Natten mellan lördag och söndag

Vår dotter har knappt sovit i natt.

Jag har knappt sovit i natt.

Juni krävde konstant bröst i munnen. Hon har ju hittills inte testat sin röst speciellt mycket, men hjälp (!), hon har potential att nå samma styrka som sin storebror. När Theo föddes och gav upp sitt första tjut tittade förlossningspersonalen på varandra och utbrast: "oj, vilken röst!"

Hur kan det komma sig att våra barn har sådant röstomfång när jag och Tomas båda mumlar så tyst?

Förutom krav på oavbruten amning kissades det i sängen hela tre gånger inom loppet av ngr timmar. Först läckte barn ett, efter en stund barn två, ytterligare en tid senare var det barn ett som återigen med kiss och gul avföring läckert dekorerade våra nybytta lakan. Då fick jag nog och la mig trött i både kiss och bajs, tänkte "Vem bryyyyyyr sig". Och medan jag fick mina fyrtiofem samlade minuter sömn steg Tomas och Juni upp, spenderade tiden på en pall i köket medan solen långsamt steg över Sofielundsvägen.

Colin, Ellen och Juni

Medan halva familjen röjer runt i Folkets Park (det vill säga gungar/åker farfarsbilar/rutschar ned för kana/käkar småsten) med mormor, vilar resterande delen i lägenhetens enda svala rum - sovrummet.

Jag läser A single man, har hunnit med en tredjedel, och kan inte riktigt förstå varför den hypats så. Är det för att jag inte till hundra procent kan koncentrera mig på innehållet? Är det för att jag hela tiden "ser handlingen som en film" med Colin Firth som den grumpy George och därför inte kan skapa mig egna bilder? Vad det än må vara är i alla fall omslaget fantastiskt. Snyggt typsnitt, bra balans. Helt perfekt.

Hur ska det nu gå för mig? En liten parantes

Eftersom ...

... Tomas har semester

... vi inte längre har tv

... Theo är nöjd och lätthanterlig

... Juni verkar nöjd och lätthanterlig

... vi för tillfället har tillgång till nanny 24/7

har jag tid att både sitta vid datorn och att läsa.

Plötsligt minns jag att jag, pre-förlossning, hörde ngnting om ett förslag från Svenskt Näringsliv gällande sänkta medel till de som studerar humaniora, men att jag var för upptagen med att tänka på min egen nedkomst för att orka bry mig. Nu, när jag har jag tid att ytterligare förkovra mig i idéen, ber jag också er att läsa rapporten här. Man kan tro att titeln (Konsten att strula till ett liv) är ett skämt.

Men så är icke fallet.

Man ska ej ropa hej, men ...

Suddig bild från första mötet

... för mig, som är van med en liten babyson som velat ligga klistrad hud mot hud tjugofyra timmar om dygnet, är Juni världens enklaste bebis. Hon gnäller till då hon är hungrig, dricker med djupa giriga klunkar (i dag, vid "utskrivningen/återbesöket/PKUtestet" på bb hade hon endast tappat 100 gram dessa (snart) tre dygn utan "mat") och somnar om. Självklart är hon mest nöjd då hon får ligga groda på magen, men hon sover även mycket gott slängd i ett soffhörn, på vår säng eller i sin mjuklift. På nätterna skriker hon inte (som Theo gjorde) utan sover djupt, alternativt ligger och blinkar och "snackar" lite, det vill säga piper (jag kan inte förklara hennes språk närmare). Hon känns superharmonisk - lugn och trygg. Hon är dock bara inne på sitt tredje dygn, så man kan aldrig veta säkert. Men jag är ändå förvånad över hur enkla vissa bebisar kan vara? I jämförelse med Theo, som man var tvungen att gunga och skaka, bära omkring på hela tiden, det var endast då han sov djupt som han accepterade att vi la oss ned. Observera OSS! Han kunde inte sova om inte ngn annan låg tätt intill. Och för att söva honom var man tvungen att springa. Det låter knäppt, men jag spenderade sju av sju nätter med att svettig och med ilsket barn i famn springa fram och tillbaka, fram och tillbaka i vår avlånga hall. Inte konstigt att det gick snabbt att tappa de trettio kilo jag lyckades addera under graviditeten.

Hur

som

helst!

Theo är en underbar person och jag skulle springa med honom än i dag om det krävdes. Han är även en toppenstorebror. Hans systers panna är blöt av pussar, och tidigare i dag då jag läste bok för Theo medan Juni ammades, strök han försiktigt fram och tillbaka över hennes lilla fot.

Det finns inget som kan göra mig lika lycklig som min familj.

Hon är ute!

Tre andetag, ett plopp och, vips, så är vi en tvåbarnsfamilj!

En mycket lycklig tvåbarnsfamilj!

Plan för dagen:

amma

dricka vatten

köpa shorts till Theo

sitta på detta vis:

Vecka 39+5

Pang!

Startskottet för Tomas semester gick i dag. Och det känns helt underbart. Vi har haft det jättefint tillsammans. En air av harmoni har vilat kring familjen Andersson/Lazar. Till och med under besöket på Ikea. Smidigt rullade vår rullvagn framåt framåt framåt utan protester från ngn av oss. I vanliga fall brukar jag i vredesmod jämföra våra visiter till Ikea med fjärde kretsen i Dantes helvetestratt (där "de giriga och slösaktiga tvingas rulla stora stenar mot varandra", hahahaha, märks det att jag är vääääldigt nöjd med denna liknelse). Jag blir alltid sur för att jag tycker att Tomas ska köpa fula grejer, Tomas blir alltid sur för att han tycker att jag ska köpa onödiga grejer (eller inget alls, han kan påstå att jag bara vill till Ikea för att äta billig skolmatslunch, fika eller trycka i mig femkronorskorvar med bröd - vilket ju naturligtvis inte är sant!) och Theo blir alltid sur för att han av slingriga föräldraarmar ständigt hindras från att "pjinga pjinga" (det vill säga: springa springa) vart helst han vill. Men, som sagt, i dag har det gått hur bra som helst.

Det fanns till och med stunder då vi log mot varandra!

Pang!

I natt, då klockan slår tolv, är det äntligen beräknad dag för förlossning. Kommer vi att vara flerbarnsföräldrar vid denna tid i morgon? Känns inte så troligt, men vem vet. Jag är trött på att vara gravid! Jag ser fram emot att föda! Jag är sprickfärdigt nyfiken på vad det är för typ härinne i kulan! BB-väskan är packad! Av Tomas!

Jag shoppar lite i sista minuten på nätet. Amningsbh:s och lite nya böcker till Theo (avsedda för högläsning medan hans lillasyster ammas). Att handla saker online är ungefär tusen gånger bättre än att handla i fysisk butik. Och kan man, för en överkomlig penning, få sina varor levererade till ytterdörren är det ännu bättre. Snart ska vi även börja handla mat på detta vis. Jag bara väntar på en mer utförlig utvärdering från våra grannar (som just nu testar).

Den röda lilla pottan

Tomas kom precis hem från jobbet och jag lämnar över ett mycket lugnt och fint barn till honom. Dagen har förflutit i matthetens tecken (det är mamman som varit trött), vilket Theo har tagit stor hänsyn till. Eftersom vi inte lämnat lägenheten en enda gång denna varma torsdag har jag passat på att intensivt pott-träna vår son.

Ingen blöja på hela dagen.

Vilket har gått sådär.

Dock tänker jag ej släppa min dröm: ett blöjbarn i augusti! Jag försöker med lock och pock och barnböcker som behandlar det roliga i att kissa/bajsa potta. Men det går seeeeeegt.

Besök

Jag kan inte sova.

Sitter i rummet som åter är vardagsrum och inte gästrum. Några timmar efter att mamma och pappa rest hem till Värmland anlände min bror och hans flickvän. Vi helgarderar oss - ingen förlossning utan barnvakt(er) åt vår son! Tråkigt nog har Simon och Lisette (de namn min bror och hans flickvän bär) nu rest tillbaka till Linköping.

Underbart är kort.

Som det ju heter.

Tre varma och soliga dagar har vi spenderat tillsammans i Malmö.

I måndags - halvhjärtat försök till shoppingrunda. Man bör inte "gå på stan" som höggravid, i hetta, med grinigt barn i tvillingvagn.

I tisdags - bollspel på klargrön gräsmatta med skyltar "Bollspel förbjuden" i Pildammarna.

Och i dag - Skanör!

Jag var en sur fetknopp.

Theo älskar att bada och smakar gärna havsvatten (hur kan han tycka att det är gott?). Här en bild där hela familjen Andersson/Lazar är samlad. Mycket sällsynta är dessa bilder.

Jag och Tomas var även hos barnmorskan i tisdags. Det lilla babyhuvudet är tydligen fixerat och hon har sjunkit lååååååångt ned. Barnmorskan sa: "Har ni ingen bebis till helgen dröjer det nog inte länge efter det".

Jag vet inte om jag tror henne.

