Han är redo!

Kaffet bryggs.

Stora barnet sover.

Lilla barnet vill dåsa i min famn.

Hur som helst är båda lugna, och jag kan också ta det lugnt.

Jag läste ut Born to run i går. Läs den! Du kommer inte att ångra dig.

Vi var i Folkets Park tidigare. Eftersom det är mulet och blött i Malmö i dag var där bara vi och x antal förskolebarn i gula västar. Theo sällade sig genast till gruppen. Gick efter som om han vore en av dem. Pratade, lekte, sprang. Då de inte sprang efter honom stannade han och ropade uppfordrande: "Kom kom kom!" Theo älskar att vara med andra barn.

Jag och Tomas har fram tills nu inte velat sätta honom i förskola. Dels för att han känts så liten (vår pyttebaby!) och dels för att hans tal inte riktigt lossnat. Nu kan han mycket tydligare kommunicera vad han känner och upplever. Han förvånar mig varje dag med allt han kan. (I går sa han till exempel: "Mamma stor" och pekade på mig, "Theo liten" och pekade på sig själv. Observera att detta inte är ngt vi "aktivt" tränat honom i att lägga märke till.) Vi, hans föräldrar, är övertygade om att han skulle älska att gå till förskolan. Att de kan ge honom ngt som inte vi kan här hemma. Jag tror (för att citera Mona Sahlin) att förskola är bra för barn - om det är en bra förskola!

Så, efter ganska mycket research, har vi äntligen hittat en plats som i alla fall verkar leva upp till våra krav.

- Ute på landet bland bärbuskar och äppelträd

- Ekologisk vällagad mat

- Små barngrupper (i treårsgruppen är de bara fyra barn!)

- Vackert hus

- Trevlig personal

- Mycket utomhuslek

- Bra pedagogik

Nu väntar bara att författa ett ansökningsbrev, ett förskolebesök och sedan ska sonen upp på väntelistan.

Här är dottern, cirka tjugoen månader efter sin storebror, ivrigt tränande i magläge:

Det är fantastiskt vad en människa utvecklas snabbt de första åren.

Spring!

Tomas snörade sina nya springskor och stack sedan till Pildammarna.

Kvar sitter jag med avundsjukan.

Men, nu är det inte långt kvar, Ellen Andersson.

När mina nya skor kommer tänker jag också ge mig ut.

Hej

Då

Jag är tråkig

I dag har varit en dag då jag och mina barn ej gjort speciellt mycket. Vi har mest släpat oss från rum till rum, lagt pussel och läst bok. Intressant va?!

Detta är mitt liv nu.

Mitt liv är faktiskt sådant nu, att jag tänker lägga ut bilder på hur jag bär min baby i vår Ergo Baby med nyinköpt Infant Insert. Vi var snubblande nära att skaffa en Babybjörn, men hur det än är så är det ju det där med grodposition och rygg och bla bla ...

När Theo somnat för natten fick jag Ben & Jerryglass av Tomas. Samma sort - Peanutbutter Cookie Dough ngnting ... som jag åt timmarna innan jag födde Juni. Då mina värkar kom med sex minuters mellanrum satt jag och Tomas utanför Pressbyrån på sjukhusområdet, den närmast Södervärn, och jag åt glassen samtidigt som jag störtgrät. Jag höll på att gå i bitar av saknad efter Theo. Det var som att jag, i hans ställe, sörjde det monopol han haft på oss föräldrar. Det var samma typ av gråt jag gråtit varje kväll, under tre veckors tid i oktober 2009, då jag sörjde mitt gamla liv, som icke-mamma.

I början av november, tog jag mig dock samman och accepterade det faktum att jag nu, för resten av mitt liv, kommer att sätta ngn annans väl och ve framför mitt eget.

I alla fall.

Jag fick glass av Tomas och så såg vi The Cove. Se den medan den fortfarande finns på svtplay.

Sedan läste jag en bit ur Born to run och blev än mer peppad på det här med att skaffa "barfotaskor". Jag fattar inte att jag sprungit med min skitpegasus så länge som jag gjort. Trots benhinneinflammationer och brännande fotsulor.

Hej

Då

!

Spring i benen

Eftersom jag inte kan/vågar börja löpträna än läser jag böcker om folk som gör det. Sent i går kväll läste jag ut What I Talk About When I Talk About Running (som var bra!) och började sedan läsa ngr sidor i Born to run (som verkar bra!) Och herre! vad det kliar i mina ben nu.

Och, apropå ben, för första gången sedan förlossningen provade jag mina jeans.

Det gick inte!

Här har jag trott att jag ser ut precis som innan graviditeten. Att jag återgått till min normala kropp.

Så varför passar inte mina byxor?

Jag hittar en bild tagen för exakt ett år sedan ↓

Och så ser jag ju inte ut nu.

Tiden går och sätter sina spår

Det är ju som en dagbok, bloggen. Kolla här!

Allt var så annorlunda.

OBS! Ointressant inlägg om du inte är hemma med två barn och har svårt att hålla ordning hemma

... och för att det ska kännas bra att vara hemma med två små barn har jag och Tomas kommit överens om att vi ska införa vissa "regler", eller snarare kanske hållpunkter. För vi har insett att ordning och god planering är A och O då det kommer till bibehållet gott humör i vår familj.

Vi har precis börjat med tre punkter (som är så superviktiga att vi ej får gå till sängs förrän de är utförda). Punkt ett: bygg inte diskberg. Punkt två: (och ny kvällsrutin för storebror) plocka in alla leksaker. Punkt tre: bygg inte smutstvättberg.

När de nya rutinerna är starkt förankrade i vår vardag, och de utförs utan gråt och tandagnisslan, inför vi tre nya.

När jag var yngre, och fortfarande bodde hemma, föranleddes alltid (i princip utan undantag i alla fall) alla besök av ngr timmars panikstädning. Hela familjen Andersson var tvungna att delta, ingen undslapp stressen. I familjen Andersson har andra saker än "ordning hemma" kommit högre upp på dagsagendan. Men det ville tydligen inte mamma och pappa att andra skulle märka eftersom det skulle vara undanplockat, rent och snyggt då deras vänner avlade visit. Hur som helst, jag lovade mig själv att jag skulle slippa denna fruktansvärda panikstädning då jag flyttade hemifrån. Och jag har kunnat hålla mitt löfte ganska väl. Tills jag fick barn. Då blev jag slapp (ja, jag vill kalla mig slapp, för det är precis just därför jag, personligen, inte hinner med). Och nu är denna panikstädning även en del av familjen Andersson/Lazar.

I söndags fick vi plötsligt oväntat besök från Stockholm, och tack vare de tre nya rutinerna, var panikstädningen lite mindre fylld av, just, panik.

Underbart!

Min kamp, del 1

Pang!

Härmed har startskottet för vår vardag avlossats.

Tomas gör sin första dag på jobbet efter en månads semester.

Jag, Ellen Andersson aka Mamma, gör också min första dag på jobbet - det heltidsarbete (och lite till) som två underbara ungar ger.

Och hittills, (för att ställa mig själv en klassisk fråga) hur känns det?

Det känns bra!

Det känns faktiskt bra!

Hör och häpna.

Vad vi gjort?

Bland annat:

- diskat

- byggt Duplohus och Duplobilar LÄNGE

- Ellen: druckit kaffe med våra grannar och deras lilla bebis (två veckor yngre än Juni), Theo: sovit, Juni: sovit

- lagat frukost, lunch och två mellisar

- Theo: kissat potta, Ellen: torkat kiss från golv och bytt bebisblöja

- läst traktorboken (fem gånger från pärm till pärm)

- sjungit igenom hela silvriga barnkammarboken (nu har jag ont i halsen på grund av noll kunskap i sångteknik)

- lagt pussel

- Ellen: strukit tvätt, Theo: lekt i koja byggd av duk och stolar

- Ellen: ammat, Juni: ammats, Theo: lekt med bilar

Pang Bom Krasch

NEJ NEJ NEJ

Jag hade helt glömt.

På fejjan står det att 2 438 personer ska delta i "eventet".

Fortfarande magknip? Eller en lite för tidig åskmolnsperiod?

