukt, I'll tell you, varför ska man drabbas av mani då man redan är hemskt trött?

Dagens låt

Radiohead (världens sorgligaste band) har bestämt sig för att släppa en tidning i samband med sin nya skiva. Brittiska The Guardian svarar med att göra en cover på Radioheads Creep. Och lyssna, vilket fint resultat!

Evolution

Totalt (för mig) overklig händelse som utspelade sig tidigare i kväll, cirka 18.37:

Theo Harry Lazar sitter på vardagsrumsgolvet och leker med sin kassaapparat i plast från Fisher Price. Det har börjat skymma ute, och gardinerna som är halvt fördragna, gör att ljuset i rummet blir skumt. Då reser sig Theo Harry Lazar, lämnar sin leksak, går till lampknappen belägen cirka fyra meter bort bredvid dörren och knäpper på taklampan.

!

Sedan går han lugnt tillbaka till sin kassaapparat, slår sig ned framför den, och fortsätter leken i mer behagligt ljus.

!

Fatta!

Jag vet inte om jag är onormal, men herremingud vad han utvecklas! Antagligen såg vår son lite sämre i det allt mörkare rummet och bestämde sig därmed för att göra något åt det! Orsak verkan orsak verkan. Han var ju nyss en spädis. Som bara kunde vifta med armar och ben och forma munnen till ett o.

Jag älskar Bodil Malmsten! Och jag har försiktigt börjat lobba för att döpa vårt kommande barn till Bodil.
Bodil Lazar.
Det har en bra rytm.
Foto: Jessica Bentsen

"Snack" i dataljus

Vinden viner utanför och jag sitter vid datorn och äter ett "snack"↓

som är precis lika gott som det ser ut.

Det är bara smör på mackan.

Massa smöööööör.

Jag undrar hur många kilo jag egentligen gått upp hittills?

Ska till barnmorskan nästa vecka, då får jag se.

Tomas söver Theo↓

som ger oss så enormt mycket kärlek!

I dag har vår son även visat sitt väl utvecklade kärleksfulla beteende mot sin omgivning, då han i lekparken pussade både torra, bruna löv och lyktstolpar.

Vad sägs om ...

... ett set till baby med badborste och kam i ask, läder och silver?

Är det onödigt?

Är det här jag ska dra min gräns vid shoppandet av babyprodukter?

Tack min son!

Läst bok vecka 09 är Ditt kompetenta barn av Jesper Juul.

Jag köpte den för ungefär ett år sedan och läste den redan då, men jag vet inte om jag hade ammehjärna eller om jag bara inte orkade ta till mig texten. Så jag bestämde mig för att läsa den igen. Och direkt efter att jag läst den, gick jag igenom den ännu en gång och utsatte texten för närläsning (denna metod jag fick lära mig i delkursen lyrikanalys och som jag i princip har glömt). Vad skriver Jesper egentligen? Vad menar Jesper egentligen? Generöst har jag strukit under varannan mening, då jag känner att nästan allt i denna pocket kommer vara värt att komma i håg. Eftersom han betonar vikten av ett personligt språk familjemedlemmar emellan kändes det extra viktigt för mig att förstå vartenda ord i denna bok. Ordval är betydelsefullt i det mellanmänskliga mötet. Speciellt i mötet mellan förälder och barn. Detta är lärdom 1!

Lärdom 2 är att man ska möta sina barn så autentiskt som möjligt. Sitter jag uppslukad i min bok då Theo kommer med Duplo och vill bygga, har jag faktiskt som människa all rätt i världen att säga: "Jag vill läsa färdigt detta kapitel först, sedan kommer jag och leker med dig". Jag måste inte lägga ifrån mig boken direkt, till förmån för Duplot, för att undvika att få skuldkänslor då jag upplever att jag avvisar honom. Theo mår inte dåligt av att jag just då hellre vill läsa än att vara med honom - ngt jag med huvudet vet, men dock inte med hjärtat. Det är snarare bättre för vår son att lära sig (på detta naturliga sätt) att man inte kan få allt man vill med en gång.

Detta berör Jesper även då han förklarar sin syn på gränssättning. Istället för att bygga ett staket runt barnet med tydliga gränser, låter man honom/henne vara gränslös. Det är du som förälder som ska sätta upp dina gränser. Exempelvis: "Jag vill inte att du springer in med skorna på". Då har du, som förälder, dragit en gräns för vad du känner att du pallar med att städa.

Detta att använda orden "Jag vill inte ... " istället för "Du får inte ... " är en del av det Jesper menar då han "pratar" om det personliga språket. Det har tidigare låtit som en liten skillnad för mig, men mötet med min son ändras enormt om jag säger till honom att "jag inte vill att han ska röra min mobil, för att jag är rädd om den" snarare än att jag säger "Aj aj aj, du får inte". Han är inte dum, han lyssnar på vad jag säger. Precis som då jag säger att "det ser ut som att du är jättetrött Theo, jag tror att det är bäst om vi går och lägger oss", istället för "oj, vad du är trött. Nu sover vi". Det låter som en pytteskillnad, jag vet, och jag hade nog inte trott att det skulle förändra ngt, men det gör det! Han märker att jag inte påtvingar honom en känsla, utan bara berättar om vad jag "tror" att han känner. Och därmed är han lättare att söva på kvällen.

Den största lärdomen jag hittills blivit given är nog den att man som förälder ofta är så upptagen med att ge och ge och ge att man inte inser vad det är ens barn kan ge dig. Typiska tankar som rullar runt i mammors och pappors huvuden: ger jag tillräckligt med mat? ger jag tillräcklig stimulans? ger jag tillräckligt med frisk luft? sätter jag på honom tillräckligt med kläder? ger jag honom de bästa av förutsättningar? bla bla bla ... Detta är ju naturligtvis inga dåliga frågor att ställa sig själv, men om man enbart fastnar här blir relationen så ensidig. Jag skulle inte må så himla bra om Tomas enkom fokuserade på mig i vårt förhållande, om han struntade fullständigt i sina egna behov för att istället uppfylla mina. Det skulle antingen få mig att känna skuld eller så skulle jag bli en självcentrerad person som tror att människor i min närhet endast existerar för min skull (typ). Denna vecka har jag funderat massor över min egen uppväxt och hur den format mig som person, OBS! inte hur den format mig som förälder utan som person. Bland annat har jag ringt min egen stackars mamma, mitt uppe i en köksrenovering, och beskyllt henne för att ha gjort mig skadligt prestationsinriktad. Jag har börjat försöka kartlägga mina dåliga respektive bra egenskaper, vilket i slutändan kommer att få mig att utvecklas. Jag har insett att detta är ett arbete jag påbörjade redan 2009.10.02 strax efter klockan 18.00 på kvällen, men att jag numer reflekterar kring detta på ett mer medvetet sätt. Theo har, med andra ord, alltså gett mig en möjlighet till massiv personutveckling. Endast genom att finnas till.

Tack för det Theo Harry!

Ett minne blott

I går, på ettan eller tvåan, sändes tv-programmet Plus. I detta avsnitt behandlade de bland annat näringsvärdet i barnmatsburk vs. hemlagad mat avsedd åt barn. Vad de kom fram till var för mig en nyhet. Jag har levt i en idiotisk förvissning om att det är lika bra, om inte bättre, att ge barn burk eftersom man då vet att de "får i sig det de ska" (vi som dessutom till nittionio procent köpte KRAVmärkta burkar till Theo kunde ge oss själva en lite hårdare klapp på ryggen). I reklamen kunde man läsa så fint om de skonsamma tillagningsprocesser vilka möjliggjorde att man behöll en mycket stor del av råvarans näringsämnen. För barnmatsproducenterna vet väl vad de gör, eller?