Jag har fortfarande inte packat ngn bb-väska, men mitt förlossningsbrev är färdigförfattat. Och nu undrar jag över dess värde. Jag skrev aldrig ngt till förlossningen med Theo, tyckte det kändes onödigt. Denna gång har jag högre förväntningar på att föda, så jag tyckte att det kändes viktigt att förklara detta för personalen. Men nu undrar jag - varför skulle de inte ha mitt och bebis bästa i åtanke? Kan jag inte bara förmedla det jag önskar via muntlig kommunikation?

Tjock-tv:n är ute. I dubbel bemärkelse.

Efter en rundringning till diverse secondhandbutiker gavs jag klara besked om att ingen tjocktv emottas, den bör istället slängas.

Så jag och Tomas åkte till närmaste återvinningscentral.

Där fanns en container märkt "användbart", det vill säga sådant som inte är trasigt utan kan skänkas vidare.

Då vi var på väg att lasta in vår feta grå apparat får jag syn på ett laminerat papper:

Aktuell utelista för saker att äga år 2011:

1 Tjock-tv

2 Cd

Inga ting kan vara mer oönskade i dag.

Så vi lämnade vår tv åt ingen att nyttja, bredvid en Bang & Olufsenskärm (också tjock naturligtvis), och for hem till min mammas köttbullar.

Mmmmmmandelmanns

Midsommarafton blev en afton av väldigt oambitiöst firande.

Mina föräldrar anlände och vid blommig duk åt vi melon, sill och potatis. Mozart i bakgrunden.

Sedan, stillsamt hallonpajätande framför The squid and the whale.

I dag har vi varit i Mandelmanns Trädgårdar!

Sämst: Utedasset. Hur ekovänligt och bra det än må vara, är det ju oundvikligt att inte kika på de andra besökarnas små bruna bajskorvar blandat med kissiga papperstussar, någonstans därnere på botten. Och hur sugen är man på sin KRAV-märkta kladdkaka efter det?!

Bäst: Pestomacka, besk cappuccino och morotskaka i det tropiskt varma växthuset.

Bäst enligt Theo: Massa traktorer! Stora och små!

God midsommar

I dag är det midsommarafton och vi firar inte i en villa vid en sjö i Stockholm. Efter noggrant övervägande och oro för eventuell förlossning bestämde vi oss för att stanna hemma. Och vi får besök av mina föräldrar som just nu befinner sig i en bil ngn mil utanför Göteborg.

Malmöhimlen är grå. Jag har ingen "små grodorna-känsla".

När jag var liten firade vi midsommar i hembygdsgården vid Fryksta i Kil. Det var klänning, pippilotter, jordgubbar och skrapsår. Idag har jag inget av dessa.

Vi får se hur det artar sig.

Theo och Ellen midsommar 2010:

Upp som en sol, ner som en ...

Jag frågade vad han gjorde, och han svarade dischka. Tack för hjälpen med det då, sa jag, och satte mig vid datorn och drack kaffe.

Jag har gått från superpigg till supertrött. Har molande förvärkar, känningar ut i ljumskarna och upplevelsen av ett relativt ansträngande tryck nedåt. Så när tänker babyn komma ut?

Theo känns som en liten vuxen i jämförelse med det spädbarn som snart komma skall. Han pratar massor och lär sig nya ord varje dag. Han har även börjat sätta ihop ord till små meningar. Som t ex "Eee på Aua Aua" (övers: Se på Aqua Aqua). Min lillasyster har haft vänligheten att introducera vår son för de färgglada musikvideorna med det norsk/danska (?) nittiotalsbandet Aqua. Och nu vill han "Eee på Aua Aua" i tid och otid.

Det är skönt att kunna kommunicera med sitt barn via tal, ett mer konkret vis än det ordlösa.

Och nu står han i köket och "dischkar" frukostdisken.

Det är ju perfekt!

Nu hjälper han till hemma också!

Kanske dags för veckopeng.

Vecka 38+0

I dag sjönk magen ned.

Klonk.

Nu sitter jag med den "i knät" och kan därmed andas lite lättare.

Jag har gjort plats för en liten mängd nytvättade babykläder i Theos byrå. Hög tid för honom att lära sig den vackra konsten att dela.

Jag har börjat få problem med att sova.

Jag känner mig pigg och full av energi.

Jag har extrem lust att slänga saker, rensa ut.

Min mani är värre än någonsin.

Jag har strukit alla Theos kläder (och den ofödda babyns). Onödigt arbete kanske man kan tycka. Men i byrålådorna ligger nu t-shirts och brallor, sorterade efter färg, i skarpa rader. Jag måste smyga dit då och då, skjuta ut en låda och inspektera.

Det ser så snyggt ut, aptitligt, som plockgodis ligger plaggen där och jag surrar runt byrån som en geting kring ett saftglas.

Vad är det som händer i ens hjärna då man är gravid?

Jag ser ju hur sjukt det jag skrivit måste verka.

Efter att Theo gått och lagt sig rensade jag ut min garderob.

Nu finns nästan inget kvar där.

Ett svart linne och mina mammabyxor.

Jag inser ju att jag måste lägga tillbaka några av de klädesplagg jag egentligen inte vill ha, som jag tänkt sälja och skänka.

Jag kan ju inte enbart bära svart linne och svarta mammabyxor.

Jag borde i alla fall spara en klänning jag kan bära på midsommar.

Vi ska resa upp till Stockholm över midsommar. Jag hoppas att jag inte föder där. Mest för att resan hem skulle kännas jobbig. Bör jag kanske ta med en body och min journal? Jag minns hur jag förra graviditeten var "beredd" på att bebis skulle komma redan från vecka 37+0. Little did I know att det skulle dröja fem veckor till innan han behagade titta ut.

I vecka 42+0 föddes vår fantastiska son.

Och nedan visar jag hans fantastiska torn. I dag har vi nämligen roat oss med att bygga högt. Jag kämpade tröstlöst för att hinna bygga min egen kroppslängd i Duplo, men så fort jag nådde den magiska 150 centimetersgränsen, fanns plötsligt en liten barnhand där, redo att dänga till mitt skrytbygge.

Att föda om fem röda

Jag vankar av och an i vardagsrummet och är inte riktigt beredd på vad som komma skall. Gudrun Abascal försöker hjälpa mig.

Väskan är icke packad.

Barnvagn är icke inhandlad.

Lägenheten är dammig.

I går natt väckte jag Tomas om och om igen för att med panik i rösten påminna honom om att vi minsann inte har några blöjor till en nyfödd hemma och varför i helvete finns ingen ekologisk gallerfilt? (Jag måste dock erkänna att min kemikalienoja mattats av något, så en gallerfilt sans ekologi är nog ändå tänkbar).

Just nu rör sig min primäroro runt hur jag med mina små händer ska lyckas jonglera två barn? Tomas mamma tröstade mig med att det finns barn som, den första tiden och även senare, mest sover och knappt märks.

Inte som Theo som knappt sov och mest märktes.

Jajajaja.

Allra allra mest, bortom all oro och all stress över vad som bör fixas, jongleras och städas, är jag så himla nyfiken på vad det är för typ som ligger härinne. Vem är hon?

Vecka 37+1

Efter en resa jag vill jämställa med skärselden är vi hemma i Malmö igen.

Och jag har tusen saker att fundera på.

Bl a:

Vilken förlossningsställning bör jag inta?

Hur ska jag förhålla mig till sen resp. tidig avnavling? Vad är praxis på SUS?

Ska jag ens föda på SUS?

Hinner jag boka in en tid för fotvård innan det är dags? (Ja, förmodligen, då min lillasyster var vänlig nog att följa med tillbaka hem till Skåne för en sämre betald nannytjänst under en kortare tid).

Paris je t'aime

Mina fina killar!

Min smuliga bebismage

Jag drömde om Paris, och sekunden jag vaknade övermannades jag av ett starkt sug efter fransk yoghurt och croissant. Jag lyckades övertala mina killar (den lilla var lättare att locka med än den stora) att inta vår petit dejeuner liggande i gräset, i det fria, ackompanjerade av fågelsång och humlesurr. Till saken hör att jag de senaste dagarna knappt kunnat ta mig utanför dörren. Efter tolv dagar av så smått försummad sjukdom brast min höggravida kropp ut i feberfrossa, och bebis därinne la sig så stilla, så stilla. Jag blev nervös, kände mig som ett bra exempel på en dålig mamma, och tog tag i problemet. Eftersom det var storhelg fick jag ta taxi till privatklinik, prata med privatläkare (utan läkarrock, men med pärlörhängen och massor av läppstift). Hon tog ett, så kallat, CRP på mig. Efter provsvaret kommit blev jag inkallad på läkarens kontor och hon sa att hon ville skriva ut antibiotika då mitt värde legat på 106.

Jaha ja, sa jag, vart ska man ligga då?

Runt 8, svarade hon.

Och jag tackade snabbt ja till penicillinkuren.

