Lars är fin, Lars är bra, Lars är den som jag vill ha, Lars är sån som killar ska va, Lars är min kille ja.

Jag har läst vad Lars H Gustafsson har att berätta. Och det är så bra!
Innan jag fick barn hade jag en väldigt skev syn på barnuppfostran. Jag hade noll tålamod, ingen tolerans gentemot barn och deras beteenden. Barn skulle vara tysta och lyda minsta vink. Precis som en väldresserad hund. När jag såg ett barn som tjatade på sin förälder, exempelvis inne på Ica "Men jag viiiiiill haaaa, maaaaaammaaaaaa", så fnös jag och tänkte "Herregud, vilken misslyckad uppfostran". Nu vet jag, TACK OCH LOV, bättre. Barn är också människor som har rätt till åsikter, känslor och att säga sin mening. Vill mitt barn "haaaaaa" någonting har han all rätt att säga det till mig (därmed inte sagt att han kommer att FÅ det naturligtvis). Men man bör ge sina barn spelrum, en möjlighet att växa och låta deras personlighet slå ut i full blom. Som Lars H Gustafssons mamma sa: "Barn behöver inte uppfostras, barn behöver frihet och stora ytor att röra sig på!"

Och döm om vår förvåning då han upptäcker att det visst går att släppa taget.

Min son vill numer bara stå.
Det gör honom glad och alldeles svettig i pannan.
Är det verkligen samma person jag klämde ut i höstas? Hur kan tiden ha gått så fort?

Jag glömde mitt piller jag, blir straffad med husarrest ett tag

Jag är mamma, och för det ska jag be om ursäkt.
Jag ska hålla mig hemma.
Absolut inte sitta på fik, ABSOLUT INTE dricka latte - för då är jag en lattemorsa. Och det är ju hemskt! En mamma som dricker kaffe med mjölk!
Fruktansvärt!
Då jag var gravid läste jag en insändare i City (eller Metro) som jag klippte ut och fäste på kylskåpet. Den sitter där än. Något gulnad, men fortfarande lika underhållande.
"Äntligen är det någon som slopar den politiskt korrekta glorifieringen av skinnpåsar på allmän plats. Nej, barn hör inte hemma på fik; Ulf Eichmüller är min nya idol för att han vågar säga det högt. Barnvagnar ÄR i vägen, amning och blöjbyten ÄR störande att se på (folk med konservativ uppväxt kan ju finna det direkt stötande) men det som framförallt irriterar är att småbarn skriker. Och givetvis ska barn få skrika - men inte på allmän plats! Jag ska inte behöva offra min dyrbara lugna stund (som ett kafferep på Espresso House ska vara) för att någon familjekär slampa aldrig lärde sig använda preventivmedel. Nej, om inte jag får röka på fik och caféer, då ska det minsann inte finnas småbarn där heller. Och småbarnsföräldrar kan ju gå hem och baka bullar i stället, för ni drog faktiskt detta över er själva.
Med Vänlig om än lagom bitter hälsning, Vanja"
Jag gillar inte heller att lyssna barnskrik. Vem gör det? Och jag gillar inte heller folk som konverserar högt (BLA BLA BLA) eller folk som är jättefeta (de tar upp så stor på plats på smala trottoarer att man måste gå ut i vägen för att komma förbi, och så går de så lååååååångsamt också, vaggar fram). Det är också jobbigt med pensionärer som täpper till gångarna inne på Ica för att de är så gamla att de måste stanna, vrida på hela kroppen, för att titta bakåt. Och alla hundägare som inte plockar upp hundbajset - man borde inte få gå med hund i stan. Förbjud högljudda människor, bebisar, tjockisar, gamlingar och hundägare på allmän plats. För vi är alla så himla jobbiga. Vi har inte samma existensberättigande som ni smala, barnlösa, tysta, friska och effektiva. När ni mammahatare ändå håller på, förbjud stapplande utvecklingsstörda, rullstolsburna som stinker piss, fjortisar och alla andra som på något sätt hörs, luktar eller syns mer än vad som är accepterat.
Mmmmmm, så får ni kanske äntligen lite lugn och ro.
När ni fikar.
På Espresso House.