Hur som helst, här ovan demonstreras en av positionerna som verkar lindra - slängd över armen, uppstöttad av mitt lår.

Är sommaren slut nu? Varför känns det redan som höst i Malmö?

Mys som mys

I kväll har vi haft en typisk myskväll.

Hela familjen inkluderad.

Det är ju fredag, och vi har ju 2,1 barn (+ 0,1 då både jag och Tomas fortfarande är så omogna), så det är väl dags att införa det klassiska fredagsmyset, tänkte vi.

Och visst hade vi mysigt. Alla utom Juni. Hon har tydligen magknip och jag skyller på en urgod Pasta Puttanesca som jag glufsat i mig.

I alla fall hade vi fredagsmys i soffan, en stor skål popcorn (som Theo gillade) och filmen Cars.

Detta ligger långt från öl och sprit som min och Tomas fredagskvällar i regel brukade bestå av. Jag gillar vårt fredagsmys nu precis lika mycket som vårt fredagsmys då.

Tid att klä ner sig

När man i princip enbart rör sig mellan sitt hem, Konsum och lite lekparker (kanske, och bara kanske, gå förbi Kaffebaren och dricka en kaffe ngn gång) spelar det inte så stor roll hur man ser ut. Jag orkar knappt borsta håret, än mindre fixa naglarna. Men då alla jag träffar mer eller mindre ser ut som jag har det inte spelat ngn roll. Men ...

... i dag lyckades vi (familjen) ta oss ut på stan. Theo skulle få stövlar och Tomas springskor.

(En lång parantes: jag har börjat tjata jättemycket här hemma om vikten av motion, speciellt nu, då jag lusläser det mesta jag kan komma över, om och av Maffetone i synnerhet och löpning i allmänhet. Jag har faktiskt aldrig längtat efter att få börja springa så mkt som jag gör nu. Provade lite lätt sprint tidigare i dag och det gick ju bra! Så varför ska man vänta så länge egentligen? Hur som helst. Jag verkar ha smittat Tomas med min springentusiasm och mina kalla fakta om vad som händer med en kropp som inte får motion. Nu tänker också han börja. Eller?)

I alla fall, Tomas och Theo skulle få skor.

Och där rullar vi vår vagn och jag kan inte tänka på annat än hur snygga, uppfixade många är -"De har till och med sminkat sig!". Och här går jag omkring med avtrycket efter en smoothiemun på jackaxeln.

Det var ju samma sak förra mammaledigheten, men då var det höst/vinter, och i mörkret är ju alla katter grå.

Ny hobby?

Jag önskar mig en bokklubb.

En liten grupp människor som köper varsitt exemplar av samma bok, läser den sedan i ensamhet, för att till slut samlas och starta en trevlig diskussion över en god kopp kaffe.

Det känns som en passande sysselsättning just nu.

Zeitgeist

I går kväll, då vår son vägrade gå och lägga sig och jag och Tomas skulle se en film som inte kändes helt ok för småbarn och eftersom vi inte har ngn tv, så fick vi hålla till godo med det utbud som playkanalerna erbjuder. Så vi kollade på kyrkoherden som ser ut som en surfare som ville leva ett enklare liv. Enklare betyder i detta sammanhang ett liv med mindre ting och pengar. Och jag tycker att det är så bra! Jag vet dock att jag inte kommer att kunna gå så långt som han gör, det vill säga försöker så långt det är möjligt byta varor mot tjänster/självhushålla. Jag vet inte riktigt hur det skulle fungera med självhushåll i en tvåa på sextio kvadrat mitt i stan. Vi har innergård, det har vi. Men det enda ätbara som odlas där för tillfället är gräslök och gräsmattan måste man behålla till Theos fotbollsträning. Hur som helst. Man får väl göra ngt litet då. Och det man kan göra, som konsumenter, är att placera sina pengar på ett mer medvetet vis. Det är varken hållbart eller lönsamt (om du ser till helheten) att producera på en sida av jordklotet för att sedan konsumera på den andra. Jag blev sur på Tomas då han kom hem med sparris från Peru då vi lever i Skåne, typ sparrisens mecka. Produktion och konsumtion måste flyttas närmare varandra. Och det vore ju bra att sluta överkonsumera, vilket får till följd att vi överproducerar massa struntgrejer som vi egentligen inte vill ha.

Att konsumera är terapi.

Även för mig.

Jag blir glad då jag köpt ngt.

När ska jag fatta att jag faktiskt inte behöver så mkt för att leva ett gott liv?

Apropå tv. Jag har inte saknat möbeln en sekund. Kanske mycket tack vare alla möjligheter till filmer on demand och playkanalerna. Tittandet har förvandlats från slötittande till kvalitetstittande. Pretto va?!

Boktips till nyblivna föräldrar

Vi har haft målare här. Och för att vi inte orkar torka bort slipdamm så förekom vi detta och packade in, i princip, varenda liten pinal vi har framme, i plast. Nu när jag äntligen har börjat ta fram allt igen hittar jag denna bok (Att växa och upptäcka världen):

Med denna underbara illustration över alla ups and downs under det första året:

Denna bok bläddrade jag och Tomas i under Theos första levnadsår och vi upplevde att den stämde relativt bra överens med hans lite mer mulna respektive soliga perioder.

"Tänk på barnen i Afrika"

Det här är det bästa jag läst på länge!

Citat: "Om maten inte smakar är det en annan sak. Men han sa att han inte orkade mer. Hur ska han då orka efterrätt?"

La dolce vita

"Vad gör man när man är mammaledig?"

När jag får den frågan känner jag vid vissa tillfällen (för det mesta helt oprovocerat) att jag måste försvara mig; "Nej, det känns inte jobbigt att vara hemma så länge" och "Nej, jag är inte rädd att bli understimulerad". Ibland känns det verkligen som att man enbart är det man gör. Och att jag nu blivit förvandlad till en "mammaledig" som ständigt är i vägen med barnvagn och påsar och uteslutande bryr mig om mina osnutna ungar.

Så är det inte.

Det är inte (bara) det jag gör.

Men vad gör jag då?

Vad gör man (läs: jag) under denna så, missvisande, kallade" ledighet"?

Svaret:

Man (jag) tar hand om barn och funderar! Jag har nog aldrig tänkt så mycket som nu.

Och just nu sitter jag här, i vår varma soffa, medan barnen sover i varsitt hörn och Tomas spelar skitdåligt dataspel, och känner mig mycket nöjd. En känsla av total tillfredsställelse. Jag har precis kommit fram till att jag lever ett liv i lyx. I alla fall enligt min egen definition.

Nedan följer en ngt oarbetad lista av Ellen Anderssons definition av lyx (utan inbördes ordning).

Lyx är ...

... tid då man kan göra det man har lust med, utan att under tiden känna sig stressad för det man istället borde göra. Inte tänka: "Jahaja, nu lät jag tiden bara gå medan allt det viktiga här bara väntade på att bli gjort." Som om tid som avsätts för att njuta av livet eller följa sina infall skulle vara mindre värd.

... en förmåga att använda sin tid. Det vill säga: inte slötitta på tv, inte slösurfa och kolla mailen om och om igen fast man vet att det inte ramlar in ngt annat än erbjudande av typen: 80% off on boner medications eller Mr Andersson Ellen 40 % off on Viagra.

... att få barn! Upplevelsen det är att snusa en nyfödd i nacken, en kladdig barnhand på sin kind, ngn som glatt ropar "Hej mamma" och den vansinnigt starka kärlek detta väcker inuti en själv.

... att få sova då man är trött och att få äta då man är hungrig.

... att känna sig tillfreds med sitt liv i största allmänhet. Att inte känna att tiden bara går och går och att man egentligen borde vara ngn annanstans, vilket är en känsla jag har haft stooooor erfarenhet av.

... att få och ge kärlek.

... att leva så okomplicerat som möjligt. Att känna att man duger, att ens förehavanden är bra som de är. Känslan av att livet är lite som ett långt sommarlov.

... förmågan att kunna ha en avslappnad inställning till tillvaron, á la "det som sker sker".

... förmågan att kunna tänka positivt.

... att få vara frisk och ha hälsan.

... att kunna bli berörd.

... att ha inspiration.