Hela Theos första år köpte vi burk på burk på burk på burk. Smidigt! Lätt! Varken jag eller Tomas åt lunch själva. Om det inte blev ngt kvar i burken. Då åt vi det. Vi orkade helt enkelt inte laga mat två gånger per dag.

Både lunch OCH middag?

Guuuuuuud, vad jobbigt!

Strax innan vår sons ettårsdag bestämde vi gemensamt att aldrig mer köpa barnmat på burk. Nu skulle vi laga vår egen. Detta beslut fattades främst på ekonomiska grunder då det är mycket mycket billigare att laga egen mat än köpa en portion i glas för typ femton spänn. Och sedan dess har jag lärt mig att fixa större mål upp till två gånger per dag. Det är inte jättekul och blir inte heller alltid jättegott, men belöningen (i form av ett förmodligt större vitamin-, protein- och järninnehåll) är jättebra!

Avsnittet finns tillgänglig fram t o m tredje april.

"Mamma, får jag en korvt-shirt" "Ja, det får du Theo"

Tisdag kväll. Jag försöker att skära ned på min konsumtion av allt (mat, prylar, kläder ...) med vår förhoppningsvis fattiga framtid i åtanke. Men jag kunde ändå inte låta bli att köpa en t-shirt i grått fylld med glada korvar till Theo. Fantastisk! Den fanns även i body-form (till små babys) och en kort sekund tänkte jag slå till, men så mindes jag hur mamma ibland klädde Sara, mig och Simon i exakt likadana kläder (oftast jeansjacka, jeans och en t-shirt/sweatshirt). Vi har en hemvideo när vi alla tre springer i en backe, iklädda just jeansjacka, jeans och varsin Tom & Jerry sweatshirt. Var det ok att göra så? ÄR det ok att klä sina barn i exakt likadana kläder? Om inte, VARFÖR inte? För visst är det gulligt. Alla tyckte ju att det var supergulligt i julas då Theo och hans två kusiner hoppade omkring i små identiska kostymset. Tre små kypare med svettiga pannor (de blev varma av allt paketöppnande) och pressveck på byxorna. Även fast det är sött är det ngt inom mig som tar emot. Är det kanske för att jag inte vill vilja klä mina barn likadant? Att jag bara har fått för mig att det är fel? Att det kommer bli svårt för dem att odla egna personligheter ifall de kläs i matchande textilier med korvtryck? Tror jag verkligen det på riktigt? Detta liknar det dilemma jag ställdes inför under vårt ultraljud. Ska vi ta reda på bebisens kön? Vi tog ju inte reda på av vilken sort Theo var. Jag vet att anledningen till att vi inte gjorde det var för att Tomas inte ville. Denna, andra, gång var Tomas mer öppen. Han var inte drivande, men sa heller inte bestämt nej. Och jag är svaaaaag. Jag kan ju inte hålla mig. Sköterskan sa: "Titta bort nu om ni inte vill veta.", "Äsch", sa vi "ser vi så ser vi." Och så utbrast vi båda: "Japp, vi såg vad det var. Lätt!" "Jaha", sa sköterskan. "Om jag säger vad det är för något, berättar du då jag ifall jag har rätt?" frågade jag. "Ja", sa sköterskan. Och så sa jag vad vi trodde att vi sett. Och hon sa att hon inte höll med.

Därmed var det avgjort.

Vi vet nu vad vi väntar.

Båda jag och Tomas gick upprymda hemåt. Dock fanns en liten bitter eftersmak. Jag önskar att jag var en sådan person som inte vill veta sitt kommande barns kön. Det känns som att det är lite "fult" att ta reda på om det kommer en hon eller han. Jag fick så många ryggdunkar förra gången då jag sa att vi inte visste. (OBS! Dock inte av de på förlossningen. De bara frågade om vi visste, vi sa nej, och de sa okej. Jag älskade de kvinnor som tog hand om oss då jag blev förlöst.) Jag vill inte vilja veta. Men nu gör jag det och det är bara att acceptera. Och varför inte egentligen? Att vi vet att det är en bebis av h*nkön som ska komma betyder inte att h*n är mindre/mer efterlängtad, eller att h*n kommer att bli mindre spännande att möta. Tomas sa: "Var inte ledsen för att vi vet, vi får se hur vi gör nästa gång."

!

Älskade Barn

Jag är gravid, jag känner mig supergravid. Tidigare i dag gjorde foglossningen sig påmind då jag framåtböjd bar min son, hållande i hans armhålor (ingen blöja, snoppen i vädret) medan han kissade droppvis hela vägen från köket till badrummet. Då vi äntligen nått pottan var hans kissnödighet över och min svank paj. Jag vet att man ej är sjuk då man är gravid, inte heller handikappad. Men jag känner mig sjuk och handikappad. Stundtals.

För länge sedan bestämde jag mig för, att likt Lena Adelsohn-Liljeroth, läsa minst en bok i veckan. Jag fattar inte hur hon hinner? Utöver all jobbläsning? Hur som helst. Vecka 08 startar jag med boken Älskade barn av Marianne Fredriksson. Jag köpte den för fyrtio spänn i en secondhand-handel för böcker, skivor och sådant, och valde den enbart för titel och omslag. (Ja, jag är förutsägbar. Jag är intresserad av allt som har med barn att göra.) Med högtravande, overklig dialog huvudkvinnorna emellan närmar de sig långsamt varandra. Mest gillade jag den för att karaktärerna mot slutet kommer att umgås i en väldigt icke-homogen grupp. Tanter, unga kvinnor, barn, konstnärer, jurister - allt om vartannat, samlas i en prunkande högsommarträdgård. Jag kände en lätt avund mot detta eftersom jag själv rör mig i en ytterst heterogen skara bestående av par i min egen ålder med barn, eller par i min egen ålder som snart ska ha barn eller kan tänka sig att snart ha barn. Detta är nog inte så bra för vidgandet av ens vyer.

Torsdagen den tjugofjärde februari

I dag är jag fri från arbetet, och redan i går kväll bestämde jag och Tomas att familjen skulle äta frukost på ett passande café. Det var svinkallt ute, men vi gick ändå till Systrar & Bröder för att (som betalande gäster) nalla från deras frukostbuffé. Vad jag inte visste var att det inte bara serverades "frukost" (i form av "frukost" så som vi känner den, med fil, müsli, ägg, kaviar, scones och ostar) utan där bjöds även på "frukost lämplig för tjockisar"! Där fanns kanelbullar, kakor, muffins, sockerbullar, chokladmoussetårta (!) med mera ... Och man fick ju äta så mycket man ville! Jag ville få valuta för de sjuttiofem kronor jag betalat så jag tog "påtår", "tretår" och till och med "fyrtår" innan huden på magen började spänna outhärdligt. Men fantastiskt var det!

I övrigt har jag:

- somnat på soffan

- vaknat då Theo slängde ett hårt plasttåg på mitt stänga öga

- gråtit för att Theo slängde ett plasttåg på mitt stängda öga

- skrattat för att jag gråtit för att Theo slängde ett plasttåg på mitt stängda öga

- och lagat morotssoppa

Jag är nu i vecka 21 + 4. Magen är stor och babyn sparkar mycket varje dag. Det är enklare att knyta an till barnet i magen denna gång. Kanske för att jag, vis av erfarenhet, lättare kan förstå att någon lever där inne och faktiskt en dag ska pressas ut. Och hur kommer det då att bli?

