Jag har gått och väntat på tidpunkten då det hela (två barn, sömnbrist med mera ...) kommer att kännas jobbigt. Då bubblan av lycka ska spricka och helvetet börja.
Men den kommer liksom inte.
Till och med Tomas och min relation är harmonisk. I jämförelse med första tiden med Theo då vi låg i nattens mörker och svor ilsket åt varandra.
På svtplay finns en dokumentär som heter Hästpojken. En jättefin film om två föräldrar och deras autistiske son. Hur som helst. Det som berörde mig starkast var föräldrarnas förhållande. Deras barn var riktigt jobbigt (rent ut sagt), fick vansinnesutbrott och bajsade i kalsongerna, men ändå rådde lugn, ro och kärlek föräldrarna emellan. Så vill man ju att det ska vara. Och så känns det just nu.
1 kommentar:
Fint! :-)
Skicka en kommentar