Bild föreställande min personliga lyx och lycka: jag och Tomas

Jag klarar mig finfint utan tv:n ...

... har inte saknat den en enda gång. Man behöver inte en tv-apparat för att kunna titta på tv-serier.

Och världens bästa serie just nu:

Bored to death!

Utan att överdriva ett dyft kan jag påstå att jag älskar George a. k. a. Ted Danson!

Så fort Theo somnat är det dags att se ett avsnitt eller två.

Så även i kväll.

Nu övas simultanförmågan

God morgon!

I dag är Juni Jo femton dagar.

Tidsbegreppet blir omkullkastat då man får en liten nyföding. En timme kunde vara en minut och vice versa. Jag tror att man, vare sig man vill eller ej, glider in i bebistid. Bebistid = här och nu. För bebisar finns inget "senare" eller "då". Livet levs nu nu nu och de behov de har måste också bli tillfredsställda lika snabbt. Annars - katastrof!

Eftersom vi inte bara har en bebis, utan också ett litet barn, krävs det en viss form av simultanförmåga för att hinna stilla, i alla fall, de allra nödvändigaste behoven.

För tillfället flyter vardagen på riktigt fint. Men jag befarar att detta kommer att ändras sekunden Tomas lämnar mig ensam med våra avkommor.

Så jag övar redan nu.

Se nedanstående bilder:

Multitasking I = billek till kaffet.

Multitasking II = amma till billek till kaffet.

No-Pain Way to Exceptional Fitness

Philip Maffetone, Dr Philip Maffetone, är den författare jag för tillfället läser. I morgon är det två veckor sedan jag sa hejdå till kulan och jag har aldrig känt mig mer träningsmotiverad. Mina, under nio månader, vunna kilon är nästan borta, vilket gör att jag känner mig lätt. Och nu vill jag springa.

I början av juni stod vi, ett gäng, på mina föräldrars balkong och pratade om Göteborgsvarvet 2012. Det är väl inte ett helt orimligt mål? Lisette?

ps. Apropå läsa.

A Single Man var inte en jättebra bok. I alla fall inte för mig, att läsa, i detta skede av livet.

Och varför känns det som att alla läser Karl Ove Knausgård just nu? ds.

Vi slappar.

Läser dn.

Om semester.

Och semester har vi.

Trots att vi är hemma i Malmö.

Tacksam

Här är vi, just nu.

Juni nyammad.

Resten av familjen har cyklat ned till havet.

Detta är vad jag lyssnar på.

Sten är gott, sa Theo

I går var vi återigen tvungna att fly vår lägenhet. Den blir så varm! Outhärdligt.

Så vi gick till Pildammarna.

Juni Jo sov.

Theo Harry åt djurkex och sprätte lyckligt omkring.

Sedan var det som om sonen bara gav upp. Han lade sig på grusgången och pillade. Ville inte flytta sig en centimeter.

Det tog en liten stund och det glada utropet "Nam nam" innan vi, föräldrarna, insåg att han ju ligger där och äter småsten. Det är inte första gången. Så fort han får möjlighet suger han i sig grus. Varför? När jag var liten hade vi en bok som hette Hus är gott, sa Oskar, vari en liten kille vägrar annan mat än byggmaterial. Nu finns den tydligen i ny utgåva. Kanske vore ngt.

I går

Vår lägenhet måste vara den varmaste i stan. Så för att slippa svettiga babypannor och salt tovigt barnhår begav vi oss ut.

Theo fick gräva lite i sanden och Juni sova i skuggan.

Anna Nicole

Det är märkligt hur jag som i vanliga fall satt ganska skarpa gränser kring var min kropp börjar och tar slut helt suddar ut dessa då det kommer till förlossning och bb. Jag anser mig själv vara lite lätt pryd och kan till och med tycka att det är jobbigt att gå utomhus utan strumpbyxor eller tights (även under stekhet sommar) eftersom det känns så "avklätt". Men då jag ska till att föda barn är det som att min kropp inte längre har en funktion av att behaga. Nu är den först och främst ett redskap.

Detta slog mig i går, vid ett besök på amningsmottagningen. Mitt ena bröst hade svullnat enormt och ömmade därefter, och hur jag än bar mig åt kunde jag inte pumpa ut mer än ngr droppar åt gången. Att Juni inte heller var speciellt intresserad av att äta från bröstet i fråga gjorde att det växte mer och mer för var dag som gick. Jag trodde nästan på allvar att det skulle explodera, och jag skämtar inte då jag säger att det nådde E-kupesize (enormt tycker jag, som i vanliga fall bär runt på två A). Så var vi på amningsmottagningen och möter en barnmorska. För att hjälpa mig sätter hon i gång att massera, klämma, mjölka bröstet. Och jag tänkte: "Jag borde tycka att detta känns jobbigt". Men det gjorde det aldrig.

Hur kan man då hålla fast vid den känslan av kroppen som ett arbetsredskap, som ska ta dig framåt, bära barn, mata barn, lyfta tungt med mera ... ? Istället för "åh-nej-jag-är-så-fet-och-ful"känslan. Den är så befriande att slippa.

Äckligt lyckligt

Jag har gått och väntat på tidpunkten då det hela (två barn, sömnbrist med mera ...) kommer att kännas jobbigt. Då bubblan av lycka ska spricka och helvetet börja.

Men den kommer liksom inte.

Till och med Tomas och min relation är harmonisk. I jämförelse med första tiden med Theo då vi låg i nattens mörker och svor ilsket åt varandra.

På svtplay finns en dokumentär som heter Hästpojken. En jättefin film om två föräldrar och deras autistiske son. Hur som helst. Det som berörde mig starkast var föräldrarnas förhållande. Deras barn var riktigt jobbigt (rent ut sagt), fick vansinnesutbrott och bajsade i kalsongerna, men ändå rådde lugn, ro och kärlek föräldrarna emellan. Så vill man ju att det ska vara. Och så känns det just nu.

En liten bror som också är stor

Mitt liv kretsar mycket kring barn nu.

Men det är kanske förståeligt.

Theo går från klarhet till klarhet när det kommer till storebrorskapet. Vi satt nyss ute på innergården, drack lite kaffe med mjölk, åt lite chokladkaka och vattenmelon. Theo hade superkoll på sin lillasyster, sprang ideligen fram till vagnen och sa "hej", ville pussa och klappa. Han tycker att det är jättespännande med en liten bebis. Det enda som hittills varit problematiskt är insikten om att jag inte alltid direkt kan hjälpa honom med vad han ber om, vilket gör honom frustrerad. Men hyser ngt agg mot Juni - det gör han absolut inte. När jag under en tupplur skulle titta till henne, såg jag att han till och med lånat henne sin gula bil.

Att vår lägenhet är för liten och att vi måste hitta en ny börjar bli en allt mer angelägen fråga. Helst vill vi ha en ljus fyra, nära ett grönområde, med mysig innergård (gärna med gungor), i ett lugnt område, trevliga grannar, billig hyra och disk- och tvättmaskin i lägenheten. Är detta en omöjlig önskan tro?

Natten mellan lördag och söndag

Vår dotter har knappt sovit i natt.

Jag har knappt sovit i natt.

Juni krävde konstant bröst i munnen. Hon har ju hittills inte testat sin röst speciellt mycket, men hjälp (!), hon har potential att nå samma styrka som sin storebror. När Theo föddes och gav upp sitt första tjut tittade förlossningspersonalen på varandra och utbrast: "oj, vilken röst!"

Hur kan det komma sig att våra barn har sådant röstomfång när jag och Tomas båda mumlar så tyst?

Förutom krav på oavbruten amning kissades det i sängen hela tre gånger inom loppet av ngr timmar. Först läckte barn ett, efter en stund barn två, ytterligare en tid senare var det barn ett som återigen med kiss och gul avföring läckert dekorerade våra nybytta lakan. Då fick jag nog och la mig trött i både kiss och bajs, tänkte "Vem bryyyyyyr sig". Och medan jag fick mina fyrtiofem samlade minuter sömn steg Tomas och Juni upp, spenderade tiden på en pall i köket medan solen långsamt steg över Sofielundsvägen.