En bok är en bok är en bok är en bok

Att skriva bra barnböcker är svårt. Att skriva sämre barnböcker är lätt. Det är därför det skrivs så många sämre barnböcker. Tråkig historia och fula bilder. Bara för att man är yngre ska man inte behöva plågas med kasst språk och fantasilös illustration. För ungefär en (två?) vecka sedan slökollade jag på debatt. Det debatterades politiskt korrekta barnböcker. Vissa önskade enbart tillrättalagda historier, utan död, snusk och alkohol. Kan det vara för att de inte pallar prata om hemska ting med sina barn? Varför inte introducera allsköns snuskigheter, med efterföljande diskussion. Barn fattar mer än vad man tror. Världen är både en hemsk och en fin plats. Ju tidigare du ger ditt barn verktyg att hantera det hemska desto bättre. Eller?
Hur
som
helst.
Jag och Theo läser mycket bok. Jag läser till och med "vuxenböcker", så kallad skönlitteratur, för honom, men han har svårt att behålla koncentrationen eftersom det saknas bilder. Han drar efter bara någon minut. Men jag fortsätter ändå envist att läsa Pölsan. För den är ju så bra! Och jag önskar bara gott åt min son.

Till Jenny Pettersson

Jag hann nätt och jämt publicera det förra inlägget då jag hörde en mjuk babyröst inifrån sovrummet. Jag går dit och möts av en pappa, fortfarande lika trött, och hans betydligt piggare baby.

Här ligger de.
Mina killar.
Det är söndag och Tomas tar en tupplur efter frukost. Theo kommer vakna vilken sekund som helst av hunger. Då ska jag mata honom med gröt. Jag ammar nästan inte alls längre. Det är skönt. Snart, snart får jag dricka kall öl. En Leffe kanske. Det kommer att vara som manna för min uttorkade själ.

P R E P A R E D

I går bjöds vi på lunch av våra grannar. T kröp omkring och slickade på deras köksredskap.
Sedan gungade vår son för första gången. I Magistratsparken bakom konsthallen. Han var minsann mer road än vad minen visar.
Sedan köpte vi prickig solhatt och vit strandhatt på Polarn.
Sedan hämtade vi ut vårt Up&Go-paket på Lindex. Jag och Tomas hittade fantastiska blå jeans på barnavdelningen som vi båda ville ha. Tyvärr var den största storleken 122 centilong. Kräver tyvärr mycken bantning för att de ska passa.
Sedan gick vi och fikade, T fick mellis. Han var som vanligt mest intresserad av de andra fikagästerna. Speciellt en tjej i brunt lockigt hår och stora glasögon som pluggade tyska vid bordet bakom.
Sedan gick vi hem till en tjej och hennes kille som väntar sitt första barn. Hon är beräknad till på lördag.
Och mycket förberedd.
Mycket förberedd.
Till och med Tripp Trapp stolen stod färdig i köket.
Spjälsängen bäddad, skötbordet belamrat med bland annat blöja och kräm. Vi invigde det med att byta kissig blöja på vår son och jag blev avis. Jag önskar att jag också varit lika förberedd. Vi hade köpt säng, bäddat den, och vagn, en Tummen och lite kläder. Det var alles. Hade vi varit mer förberedda med prylar hade det besparat mig (oss? Tomas verkade i och för sig inte hålla med då jag dryftade dessa tankar på vägen hem i går) mycket stress. Och rådet att fylla frysen för att man inte pallar laga mat den första tiden efteråt, det rådet jag rått skrattat åt och förkastat och tänkt "men herregud, hur jobbigt är det att koka spagetti liksom", det var ett gott råd. Det känner jag nu i efterhand. Och jag önskar att jag läst något om tiden efter förlossningen. Om vad som händer i mammakroppen och vad som händer i bebishuvudet. Men, men, nu är det som det är. Och det duger väl.
Nu ska jag dricka pulvercappucino från Gevalia. Med Daim. Det har jag inte druckit sedan jag gick på Fridhem. "Tillsätt bara hett vatten, rör om och njuuuuuuut!" säger David Holfve, kvalitetsansvarig på Gevalia. Hahahaha, det ska jag göra David.

