Det är märkligt hur jag som i vanliga fall satt ganska skarpa gränser kring var min kropp börjar och tar slut helt suddar ut dessa då det kommer till förlossning och bb. Jag anser mig själv vara lite lätt pryd och kan till och med tycka att det är jobbigt att gå utomhus utan strumpbyxor eller tights (även under stekhet sommar) eftersom det känns så "avklätt". Men då jag ska till att föda barn är det som att min kropp inte längre har en funktion av att behaga. Nu är den först och främst ett redskap.
Detta slog mig i går, vid ett besök på amningsmottagningen. Mitt ena bröst hade svullnat enormt och ömmade därefter, och hur jag än bar mig åt kunde jag inte pumpa ut mer än ngr droppar åt gången. Att Juni inte heller var speciellt intresserad av att äta från bröstet i fråga gjorde att det växte mer och mer för var dag som gick. Jag trodde nästan på allvar att det skulle explodera, och jag skämtar inte då jag säger att det nådde E-kupesize (enormt tycker jag, som i vanliga fall bär runt på två A). Så var vi på amningsmottagningen och möter en barnmorska. För att hjälpa mig sätter hon i gång att massera, klämma, mjölka bröstet. Och jag tänkte: "Jag borde tycka att detta känns jobbigt". Men det gjorde det aldrig.
Hur kan man då hålla fast vid den känslan av kroppen som ett arbetsredskap, som ska ta dig framåt, bära barn, mata barn, lyfta tungt med mera ... ? Istället för "åh-nej-jag-är-så-fet-och-ful"känslan. Den är så befriande att slippa.
1 kommentar:
Jag vet PRECIS hur det känns! Och det känns bra! Kanske är det instinkter som tar över och man "glömmer bort" att man är en kulturell varelse? Tack och lov för det!
Jag vet också hur det känns att gå från A-kupa till E... Men tack och lov att svullnad går ner! Och tack och lov att det fungerar! Det är egentligen helt otroligt. Först kan kvi´nnokroppen "bygga" barn och sen kan den föda barnet i hela sex månader!
Skicka en kommentar