Colin, Ellen och Juni

Medan halva familjen röjer runt i Folkets Park (det vill säga gungar/åker farfarsbilar/rutschar ned för kana/käkar småsten) med mormor, vilar resterande delen i lägenhetens enda svala rum - sovrummet.

Jag läser A single man, har hunnit med en tredjedel, och kan inte riktigt förstå varför den hypats så. Är det för att jag inte till hundra procent kan koncentrera mig på innehållet? Är det för att jag hela tiden "ser handlingen som en film" med Colin Firth som den grumpy George och därför inte kan skapa mig egna bilder? Vad det än må vara är i alla fall omslaget fantastiskt. Snyggt typsnitt, bra balans. Helt perfekt.

Hur ska det nu gå för mig? En liten parantes

Eftersom ...

... Tomas har semester

... vi inte längre har tv

... Theo är nöjd och lätthanterlig

... Juni verkar nöjd och lätthanterlig

... vi för tillfället har tillgång till nanny 24/7

har jag tid att både sitta vid datorn och att läsa.

Plötsligt minns jag att jag, pre-förlossning, hörde ngnting om ett förslag från Svenskt Näringsliv gällande sänkta medel till de som studerar humaniora, men att jag var för upptagen med att tänka på min egen nedkomst för att orka bry mig. Nu, när jag har jag tid att ytterligare förkovra mig i idéen, ber jag också er att läsa rapporten här. Man kan tro att titeln (Konsten att strula till ett liv) är ett skämt.

Men så är icke fallet.

Man ska ej ropa hej, men ...

Suddig bild från första mötet

... för mig, som är van med en liten babyson som velat ligga klistrad hud mot hud tjugofyra timmar om dygnet, är Juni världens enklaste bebis. Hon gnäller till då hon är hungrig, dricker med djupa giriga klunkar (i dag, vid "utskrivningen/återbesöket/PKUtestet" på bb hade hon endast tappat 100 gram dessa (snart) tre dygn utan "mat") och somnar om. Självklart är hon mest nöjd då hon får ligga groda på magen, men hon sover även mycket gott slängd i ett soffhörn, på vår säng eller i sin mjuklift. På nätterna skriker hon inte (som Theo gjorde) utan sover djupt, alternativt ligger och blinkar och "snackar" lite, det vill säga piper (jag kan inte förklara hennes språk närmare). Hon känns superharmonisk - lugn och trygg. Hon är dock bara inne på sitt tredje dygn, så man kan aldrig veta säkert. Men jag är ändå förvånad över hur enkla vissa bebisar kan vara? I jämförelse med Theo, som man var tvungen att gunga och skaka, bära omkring på hela tiden, det var endast då han sov djupt som han accepterade att vi la oss ned. Observera OSS! Han kunde inte sova om inte ngn annan låg tätt intill. Och för att söva honom var man tvungen att springa. Det låter knäppt, men jag spenderade sju av sju nätter med att svettig och med ilsket barn i famn springa fram och tillbaka, fram och tillbaka i vår avlånga hall. Inte konstigt att det gick snabbt att tappa de trettio kilo jag lyckades addera under graviditeten.

Hur

som

helst!

Theo är en underbar person och jag skulle springa med honom än i dag om det krävdes. Han är även en toppenstorebror. Hans systers panna är blöt av pussar, och tidigare i dag då jag läste bok för Theo medan Juni ammades, strök han försiktigt fram och tillbaka över hennes lilla fot.

Det finns inget som kan göra mig lika lycklig som min familj.

Hon är ute!

Tre andetag, ett plopp och, vips, så är vi en tvåbarnsfamilj!

En mycket lycklig tvåbarnsfamilj!

Plan för dagen:

amma

dricka vatten

köpa shorts till Theo

sitta på detta vis:

Vecka 39+5

Pang!

Startskottet för Tomas semester gick i dag. Och det känns helt underbart. Vi har haft det jättefint tillsammans. En air av harmoni har vilat kring familjen Andersson/Lazar. Till och med under besöket på Ikea. Smidigt rullade vår rullvagn framåt framåt framåt utan protester från ngn av oss. I vanliga fall brukar jag i vredesmod jämföra våra visiter till Ikea med fjärde kretsen i Dantes helvetestratt (där "de giriga och slösaktiga tvingas rulla stora stenar mot varandra", hahahaha, märks det att jag är vääääldigt nöjd med denna liknelse). Jag blir alltid sur för att jag tycker att Tomas ska köpa fula grejer, Tomas blir alltid sur för att han tycker att jag ska köpa onödiga grejer (eller inget alls, han kan påstå att jag bara vill till Ikea för att äta billig skolmatslunch, fika eller trycka i mig femkronorskorvar med bröd - vilket ju naturligtvis inte är sant!) och Theo blir alltid sur för att han av slingriga föräldraarmar ständigt hindras från att "pjinga pjinga" (det vill säga: springa springa) vart helst han vill. Men, som sagt, i dag har det gått hur bra som helst.

Det fanns till och med stunder då vi log mot varandra!

Pang!

I natt, då klockan slår tolv, är det äntligen beräknad dag för förlossning. Kommer vi att vara flerbarnsföräldrar vid denna tid i morgon? Känns inte så troligt, men vem vet. Jag är trött på att vara gravid! Jag ser fram emot att föda! Jag är sprickfärdigt nyfiken på vad det är för typ härinne i kulan! BB-väskan är packad! Av Tomas!

Jag shoppar lite i sista minuten på nätet. Amningsbh:s och lite nya böcker till Theo (avsedda för högläsning medan hans lillasyster ammas). Att handla saker online är ungefär tusen gånger bättre än att handla i fysisk butik. Och kan man, för en överkomlig penning, få sina varor levererade till ytterdörren är det ännu bättre. Snart ska vi även börja handla mat på detta vis. Jag bara väntar på en mer utförlig utvärdering från våra grannar (som just nu testar).

Den röda lilla pottan

Tomas kom precis hem från jobbet och jag lämnar över ett mycket lugnt och fint barn till honom. Dagen har förflutit i matthetens tecken (det är mamman som varit trött), vilket Theo har tagit stor hänsyn till. Eftersom vi inte lämnat lägenheten en enda gång denna varma torsdag har jag passat på att intensivt pott-träna vår son.

Ingen blöja på hela dagen.

Vilket har gått sådär.

Dock tänker jag ej släppa min dröm: ett blöjbarn i augusti! Jag försöker med lock och pock och barnböcker som behandlar det roliga i att kissa/bajsa potta. Men det går seeeeeegt.

Besök

Jag kan inte sova.

Sitter i rummet som åter är vardagsrum och inte gästrum. Några timmar efter att mamma och pappa rest hem till Värmland anlände min bror och hans flickvän. Vi helgarderar oss - ingen förlossning utan barnvakt(er) åt vår son! Tråkigt nog har Simon och Lisette (de namn min bror och hans flickvän bär) nu rest tillbaka till Linköping.

Underbart är kort.

Som det ju heter.

Tre varma och soliga dagar har vi spenderat tillsammans i Malmö.

I måndags - halvhjärtat försök till shoppingrunda. Man bör inte "gå på stan" som höggravid, i hetta, med grinigt barn i tvillingvagn.

I tisdags - bollspel på klargrön gräsmatta med skyltar "Bollspel förbjuden" i Pildammarna.

Och i dag - Skanör!

Jag var en sur fetknopp.

Theo älskar att bada och smakar gärna havsvatten (hur kan han tycka att det är gott?). Här en bild där hela familjen Andersson/Lazar är samlad. Mycket sällsynta är dessa bilder.

Jag och Tomas var även hos barnmorskan i tisdags. Det lilla babyhuvudet är tydligen fixerat och hon har sjunkit lååååååångt ned. Barnmorskan sa: "Har ni ingen bebis till helgen dröjer det nog inte länge efter det".

Jag vet inte om jag tror henne.

Jag har fortfarande inte packat ngn bb-väska, men mitt förlossningsbrev är färdigförfattat. Och nu undrar jag över dess värde. Jag skrev aldrig ngt till förlossningen med Theo, tyckte det kändes onödigt. Denna gång har jag högre förväntningar på att föda, så jag tyckte att det kändes viktigt att förklara detta för personalen. Men nu undrar jag - varför skulle de inte ha mitt och bebis bästa i åtanke? Kan jag inte bara förmedla det jag önskar via muntlig kommunikation?