OBS! Ointressant inlägg i fall du ej har barn

Jag sitter omgiven av snoriga papper och känner en välbekant smärta i överkäken och mellan ögonen komma smygande. Ett tecken på att alvedonens verkan börjar att avta. Jag är inne på tolfte dagen sjukdom, som i går utvecklade sig från kraxröst och halsvärk till bihåleinflammation.

Theo sover oroligt. Jag vet ej varför. "Bompa bompa" grät han när jag försökte natta honom. Han ville somna framför Bolibompa. Och jag la honom på min bulle till mage och lät honom. Jag tycker också att det kan vara lättare att somna framför tv:n ibland, så varför skulle inte detta också gälla min son?

Jag har precis läst om principer i en mammatidning, en artikel om svårigheter att natta sina barn, och där finns föräldrar som "tagit fighten" tidigt och därför har barn som somnar snabbt och lätt precis vid läggdags. Jag har känt mig som en sämre version av dessa föräldrar då jag burit mitt barn (ngt vi faktiskt inte gör alls längre, han somnar numer hur lätt som helst, bara vi ligger bredvid - det tog nog inte ens en vecka att vänja honom! Jag förklarade lugnt och stilla att jag inte orkade gå med honom längre, "mamma är tung och tjock", sa jag. Jag tror dock inte att det var därför han gick med på att somna liggande, men kanske att det hjälpte?) eller som nu låter honom somna framför "bompa" då han önskar detta.

Men no more dålig känsla!

Summan av kardemumman är denna: Det kanske "ser bättre ut" i andras ögon att inte söva sitt barn framför "bompa" (för övrigt första gången Theo önskar detta), utan att ihärdigt kämpa på och vara konsekvent då jag först i cirka två gråtiga minuter sagt till honom: "Nej, nej, ingen bompa, nu ska vi sova". Efter dessa två tårfyllda minuter tänkte jag: "om jag bara håller klaffen och lyssnar, så hör jag nog vad du vill säga".

"Bara man är konsekvent så blir barnen väl uppfostrade" och "Sätta gränser!" är ngt man får höra till leda då man läser om barn och hur man ska ta hand om dem. Konsekvens, har jag lärt mig, fungerar sämre - både för mig och mitt barn. Skulle jag ivrigt framhärdat "ingen bompa" hade han somnat en timme senare, utmattad av gråten. Jag hade somnat en timme senare, utmattad av gråten. Och ingen av oss hade mått bra. Nu somnade han cirkus en minut efter att "bompa" börjat rulla. Min konsekvens består i att lära mig lyssna och försöka förstå vad han vill och sedan bekräfta att jag förstår (om det sedan blir som han vill kan exempelvis bero på ifall det han önskar är farligt eller annan anledning, se exempel nedan↓)

Och "sätta gränser" gör jag numer bara för mig själv, och detta varierar från gång till gång:

Orkar jag sitta med honom framför "bompa" tills han somnar?

Ja, det gör jag.

Ok, klart!

Är min "uppfostran" åt helvete?

Ja, kanske.

Och den som lever får se,

hur det blir med vår lille The (o).

Skål!

Vi har en liten hemlighet att fira - så fram med två miniflaskor mousserande!

Och skål!

Och sedan tv. (Nej, den är inte ute än. Fråga mig ej varför.)

Vi har blivit så vuxna.

Våra grannar på andra sidan vägen är också ett yngre par i tjugoårsåldern - de har en liten dotter (?) som är kanske tre. Eftersom jag de senaste månaderna spenderat i princip varenda kväll på soffan har jag skaffat mig viss (ofrivillig) koll på de som bor mitt emot. Där har vi mannen och frun (jag gissar i alla fall att de är gifta) som har en jukebox i vardagsrummet. Till valfri musik dansar de sedan ungefär en gång om året.

Och så har vi de som aldrig drar upp persiennerna, inte i ngt rum i hela lägenheten. Är det supervarmt ute öppnar de ett fönster och sticker ut ett rör. Undrar vad det röret gör?

Och så har vi då det yngre paret. Eftersom jag och killen i det andra förhållandet har samma vana att stå i fönstret och prata i telefon brukar vi se varandra ganska ofta. Grejen är att de (paret) hittills tillbringat varenda kväll, vardag som helg, framför tv:n. Man ser dem ständigt gå mellan kök och soffa i blåaktig ljus. De har en stor bokhylla med många böcker, men ur dem verkar de aldrig läsa.

Hur som helst.

En kväll noterar jag att bokhyllan är borta, liksom en del av de prydnadsgrejer de haft i fönstret. Och tv:n ...
... var

inte

på

!

Man ser aldrig tjejen längre, bara killen, och rullgardinen i barnets rum är inte neddragen sju av sju kvällar. Jag har därför dragit slutsatsen att tjejen tagit sin bokhylla och dragit. Och barnet flyttar mellan sina föräldrar.

Kan det bero på att de enbart använt sin "tillsammanstid" som par med att titta på tv? Är jag och Tomas i farozonen? Pratar vi ngnsin om ngt annat än vårt barn eller den mat vi ska äta, eller andra praktiska saker?

Vad har vi för förhållande egentligen?

Att saker och ting förändras då man skaffar barn det fattar ju vilken dumskalle som helst, men hur blir det nu, då vi får två?

Kommer vi ens att orka krama varandra?

Som att vakna ur koma ...

I dag är första dagen på en vecka som jag känner mig ok. Blir man automatiskt sjukare än normalt för att man är gravid? Jag har säkert två - tre kilo snuva i bihålorna som nyproduceras varje gång jag snyter ut.

Hur

som

helst.

I dag är det 34 dagar kvar tills baby inte kommer. Theo pussar på magen och kniper ihop pekfinger och tumme framför ett lika ihopknipet öga och säger didididi med ljus röst. Det är tydligen tecknet för hans lillasyster (?).

I dag är det även mors dag. Jag har önskat mig en kopp kaffe och en bakelse tillsammans med min familj på Hollandia. Dock vet jag inte ifall detta är pärlor för ett svin eftersom jag inte kan känna smak överhuvudtaget.

Vi får se.

Så var det då dags (eller?)

Äntligen (eller?)! Tomas fick en dosa att fungera, så är hans PS3 kopplat till vår dator vilket innebär att vi faktiskt inte har ngt behov av vår tv längre (eller?). Under Theos sjukdomsperiod har jag faktiskt "låtit" honom kolla ohälsosamt mycket på barnprogram. Jag har inte velat att han ska röja omkring, jag har inte velat att han ska stå vid ytterdörren och krafsa som en hund (ngt han gör ifall han inte får gå ut), jag har försökt att få honom att lugnt sitta ned, bredvid sin trötta mamma, och bara glo. Och nu vill han titta på tv hela tiden. Eller titta och titta, han vill att den ska stå på, sorla i bakgrunden, medan vi gör annat. Och det känns ju sådär.

Jag vet dock inte om jag är riktigt beredd. Hur kan vi leva utan tv? Tänk på allt man missar? Typ Big Brother. Och allt man inte visste att man ville se men som man ändå tittat på eftersom man zappat runt, allt tv lärt mig, hur ska jag klara mig utan det? Och vart ska man göra av en fungerande tv? Ngn som vill ha den? Den är tjock och grå och har en Duplokloss fasttejpad på on/offknappen vilket innebär att du får dra sladden ur väggen ifall du vill stänga av den (en smart energisparfunktion tänker du, men nej, en lösning för att hindra fingrande slingrande barnfingrar från att stänga av mitt i ngt intressant program). Den kommer komplett med antennkabel och tillhörande fjärrkontroll, som dock ej fungerar (mer motion!).

Skämt

å

sido

ingen har ju tjocktv nu för tiden.

Tack tv för lång och trogen tjänst.

Jag kommer förhoppningsvis inte att sakna dig.

Styrkan sitter i håret!

En av Theos favoritvideor för tillfället. Han gör prutt- och kssssljud med munnen då han vill se den. Förmodligen för de tjejrumpor som i videon spelar större biroller. Man kissar ju och bajsar med stjärten. Det är Theos referenspunkter. Kanske inte riktigt den effekt regissören till videon var ute efter.

Jag lyssnade enormt mycket på Sebastien Tellier då sonen låg i min mage. Jag gillar verkligen Sebastien Tellier. Hur kan allt han gör vara så bra? Jag skulle kunna bli kär i honom (trots att han är lönnfet och lite snuskig).

Kan mitt svärmeri för Sebastien ha haft effekt på min killes utseende? Så här såg nämligen Tomas ut då vi precis träffats:

Kort hår, inget skägg och "tacky 'n proud".

Ganska långt ifrån den Tomas vi nu känner.

Är det på grund av Sebastien jag bara gillar killar med långt hår? Jag minns att jag, precis i början av vårt förhållande, långsamt försökte övertyga Tomas att låta skägg och hår växa. Och när Tomas sammanbitet jagar Theo med saxen och samtidigt försöker övertyga mig om att det minsann är jobbigt för vårt barn att ha luggen i ögonen hela tiden, hejar jag på Theo att springa ännu fortare:

"Göm dig under sängen, Theo!"