Theo kommer ju vara äldre då än nu och han har redan börjat lägga ihop två och två då det kommer till min och Tomas "uppfostring". Han vet att då vi säger nej betyder det oftast att han inte får göra något på grund av att det är farligt. Att han kan bränna sig och få ont om han exempelvis skjuter stolen till spisen, klättrar upp, knäpper på plattorna och lägger sina händer där. Det är bra. Vi försöker sätta gränser samtidigt som vi absolut inte vill kuva honom. Det är svårt. Ibland undrar man vad omgivningen tycker om sättet på vilket man hanterar sitt barn. Som i dag, då vi åt frukost, lät vi Theo som redan ätit spatsera omkring med ost, och/eller brödbit i hand. Han behövde inte sitta stilla och äta vid bordet, och jag funderade på vad övriga gäster ansåg om detta. Theo är social. Han gillar att gå fram till folk och säga hej eller vinka. Detta gjorde han också. Så fort han gick "för nära" eller närmade sig ingången till caféets kök sa jag eller Tomas åt honom att där fick han inte vara och så gick han självmant därifrån. Han var på strålande humör och log mot alla. Personligen tycker jag att detta var helt ok. Jag och Tomas kunde äta, i relativ lugn och ro, och Theo var nöjd. Dock kände jag någonstans att man kanske inte ska låta sitt barn gå runt och äta. Varför gjorde jag det? För att jag själv, som liten, var tvungen att sitta vid bordet då jag åt? Som vuxen kan jag lätt äta på språng: take-awaylatte, frukostmackan på väg till jobbet med mera ... Varför är det inte ok för ett barn?

Jag längtar till sommaren

Från i somras då familjen promenerade i ett grönområde. Ja, jag vet att jag är så vit att min hud reflekterar solens strålar.

Är det ngn som hört talas om downshifting? Slow living? Slappa, slöa, dega, lata sig, softa, chilla, ta det lugnt en stund? Hur gött verkar det inte? Att mitt på dagen ta en siesta, läsa bok i hängmatta, tugga på ett grässtrå - ja, ni fattar? Som i Cacka Israelssons sång Gone Fishing (Jag Metar): "Gone Fishing. Struntar blankt i jobbet mitt ... Om folk bara hade mod på var dörrpost då det stod: Gone Fishing, jag metar! Men nej, dom bara stretar". Föräldraledighet är en form av downshifting. Ja, jag vet att det är mycket jobb med ett barn (och när jag i går, på besök inuti en galleriatoalett, med svettpärlor i pannan försökte byta kissig blöja på ej medgörligt barn blev jag nästan gråtfärdig vid tanken på att jag snart ska lära mig att hantera TVÅ stycken!) men man är ändå på ett vis herre över sin tid. Jag kan ta det lugnt. Medan Theo leker med sitt duplo kan jag ligga på golvet bredvid och blunda (i alla fall en stund). Framförallt behöver jag inte ha tusen saker i huvudet samtidigt. Jag måste inte bry mig om saker som egentligen inte intresserar mig.

Dock känns det lite för präktigt att delta i en rörelse som Downshifting, men man kanske kan plocka russin ur kaka?!

Jag älskar mina barn!

Medan jag skriver detta ligger den ena med håret på ända och snusar i sängen och den andra (260-grammaren) verkar inte kunna sluta hicka.

Jag satt precis i min ensamhet och kollade på tv (första tv-kvällen denna vecka! Men det kan också bero på att Tomas inte är hemma. Det blir så tyst utan tv då.) Ett program om judiska barn under förintelsen. Barn, numera vuxna, berättade hur de hade räddats från koncentrationsläger. En pojke berättar om hur han och hans yngre bror skiljs från sin mor som ska sättas på ett tåg till Auschwitz. Lillebrodern kryper omkring på golvet och skriker hysteriskt för att han inte får följa med. Han vill ju bara vara nära sin mamma.

En flicka berättar om sista gången hon är med sina föräldrar. De har "fångats" och ska skickas till arbetsläger. Mamman ser en möjlighet för sin dotter att fly. Dottern vill inte alls fly, hon vill också vara nära sin mamma. Då får hon en hård örfil. Det är det sista hennes mamma ger henne. En smäll i ansiktet, så att hon ska springa därifrån. Det räddade hennes liv.

Jag satt i tryggheten i vår soffa och kunde bara känna en bråkdel av den fruktansvärda vånda dessa föräldrar måste ha känt. Jag skulle offra mitt liv flera gånger om bara mina barn får leva. Jag vill vara världens bästa mamma, ge dem vad de behöver och älska dem allt vad jag har.

Köpa slänga köpa slänga köpa ...

Det här med att konsumera mer medvetet är ganska svårt. Jag har av en slump ramlat in på köpstoppsbloggar och minimalistbloggar (minimalisterna säger sig ha valt "frivillig enkelhet", pretentiöst?!) och även fast jag inte håller med om allt finns där poänger! Om man (läs: jag) ställer sig frågan: "Vad behöver jag?" på riktigt, alltså verkligen på riktigt, kommer man (läs: jag) på att det egentligen inte handlar så mycket om materiella ting. I går då jag gått och lagt mig, lagom sömnig, lagom mätt, nedbäddad i rena lakan, med min son och kille bredvid mig, märkte jag att detta är en av de saker jag behöver. Jag behöver få vara nära dem båda. Det spelar ingen roll att jag ligger nära dem på lakan av egyptisk bomull, i en dyr lägenhet, i ett varmare land på långsemester, bara att jag de facto är nära dem är grejen. Och det kan jag vara var som helst och hur som helst.

Bara något så banalt som mitt frekventa illamående har fått mig att börja tänka annorlunda. Då jag är i en spyperiod kan jag sitta och trycka pannan mot våra svala fönster (det hjälper faktiskt, trots att det ser sinnessjukt ut) och känna en enorm avund gentemot alla som promenerar förbi där utanför och till synes mår bra. Åh, om man ändå hade hälsan, gnäller jag inombords, och inser att jag behöver må bra, fysiskt och psykiskt.

Det finns de minimalister som har satt ett stopp för hur mycket de får äga, de kanske sätter gränsen vid hundra ting. Hundra saker låter som ganska många grejer tänkte jag först, men sedan började jag räkna. Bara runt omkring mig, där jag sitter nu, finns runt femtio prylar. Totalt har enbart jag tillfört flera flera tusen saker till detta hem. Och bara summan av Theos leksaker är minst hundra. Så mycket onödigt vi egentligen har, eller? Hur många cd:s, till exempel, har jag och Tomas sparat? Hur ofta lyssnar vi på dem? Kan vi leva utan dem? Och är det i så fall ett roligt liv?

I denna fråga lider jag av en lätt personlighetsklyvning. Samtidigt som jag har en medfödd aversion mot prylar (jag gillar att slänga/skänka/sälja) så känner jag mig oerhört (onormalt?) tillfredsställd då jag konsumerar. Hur ska jag ändra på det?

Hur som helst.

Apropå att konsumera! Jag och Tomas har äntligen fått arslet ur vagnen och är anmälda till en utbildning i HLR och olycksfall för barn. Tusen kronor kostar det, för fyra timmar. Men detta är något som kommer vara värt varenda krona. Även om man som förälder i största möjliga mån försöker skydda sina barn kan det vara tryggt att veta hur man ska handla i fall olyckan ändå är framme.

Varför är inte detta obligatorisk utbildning på föräldrakurs eller bvc?

Söndag med min familj

Söndag i Pildammarna.