Tjock-tv:n är ute. I dubbel bemärkelse.

Efter en rundringning till diverse secondhandbutiker gavs jag klara besked om att ingen tjocktv emottas, den bör istället slängas.

Så jag och Tomas åkte till närmaste återvinningscentral.

Där fanns en container märkt "användbart", det vill säga sådant som inte är trasigt utan kan skänkas vidare.

Då vi var på väg att lasta in vår feta grå apparat får jag syn på ett laminerat papper:

Aktuell utelista för saker att äga år 2011:

1 Tjock-tv

2 Cd

Inga ting kan vara mer oönskade i dag.

Så vi lämnade vår tv åt ingen att nyttja, bredvid en Bang & Olufsenskärm (också tjock naturligtvis), och for hem till min mammas köttbullar.

Mmmmmmandelmanns

Midsommarafton blev en afton av väldigt oambitiöst firande.

Mina föräldrar anlände och vid blommig duk åt vi melon, sill och potatis. Mozart i bakgrunden.

Sedan, stillsamt hallonpajätande framför The squid and the whale.

I dag har vi varit i Mandelmanns Trädgårdar!

Sämst: Utedasset. Hur ekovänligt och bra det än må vara, är det ju oundvikligt att inte kika på de andra besökarnas små bruna bajskorvar blandat med kissiga papperstussar, någonstans därnere på botten. Och hur sugen är man på sin KRAV-märkta kladdkaka efter det?!

Bäst: Pestomacka, besk cappuccino och morotskaka i det tropiskt varma växthuset.

Bäst enligt Theo: Massa traktorer! Stora och små!

God midsommar

I dag är det midsommarafton och vi firar inte i en villa vid en sjö i Stockholm. Efter noggrant övervägande och oro för eventuell förlossning bestämde vi oss för att stanna hemma. Och vi får besök av mina föräldrar som just nu befinner sig i en bil ngn mil utanför Göteborg.

Malmöhimlen är grå. Jag har ingen "små grodorna-känsla".

När jag var liten firade vi midsommar i hembygdsgården vid Fryksta i Kil. Det var klänning, pippilotter, jordgubbar och skrapsår. Idag har jag inget av dessa.

Vi får se hur det artar sig.

Theo och Ellen midsommar 2010:

Upp som en sol, ner som en ...

Jag frågade vad han gjorde, och han svarade dischka. Tack för hjälpen med det då, sa jag, och satte mig vid datorn och drack kaffe.

Jag har gått från superpigg till supertrött. Har molande förvärkar, känningar ut i ljumskarna och upplevelsen av ett relativt ansträngande tryck nedåt. Så när tänker babyn komma ut?

Theo känns som en liten vuxen i jämförelse med det spädbarn som snart komma skall. Han pratar massor och lär sig nya ord varje dag. Han har även börjat sätta ihop ord till små meningar. Som t ex "Eee på Aua Aua" (övers: Se på Aqua Aqua). Min lillasyster har haft vänligheten att introducera vår son för de färgglada musikvideorna med det norsk/danska (?) nittiotalsbandet Aqua. Och nu vill han "Eee på Aua Aua" i tid och otid.

Det är skönt att kunna kommunicera med sitt barn via tal, ett mer konkret vis än det ordlösa.

Och nu står han i köket och "dischkar" frukostdisken.

Det är ju perfekt!

Nu hjälper han till hemma också!

Kanske dags för veckopeng.

Vecka 38+0

I dag sjönk magen ned.

Klonk.

Nu sitter jag med den "i knät" och kan därmed andas lite lättare.

Jag har gjort plats för en liten mängd nytvättade babykläder i Theos byrå. Hög tid för honom att lära sig den vackra konsten att dela.

Jag har börjat få problem med att sova.

Jag känner mig pigg och full av energi.

Jag har extrem lust att slänga saker, rensa ut.

Min mani är värre än någonsin.

Jag har strukit alla Theos kläder (och den ofödda babyns). Onödigt arbete kanske man kan tycka. Men i byrålådorna ligger nu t-shirts och brallor, sorterade efter färg, i skarpa rader. Jag måste smyga dit då och då, skjuta ut en låda och inspektera.

Det ser så snyggt ut, aptitligt, som plockgodis ligger plaggen där och jag surrar runt byrån som en geting kring ett saftglas.

Vad är det som händer i ens hjärna då man är gravid?

Jag ser ju hur sjukt det jag skrivit måste verka.

Efter att Theo gått och lagt sig rensade jag ut min garderob.

Nu finns nästan inget kvar där.

Ett svart linne och mina mammabyxor.

Jag inser ju att jag måste lägga tillbaka några av de klädesplagg jag egentligen inte vill ha, som jag tänkt sälja och skänka.

Jag kan ju inte enbart bära svart linne och svarta mammabyxor.

Jag borde i alla fall spara en klänning jag kan bära på midsommar.

Vi ska resa upp till Stockholm över midsommar. Jag hoppas att jag inte föder där. Mest för att resan hem skulle kännas jobbig. Bör jag kanske ta med en body och min journal? Jag minns hur jag förra graviditeten var "beredd" på att bebis skulle komma redan från vecka 37+0. Little did I know att det skulle dröja fem veckor till innan han behagade titta ut.

I vecka 42+0 föddes vår fantastiska son.

Och nedan visar jag hans fantastiska torn. I dag har vi nämligen roat oss med att bygga högt. Jag kämpade tröstlöst för att hinna bygga min egen kroppslängd i Duplo, men så fort jag nådde den magiska 150 centimetersgränsen, fanns plötsligt en liten barnhand där, redo att dänga till mitt skrytbygge.

Att föda om fem röda

Jag vankar av och an i vardagsrummet och är inte riktigt beredd på vad som komma skall. Gudrun Abascal försöker hjälpa mig.

Väskan är icke packad.

Barnvagn är icke inhandlad.

Lägenheten är dammig.

I går natt väckte jag Tomas om och om igen för att med panik i rösten påminna honom om att vi minsann inte har några blöjor till en nyfödd hemma och varför i helvete finns ingen ekologisk gallerfilt? (Jag måste dock erkänna att min kemikalienoja mattats av något, så en gallerfilt sans ekologi är nog ändå tänkbar).

Just nu rör sig min primäroro runt hur jag med mina små händer ska lyckas jonglera två barn? Tomas mamma tröstade mig med att det finns barn som, den första tiden och även senare, mest sover och knappt märks.

Inte som Theo som knappt sov och mest märktes.

Jajajaja.

Allra allra mest, bortom all oro och all stress över vad som bör fixas, jongleras och städas, är jag så himla nyfiken på vad det är för typ som ligger härinne. Vem är hon?

Vecka 37+1

Efter en resa jag vill jämställa med skärselden är vi hemma i Malmö igen.

Och jag har tusen saker att fundera på.

Bl a:

Vilken förlossningsställning bör jag inta?

Hur ska jag förhålla mig till sen resp. tidig avnavling? Vad är praxis på SUS?

Ska jag ens föda på SUS?

Hinner jag boka in en tid för fotvård innan det är dags? (Ja, förmodligen, då min lillasyster var vänlig nog att följa med tillbaka hem till Skåne för en sämre betald nannytjänst under en kortare tid).

Paris je t'aime

Mina fina killar!

Min smuliga bebismage

Jag drömde om Paris, och sekunden jag vaknade övermannades jag av ett starkt sug efter fransk yoghurt och croissant. Jag lyckades övertala mina killar (den lilla var lättare att locka med än den stora) att inta vår petit dejeuner liggande i gräset, i det fria, ackompanjerade av fågelsång och humlesurr. Till saken hör att jag de senaste dagarna knappt kunnat ta mig utanför dörren. Efter tolv dagar av så smått försummad sjukdom brast min höggravida kropp ut i feberfrossa, och bebis därinne la sig så stilla, så stilla. Jag blev nervös, kände mig som ett bra exempel på en dålig mamma, och tog tag i problemet. Eftersom det var storhelg fick jag ta taxi till privatklinik, prata med privatläkare (utan läkarrock, men med pärlörhängen och massor av läppstift). Hon tog ett, så kallat, CRP på mig. Efter provsvaret kommit blev jag inkallad på läkarens kontor och hon sa att hon ville skriva ut antibiotika då mitt värde legat på 106.