"Spring! Styrkan sitter i håret, Theo!"

Hej!

Vår sjuka baby, inne på tredje dagen med feber. Har den inte mattats av i morgon bitti uppsöker vi läkaren. Här plockar han isbit från golvet. En, enligt honom, mycket viktig del av den självvalda diet han följt de senaste dagarna.

Här följer ett "provsmak" från Theos matintag sedan två dygn tillbaka:

Isbitar (på plats nummer ett)

Frysta gröna ärtor

Morotsjuice

Äppeljuice

Mjölk

Vatten

Vattenmelon

Yoghurt med bärmüsli

I bakgrunden står jag och stryker. Jag kan meddela de nyfikna att tvättnötterna fungerar alldeles utmärkt! Och är ngn intresserad så kan jag för dem läsa upp det mail jag mottog från VA Syd där de grundligt förklarar hur saponin fungerar i naturen och att jag med all säkerhet kan fortsätta använda nötterna utan att orsaka fiskdöd.

Alles gut!

Mitt - i - natten - shopping

Jag kan inte sova. Theo är varm. Utan att säga ett knyst tog han sig upp och ut till mig och Tomas där vi satt i vardagsrummet. Klafs klafs klafs klafs, små kalla barnfötter på golvet. Så, in med en till supp och ner med barnet i sängen.

Och så sitter jag här själv.

Magen skvalpar.

Och jag gör en lista på vad vi måste inhandla till nya baby. Det är farligt att göra sådana listor mitt i natten, medan omdömet uppenbarligen sover. Pengarna rinner mellan fingrarna. Och vips! så har jag handlat lite lång- och kortärmade omlottbodys. Vi hade absolut för få omlottbodys till Theo, visst?!
Jag har varit på jakt efter en bra kudde som ska funka både som stöd nattetid under den sista delen av graviditeten och som amningshjälp. Men alla kuddar känns så himla stora och opraktiska. Så var jag på gravidmassage, och då jag låg på sidan pallade massören upp mig och mitt klot till mage med hjälp av en cylinderformad kudde under ena knäet (det är svårt att förklara i detalj hur jag låg). Mycket bekvämt. Jag har själv försökt uppfinna snarlika lösningar på nätterna (som redan nu börjar bli lite besvärliga) genom att rulla vanliga kuddar och lägga under knäet, men det har inte känts lika bra. Så kom jag på att en sådan där cylinderformad kudde skulle man ju också kunna använda som amningshjälp/amningskudde (genom att peta in den under den arm som för tillfället håller babyn och avlasta)! Och vips! så har jag handlat en kudde på 15 x 40 cm (perfekt storlek att även ta med då man går hemifrån).

Plötsligt minns jag vagt att jag lovade ngn en lista på vad man behöver till en nyfödd.

Förlåt Jenny, men jag har helt glömt bort.

Och min utrensningsmani fortsätter ...

Jag gillar att köpa tidningar för att jag gillar att läsa tidningar.

Varje månad blir det ungefär tre olika magasin.

Nu för tiden har jag inga prenumerationer (mama-prenumerationen räknas inte, för den fick jag i julklapp tillsammans med det fantastiska rimmet:

"Till dig som inte längre får din menstruation

gives här en mama-prenumeration"). Dock ligger här hög efter hög (både väl synligt och undangömt i lådor) av tidningar som jag egentligen inte har ngn nytta av. Och nu ska de tråkigaste bort.

Men det är lättare sagt än gjort att skiljas från en tidningssamling. Jag har gjort liknande utrensningar förut, men ingen lika obarmhärtig som denna, då jag har kommit på att man ju faktiskt kan riva ut de artiklar som är bra och sedan slänga "skalet". Dock tar det ju tusen år, att ännu en gång läsa igenom tusen tidningar bara för att hitta guldkornen. Så det är på detta vis jag nu spenderar dessa ljumma majkvällar.

Bilden ovan visar ett axplock av de tidningar som jag faktiskt vill spara. Bland annat Filter. Åh, vad jag älskar den tidningen!

Jag har inte tid för annat än att vara ledig

Sjukstuga.

Theo har feber och vi har lyckats klämma in ett stolpiller i den lilla rumpan, vilket ger stor effekt. Helt plötsligt smakar maten och livet leker!

Jag har klippt mig. Hade inte tvättat håret på fyra dagar fram tills den snälla frisören gjorde detta. Jag som hittills tvättat håret VARJE dag sedan sjuan (sedan trettonårsåldern alltså). Och man behöver ju verkligen inte tvätta håret VARJE dag. Det är helt onödigt. Sedan min graviditetsledighets start har jag tvättat mitt arma hår endast ett fåtal ggr.

Bara för att jag är lat.

Och för att det schampo jag just nu använder innehåller ganska stark parfym.

Dofter är så starkt förknippade med händelser. Richard Axel och Linda B. Buck fick så sent som år 2004 Nobelpriset för "deras upptäckter av luktreceptorer och luktsinnets organisation". Och för de som orkar följa länken bildas kanske en större förståelse för hur vårt doftminne fungerar.

Man kan exempelvis kartlägga mitt och Tomas förhållande genom mina olika schampons dofter:

Då vi blev tillsammans - kokos

Då vi flyttade i hop - basilika och mint

Då vi hade en kris - jasmin

Då Theo föddes - Bumble & Bumble

Då jag blev gravid för andra gången - tall och oliv

Så fort jag känner dessa dofter (naturligtvis mixade i samma kemiska komposition som i de schampoflaskor de inhandlades) känner jag en pust av den sinnesstämning jag för stunden befann mig i då.

Slarvigt tagen bild av magen. Jag har intresse av att visa upp den, men lika lite lust att posera som Tomas har att fotografera.

Jag är nu i vecka 33+3. Det är lååååång tid kvar till förlossning. Så låååååång tid att jag inte ens börjat förbereda mig. Jag har knappt tänkt på det alls. Min barnmorska tyckte att det var hög tid att fräscha upp kunskaperna i både födandets och amningens konst. Men det har inte blivit av. Jag har varit fullt upptagen med att vara ledig.

Tidigt i morse - premiärturen!

Strax efter klockan åtta.

Strax innan Tomas var tvungen att gå till jobbet.

Min familj cyklar i väg för att köpa bröd.

Problemet löst!!!!!

Åh, vad jag älskar google! Älskar google! Man kan googla vad som helst och så dyker det upp ett svar eller två.

Google är min guru.

Hur som helst. Jag googlade och hittade denna. Fantastiskt! För de dagar då man behöver sina två barn i en singelvagn. Jag har mailat och frågat ifall sitsen passar till Naturkinds vagnar och jag dööööör i fall den inte gör det.

Här kan man se bildbevis! Massa glada barn på varsin Kid-Sit.

Plötsligt händer det!

Ja, men så blev det bestämt då. Här sitter jag med fönstret vidöppet, ngn fågel kvittrar som den alltid gör på kvällen, Tomas står svettig på vår innergård och försöker montera en cykelsits vi köpte tidigare i dag, Theo sover sött i sängen och jag bestämmer mig. Jag har bestämt mig för en Naturkind, modell Varius. Ni ser ju varför man måste betala lite extra för att själv få välja tyg eller hur?!

Nu är de här ....

... tvättnötterna.

Det mest miljövänliga sättet att tvätta? Eller? Jag läste lite om att reningsverken eventuellt inte kunde hantera de saponiner som kommer från dessa nötter (som egentligen är skal) och därför släpps ämnet ut i sjöar och hav.

Och dödar fiskar.

Jag har mailat VA Syd och frågat, men ännu inte fått ngt svar. Så tills vidare tänker jag: ju mindre onaturliga kemikalier - desto bättre!

Skalbitarna har en något syrlig doft. Undrar om de fungerar?

Bonsoir Tristesse

Theo somnade strax efter klockan 22. I vanliga fall går han till sängs vid sex - sjutiden. Detta att söva utan armkraft rubbar kanske dygnsrytmen.

Tomas är ute och dricker öl. Jag skulle också vilja ha en öl eller två. Jag smyger omkring med ett glas kall mjölk i min hand, i vår nedsläckta lägenhet, och sniffar i de numera tomma flaskor han drack ur innan han gick.

Nu ska jag lägga upp mina ben högt, högt i soffan och slumra till Crocodile Dundee. Ja, detta är tydligen min lördagskväll.

Låter kul va?

Spännande?

Borde jag inte ha ngt bättre för mig?

Utflyttning

Detta (plus lite träpussel, ett ton mjuka djur och tusen böcker) är vad som för tillfället står Theo till buds i form av leksaker. Plasttraktorn är också kvar - den kom bara inte med på bild - jag har inte hjärta att göra mig av med den innan vi har ett värdigt substitut. Om ens då. Han Älskar (med stort Ä) sin traktor.

