Stackars Theo. Nu har jag börjat rota i hans leksakslådor (av plast, från Ikea, som för över en ganska stark lukt på det som ligger i dem). Cirka 60 % av det han leker med är gjort av plast. Det är Duplo, grejer från Fisher Price, och så hans favoritleksak - en grön traktor som Tomas köpte för trettio kronor, eftersom den var trasig redan i affären. Denna traktor är den bästa som finns. Den kan köra vart som helst, på väggar, på tv:n, i duschen och i sandlådan. Eftersom Theo alltid vaknar i arla morgonstund, låååååångt innan jag och Tomas frivilligt stiger upp, brukar vår son få tio minuters lek för sig själv, utan någon av oss vuxna. Och jag vaknar ALLTID med det gröna fordonets stora hjul intrasslade i mitt hår. Jag letar nu med ljus och lykta, efter ett likvärdigt eller bättre substitut för denna fantastiska leksak. Hormonstörande ftalater ingår nämligen i denna söta traktor avsedd för barn.

I måndags försökte jag nå någon på Lego för att fråga vad Duplo är gjort av, vilken plast, vilka färgämnen. Det tog mig en timme. Och jag fick till en början inget riktigare svar än att det var samma plast som används i engångsbestick och att den därför var ofarlig. Jag stod på mig och frågade vilken typ av plast det var, och efter en suck och lite knapprande på en dator säger tjejen att det är ABS-plast. Ok. Jag frågade om Duplo alltid använt samma ingredienser. Theo leker nämligen också med det gamla Duplo jag själv lekte med i slutet av åttiotalet. Och hon sa att det var samma. Då fortsatte jag att fråga om de ämnen med vilka klossarna färgats, och hon bad om min mailadress för att maila dessa uppgifter till mig.

Tack.

Och så lade vi på.

Jag har fortfarande inte fått något mail.

Och jag vill inte plocka bort hans klossar för att de eventuellt kan innehålla färgämnen som inte är speciellt nyttiga.

För jag själv älskade Duplo då jag var liten.

Och vart ska man dra gränsen?

"Lite hormonstörande ämnen är ok, för det är ju så roligt med Duplo!" eller "Jag lekte minsann med blablabla då jag var liten och jag verkar inte ha tagit skada" eller "Men allt är ju farligt! Ska man leva i en bubbla eller?"

Jag tänker på Unicefs omskrivning av det svenska ordspråket (från "Alla kan inte allt, men alla kan något" till) "Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något".

Och så gör jag något.