Som den mönsterfamilj vi är rastade vi barnet i närmsta park. Lät honom gunga och springa sig trött.

Sedan fika på Margaretapaviljongen. Ett ställe med enorm outnyttjad potential, beskt kaffe, fabriksbakade kanelbullar och Delicatobollar.

En riktigt bra dag. Alla tre (fyra!) var (är!) på strålande humör.

Jag älskar min familj.

Det är sent. Fast jag är pigg ändå. Jag har sovit nästan hela eftermiddagen. Min morgon samt förmiddag spenderade jag ömsom vid kassan ömsom hängandes över jobb-toaletten. Illamåendet, med eventuella tillhörande kräkningar, som brukar komma smygande vid fyra-tiden på morgonen gav inte med sig. Jag fick avbryta min arbetsdag och gå hem. Då ingen annan arbetskamrat fanns till buds fick min kära sambo täcka upp för mig.

Jag gick hem och spydde och sov och spydde och sov.

Theo ville inte sova.

Jag orkade inte stiga upp.

Theo hittade en penna.

Då jag vaknade var lakanet bredvid mig täckt av bläckstreck, på Theos mjuka ben och på min egen kind tronade (och tronar fortfarande på Theos ben) snirkliga konstverk utförda av en ettårshand. Så gjorde jag något jag svurit att aldrig göra. Jag släpade mig till soffan, knäppte på barnkanalen och fortsatte sova. Theo stod en centimeter från tv:n och dansade, pekade och tittade. Jag hatar vår tv. Jag vill inte att den ska vara en barnvakt. Ytterligare ett argument för att den ska ut.

D. W. W.

Om vikten av närhet mor och barn emellan handlar Vetenskapens Världs första avsnitt om. Samtidigt läser jag Donald Woods Winnicotts bok Babies and Their Mothers, som lite behandlar samma sak.

Anknytning.

Något av största vikt.

Donald menar att en mor besitter en intuitiv förmåga att veta vad hennes barn behöver. Krångla inte till det, säger han, lita till din förmåga.

Gött.

Mjukt ska mjukt ha

Ett barn och tusen mjuka djur. Bilden visar enbart en bråkdel av de figurer han lyckats samla på sig under drygt ett år. När jag var liten hade jag ett antal favoritgosedjur (som vi sa i Kil, där jag kommer från), och för att dessa inte skulle känna avund gentemot varandra förde jag lista över vem som fick sova närmast mitt huvud om natten. Jag ansåg att detta var den bästa platsen. Vad säger detta om mig? Alla mina djur hade namn. Jag hade bland annat en grön apa i polyester som hette Aids-apan. Jag var nog inte över fem år, men jag visste att aids var en slags sjukdom och jag trodde att det var från gröna apor, som min, den kom. Vad säger detta om mig?

Theos små djur heter ingenting mer än mu och grisen och annat tråkigt. Det är för att jag och hans far inte kan komma på några roliga namn. Theo och Harry är dock roliga namn som känns lyckade. Theo är en variant av Theobald, Theophil och Theodor. Enligt SCBs lista Nyfödda efter tilltalsnamn namngivningsåret 2010, ligger namnet Theo på plats nummer åtta. Namnet är av grekiskt ursprung och betyder Gud. Och Harry kan i sin tur betyda härskare. Så det är ganska ädla namn du fått du, älskade Theo Harry.

Ännu fler namn diskuterade jag och Tomas på väg hem från ultraljudet i går kväll. Att namnge sitt barn är (för mig) en svår process. Det är så mycket som måste klaffa. Först och främst måste ju namn passa person. Och så ska man helst inte ha ngn jobbig typ i sin närhet som är bärare av tilltänkt namn. Namnet måste också matcha de andra familjemedlemmarnas namn, och efternamnet - icke att förglömma. Jag har börjat gilla namnet Assar, men Assar Lazar kan man ju inte heta. Kanske kan man köra en favorit i repris - Aids-apan! Aids-apan Lazar.

Undrar vad Skatteverket säger om det?

GBS (när ska praxis ändras?)

Jag dricker och kissar, dricker och kissar. Lite kaffe och massa apelsinjuice (två liter hittills i dag. Det måste vara Brämhults. Lagom matigt, lagom surt, inget sött). Graviditetsillamåendet tvingar mig att avstå fast föda för tillfället. Då jag satt mitt emot min barnmorska i morse frågade jag henne om det är normalt att illamåendet kan komma och gå så här? Och variera i styrka? Ja, sa hon, tyvärr, sa hon.

Jag frågade även om screening av grupp B-streptokocker. Jag var dåligt förberedd, hade inga direkta fakta.

För de som ej vet vad jag pratar om följer här lite info:

Grupp B-streptokocker är bakterier som finns naturligt i din tarm och ungefär var tredje gravid kvinna är periodvis bärare av dessa, antingen genitalt eller analt. GBS (som det förkortas) ger i regel inga symptom hos kvinnan, men för nyfödda är det i Sverige den vanligaste orsaken till bakteriell infektion. Barnet smittas via andningsvägarna oftast i anslutning till förlossning (cirka 70 % av de barn som föds av en mamma med GBS smittas). Skulle barnet insjukna sker detta i regel inom den första levnadsveckan (men det finns undantag).

För barn som inte är för tidigt födda är dödligheten mellan 10 - 20 %, och risken är ganska stor (enligt smittskyddsinstitutet) att barn som överlever får bestående neurologiskt handikapp. Läser man ur Socialstyrelsens text Prevention av tidiga infektioner med grupp B-Streptokocker (GBS) hos nyfödda finns mer positiva siffror. Där står att 120 nyfödda drabbas av en tidigt debuterande infektion till följd av bakterierna och att dödligheten är 5 %. Jag vet dock inte vad begreppet "tidigt debuterande" mer specifikt betyder. Inom en vecka?

För barn som föds före vecka 37 ser prognosen än sämre ut.

Läser man smittskyddsinstitutets råd för förebyggande åtgärder menar de att det är viktigt att GBS-infektion hos mamman upptäcks så snart som möjligt, eftersom riskerna minskar ju tidigare hon behandlas (med antibiotika - som har nära 100 %-ig positiv effekt). Alltså undrar jag; varför inte en obligatorisk GBS-screening på mvc? Varför två ultraljud? Varför obligatoriskt sockerbelastningstest? Men ingen GBS-screening? Jag saxar direkt ur Prevention av tidiga infektioner med grupp B-Streptokocker (GBS) hos nyfödda " I USA är den officiella policyn från 2002 att screena för GBS under slutet av graviditeten och behandla alla kvinnor med positiv odling med antibiotika under förlossningen. Flera länder i Europa har infört samma förebyggande strategi." och "Den screening-baserade profylaxstrategin, med behandling av alla GBS-infekterade kvinnor, anses kunna förhindra fler fall av infektion än den riskbaserade." Dock, tillägger de finns det också andra riskfaktorer med att behandla med antibiotika, såsom att detta ökar resistensen mot läkemedlet i samhället.

Hur som helst, jag frågade om GBS-screening och fick till svar att detta inte är ngt man vanligtvis gör. Argumentet är det om motståndskraft mot penicillin. Jag, som är barnslig, vill då fråga varför man så lättvindigt skriver ut antibiotika till de som exempelvis fått klamydia efter oskyddat frivilligt sex. I min hjärna är det ofattbart varför de slarvarna ska få bot före mitt lilla barn. Istället frågar jag min barnmorska vad hon, personligen, tycker. Jag får en känsla av att hon ljuger då hon säger att hon är överens med gällande bestämmelser. Sedan frågade jag inget mer, utan bestämde mig för att gå hem och läsa på. Så här sitter jag, plöjer fruktansvärda öden varvat med torra fakta. Och jag tror faktiskt inte att jag tänker vika mig i denna fråga.