Vi bor i stan men kan ändå höra ovanligt mycket fågelsång. Måsar skränar och ngn annan typ av fågel kvittrar då det blir mörkare. Det känns fint. Jag har ovanligt ont av min foglossning i dag, så jag och Theo leker mest i sängen, läser böcker och bygger kojor under täcken. Och så läser vi Lalo och Dunderlund och ser hur de lever ute på landet. Och så kan jag inte låta bli att längta dit. Det må vara så att jag bara vill bo på landet under sommarhalvåret, men längtan under de varmare månaderna är ganska stark. Vem som helst som läst ngt som helst livsstilsmagasin de senaste två åren kan inte ha missat hur trendanalytiker (speciellt Li Edelkoort) spår en grönare framtid. Jag känner mig rätt i tiden med min fräschaste accessoar, mitt nyväckta miljöintresse. Det är dock lite farligt när ngt som detta blir en trend. Trender är övergående. Medvetenhet om miljön är ett sätt att överleva. (Hahahaha, visst låter det pretto!)

Hur

som

helst

.

Att lämna staden för landet, att odla sin egen mat och sina egna möbler (?) är det trendigaste du kan göra just nu. Och jag undrar, är det därför jag själv är intresserad? Kan det vara så att jag bara vill vara "inne"?

Uppdateringar

Nytagen bild på en av fyndstolarna (jag var tvungen att placera den framför fönstret för att få ngt naturligt ljus ö h t). Bygeln är borta så Theo kan klättra upp och ned bäst han vill. Vilket är precis vad han vill.

Uppdatering operation söva son utan armkraft:

Efter ngr genomläsningar av Sommar, Sagan om den lilla farbrorn och Vem ska trösta Knyttet och liiiiiite motstånd och protester somnade han gott. Det tog ungefär en timme från det att pyjamasen var knäppt och han slumrade in. Helt klart godkänt anser jag.

Uppdatering barnvagnsjakt:

Är det dumt att köpa en singelvagn och tro att man ska kunna bära sin nyfödda i bärsjal/bärsele det första halvåret - åtta månaderna innan Theo kan stå på syskonstå? Kan man kanske köpa en mjuklift som kan "knölas" med under vagnen så att nya bebis kan sova i vagnen då Theo leker/gör annat då vi är ute?

Åh! Jag vet inte.

Jag har nämligen hittat den här vagnen tillverkad i Österrike som verkar topp! Man kan betala lite extra och då få välja annat (gärna enfärgat!) tyg, vilket det ju kan vara värt om man tittar på hur de ser ut. Det finns ju faktiskt de som aldrig använt barnvagn till sina ungar (och som bor i Sverige!). Vår grannes kompis barn var åtta månader då han fick sin första vagn. Fram tills då var det bärsjal/bärsele som gällt. Och det verkade ju fungera.

OBS! Detta är inget beslut á la "mitt barn hamnar för långt ifrån mig om det ligger i vagn" eller "det är onaturligt med barnvagn eftersom inget annat levande fraktar sina ungar i en låda på hjul". Det är ett beslut som grundar sig på att jag faktiskt vill ha en "nyttig" barnvagn (med swivelhjul, så nej, ingen begagnad igen), och att denna "nyttiga" barnvagn inte finns som syskonvagn. Dock vill jag ju samtidigt kunna gå ut. Röra mig fritt.

Jag måste sova på saken.

På barnfronten massa nytt

1

Detta ↑ är numer vår enda vagn. I onsdags, vid lunchtid, precis utanför Malmös bästa asiatiska restaurang (med fantastiskt goda vårrullar av färskt rispapper!) brakade vår gamla Brio ihop och förvandlades till en lowrider. Så nu måste vi verkligen bestämma oss för vilken vagn vi ska ha. Varför ska det vara så svårt?

Kriterierna lyder:

- den ska helst vara miljövänlig

- men inte ful

- barnen ska kunna sitta både framåt- och bakåtvända

- den måste vara tillräckligt smal för att gå ut genom vår ytterdörr (cirka 80 centimeter bred)

- swivelhjul!!!!

2

Jag och Tomas söver fortfarande vår ettochetthalvtåring genom att bära honom. Han väger nu drygt tretton kilo (det känns också som om det adderas några extra kilon efter att den lilla kroppen slappnar av). Jag minns när han var sex månader och vår sköterska på bvc sa att nu var det nog dags att lära honom att somna själv, "Det är inte kul att behöva gå omkring med en åttamånaders på axeln" sa hon.

Okej.

Hur som helst, nu pallar inte längre mina fogar trycket. Jag har bestämt att vi fr o m nu (nu nu nu nu) ska söva honom genom att snällt ligga bredvid. Till saken hör att vi gjort dessa försök även tidigare, men det har slutat med att sövningen har tagit mellan en och två timmar, i motsats till att bära, som tar cirka fem minuter. Latheten har bedragit visheten och jag och Tomas har burit.

Theo sover en gång på dagen, på förmiddagen, ungefär vi denna tid. Och jag har nyss sövt honom genom att först läsa Sommar cirka tjugo gånger (nej, jag överdriver inte antal läsningar), sedan dra fingrarna genom hans hår och till sist buffa honom i rumpan á la Wahlgren anser att man ska göra med spädisar. Har ni, blivande mammor och andra, förresten sett det klippet? Jag personligen skulle inte uppskatta att bli vidrörd på det vis mamma Anna demonstrerar. Speciellt inte om jag varit såpass liten att jag ännu inte kunnat försvara mig genom att vända mig bort. (Men, vad vet jag? Jag har ju fram till nu sövt vår son genom att bära honom fram och tillbaka över plastmattan i sovrummet.) Jag har inte ens övervägt "ömma järngreppet" eller andra omänskliga metoder. För barn är ju faktiskt också människor, inte hundvalpar eller annat man kan träna. Titta, lyssna och prata med din avkomma för i helvete. Tillgodose just den individens personliga behov av vad det nu än må vara. Så går det kanske bra ändå.

3

Jag har gjort årets bästa Blocket-fynd! Två träfärgade Stokke Tripp Trappstolar, den äldre versionen, med bygel i skinn och trä istället för den plastblöja man numer ska trä småbarnen igenom. En solig annandagpåsk lånade jag och Tomas mina föräldrars bil och for till Vellinge, betalade en tusing snabbt som attan (det var ju en för bra affär för att vara sann!), packade in stolarna i bilen och for hemåt.

Stackars Theo. Nu har jag börjat rota i hans leksakslådor (av plast, från Ikea, som för över en ganska stark lukt på det som ligger i dem). Cirka 60 % av det han leker med är gjort av plast. Det är Duplo, grejer från Fisher Price, och så hans favoritleksak - en grön traktor som Tomas köpte för trettio kronor, eftersom den var trasig redan i affären. Denna traktor är den bästa som finns. Den kan köra vart som helst, på väggar, på tv:n, i duschen och i sandlådan. Eftersom Theo alltid vaknar i arla morgonstund, låååååångt innan jag och Tomas frivilligt stiger upp, brukar vår son få tio minuters lek för sig själv, utan någon av oss vuxna. Och jag vaknar ALLTID med det gröna fordonets stora hjul intrasslade i mitt hår. Jag letar nu med ljus och lykta, efter ett likvärdigt eller bättre substitut för denna fantastiska leksak. Hormonstörande ftalater ingår nämligen i denna söta traktor avsedd för barn.

I måndags försökte jag nå någon på Lego för att fråga vad Duplo är gjort av, vilken plast, vilka färgämnen. Det tog mig en timme. Och jag fick till en början inget riktigare svar än att det var samma plast som används i engångsbestick och att den därför var ofarlig. Jag stod på mig och frågade vilken typ av plast det var, och efter en suck och lite knapprande på en dator säger tjejen att det är ABS-plast. Ok. Jag frågade om Duplo alltid använt samma ingredienser. Theo leker nämligen också med det gamla Duplo jag själv lekte med i slutet av åttiotalet. Och hon sa att det var samma. Då fortsatte jag att fråga om de ämnen med vilka klossarna färgats, och hon bad om min mailadress för att maila dessa uppgifter till mig.

Tack.

Och så lade vi på.

Jag har fortfarande inte fått något mail.

Och jag vill inte plocka bort hans klossar för att de eventuellt kan innehålla färgämnen som inte är speciellt nyttiga.

För jag själv älskade Duplo då jag var liten.

Och vart ska man dra gränsen?

"Lite hormonstörande ämnen är ok, för det är ju så roligt med Duplo!" eller "Jag lekte minsann med blablabla då jag var liten och jag verkar inte ha tagit skada" eller "Men allt är ju farligt! Ska man leva i en bubbla eller?"

Jag tänker på Unicefs omskrivning av det svenska ordspråket (från "Alla kan inte allt, men alla kan något" till) "Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något".

Och så gör jag något.

Tack Försäkringskassan!

Min graviditetspeng är beviljad.

Från och med nu är jag gravid på heltid.

