Blä för mig!

Klockan är tjugo över tio. Min son sover i sin spjälsäng. Min kille sover i vår dubbelsäng. Jag sitter vid datorn och är ledig från jobbet.
I dag är det sommar på riktigt. Himlen är knallblå och måsarna skränar. Fönstren står på vid gavel och gardinen fladdrar i smutsig stadssommarvind.

Under min graviditet tappade jag i princip inte ett enda hårstrå. Mitt typiskt skandinaviska hår förvandlades till typiskt sydeuropeiskt. Det blev tjockt och mycket. Så kom Theo ut, jag började amma och tappade de strån som skulle fallit under nio månaders tid.
Det blev stripigt.
Nu har det börjat växa igen. Så nu har jag två frisyrer kan man säga. Långt OCH kort hår. Det korta håret står rakt upp ur det långa. Snyggt va?! Hade jag fortfarande varit mammaledig hade jag inte brytt mig ett dyft. Men, nu när jag börjat jobba, chockas jag av hur jag låtit mig själv "förfalla". Hemma bryr man sig inte om hur man ser ut. Så länge man är ren spelar det noll roll hur hel eller snygg man är. Har jag tyckt. Men nu, på jobbet, när man måste möta människor man inte känner var dag, kommer viljan av att se ok ut långsamt smygande.
Det finns många speglar på mitt jobb. Var gång jag ser mig själv förvånas jag över hur blek jag är, hur trassligt mitt hår är, hur blåa och stora påsarna under mina ögon är.
Så nu har jag köpt brun-utan-sol och ett gymkort. Sedan kommer jag se ut så här!