Jag önskar att jag inte brydde mig, men ...

... nu gör jag det och jag borde gå och lägga mig, jag är så fruktansvärt trött, men jag läser om kemikalier i hemmet. Och det är skrämmande läsning! Speciellt då man är mamma till ett litet barn. Jag har stegvis gått från en person med noll respekt för miljön (och därmed faktiskt också för mig själv och min omgivning) till någon som kan ligga sömnlös över det faktum att jag flera gånger varje dag utsätter mig själv, mitt ofödda och mitt födda barn för giftiga ämnen. Det spelar ingen roll att jag ersatt Vanish ("Bang! Och smutsen är väck"), sköljmedel och klorin med ätbar såpa. Det är tingen i vår lägenhet som är giftiga. Nu har jag precis läst om madrasser. Gör inte det! Då kan du inte sova gott i natt. Jag tjatar på Tomas att vi ska byta ut vår säng (där Theo sover sött och genom näsborrarna nu suger i sig alla gifter) mot en motsvarande i latex och kokosfiber.

Det enda nyårslöfte jag avgav tidigare i år löd: bli en mer medveten konsument. I första hand hade jag en ekonomiskt baktanke med det hela, men nu känner jag att det inte vore fel att kombinera detta med miljömedvetenhet. Så Jenny, jag tänker inte längre köpa en Doomoo Buddy, nu blir det istället denna. Ekonomiskt och ekologiskt!

"Vill du inte komma ut och se hur jag ser ut?"

Apropå att läsa (bra) böcker om att få syskon; "Hallå därinne! Eller vad en oföding bör veta" av Ulf Stark! En fantastisk bok om en storebror i vardande (i och för sig äldre än vad Theo är) som innan bebisen ens kommit ut ur magen älskar sitt syskon (med stort Ä). Jag i min tur älskar Ulf Stark! Theo, han älskar Ulf Starks Kanel & Kanin-böcker. Läs bara detta fantastiska utdrag ur Kanel & Kanin dikter om kroppen: "Vid havet ligger det en strand. Någon sträcker upp en hand. Och så en till. Och därpå två! Kanin! Kanel! Hallå, hallå! Dom kommer upp ur var sin grop, med magar, ben och alltihop" (jag är inte hundra på att citatet är helt rätt - boken är inne i vårt rum där Theo just nu sover och jag vill inte gå in i onödan och störa). Jag upptäckte nyss en ny bok Ulf skrivit - Diktatorn. Vilken handlar om en liten despot i galonbyxor, som gillar varmkorv, men inte då den är för varm, och som faktiskt till slut inser hur jobbigt det är att hela tiden bestämma. Jag tänker att bebisar, inte nödvändigtvis barn, är som små diktatorer. I alla fall var det så jag kände den dag Theo, med mjuka vita babysockor stövlade in i mitt och Tomas liv. Helt plötsligt var det någon annan som bestämde över mitt liv och hur jag skulle spendera min tid. Undrar hur det nu kommer att kännas då vi får barn nummer två? Finns det någon bok, lika enkel som Hallå därinne!, som för en tjugosexåring som jag kan förklara hur

det kan kännas att få sitt andra barn?

Varför kan jag inte leva utan tv? Jag blir så trött på mig själv. Varför kan jag inte förmå mig (och Tomas) att sälja/skänka vår tjock-tv från tidigare halvan av tjugohundratalet? De flesta kanaler bjuder ju ändå på sitt utbud via playfunktionen. Jag har tjatat om detta länge länge, jag vill inte ha tv, och så kommer jag på mig själv med att sitta här och googla "bästa platt-tvn". Jag är ju dum i huvudet. Hemma hos Tomas familj står tv:n inte i vardagsrummet, vilket innebär att man umgås mer med varandra på kvällar och helger - då de flesta som där bor är hemma. Hade de haft tv på central plats i umgänges-rummet hade vi alla istället suttit där, i tystnad, och kollat på ngt ingen egentligen vill kolla på (så är det ju då man är fler som vill bestämma vad man ska se - för att det ska bli rättvist får ingen bli nöjd). Nu var det inte så. Vi samtalade istället. Ackompanjerade av panflöjtsmusik och ett litet elektrisk vattenfall stillsamt porlande i bakgrunden.

Hur som helst.

Nu får det vara nog. INGEN MER TV. Den måste vara avstängd från och med nu! Från och med nu främjar vi samtalet hos familjen Andersson/Lazar.

Fettbula

Magen i dag, onsdagen den nittonde januari tjugohundraelva. Inte så jättestor, men väl synlig genom kläder. Det är svårt att förstå att därinne finns ett litet syskon, en liten baby som är mellan tio och femton centimeter lång.

Jag har tid att blogga eftersom jag är "mammaledig" med Theo

Snön är nästan borta, vilket sätter Malmös alla orangeklädda renhållningsarbetare i, just, arbete. Genom mitt fönster ser jag en man med spade, i full färd med att skyffla bort all hundskit som blottats i och med att snön smält.

Theo sover för andra gången i dag. Därför har jag tid att sitta vid datorn och göra vad jag vill. När han är vaken räcker det med att jag närmar mig datorn så står han vid min sida, gnäller och vill upp. Vi har redan hunnit titta på Scales & Arpeggios-klippet tio gånger i dag. Förutom detta har vi läst massa böcker. Jag försöker förklara för Theo om syskon. Hur det fungerar och så ... Att jag också är tjock som Mammafanten för att det ligger ett syskon i magen. I Theos mage finns bara massa god mat, förklarar jag. Men jag tror inte riktigt att budskapet går fram. Trots detta anser jag att Theo är en smart unge. "Ampa" sa han i dag och pekade på lampan. Talet/språket/svenskan börjar lossna. Det är underligt att det inte luktar bränt i hans hårbotten så mycket som hjärnan måste arbeta för att utvecklas. Jag hörde att steget är lika stort, det är alltså lika svårt, för ett barn att ställa sig upp och gå som det är för en vuxen att balansera en fyrbent stol på ett enda ben. Gör ett försök (utan att hålla i dig) så märker du hur lätt det är.

Nu är det nog dags för mig att göra vår middag, köttfärsås med spagetti. Riktig barnmat. Men det är gott! Vi åt laxbullar till lunch. Det är också gott.

Apropå rubriken till detta inlägg. Vilken ynnest det är att kunna vara föräldraledig! Jag älskar att vara med mitt barn. Vi gör inte så mycket. Men det vi gör är roligt. Och i dag har jag sovit bra (lunchvila är något man borde införa på varje arbetsplats), ätit bra (hemlagad mat jag valt helt själv), fått frisk luft, förkovrat mig (läst Vem ska trösta Knyttet) och inte känt minsta stress över någonting.

Tillbaka i Malmö

(Theo är glad över att vara hemma i Malmö igen. I bakgrunden - vår vissna gran)

Nu sover Theo iklädd wifebeater-linne med en liten pöl av dregel under munnen. Hans tider är snurriga efter vår semester/julledighet. Jag hade först tänkt att sova med honom, men det känns som att jag måste utnyttja så många sekunder jag kan av denna lediga dag.