Vi har haft besök från Värmland hela veckan. Från söndag till i går. Det låter långt, men kändes kort.

Och jag har tjatat och tjatat om kemikalier.

Stackars Tomas.

Stackars min familj.

Varför har detta blivit så stort för mig?

Är det en graviditetsgrej?

När jag var med Theo kunde jag bara tänka på potatis, denna gång har jag utvecklat kemikaliefobi.

Kommer det att gå över?

Vår stackars son har fått traska runt i sina vinterkängor i vårvärmen liiiiiite för länge. Detta för att jag varit på jakt efter ekologiska skor, helst i skinn utan krom, helst riktigt bra för växande fötter, helst snygga, helst utan lim, helst med rågummisula och naturligt skosnöre i lin. "Kosta vad de kosta vill" resonerade jag med näsan tryckt mot datorn, ivrigt googlande. Till slut hittade jag ett bra alternativ som, trots att det inte uppfyller alla mina krav, är good enough.

Theo pekar på gräs iförd sina nya skor.

De fungerar även bra att springa i.

Jag har rensat ur vårt badrumsskåp. En hel ICAkasse for osorterad raskt ned i smutsig soptunna. Jag vet inte hur mycket pengar jag spenderat på hud- och hårvård genom åren. Jag vill heller inte gissa hur stort värdet på de produkter som hamnade i soporna var. (Men vad ska jag egentligen med de-puffing ögonroll-on till?) Jag har provat tusen olika märken, tusen olika produkter, men ingenting har fungerat så bra som det jag använder just nu (tills jag hittar bra alternativ till, exempelvis Ole Henriksen, Murad och Clinique - som jag ändå trott varit "vettig" hudvård) - H2O.

Vanligt vatten.

Det var lite ovant i början. Jag har omständligt rengjort/peelat/de-puffat/återfuktat ansiktet två gånger om dagen i flera flera år (detta trots att jag egentligen inte använt smink sedan jag var typ tjugoett). Nu slipper jag.

Kvar i vårt badrumsskåp från Ikea står, i jämförelse med förut, ingenting (Tomas grejer har jag dock ej rört - han har till och med butylparaben i sitt schampo, men han är över arton och får ta ansvar för sig själv). Jag har kvar schampo, balsam, tvål, deo, tandkräm och hårborttagningsvax. Jag har t o m slängt mina (dyra) parfymer som innehöll ftalater. I Danmark uppmanar man gravida att ej använda parfymerade produkter, just på grund av ftalaterna. Överhuvudtaget verkar danskarna ha kommit längre då det gäller kemikalier och graviditet. Och här har jag gått och nojjat för lite gammal skinka jag åt som smörgåspålägg.

Ja, ja, ja, jag vet att jag är tjatig. Men jag har letat efter en hobby nu då jag ska vara mammaledig för andra gången. Och detta är faktiskt intressant, roligt och viktigt.

"Sista lorten stänger porten"

I tisdags ringde en man till Ring p1 (jag lyssnar kanske ohälsosamt mycket på p1?), jag minns inte vad han hette, men han ville prata om kärnkraftskatastrofen i Japan. Han talade inte länge och hans poäng var att de som i dag är ansvariga för kärnkraften i Sverige, som tycker att vi ska fortsätta bygga, fortsätta hålla verken i gång, ska anmäla sig som frivilliga att resa till Japan och sanera. Och det är ju en god idé!

Han menade att reaktorerna fortfarande är utom kontroll, att hela situationen fortfarande är utom kontroll. Och att de har användning av folk som gör korta arbetsinsatser vilka inte kräver så mycket kunskap. I exempelvis Tjernobyl stod ju folk och skyfflade rasmassor från reaktorn, vilket inte kräver så mkt förkunskaper, dock en vilja att exponera sig för strålning i korta perioder.

Så, Fredrik Reinfeldt, ta det onda med det goda, pruttis!

Jag fattar inte hur man inte kan känna panik över att kärnkraftsavfallet inte går att "göra sig av med"? (Öh, nej, att gräva ner det så att det inte syns gills liksom inte). Att vi får dras med skiten i tid och evighet. Att vi sedan lämnar över detta oönskade arv till våra barn och barnbarn att förvalta.

Var

så

goda

!

Hej då kaffe (för nu)

Rekommenderad "kaffedos" för gravida är tre koppar kaffe per dag. Livsmedelsverkets definition av en kopp är 1.5 dl. Det blir (1.5 x 3 =) 4.5 dl kaffe om dagen. För mig är en "kopp" (läs: mugg. Ingen dricker väl längre kaffe ur koppar?) cirka 3 dl. Jag har druckit runt tre "Ellen-koppar" kaffe om dagen i princip hela min graviditet. Det är (3 x 3 =) 9 dl kaffe om dagen. Nästan en liter! Dubbelt så mycket som rekommendationen!

Bra va?

Så i dag drack jag en liten kopp kaffe med mycket mjölk, snörade skorna, tog Theo med mig till närmsta affär och köpte te.

(Kriterier:

Det ska vara ekologiskt.

Det ska smaka gott.

Det ska helst vara grönt.

För säkerhets skull valde jag de sorter som vunnit Great Taste Gold 2009 och 2010. Ja, för då måste de ju smaka Great! För den som orkar, följ länken och spola fram till 0.34)

Inget mer kaffe tack.

Det känns lite som att sluta röka.

Jag kände suget tidigare i eftermiddags. Tröttheten smög sig på. Theo var gnällig. Jag ville slänga mig i soffan med min vuxenvälling (det vill säga kaffet).

Jag stod emot.

Tog inte ens en mugg te.

Jag la mig med min son på armen och läste ut hela Vem ska trösta Knyttet?

Sedan var vi lite piggare båda två.

Så hej då kaffe!

Vi får se hur lång tid jag kan hålla ut.

På p1 i förrgår ...

... pratades det i ett ganska kort inslag om barn i bakåtvända barnvagnar, och hur man som förälder främjar barnets språkutveckling genom att tala med dem.

Jag minns då Theo kom, och han var så liten och bara ville vara nära hela tiden. Jag orkade bara kolla på tv, ligga med sovande baby på magen och laptopen oergonomiskt placerad på soffbordet eller läsa bok. Jag hade dåligt samvete, för det kändes som att jag inte umgicks med honom, som att vi inte gjorde ngnting, fast han var med mig hela tiden (dock kan jag ju meddela att jag under graviditeten också kunde tycka synd om Theo i magen. Guuuuud, vad tråkigt det måste vara där. Bara svart och ljummet. Vad gör man egentligen? Förutom att växa? Hahahaha ...). Så jag pratade med honom. Läste högt, kommenterade allt på tv:n eller datorn. Och fanns det inget vettigt att kommentera där berättade jag om vad jag såg i rummet. Hahaha, jag kände mig sinnessjuk. Jag berättade om vilken typ av tapeter vi hade, vilka böcker som stod i bokhyllan, vart allting i vår lägenhet kommer i från. Jag berättade om sprickor i taket och våra grannar.

Hur som helst, nu handlar det om barnvagnar. Läs hela studien här! Lång, men intressant.

Jag skulle inte vinna en diskussion

En naturlig "reaktion" då man sätter ett barn till världen torde ju rimligtvis vara att fundera över vilken typ av samhälle du inviger din avkomma i. Hur ser världen ut? Är det rätt att addera ännu en mun att mätta till denna redan svältdrabbade tillvaro?

En motivering till varför jag valt att skaffa först ett och sedan två barn (om jag själv får bestämma blir de säkert fler) genom egna graviditeter är att det är det bästa jag gjort! Inte bara för min egen del utan också för världen och min direkta omgivning. Om man utgår från devisen ingen människa är en ö (i sin helhet: "Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig." John Donne 1623). Det kan låta hur pretto som helst, men om jag förut förstod ordens innebörd är det inte förrän nu jag äntligen utvecklat tillräckligt med empati för att kunna efterleva dem. Jag vill att världen ska bli bättre för det är ju i denna värld mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare ska leva och i verka. Jag kan ju inte bara lämna dem i sticket.

Ok, detta känner man med största sannolikhet även då man adopterar ett barn. Men jag tror att jag har behövt tillströmningen av "graviditetshormoner" för att fatta. Låter jag dum nu? Vet jag egentligen vad dessa hormoner gör med mitt psyke?

Nej, inte egentligen. Jag har inte läst på, och om jag inte googlar vet jag inte ens namnet på dessa hormoner.

Så är det ett "såpbubbleargument"?

Ja.

Fast ändå inte.

Under dessa tjugoåtta veckor har det liv som vuxit fram inom mig sällskapat med ett allt större samvete. Det är som i den gamla videon med han den där vad han nu heter, där man ser en tjej med ett hjärta i famn, som är jättestort, men som krymper ju tristare människor hon möter. Ni vet. Fast det är inte mitt hjärta som krymper, utan min ansvarskänsla som växer. Vad kan jag göra? Hur ska jag göra det? Är det tungt att bära?