Uppochnedvändavärlden

Min älskade son lyckades stänga in mig i badrummet i förmiddags. Jag stod därinne, böjd över handfatet och borstade tänderna, T kröp omkring på golvet utanför. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur dörren långsamt glider igen. I sista sekund hinner jag hindra den från att stängas helt, och det återstår alltså bara en liten glipa mellan mig och min son. "Theo, Theo" ropar jag. Han har i sin fulla niokilosprakt lagt sig framför dörren och pillar med sina små korvfingrar i det lilla glappet där dörren möter golvet. Jag kan med andra ord inte öppna dörren utan att skrapa skinnet av de små tio. Därinne står jag, med en löddrande tandborste i ena handen, ett fast, lite krampaktigt tag om toadörren och kikar på mitt barn. Theo tror att jag leker och börjar skratta försiktigt "Hö hö hö hö". Jag ler. Theo skrattar mer.
I cirka tio minuter varar denna lek, innan han pillat färdigt och släpper ut mig.
Det var kul.

Min bror, träningsexperten, läser Äntligen Godnatt för min avkomma, bilden har egentligen ingenting med texten att göra

Något mycket tråkigt har hänt!
Ända sedan lilla T skaffat sig den goda vanan att somna för natten vid sju-tiden har jag kunnat ägna kvällarna åt min favoritsyssla - att springa. I skymningen snörar jag gympaskorna och sedan är det bara jag (ingen baby, ingen sambo, ingen vän) och herr Tellier som flåsar oss runt Pildammsparken. Men så i går! Under den snabba promenaden till min älskade gåsbajspark kände jag en diffus smärta på framsidan av smalbenen. Skit i det, tänkte jag och började springa. Men, det blev liksom ingen studs i stegen, istället stapplade jag fram som en stelopererad. Ont gjorde det också. Vid en snabb telefonkonsultation med min bror, träningsexperten, gissade han att jag förmodligen lider av benhinneinflammation. Jag fick gå hem med oförrättat ärende. Och nu måste jag vila. Och jag har verkligen ingen lust att vila. Jag har verkligen lust att springa. Det har blivit min hobby. En ynka timme om dagen då Ellen Andersson får umgås med Ellen Andersson. Jag umgås aldrig med mig själv annars. Inte då jag sitter på toa, inte då jag duschar, inte då jag sover, äter, diskar eller slänger sopor. Bara rundan i Pildammarna, i skymningen, under de lågt flygande fladdermössen, har varit enbart min. Där springer jag och tänker. Saktar alltid in då jag passerar kvinnokliniken. Kikar in genom "mitt" fönster, det tredje från vänster, innanför vilket jag legat, snart sju månader tidigare, och klämt ut Theo. Barnmorskor i vita rockar fladdrar runt. Mjuk belysning.
De jag möter i spåret börjar nu bli bekanta. Jag springer nästan samma tid varje kväll och det är en vana jag delar med ett flertal andra Malmöbor. Någon vecka till och så hade vi kanske börjat heja på varandra.
Nu är det nog bara att glömma.
För jag måste stanna hemma.