Nu är det officiellt på riktigt. Jag sväller. Magen svämmar över, putar ut där vid byxlinningen. Jag minns inte att jag blev rund lika tidigt förra gången. Tvillingar? Mer mat? Jag har köpt mitt första par mammabyxor. Något jag totalvägrade förra graviditeten. Dyrt, onödigt, fult. Trodde jag. Dyrt, nödvändigt, skööööönt. Kan jag säga i dag. Magen får dundra fritt, omsvept av en elastisk hinna som håller den varm. Fantastiskt! Tack Polarn o Pyret för mina chinos i glansig bomull och spandex.

Åkommor jag anar att man kan härleda till min graviditet:

täppt näsa

ryggvärk

gråtmildhet

extrem hunger och törst

aggressivitet

kvällströtthet

ännu mindre tålamod

viktökning

ökad lust att spendera pengar på babysaker

- Just nu sitter jag och tittar på filmklipp vari den smartaste vagn som någonsin skapats figurerar! "Åsnan"! Kolla bara. Vi har mätt vårt ytterdörrhål, och det är smalare än de flesta tvilling/syskonvagnar på marknaden, men the donkey får plats! Det får bli import från annat europeiskt land, för här lanseras den tydligen inte förrän i höst. Och familjemedlem nummer fyra anländer i juni.

?

Jag vill med denna bild demonstrera vad man kan råka hitta i familjen Andersson/Lazars lägenhet.

Då jag tidigare i kväll skulle slå mig ner i soffan prasslade det till under rumpan. Där ligger en tepåse nedstoppad i en knölig spritspåse av plast. Barn är hustomtar 2.0. Saker och ting byter plats, eller försvinner för att sedan mystiskt dyka upp en vecka senare.

Eko

Theo sover, Tomas är på jobbet och jag försöker att inte överdosera mitt julmustintag. Jag lagar även pastasås, sorterar mina papper och sonderar barnvagnsterrängen. Vi har en gammal Briovagn, eller gammal och gammal, den är från 2008 - men skulle lika gärna kunna vara från förra seklet. Barnvagnar utvecklas med vindens hastighet i fråga om funktion och smarta sätt att fälla ihop åkdonet. Men på ett plan verkar det stå i princip blickstilla. Jag har hittills bara hittat två vagnar (Orbit och Naturkind) som är miljövänliga. Mycket konstigt egentligen. Borde detta inte vara ngt att satsa på? Brio? Emmaljunga? De senare som är mycket stolta över att vara den enda barnvagnsfabrik där all tillverkning sker i Sverige. Deras miljöengagemang rör sig endast runt CO2-utsläpp, eller? Är det jag som är ute och cyklar? Gör jag för dålig research? Kan det vara riktigt att det bara finns ett par miljövänliga barnvagnar på marknaden i dag?

Googla this

Tidningen Forbes har listat de tio bästa småstäderna att uppfostra barn på. I USA. Finns det en svensk motsvarighet till denna lista? Och var hittar jag den?

Tisdagen med Theo

Min dag med min son ...

En dag i veckan är jag mammaledig på låtsas. Tomas förvärsarbetar och jag är hemma.

Theo utvecklas så snabbt! Och att det sker under de fyrtio timmar i veckan jag kränger kläder har jag nu upptäckt. I dag har han till exempel visat mig hur man på två röda klättrar upp på köksbordet. Han har också lärt mig att han kan skjuta fram vår trasiga stol till radion och byta kanal, från p1 till Radio Rix, för att sedan nöjd stå därpå och svänga på baken.

Vi har även återupptäckt gungstolen, min son och jag. Denna som gav oss sådan ro för cirka ett år sedan. I dag har vi suttit däri och läst Lalo trummar fem-sex gånger. Bom bom BAAAM bom bom BAAAAM.

Före: Dagens lunch

Efter: Dagens lunch

På golvet: Dagens lunch

Theo dansar till "Under Ytan" med Uno Svenningsson.

Om du vill dö, bo i Malmö

Det är lördagskväll och jag är pigg.

Paret Andersson/Lazar dricker detox-te i yllesoffan, Theo sover oroligt - sparkar och snurrar och tvinnar sitt randiga påslakan runt sin mjuka kropp. Vi var på tjugofemårsmiddag i går. Theo dansade medan jag och Tomas drack vin.

Vi gick hem då middagen började bli fest.

Denna vecka började med ett fruktansvärt gisslandrama på andra sidan väggen. Jag stod i butiken och pratade i telefon då ett flertal polisbilar anlände och polisens blåvita avspärrningsband rullades ut.

En timme efter dramat startat tog jag apostlahästarna hem (cykeln var parkerad innanför avspärrningen) och tvättade mitt barns hår. Gjorde schampofrisyrer, lekte med duplo i badbaljan och tänkte att det kunde varit Avvi det där, den tvååriga pojken, eller Teptis med kökskniv mot strupen. Och jag kände där och då att detta är minsann droppen. Nu flyttar vi från Malmö!

"Haur du sitt Malmöe, haur du ente sitt nået"

Theo Harry Lazar 1 år

Vi (eller rättare sagt jag) öppnade paket, åt cupcakes och Theo var på strålande humör nittionio procent av dagen. Här fingrar han på den kånken han fick av Simon och Lisette.

Åtta personer sov i vår lilla tvåa. Kan det inte alltid vara så! Det är mysigt att trängas. I varje hörn stod någon ny att prata med. Och fatta vilken låg hyra vi skulle få!

Detta är en öppen inbjudan; vill du flytta in hos oss är du hemskt välkommen!

Hav förtröstan Lena Andersson, dra inte alla över en kam

Denna torsdag har varit min första sjukdag på över ett år. Iklädd Tomas mest anti-rojalistiska t-shirt, med text: "Herpes är en tysk invasion" och bild från kungaparets bröllop, har jag hasat mig igenom dagen. Inte gjort något annat än att leka med min son.

Vi har till exempel plockat ut grytor ur grytskåpet och på dessa bankat med träskedar, ballonvispar, hålslev bland annat. Och busat i och under sängen, vilket innebär att en person befinner sig under sängen, medan den andra ligger uppe på. Personen på sängen (vilket oftast är jag) sticker då och då ner huvudet på oväntade ställen för att skrämma den (oftast lilla) person som kravlar runt under sängen. Den lilla under sängen skriker och skrattar hysteriskt av skräckblandad förtjusning. Även byggt koja. Jag låg böjd som en banan därinne och vilade på Theos mjuka djur, medan han roade sig med att krypa in och ut.

Det har varit en fantastisk dag! Jag gillar att vara med min son och leka. Jag tänker på det särskilt ofta sedan jag läst denna dn-kolumn. Åh, jag vet att det är lång, men läs ändå. Lena Andersson provocerar mig enormt.

"Att lek med barnen hindras av vardagssysslorna tror jag inte på. Jag har nästan aldrig sett en förälder leka med sina barn, även om de har tid ... Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck. Anledningen till att männen inte tar ut halva föräldrapenningen är nog inte ekonomisk. De har lagt märke till att det är mer berikande att vara ute i omvärlden och på arbetet. Kvinnorna har sannolikt lagt märke till samma sak, men sitter fast i könsrollen och moderskapskulten."

Jag älskar att leka med mitt barn! Jag anser det inte mer berikande att arbeta framför att spendera tid med mitt barn. Är jag ett undantag? Eller sitter jag fast i könsrollen och moderskapskulten?

Sju svåra år

Jag är röd av skam och ilska. Kunde inte somna efter valvakan i går. Suckade, vred mig och knöt nävarna till klockan tre i går natt. Det är kanske en klyscha, men det känns än viktigare för mig nu, sedan jag fick barn, att det samhälle han ska leva och verka i är ett gott samhälle.