Ja.

Det är sjukt jobbigt att bry sig. Man mår dåligt. Jag har fått blunda mig igenom nyhetssändningar från Japan. Jag kan inte se tsunamin skölja in över bilister som lönlöst accelererar för att komma undan. Jag kan inte somna på natten för att jag ligger och tänker på hur kvinnan i en reklam säger: "Inget barn ska behöva vara så här smalt" medan hon klappar en mager liten flicka så som man klappar ett leksaksdjur. Jag kan inte ens lyssna på Tomas kulsprutesmatter från Call of Duty.

Jag har förut varit mycket duktig på att stoppa mitt huvud i sand. Men det är inte lika lätt längre.

Så, tack mina älskade barn!

Vecka 27+6

Jag bjuder er en mörk bild på min mage. Den är mindre än genomsnittet, men räcker gott och väl för mig!

I morgon går jag och magen in i tjugoåttonde veckan tillsammans. Jag sänker huvudet och säger detta till vår bebis därinne. Och hon blir vild av glädje! Spark spark spark. Jag kan inte minnas att Theo var så våldsam mot mina inre organ. Barnet därinne är tokigt. Sparkar och trycker. Ibland har det känts som att jag skulle kunna ta tag i hennes fot (eller armbåge, eller vad det nu är som sticker ut) och hålla fast ett tag. Sådana "berg" skapar hon på min arma buk.

Två möjliga orsaker till detta:

1 Moderkakan ligger i bakvägg (den befann sig i framvägg med Theo) vilket gör att jag känner mer.

2 Det är andra barnet (vilket för mig verkar innebära förra graviditetens krämpor gånger två).

Det känns som att jag återigen gått in i puberteten, mina hormoner svallar lite så där i största allmänhet, men forsar i synnerhet då jag möter barn.

I går var jag nära att ta till lipen tre gånger:

1 I dag är det sol, men i går blåste det storm, var kallt och grått. Jag hade ett ärende på Handelsbanken som ligger vid Stortorget (närmare havet = mer blåst). Precis innan entrédörrarna passerar jag en mor med barn i vagn. Barnet (i ettårsåldern) hade ingen mössa! Ja, jag vet, jag tjatar om mössor hit och mössor dit, men herregud! JAG ville t o m ha mössa. Vinden for genom de små fjunen och barnets mun var i hoppressad till ett tunt tunt streck. Man får inte berätta för andra mammor hur de ska ta hand om sina barn, för "endast du är den perfekta mamman åt just ditt barn". Eller, hur var det nu?

2 Inne på Handelsbanken, från ett kallt Malmö till en överhettad bank. Jag bar skinnjacka och halsduk och snart började svetten pärlas i pannan. Så ser jag ännu ett barn med mössa! En mamma med sina två barn ska ta ut 30 000 kronor (detta kan vara en av anledningarna till varför hon verkar vara så stressad). Ena barnet är kanske fyra, det andra sitter i vagn, i åkpåse, med ytterkläder och vintermössa och är kanske ett. Det förmodligen supervarma barnet börjar gnälla, först lite stillsamt, sedan mer och mer. Mamman säger "sssch" utan att släppa blicken från kassörskan som hanterar hennes dollars. Barnet i vagnen skruvar på sig vilket gör att vintermössan kanar ner och täcker hans/hennes ögon. Barnet, svettigt och tillfälligt blint, börjar skrika förtvivlat. Mamman, fortfarande utan att titta på barnet, börjar dra barnvagnen fram och tillbaka samtidigt som hon pratar med kassörskan. Och återigen, kanske att jag vänligt skulle kunna göra mamman uppmärksam på att barnet faktiskt inte såg ngt och att detta kan ha ngt att göra med skriken. Hur hade jag reagerat om en främmande typ gjort detta mot mig? Och spelar det ngn roll eftersom det ju är barnet det handlar om här, som förmodligen håller på att svettas ihjäl och temporärt är utan synförmåga. Innan jag hunnit bestämma mig för vad jag skulle göra blev det min tur och problemet löste sig av sig självt(?).

(Nu kan man ju undra varför jag hänger upp mig så på mössor. Jag vet inte riktigt. Men enligt mina parametrar verkar man ju vara antingen en god eller dålig moder beroende på när mössan åker på alternativt av. Detta är ingenting jag medvetet tycker eller ens kan stå för).

3 Ett treveckors kryp (ja, han/hon var så tunn, som en nätt liten insekt) besökte mig på jobbet i går. Hur kan något så litet ändå fungera?

Ordning & Reda

Precis som förra graviditeten så "boar" jag. Mitt "boande" går enkelt förklarat ut på att göra mig av med nästan allt jag äger. När väggarna är kala och lådorna tomma är jag färdig. När lägenheten enbart är möblerad med en säng, en stol, ett bord, en kopp och en sked kommer jag vara nöjd.

Finns det ett ord för detta beteende? För visst måste det vara en störning av ngt slag? Hur som helst, för ngr veckor sedan skänkte jag en stor blå Ikeapåse till Myrorna, och i dag går jag igenom mina gamla cd:s.

Detta

tar

tid!

Inte för att jag har så många kvar, jag har inte köpt en cd-skiva sedan 2006 (det är fem år!) och jag har redan haft en "boa"vändning då en massa skit åkte ut. Nej, det tar tid för att jag måste lyssna igenom allt. I princip. Och med hjälp av musiken minns man! Och det som jag fortfarande vill minnas och det som fortfarande är bra sparar jag ner i filer på externa hårddisken.

En parantes: är inte den digitala tekniken fantastisk! Du kan äga/spara massa musik i en liten och snygg dosa istället för trista skivor som du måste göra av ngnstans. Eller ännu hellre, ha musiken enbart svävande i rymden via Spotify. Cd-formatet måste för övrigt vara det näst fulaste efter minidisc.

Har det gjorts ngr vetenskapliga undersökningar kring detta att man som blivande förälder "gör bo"? Varför känner man sig manad att städa, rensa, renovera eller bygga nytt? Det är sjukt, I'll tell you, varför ska man drabbas av mani då man redan är hemskt trött?

Dagens låt

Radiohead (världens sorgligaste band) har bestämt sig för att släppa en tidning i samband med sin nya skiva. Brittiska The Guardian svarar med att göra en cover på Radioheads Creep. Och lyssna, vilket fint resultat!

Evolution

Totalt (för mig) overklig händelse som utspelade sig tidigare i kväll, cirka 18.37:

Theo Harry Lazar sitter på vardagsrumsgolvet och leker med sin kassaapparat i plast från Fisher Price. Det har börjat skymma ute, och gardinerna som är halvt fördragna, gör att ljuset i rummet blir skumt. Då reser sig Theo Harry Lazar, lämnar sin leksak, går till lampknappen belägen cirka fyra meter bort bredvid dörren och knäpper på taklampan.

!

Sedan går han lugnt tillbaka till sin kassaapparat, slår sig ned framför den, och fortsätter leken i mer behagligt ljus.

!

Fatta!

Jag vet inte om jag är onormal, men herremingud vad han utvecklas! Antagligen såg vår son lite sämre i det allt mörkare rummet och bestämde sig därmed för att göra något åt det! Orsak verkan orsak verkan. Han var ju nyss en spädis. Som bara kunde vifta med armar och ben och forma munnen till ett o.

Jag älskar Bodil Malmsten! Och jag har försiktigt börjat lobba för att döpa vårt kommande barn till Bodil.
Bodil Lazar.
Det har en bra rytm.
Foto: Jessica Bentsen

"Snack" i dataljus

Vinden viner utanför och jag sitter vid datorn och äter ett "snack"↓

som är precis lika gott som det ser ut.

Det är bara smör på mackan.

Massa smöööööör.

Jag undrar hur många kilo jag egentligen gått upp hittills?

Ska till barnmorskan nästa vecka, då får jag se.

Tomas söver Theo↓

som ger oss så enormt mycket kärlek!

I dag har vår son även visat sitt väl utvecklade kärleksfulla beteende mot sin omgivning, då han i lekparken pussade både torra, bruna löv och lyktstolpar.

Vad sägs om ...

... ett set till baby med badborste och kam i ask, läder och silver?

Är det onödigt?

Är det här jag ska dra min gräns vid shoppandet av babyprodukter?

Tack min son!

Läst bok vecka 09 är Ditt kompetenta barn av Jesper Juul.

Jag köpte den för ungefär ett år sedan och läste den redan då, men jag vet inte om jag hade ammehjärna eller om jag bara inte orkade ta till mig texten. Så jag bestämde mig för att läsa den igen. Och direkt efter att jag läst den, gick jag igenom den ännu en gång och utsatte texten för närläsning (denna metod jag fick lära mig i delkursen lyrikanalys och som jag i princip har glömt). Vad skriver Jesper egentligen? Vad menar Jesper egentligen? Generöst har jag strukit under varannan mening, då jag känner att nästan allt i denna pocket kommer vara värt att komma i håg. Eftersom han betonar vikten av ett personligt språk familjemedlemmar emellan kändes det extra viktigt för mig att förstå vartenda ord i denna bok. Ordval är betydelsefullt i det mellanmänskliga mötet. Speciellt i mötet mellan förälder och barn. Detta är lärdom 1!