Jaha ja, sa jag, vart ska man ligga då?

Runt 8, svarade hon.

Och jag tackade snabbt ja till penicillinkuren.

OBS! Ointressant inlägg i fall du ej har barn

Jag sitter omgiven av snoriga papper och känner en välbekant smärta i överkäken och mellan ögonen komma smygande. Ett tecken på att alvedonens verkan börjar att avta. Jag är inne på tolfte dagen sjukdom, som i går utvecklade sig från kraxröst och halsvärk till bihåleinflammation.

Theo sover oroligt. Jag vet ej varför. "Bompa bompa" grät han när jag försökte natta honom. Han ville somna framför Bolibompa. Och jag la honom på min bulle till mage och lät honom. Jag tycker också att det kan vara lättare att somna framför tv:n ibland, så varför skulle inte detta också gälla min son?

Jag har precis läst om principer i en mammatidning, en artikel om svårigheter att natta sina barn, och där finns föräldrar som "tagit fighten" tidigt och därför har barn som somnar snabbt och lätt precis vid läggdags. Jag har känt mig som en sämre version av dessa föräldrar då jag burit mitt barn (ngt vi faktiskt inte gör alls längre, han somnar numer hur lätt som helst, bara vi ligger bredvid - det tog nog inte ens en vecka att vänja honom! Jag förklarade lugnt och stilla att jag inte orkade gå med honom längre, "mamma är tung och tjock", sa jag. Jag tror dock inte att det var därför han gick med på att somna liggande, men kanske att det hjälpte?) eller som nu låter honom somna framför "bompa" då han önskar detta.

Men no more dålig känsla!

Summan av kardemumman är denna: Det kanske "ser bättre ut" i andras ögon att inte söva sitt barn framför "bompa" (för övrigt första gången Theo önskar detta), utan att ihärdigt kämpa på och vara konsekvent då jag först i cirka två gråtiga minuter sagt till honom: "Nej, nej, ingen bompa, nu ska vi sova". Efter dessa två tårfyllda minuter tänkte jag: "om jag bara håller klaffen och lyssnar, så hör jag nog vad du vill säga".

"Bara man är konsekvent så blir barnen väl uppfostrade" och "Sätta gränser!" är ngt man får höra till leda då man läser om barn och hur man ska ta hand om dem. Konsekvens, har jag lärt mig, fungerar sämre - både för mig och mitt barn. Skulle jag ivrigt framhärdat "ingen bompa" hade han somnat en timme senare, utmattad av gråten. Jag hade somnat en timme senare, utmattad av gråten. Och ingen av oss hade mått bra. Nu somnade han cirkus en minut efter att "bompa" börjat rulla. Min konsekvens består i att lära mig lyssna och försöka förstå vad han vill och sedan bekräfta att jag förstår (om det sedan blir som han vill kan exempelvis bero på ifall det han önskar är farligt eller annan anledning, se exempel nedan↓)

Och "sätta gränser" gör jag numer bara för mig själv, och detta varierar från gång till gång:

Orkar jag sitta med honom framför "bompa" tills han somnar?

Ja, det gör jag.

Ok, klart!

Är min "uppfostran" åt helvete?

Ja, kanske.

Och den som lever får se,

hur det blir med vår lille The (o).

Skål!

Vi har en liten hemlighet att fira - så fram med två miniflaskor mousserande!

Och skål!

Och sedan tv. (Nej, den är inte ute än. Fråga mig ej varför.)

Vi har blivit så vuxna.

Våra grannar på andra sidan vägen är också ett yngre par i tjugoårsåldern - de har en liten dotter (?) som är kanske tre. Eftersom jag de senaste månaderna spenderat i princip varenda kväll på soffan har jag skaffat mig viss (ofrivillig) koll på de som bor mitt emot. Där har vi mannen och frun (jag gissar i alla fall att de är gifta) som har en jukebox i vardagsrummet. Till valfri musik dansar de sedan ungefär en gång om året.

Och så har vi de som aldrig drar upp persiennerna, inte i ngt rum i hela lägenheten. Är det supervarmt ute öppnar de ett fönster och sticker ut ett rör. Undrar vad det röret gör?

Och så har vi då det yngre paret. Eftersom jag och killen i det andra förhållandet har samma vana att stå i fönstret och prata i telefon brukar vi se varandra ganska ofta. Grejen är att de (paret) hittills tillbringat varenda kväll, vardag som helg, framför tv:n. Man ser dem ständigt gå mellan kök och soffa i blåaktig ljus. De har en stor bokhylla med många böcker, men ur dem verkar de aldrig läsa.

Hur som helst.

En kväll noterar jag att bokhyllan är borta, liksom en del av de prydnadsgrejer de haft i fönstret. Och tv:n ...
... var

inte

på

!

Man ser aldrig tjejen längre, bara killen, och rullgardinen i barnets rum är inte neddragen sju av sju kvällar. Jag har därför dragit slutsatsen att tjejen tagit sin bokhylla och dragit. Och barnet flyttar mellan sina föräldrar.

Kan det bero på att de enbart använt sin "tillsammanstid" som par med att titta på tv? Är jag och Tomas i farozonen? Pratar vi ngnsin om ngt annat än vårt barn eller den mat vi ska äta, eller andra praktiska saker?

Vad har vi för förhållande egentligen?

Att saker och ting förändras då man skaffar barn det fattar ju vilken dumskalle som helst, men hur blir det nu, då vi får två?

Kommer vi ens att orka krama varandra?

Som att vakna ur koma ...

I dag är första dagen på en vecka som jag känner mig ok. Blir man automatiskt sjukare än normalt för att man är gravid? Jag har säkert två - tre kilo snuva i bihålorna som nyproduceras varje gång jag snyter ut.

Hur

som

helst.

I dag är det 34 dagar kvar tills baby inte kommer. Theo pussar på magen och kniper ihop pekfinger och tumme framför ett lika ihopknipet öga och säger didididi med ljus röst. Det är tydligen tecknet för hans lillasyster (?).

I dag är det även mors dag. Jag har önskat mig en kopp kaffe och en bakelse tillsammans med min familj på Hollandia. Dock vet jag inte ifall detta är pärlor för ett svin eftersom jag inte kan känna smak överhuvudtaget.

Vi får se.

Så var det då dags (eller?)

Äntligen (eller?)! Tomas fick en dosa att fungera, så är hans PS3 kopplat till vår dator vilket innebär att vi faktiskt inte har ngt behov av vår tv längre (eller?). Under Theos sjukdomsperiod har jag faktiskt "låtit" honom kolla ohälsosamt mycket på barnprogram. Jag har inte velat att han ska röja omkring, jag har inte velat att han ska stå vid ytterdörren och krafsa som en hund (ngt han gör ifall han inte får gå ut), jag har försökt att få honom att lugnt sitta ned, bredvid sin trötta mamma, och bara glo. Och nu vill han titta på tv hela tiden. Eller titta och titta, han vill att den ska stå på, sorla i bakgrunden, medan vi gör annat. Och det känns ju sådär.

Jag vet dock inte om jag är riktigt beredd. Hur kan vi leva utan tv? Tänk på allt man missar? Typ Big Brother. Och allt man inte visste att man ville se men som man ändå tittat på eftersom man zappat runt, allt tv lärt mig, hur ska jag klara mig utan det? Och vart ska man göra av en fungerande tv? Ngn som vill ha den? Den är tjock och grå och har en Duplokloss fasttejpad på on/offknappen vilket innebär att du får dra sladden ur väggen ifall du vill stänga av den (en smart energisparfunktion tänker du, men nej, en lösning för att hindra fingrande slingrande barnfingrar från att stänga av mitt i ngt intressant program). Den kommer komplett med antennkabel och tillhörande fjärrkontroll, som dock ej fungerar (mer motion!).

Skämt

å

sido

ingen har ju tjocktv nu för tiden.

Tack tv för lång och trogen tjänst.

Jag kommer förhoppningsvis inte att sakna dig.

Styrkan sitter i håret!