Vem röstar på Sverigedemokraterna? Vad har man för argument? Hur är deras definition av massiv invandring? Ponera att vi stänger gränsen, vad händer med de som är i behov av asyl? Bryr sig en Sverigedemokrat?

Att vara Sverigedemokrat är att vara cyniker. Och det är, ta mig fan, det fulaste man kan vara. "Det är MINA pengar, MINA. Ingen smutsig muslim ska komma och stjäla från mig! De orkar inte jobba, vill komma till Sverige och leva på bidrag. Leva på MINA surt förvärvade slantar. De pengarna kan komma till bättre användning." Ur en rödfnasig kärrings lilla mun dröp gallan ut ur min tv-apparat och in i mitt vardagsrum.

Jag bjuder på lite aktuell information från Migrationsverket om dessa enorma bidrag de lever så gott på:

Härligast är nog att beloppen varit oförändrade sedan 1994.

Heja Sverige!

Mona, Frida och Ellen

Varför vill ingen köpa plaggen jag lagt ut på Tradera? Varför vill ingen ha ett par blå hängslen, utropspris åttiofem riksdaler? Va? Kanske för att jag drabbades av tillfällig sinnesförvirring då jag skulle prissätta prylarna och trodde på fullaste allvar att folk skulle hålla med om värdet på mina gamla ting. Snåljåpar.

Mona Sahlin i röd top och radhusfrilla (jag läste en krönika om Mona för flera flera år sedan då de så målande beskrev hennes frisyr som just sådan, och nu är radhusfrilla det första ord jag kommer att tänka på så fort jag ser henne) pratar om välfärd på tv:n. Jag är fortfarande själv (inte ensam), dricker varm O'boy och känner mig utsövd för första gången på ett år. Jag får lyssna på den musik jag vill, utan gnäll. Och jag lyssnar på Silence is Wild av och med Frida Hyvönen. Det är Juan, eller Antonio eller vad han nu heter som gör Monki Store playlists, som introducerat mig för Hyvönen. Han har med två-tre låtar från ovan nämnda skiva och först tyckte jag att det lät skit. Men så ändrade jag mig plötsligt. Och nu tycker jag att hon är fantastisk! Titta bara så härlig hon ser ut på bilden ovan.

Dag två utan min familj

I går morse stod jag tryckt mot utsidan av ett tågfönster, vinkande febrilt till min son (Theo däremot vinkade till mannen med grått hår placerad i sätet bakom) och man. Sedan tog jag bussen hem, åt frukost (nybakta frallor med ost, hett kaffe och apelsinjuice) och ...

... putsade alla fönster

... gick till optikern och hittade glasögon

... gick till gymmet

... städade

... skypade med min syster

... handlade middag

... rensade i källarförrådet

och hann ändå med att slöa framför tv, för att till sist somna till utfrågningen av alliansen.

Tiden går sjuuuuukt långsamt då man inte har ett barn att ta hand om.

Och det är inte ens hälften så roligt utan honom.

"Take My Breath Away" Berlin
Uploaded by Garglouik. - See the latest featured music videos.

Dagens, eller kvällens, låt.

Så himla bra!

Och kolla vilket snyggt singelomslag:

Jag kollar på tv. Sonen sover (förhoppningsvis) gott. Och Tomas befinner sig (trots att han inte är arton eller från Svedala) på KB.

Det var min lördagskväll det.

Det är fredagskväll.
Hittills har det stått noll noll i matchen, men just precis gjorde Sverige mål och Tomas missade det. Jag satt ensam i vardagsrummet, och läste Saras senaste blogginlägg där hon redovisar lite statistik över deras Montréalvistelse, då bollen gick in.
In kommer också Tomas, spottar, svär och surar över att han missade det första målet i ett väldigt segt EM-kval mellan Sverige och Ungern.
Jag är mycket trött.
Jag ser över min/vår ekonomi.
Jag saknar min äldsta syster med tillhörande familj.
Jag önskar resa till dem och hälsa på.
Men jag är en fattig tjej.
Så nej.

Theo är, tvärtemot mig, nästan alltid glad. Här ovan kan ni se bildbeviset.
Jag och Tomas är föräldrar till en mycket lycklig liten kille.

Bambi

I dag har Theo tagit sina första stapplande steg.
Som mest tre stycken.
Vad hände med min lilla baby?

Trötta föräldrar i en soffa

Pasta Carbonara och rödvin med min kille. För öppet fönster ligger vi slappt utslängda i soffan en lugn lördagskväll. Möllevångsfestivalens dunkdunk med brus i bakgrunden, Alien Återkomsten i förgrunden. I morgon är min första lediga dag denna vecka. Det känns fantastiskt!

Jag har ingen bild till detta inlägg. Jag tror inte att någon vill se oss (mig och Tomas) nu. Svettiga och dästa. Han i kallingar och jag i trosor och t-shirt. Det är ingen vacker syn. Våra vanskötta tjugofempluskroppar verkar blekfeta och blå i ljuset från tv:n. Klicka istället här och frossa i bilder på den vackraste som finns!

Theo missuppfattar lära-gå-vagnen

Ja, jag vet, mitt barn har ingen hatt på toppen. Solhatten var den sista, förutom kallingarna, vi klädde av honom. Han är i skuggan, i lä, på vår innergård, och ända blöt av svett. Åååååååh, jag ska (som alla andra) klaga på vääääärmen. Det är så varmt i vår lägenhet att man kan steka ägg på golven och koka potatis i toaletten. Malmöborna vallfärdar till Clas Ohlson för att köpa fläkt. And so do we. Fläkten fläktar Teptis nu då han försöker sova i en pöl av sitt eget svett. Jag och hans far sitter, iförda endast underkläder, i yllesoffan framför öppet fönster. Det bjuder vi på.

Jag är glad att jag ska jobba i morgon.

Monki Storgatan har bra AC.
För övrigt var jag på gymmet i dag. Mmmmm, det var gött att, eftersvettig i gassande sol, promenera hem i långa byxor, långärmad t-shirt, bärande på fem kilo nyköpt porslin och en Coop-kasse full med barnmatsburkar. Hade någon börjat jiddra med mig då hade jag slagit ihjäl honom/henne.

Denzel Washington försöker skådespela på tv och jag tittar på. Jag är fortfarande utan Teptis och hans pappa. Jag har inga bilder att publicera eftersom kameran är kvar med dem i stugan. Jag har ingenting att berätta om eftersom min inspiration också är kvar med dem i stugan. Jag kan dock berätta om två fula saker jag sett i dag.
Ful sak 1: Utanför H&M Storgatan såg jag en barnvagn för hund. En hundvagn i skrikrosa innehållande ledsen hund med vit och fluffig päls. Herregud! Vad fult det var. Så här såg den ut.

Ful sak 2: Nu har Carlsberg börjat sälja öl tappat på plastflaska - Carlsberg Premium PET. Precis som i Norge.

Och det var nog allt.

Ensam hemma.

Jag dricker Ramlösa, äter lax och förbereder mig på mitt livs första natt utan Theo Harry Lazar. Han sover just nu gott tillsammans med sin far i en vinröd bäddsoffa, i ett vitt stenhus, fyrtiofem minuters bilväg från Malmö. På bilden ovan kan man se den, soffan.

Jag vill också vara där.

Men

jag

måste

ju

jobba.

Blä för mig!

Klockan är tjugo över tio. Min son sover i sin spjälsäng. Min kille sover i vår dubbelsäng. Jag sitter vid datorn och är ledig från jobbet.
I dag är det sommar på riktigt. Himlen är knallblå och måsarna skränar. Fönstren står på vid gavel och gardinen fladdrar i smutsig stadssommarvind.