Lärdom 2 är att man ska möta sina barn så autentiskt som möjligt. Sitter jag uppslukad i min bok då Theo kommer med Duplo och vill bygga, har jag faktiskt som människa all rätt i världen att säga: "Jag vill läsa färdigt detta kapitel först, sedan kommer jag och leker med dig". Jag måste inte lägga ifrån mig boken direkt, till förmån för Duplot, för att undvika att få skuldkänslor då jag upplever att jag avvisar honom. Theo mår inte dåligt av att jag just då hellre vill läsa än att vara med honom - ngt jag med huvudet vet, men dock inte med hjärtat. Det är snarare bättre för vår son att lära sig (på detta naturliga sätt) att man inte kan få allt man vill med en gång.

Detta berör Jesper även då han förklarar sin syn på gränssättning. Istället för att bygga ett staket runt barnet med tydliga gränser, låter man honom/henne vara gränslös. Det är du som förälder som ska sätta upp dina gränser. Exempelvis: "Jag vill inte att du springer in med skorna på". Då har du, som förälder, dragit en gräns för vad du känner att du pallar med att städa.

Detta att använda orden "Jag vill inte ... " istället för "Du får inte ... " är en del av det Jesper menar då han "pratar" om det personliga språket. Det har tidigare låtit som en liten skillnad för mig, men mötet med min son ändras enormt om jag säger till honom att "jag inte vill att han ska röra min mobil, för att jag är rädd om den" snarare än att jag säger "Aj aj aj, du får inte". Han är inte dum, han lyssnar på vad jag säger. Precis som då jag säger att "det ser ut som att du är jättetrött Theo, jag tror att det är bäst om vi går och lägger oss", istället för "oj, vad du är trött. Nu sover vi". Det låter som en pytteskillnad, jag vet, och jag hade nog inte trott att det skulle förändra ngt, men det gör det! Han märker att jag inte påtvingar honom en känsla, utan bara berättar om vad jag "tror" att han känner. Och därmed är han lättare att söva på kvällen.

Den största lärdomen jag hittills blivit given är nog den att man som förälder ofta är så upptagen med att ge och ge och ge att man inte inser vad det är ens barn kan ge dig. Typiska tankar som rullar runt i mammors och pappors huvuden: ger jag tillräckligt med mat? ger jag tillräcklig stimulans? ger jag tillräckligt med frisk luft? sätter jag på honom tillräckligt med kläder? ger jag honom de bästa av förutsättningar? bla bla bla ... Detta är ju naturligtvis inga dåliga frågor att ställa sig själv, men om man enbart fastnar här blir relationen så ensidig. Jag skulle inte må så himla bra om Tomas enkom fokuserade på mig i vårt förhållande, om han struntade fullständigt i sina egna behov för att istället uppfylla mina. Det skulle antingen få mig att känna skuld eller så skulle jag bli en självcentrerad person som tror att människor i min närhet endast existerar för min skull (typ). Denna vecka har jag funderat massor över min egen uppväxt och hur den format mig som person, OBS! inte hur den format mig som förälder utan som person. Bland annat har jag ringt min egen stackars mamma, mitt uppe i en köksrenovering, och beskyllt henne för att ha gjort mig skadligt prestationsinriktad. Jag har börjat försöka kartlägga mina dåliga respektive bra egenskaper, vilket i slutändan kommer att få mig att utvecklas. Jag har insett att detta är ett arbete jag påbörjade redan 2009.10.02 strax efter klockan 18.00 på kvällen, men att jag numer reflekterar kring detta på ett mer medvetet sätt. Theo har, med andra ord, alltså gett mig en möjlighet till massiv personutveckling. Endast genom att finnas till.

Tack för det Theo Harry!

Ett minne blott

I går, på ettan eller tvåan, sändes tv-programmet Plus. I detta avsnitt behandlade de bland annat näringsvärdet i barnmatsburk vs. hemlagad mat avsedd åt barn. Vad de kom fram till var för mig en nyhet. Jag har levt i en idiotisk förvissning om att det är lika bra, om inte bättre, att ge barn burk eftersom man då vet att de "får i sig det de ska" (vi som dessutom till nittionio procent köpte KRAVmärkta burkar till Theo kunde ge oss själva en lite hårdare klapp på ryggen). I reklamen kunde man läsa så fint om de skonsamma tillagningsprocesser vilka möjliggjorde att man behöll en mycket stor del av råvarans näringsämnen. För barnmatsproducenterna vet väl vad de gör, eller?

Hela Theos första år köpte vi burk på burk på burk på burk. Smidigt! Lätt! Varken jag eller Tomas åt lunch själva. Om det inte blev ngt kvar i burken. Då åt vi det. Vi orkade helt enkelt inte laga mat två gånger per dag.

Både lunch OCH middag?

Guuuuuuud, vad jobbigt!

Strax innan vår sons ettårsdag bestämde vi gemensamt att aldrig mer köpa barnmat på burk. Nu skulle vi laga vår egen. Detta beslut fattades främst på ekonomiska grunder då det är mycket mycket billigare att laga egen mat än köpa en portion i glas för typ femton spänn. Och sedan dess har jag lärt mig att fixa större mål upp till två gånger per dag. Det är inte jättekul och blir inte heller alltid jättegott, men belöningen (i form av ett förmodligt större vitamin-, protein- och järninnehåll) är jättebra!

Avsnittet finns tillgänglig fram t o m tredje april.

"Mamma, får jag en korvt-shirt" "Ja, det får du Theo"

Tisdag kväll. Jag försöker att skära ned på min konsumtion av allt (mat, prylar, kläder ...) med vår förhoppningsvis fattiga framtid i åtanke. Men jag kunde ändå inte låta bli att köpa en t-shirt i grått fylld med glada korvar till Theo. Fantastisk! Den fanns även i body-form (till små babys) och en kort sekund tänkte jag slå till, men så mindes jag hur mamma ibland klädde Sara, mig och Simon i exakt likadana kläder (oftast jeansjacka, jeans och en t-shirt/sweatshirt). Vi har en hemvideo när vi alla tre springer i en backe, iklädda just jeansjacka, jeans och varsin Tom & Jerry sweatshirt. Var det ok att göra så? ÄR det ok att klä sina barn i exakt likadana kläder? Om inte, VARFÖR inte? För visst är det gulligt. Alla tyckte ju att det var supergulligt i julas då Theo och hans två kusiner hoppade omkring i små identiska kostymset. Tre små kypare med svettiga pannor (de blev varma av allt paketöppnande) och pressveck på byxorna. Även fast det är sött är det ngt inom mig som tar emot. Är det kanske för att jag inte vill vilja klä mina barn likadant? Att jag bara har fått för mig att det är fel? Att det kommer bli svårt för dem att odla egna personligheter ifall de kläs i matchande textilier med korvtryck? Tror jag verkligen det på riktigt? Detta liknar det dilemma jag ställdes inför under vårt ultraljud. Ska vi ta reda på bebisens kön? Vi tog ju inte reda på av vilken sort Theo var. Jag vet att anledningen till att vi inte gjorde det var för att Tomas inte ville. Denna, andra, gång var Tomas mer öppen. Han var inte drivande, men sa heller inte bestämt nej. Och jag är svaaaaag. Jag kan ju inte hålla mig. Sköterskan sa: "Titta bort nu om ni inte vill veta.", "Äsch", sa vi "ser vi så ser vi." Och så utbrast vi båda: "Japp, vi såg vad det var. Lätt!" "Jaha", sa sköterskan. "Om jag säger vad det är för något, berättar du då jag ifall jag har rätt?" frågade jag. "Ja", sa sköterskan. Och så sa jag vad vi trodde att vi sett. Och hon sa att hon inte höll med.

Därmed var det avgjort.

Vi vet nu vad vi väntar.

Båda jag och Tomas gick upprymda hemåt. Dock fanns en liten bitter eftersmak. Jag önskar att jag var en sådan person som inte vill veta sitt kommande barns kön. Det känns som att det är lite "fult" att ta reda på om det kommer en hon eller han. Jag fick så många ryggdunkar förra gången då jag sa att vi inte visste. (OBS! Dock inte av de på förlossningen. De bara frågade om vi visste, vi sa nej, och de sa okej. Jag älskade de kvinnor som tog hand om oss då jag blev förlöst.) Jag vill inte vilja veta. Men nu gör jag det och det är bara att acceptera. Och varför inte egentligen? Att vi vet att det är en bebis av h*nkön som ska komma betyder inte att h*n är mindre/mer efterlängtad, eller att h*n kommer att bli mindre spännande att möta. Tomas sa: "Var inte ledsen för att vi vet, vi får se hur vi gör nästa gång."

!