En av Theos favoritvideor för tillfället. Han gör prutt- och kssssljud med munnen då han vill se den. Förmodligen för de tjejrumpor som i videon spelar större biroller. Man kissar ju och bajsar med stjärten. Det är Theos referenspunkter. Kanske inte riktigt den effekt regissören till videon var ute efter.

Jag lyssnade enormt mycket på Sebastien Tellier då sonen låg i min mage. Jag gillar verkligen Sebastien Tellier. Hur kan allt han gör vara så bra? Jag skulle kunna bli kär i honom (trots att han är lönnfet och lite snuskig).

Kan mitt svärmeri för Sebastien ha haft effekt på min killes utseende? Så här såg nämligen Tomas ut då vi precis träffats:

Kort hår, inget skägg och "tacky 'n proud".

Ganska långt ifrån den Tomas vi nu känner.

Är det på grund av Sebastien jag bara gillar killar med långt hår? Jag minns att jag, precis i början av vårt förhållande, långsamt försökte övertyga Tomas att låta skägg och hår växa. Och när Tomas sammanbitet jagar Theo med saxen och samtidigt försöker övertyga mig om att det minsann är jobbigt för vårt barn att ha luggen i ögonen hela tiden, hejar jag på Theo att springa ännu fortare:

"Göm dig under sängen, Theo!"

"Spring! Styrkan sitter i håret, Theo!"

Hej!

Vår sjuka baby, inne på tredje dagen med feber. Har den inte mattats av i morgon bitti uppsöker vi läkaren. Här plockar han isbit från golvet. En, enligt honom, mycket viktig del av den självvalda diet han följt de senaste dagarna.

Här följer ett "provsmak" från Theos matintag sedan två dygn tillbaka:

Isbitar (på plats nummer ett)

Frysta gröna ärtor

Morotsjuice

Äppeljuice

Mjölk

Vatten

Vattenmelon

Yoghurt med bärmüsli

I bakgrunden står jag och stryker. Jag kan meddela de nyfikna att tvättnötterna fungerar alldeles utmärkt! Och är ngn intresserad så kan jag för dem läsa upp det mail jag mottog från VA Syd där de grundligt förklarar hur saponin fungerar i naturen och att jag med all säkerhet kan fortsätta använda nötterna utan att orsaka fiskdöd.

Alles gut!

Mitt - i - natten - shopping

Jag kan inte sova. Theo är varm. Utan att säga ett knyst tog han sig upp och ut till mig och Tomas där vi satt i vardagsrummet. Klafs klafs klafs klafs, små kalla barnfötter på golvet. Så, in med en till supp och ner med barnet i sängen.

Och så sitter jag här själv.

Magen skvalpar.

Och jag gör en lista på vad vi måste inhandla till nya baby. Det är farligt att göra sådana listor mitt i natten, medan omdömet uppenbarligen sover. Pengarna rinner mellan fingrarna. Och vips! så har jag handlat lite lång- och kortärmade omlottbodys. Vi hade absolut för få omlottbodys till Theo, visst?!
Jag har varit på jakt efter en bra kudde som ska funka både som stöd nattetid under den sista delen av graviditeten och som amningshjälp. Men alla kuddar känns så himla stora och opraktiska. Så var jag på gravidmassage, och då jag låg på sidan pallade massören upp mig och mitt klot till mage med hjälp av en cylinderformad kudde under ena knäet (det är svårt att förklara i detalj hur jag låg). Mycket bekvämt. Jag har själv försökt uppfinna snarlika lösningar på nätterna (som redan nu börjar bli lite besvärliga) genom att rulla vanliga kuddar och lägga under knäet, men det har inte känts lika bra. Så kom jag på att en sådan där cylinderformad kudde skulle man ju också kunna använda som amningshjälp/amningskudde (genom att peta in den under den arm som för tillfället håller babyn och avlasta)! Och vips! så har jag handlat en kudde på 15 x 40 cm (perfekt storlek att även ta med då man går hemifrån).

Plötsligt minns jag vagt att jag lovade ngn en lista på vad man behöver till en nyfödd.

Förlåt Jenny, men jag har helt glömt bort.

Och min utrensningsmani fortsätter ...

Jag gillar att köpa tidningar för att jag gillar att läsa tidningar.

Varje månad blir det ungefär tre olika magasin.

Nu för tiden har jag inga prenumerationer (mama-prenumerationen räknas inte, för den fick jag i julklapp tillsammans med det fantastiska rimmet:

"Till dig som inte längre får din menstruation

gives här en mama-prenumeration"). Dock ligger här hög efter hög (både väl synligt och undangömt i lådor) av tidningar som jag egentligen inte har ngn nytta av. Och nu ska de tråkigaste bort.

Men det är lättare sagt än gjort att skiljas från en tidningssamling. Jag har gjort liknande utrensningar förut, men ingen lika obarmhärtig som denna, då jag har kommit på att man ju faktiskt kan riva ut de artiklar som är bra och sedan slänga "skalet". Dock tar det ju tusen år, att ännu en gång läsa igenom tusen tidningar bara för att hitta guldkornen. Så det är på detta vis jag nu spenderar dessa ljumma majkvällar.

Bilden ovan visar ett axplock av de tidningar som jag faktiskt vill spara. Bland annat Filter. Åh, vad jag älskar den tidningen!

Jag har inte tid för annat än att vara ledig

Sjukstuga.

Theo har feber och vi har lyckats klämma in ett stolpiller i den lilla rumpan, vilket ger stor effekt. Helt plötsligt smakar maten och livet leker!

Jag har klippt mig. Hade inte tvättat håret på fyra dagar fram tills den snälla frisören gjorde detta. Jag som hittills tvättat håret VARJE dag sedan sjuan (sedan trettonårsåldern alltså). Och man behöver ju verkligen inte tvätta håret VARJE dag. Det är helt onödigt. Sedan min graviditetsledighets start har jag tvättat mitt arma hår endast ett fåtal ggr.

Bara för att jag är lat.

Och för att det schampo jag just nu använder innehåller ganska stark parfym.

Dofter är så starkt förknippade med händelser. Richard Axel och Linda B. Buck fick så sent som år 2004 Nobelpriset för "deras upptäckter av luktreceptorer och luktsinnets organisation". Och för de som orkar följa länken bildas kanske en större förståelse för hur vårt doftminne fungerar.

Man kan exempelvis kartlägga mitt och Tomas förhållande genom mina olika schampons dofter:

Då vi blev tillsammans - kokos

Då vi flyttade i hop - basilika och mint

Då vi hade en kris - jasmin

Då Theo föddes - Bumble & Bumble

Då jag blev gravid för andra gången - tall och oliv

Så fort jag känner dessa dofter (naturligtvis mixade i samma kemiska komposition som i de schampoflaskor de inhandlades) känner jag en pust av den sinnesstämning jag för stunden befann mig i då.

Slarvigt tagen bild av magen. Jag har intresse av att visa upp den, men lika lite lust att posera som Tomas har att fotografera.

Jag är nu i vecka 33+3. Det är lååååång tid kvar till förlossning. Så låååååång tid att jag inte ens börjat förbereda mig. Jag har knappt tänkt på det alls. Min barnmorska tyckte att det var hög tid att fräscha upp kunskaperna i både födandets och amningens konst. Men det har inte blivit av. Jag har varit fullt upptagen med att vara ledig.

Tidigt i morse - premiärturen!

Strax efter klockan åtta.

Strax innan Tomas var tvungen att gå till jobbet.

Min familj cyklar i väg för att köpa bröd.

Problemet löst!!!!!

Åh, vad jag älskar google! Älskar google! Man kan googla vad som helst och så dyker det upp ett svar eller två.

Google är min guru.

Hur som helst. Jag googlade och hittade denna. Fantastiskt! För de dagar då man behöver sina två barn i en singelvagn. Jag har mailat och frågat ifall sitsen passar till Naturkinds vagnar och jag dööööör i fall den inte gör det.

Här kan man se bildbevis! Massa glada barn på varsin Kid-Sit.

Plötsligt händer det!

Ja, men så blev det bestämt då. Här sitter jag med fönstret vidöppet, ngn fågel kvittrar som den alltid gör på kvällen, Tomas står svettig på vår innergård och försöker montera en cykelsits vi köpte tidigare i dag, Theo sover sött i sängen och jag bestämmer mig. Jag har bestämt mig för en Naturkind, modell Varius. Ni ser ju varför man måste betala lite extra för att själv få välja tyg eller hur?!