Under min graviditet tappade jag i princip inte ett enda hårstrå. Mitt typiskt skandinaviska hår förvandlades till typiskt sydeuropeiskt. Det blev tjockt och mycket. Så kom Theo ut, jag började amma och tappade de strån som skulle fallit under nio månaders tid.
Det blev stripigt.
Nu har det börjat växa igen. Så nu har jag två frisyrer kan man säga. Långt OCH kort hår. Det korta håret står rakt upp ur det långa. Snyggt va?! Hade jag fortfarande varit mammaledig hade jag inte brytt mig ett dyft. Men, nu när jag börjat jobba, chockas jag av hur jag låtit mig själv "förfalla". Hemma bryr man sig inte om hur man ser ut. Så länge man är ren spelar det noll roll hur hel eller snygg man är. Har jag tyckt. Men nu, på jobbet, när man måste möta människor man inte känner var dag, kommer viljan av att se ok ut långsamt smygande.
Det finns många speglar på mitt jobb. Var gång jag ser mig själv förvånas jag över hur blek jag är, hur trassligt mitt hår är, hur blåa och stora påsarna under mina ögon är.
Så nu har jag köpt brun-utan-sol och ett gymkort. Sedan kommer jag se ut så här!

Att sova eller inte sova?

Antal nätter under de senaste tio månaderna jag fått sova ostört (utan att vakna en endaste gång): 1.
Jag har alltså fått en enda hel natts sömn sedan i augusti förra året.
Fattar ni vad det gör med en människa?
Man kan bli knäpp för mindre.
Och nu har jag fått nackspärr också.
Antal nackspärr jag haft under tjugosex år: 2.
Jag känner mig gnällig i dag.
Sömnen har verkligen blivit lidande sedan jag fick barn. Jag har inte längre tid att sova. Sömnen är den enda stund på dygnet jag varken konsumerar eller producerar. Jag har inte längre lust att sova. Det finns tusen saker jag hellre gör. För jag är ett barn av min tid och känner mig obetydlig då jag inte konsumerar eller producerar.
Helst vill jag göra både och.
Som att dricka vatten och kissa samtidigt.

ps. Jag publicerar bara foton på mitt barn eftersom jag numer inte har några andra bilder. Klick klick klick, den lilla personen Theo är ett motiv vi (jag och hans far) aldrig verkar tröttna på. ds.

Vår son i svart och vitt

Jag är törstig, så jag dricker vin. Vin vin vin, jag har förvandlats till en kvinnlig Bacchus och kräver därför en backanal.
Eller inte.
Jag är för trött.
Tog ut komp och gick hem tidigt från jobbet. Köpte sallader från Grue och stapplade hemåt. I lägenheten stod alla fönster på vid gavel, det var pötthett (i värmländskan finns uttrycket "hett som i en pötta (läs: potta)", med andra ord pötthett eller riktigt riktigt varmt). Tomas kollade världsmästerskapen. Jag kollade världsmästerskapen. Vi började båda hata de fula små tyskarna. Sedan tog vi oss samman, gick och köpte cappuccino på Kaffebaren, tog en promenad, handlade korv med bröd och återvände hem.
Jag är trött. Jag var tvungen att börja jobba halv åtta i morse för att tre gubbar ville laga vår trasiga AC. De anlände i smutsiga arbetskläder, la ut sina verktyg i prydliga rader på golvet, vecklade ut långa stegar som de sedan stegade upp på. Skruvade lite här, lyfte lite där. Efter sextio minuter sa de att "Njae, det här får nog räcka för i dag". Två små gubbar försvann och så var där bara en, den tredje, som lämnats att städa upp. Den tredje gubben frågade om jag varit på Ullared någon gång. "Nej", svarade jag. Då sa han att hans tjej precis varit där för att handla billiga barnkläder och att jag skulle ha detta i åtanke då det blev aktuellt för mig att skaffa bebis. Barnkläderna där var tydligen av god kvalitet trots sitt ringa pris. Jag förklarade för honom att jag redan har skaffat bebis och han såg förvånad ut. Han frågade om min ålder och jag ljög oavsiktligt och sa tjugofem. Han sa att det var ungt. Jag sa att det var lagom. Sedan började han långsamt och omständligt berätta om de sju IVF-behandlingar han och hans tjej genomgått tills de äntligen lyckades bli gravida. Jag kände mig som hans terapeut. En terapeut utan utbildning, för jag visste inte alls vad jag skulle svara mer än "Jaha" och "Nähä". Så det var vad jag sa. Om och om igen. De två meningslösa orden "Jaha" och "Nähä".

Detta har hänt:

- min mammledighet tog slut
- jag har druckit vin
- det blev sommar
- och jag har solat min bleka kropp
- jag och min familj for till Dunkers och såg Mönsterkraft och MLDGs utställning ...
- ... vilken jag tyckte var så bra att jag en kort stund övervägde att köpa en av hennes litografier (värde 4 000 :-)
- jag har börjat jobba
- jag har druckit ännu mera vin
- vår familj åkte till Stockholm, åt mamma Lazars spenatlasagne och gick på Davids student
- och jag drack mer vin
- och hörde Stefan Sauk (i rollen som konferencier) läxa upp trehundra vuxna människor på studentmiddagen
- jag, Tomas och Theo firade en nyutexaminerad läkare
- och jag drack vin igen
- jag bjöd Tomas på fin restaurang, och på femton minuter kastade vi i oss lunch för 350:-
- Theo har bajsat potta
- Tomas har gått på sin efterlängtade pappaledighet och börjat blogga
- och jag har börjat stressa igen, efter tio månaders lugn och ro

Terrible Tim

Även om Theo är ointresserad av de färgglada snuttarna på tv, så bjuder de mig desto mer nöje.
Och jag måste försvara mig; det är inte alls på grund av alla pruttar jag gillar Terrible Tim. Texten flyter på så bra. Jag älskar rim.

Troubled

En smått grå måndag fortgår på Sofielundsvägen. Det kliar i Theos mun och mamman har sovit dåligt. Jag bestämde mig för ha tv:n på under dagtid. Vi kollar på svtb, men Theo bryr sig inte. Han vill bara tugga. Tugga på bok, tugga på fjärrkontroll, tugga på soffa, på bordsben, på dammtuss och på boll. På bilden ovan kan man se nedre käkens tänder sticka fram. De ser ut som två suketter.
Jag kollar på gamla fotografier och känner mig nostalgisk.
Och ful.
Hur kan det komma sig att jag ser ut som en röv på vartenda fotografi? Non-fotogenisk, det är jag.
Nu ska jag dricka is-latte, för nu bröt solen fram (bokstavligt talat - i min trädgård är det fortfarande visset, mörkt och kallt). Sedan ska jag försöka ringa min syster, som från och med nu ska vara ensam med sina två söner i tre hela veckor! En prövning av relativt stort mått.

Evert Taube och farfar

Theo sover lunch, jag lyssnar på Sjösala Vals och tänker på farfar. Han har spelat i orkester större delen av sitt liv. Senast i Tages Trio. För x antal år sedan sommarjobbade jag på ett ålderdomshem. Vi var tre stycken med namnet Ellen där. På en Ellens rum hittade jag ett färglagt fotografi föreställande en orkester med henne som sångerska. Farfar var med i bandet.
När farfar sjunger svänger han till sitt uttal så att han låter som Cornelis Vreeswijk. Han har legat i flottan och gått på Nalen. Förra helgen fick jag reda på att han jobbat i herrekipering.
Det måste vara så mycket jag inte vet om min farfar.