Nu är de här ....

... tvättnötterna.

Det mest miljövänliga sättet att tvätta? Eller? Jag läste lite om att reningsverken eventuellt inte kunde hantera de saponiner som kommer från dessa nötter (som egentligen är skal) och därför släpps ämnet ut i sjöar och hav.

Och dödar fiskar.

Jag har mailat VA Syd och frågat, men ännu inte fått ngt svar. Så tills vidare tänker jag: ju mindre onaturliga kemikalier - desto bättre!

Skalbitarna har en något syrlig doft. Undrar om de fungerar?

Bonsoir Tristesse

Theo somnade strax efter klockan 22. I vanliga fall går han till sängs vid sex - sjutiden. Detta att söva utan armkraft rubbar kanske dygnsrytmen.

Tomas är ute och dricker öl. Jag skulle också vilja ha en öl eller två. Jag smyger omkring med ett glas kall mjölk i min hand, i vår nedsläckta lägenhet, och sniffar i de numera tomma flaskor han drack ur innan han gick.

Nu ska jag lägga upp mina ben högt, högt i soffan och slumra till Crocodile Dundee. Ja, detta är tydligen min lördagskväll.

Låter kul va?

Spännande?

Borde jag inte ha ngt bättre för mig?

Utflyttning

Detta (plus lite träpussel, ett ton mjuka djur och tusen böcker) är vad som för tillfället står Theo till buds i form av leksaker. Plasttraktorn är också kvar - den kom bara inte med på bild - jag har inte hjärta att göra mig av med den innan vi har ett värdigt substitut. Om ens då. Han Älskar (med stort Ä) sin traktor.

Vi bor i stan men kan ändå höra ovanligt mycket fågelsång. Måsar skränar och ngn annan typ av fågel kvittrar då det blir mörkare. Det känns fint. Jag har ovanligt ont av min foglossning i dag, så jag och Theo leker mest i sängen, läser böcker och bygger kojor under täcken. Och så läser vi Lalo och Dunderlund och ser hur de lever ute på landet. Och så kan jag inte låta bli att längta dit. Det må vara så att jag bara vill bo på landet under sommarhalvåret, men längtan under de varmare månaderna är ganska stark. Vem som helst som läst ngt som helst livsstilsmagasin de senaste två åren kan inte ha missat hur trendanalytiker (speciellt Li Edelkoort) spår en grönare framtid. Jag känner mig rätt i tiden med min fräschaste accessoar, mitt nyväckta miljöintresse. Det är dock lite farligt när ngt som detta blir en trend. Trender är övergående. Medvetenhet om miljön är ett sätt att överleva. (Hahahaha, visst låter det pretto!)

Hur

som

helst

.

Att lämna staden för landet, att odla sin egen mat och sina egna möbler (?) är det trendigaste du kan göra just nu. Och jag undrar, är det därför jag själv är intresserad? Kan det vara så att jag bara vill vara "inne"?

Uppdateringar

Nytagen bild på en av fyndstolarna (jag var tvungen att placera den framför fönstret för att få ngt naturligt ljus ö h t). Bygeln är borta så Theo kan klättra upp och ned bäst han vill. Vilket är precis vad han vill.

Uppdatering operation söva son utan armkraft:

Efter ngr genomläsningar av Sommar, Sagan om den lilla farbrorn och Vem ska trösta Knyttet och liiiiiite motstånd och protester somnade han gott. Det tog ungefär en timme från det att pyjamasen var knäppt och han slumrade in. Helt klart godkänt anser jag.

Uppdatering barnvagnsjakt:

Är det dumt att köpa en singelvagn och tro att man ska kunna bära sin nyfödda i bärsjal/bärsele det första halvåret - åtta månaderna innan Theo kan stå på syskonstå? Kan man kanske köpa en mjuklift som kan "knölas" med under vagnen så att nya bebis kan sova i vagnen då Theo leker/gör annat då vi är ute?

Åh! Jag vet inte.

Jag har nämligen hittat den här vagnen tillverkad i Österrike som verkar topp! Man kan betala lite extra och då få välja annat (gärna enfärgat!) tyg, vilket det ju kan vara värt om man tittar på hur de ser ut. Det finns ju faktiskt de som aldrig använt barnvagn till sina ungar (och som bor i Sverige!). Vår grannes kompis barn var åtta månader då han fick sin första vagn. Fram tills då var det bärsjal/bärsele som gällt. Och det verkade ju fungera.

OBS! Detta är inget beslut á la "mitt barn hamnar för långt ifrån mig om det ligger i vagn" eller "det är onaturligt med barnvagn eftersom inget annat levande fraktar sina ungar i en låda på hjul". Det är ett beslut som grundar sig på att jag faktiskt vill ha en "nyttig" barnvagn (med swivelhjul, så nej, ingen begagnad igen), och att denna "nyttiga" barnvagn inte finns som syskonvagn. Dock vill jag ju samtidigt kunna gå ut. Röra mig fritt.

Jag måste sova på saken.

På barnfronten massa nytt

1

Detta ↑ är numer vår enda vagn. I onsdags, vid lunchtid, precis utanför Malmös bästa asiatiska restaurang (med fantastiskt goda vårrullar av färskt rispapper!) brakade vår gamla Brio ihop och förvandlades till en lowrider. Så nu måste vi verkligen bestämma oss för vilken vagn vi ska ha. Varför ska det vara så svårt?

Kriterierna lyder:

- den ska helst vara miljövänlig

- men inte ful

- barnen ska kunna sitta både framåt- och bakåtvända

- den måste vara tillräckligt smal för att gå ut genom vår ytterdörr (cirka 80 centimeter bred)

- swivelhjul!!!!

2

Jag och Tomas söver fortfarande vår ettochetthalvtåring genom att bära honom. Han väger nu drygt tretton kilo (det känns också som om det adderas några extra kilon efter att den lilla kroppen slappnar av). Jag minns när han var sex månader och vår sköterska på bvc sa att nu var det nog dags att lära honom att somna själv, "Det är inte kul att behöva gå omkring med en åttamånaders på axeln" sa hon.

Okej.

Hur som helst, nu pallar inte längre mina fogar trycket. Jag har bestämt att vi fr o m nu (nu nu nu nu) ska söva honom genom att snällt ligga bredvid. Till saken hör att vi gjort dessa försök även tidigare, men det har slutat med att sövningen har tagit mellan en och två timmar, i motsats till att bära, som tar cirka fem minuter. Latheten har bedragit visheten och jag och Tomas har burit.

Theo sover en gång på dagen, på förmiddagen, ungefär vi denna tid. Och jag har nyss sövt honom genom att först läsa Sommar cirka tjugo gånger (nej, jag överdriver inte antal läsningar), sedan dra fingrarna genom hans hår och till sist buffa honom i rumpan á la Wahlgren anser att man ska göra med spädisar. Har ni, blivande mammor och andra, förresten sett det klippet? Jag personligen skulle inte uppskatta att bli vidrörd på det vis mamma Anna demonstrerar. Speciellt inte om jag varit såpass liten att jag ännu inte kunnat försvara mig genom att vända mig bort. (Men, vad vet jag? Jag har ju fram till nu sövt vår son genom att bära honom fram och tillbaka över plastmattan i sovrummet.) Jag har inte ens övervägt "ömma järngreppet" eller andra omänskliga metoder. För barn är ju faktiskt också människor, inte hundvalpar eller annat man kan träna. Titta, lyssna och prata med din avkomma för i helvete. Tillgodose just den individens personliga behov av vad det nu än må vara. Så går det kanske bra ändå.

3

Jag har gjort årets bästa Blocket-fynd! Två träfärgade Stokke Tripp Trappstolar, den äldre versionen, med bygel i skinn och trä istället för den plastblöja man numer ska trä småbarnen igenom. En solig annandagpåsk lånade jag och Tomas mina föräldrars bil och for till Vellinge, betalade en tusing snabbt som attan (det var ju en för bra affär för att vara sann!), packade in stolarna i bilen och for hemåt.