Det är åtta dagar mellan min och Tomas födelsedag. Förra veckan var det hans tur, i dag är det min. Jag fyller tjugosex år. Nu är jag inte längre ungdom i Statens Järnvägars ögon, nu kräver de att jag ska betala fullpris då jag köper min biljett. Det är nog det värsta med att fylla tjugosex. Annars är allt väl. Tomas jobbar. Jag och min son har tagit en fin promenad i det varma, vackra vädret. Vi har köpt Loka och ballonger som jag, till Theos stora glädje, blåst och hängt upp. I kylskåpet väntar en pappersbox med massa olika bakelser från Hollandia.
Oj, nu spyr Theo upp sitt mellis, och som den väluppfostrade son han är torkar han upp det själv. Genom att glida över kräkset fram och tillbaka. Han är duktig han, trots sina noll år.
Hur firar man sin födelsedag? Förra året var jag gravid och fyllde tjugofem. Det kändes inte alls särskilt kul. Man vill ju ha sin födelsedagsdrink. Och alkoholfritt
är
inte
lika
roligt
!
I år blir det heller ingen födelsedagsdrink, (jag dricker dock den nyinköpta Lokan ur vinglas för att göra det hela lite festligare), men det blir i alla fall ballong, kaka och härlig, mjuk kroppskontakt med mina killar. Och detta gör kanske att jag klarar mig utan min födelsedagsdrink ännu ett år.
Men bara kanske.

Role model

This is the kind of mother I would like to be.
Keeping my baby safe.
Wrapped up.
Nice and warm.

Nyanställd

Apropå det här med etikettsättning så har jag lite svårt att fatta att jag nyss skänkts epitetet Mamma. Att det finns en person i denna värld som förväntar sig att jag (och hans far) ska trösta, klara biffen och vara dennes trygga punkt. Vi förväntas vara en varm famn att, en kulen dag som denna, krypa upp i.
Och om arton till tjugo år kommer vi, för vårt barn, fortfarande att vara skafferiet - det dukade bordet - att återvända hem till. Öppna ungmanstruten så fyller vi den med köttbullar, pannkaka och kanelbulle.
Man slutar nog aldrig att amma.
Eller att vara Pappa och Mamma.

Filter nummer tretton sidan etthundrafyrtiofem

Ärligt talat, hur barnslig är inte jag?! Så fort någon använder sig av ordet bajs, i vilket sammanhang som helst, måste jag skratta. Jag tycker att det är så roligt.
Och jag skäms
och jag lider
för att jag är obotligt drabbad
av kiss- och bajshumor.

Tisdag

I dag - fika med Pernilla på Njutbar.
Drack två koppar kaffe och sedan gick jag och T hem och delade en burk mango/bananmix.

Theo er rød, Theo er hvid, vi står sammen sid' om sid'

I går tog vi tåget till den danska huvudstaden, sa hej till de på mitt f d jobb på Vestergade, sa hej till Tomas vän på Strøget och gick till Nørrebro och fikade.

Min favoritsyssla demonstreras här - lukta i bebishuvud.

Choklad på cappuccinon! God idé!

T var mest intresserad av alla vuxna människorna runt omkring. De två bebisarna vid bordet snett framför gav han blanka f.. i.

Enkelt nöje

Vår fina avkomma leker "jaga PET".
Lägg ned en PET-flaska i valfritt mått på golv och ditt barn sysselsätts i flera minuter. Ibland rent av en kvart.

Ettiketter är lätta att sätta

"Jag kan inte jobba inom vården, jag är inte en sådan som jobbar inom vården", sa en vän till mig. Hur är då en person som jobbar inom vården? Jo, man röker gul Blend, alternativt röda Prince, dricker mycket kaffe, använder blå mascara och skaffar barn tidigt i livet. Typ. Ingen i hela världen är väl egentligen dum nog att blint tro på denna kategorisering, men ändå väljer vi yrke efter hur vi vill bli uppfattade. Min vän var hellre arbetslös, och därmed pank, än jobbade med lyft i och ur rullstolar och sondmatning, eftersom yrket inte passade hans/hennes framtoning. Vår generation verkar identifiera sig genom sitt yrke. Jag jobbar med Det och är därmed Sådan. Detta går att applicera på det mesta vår generation verkar göra. Genom att berätta om vilka böcker man läser, vilka ställen man går till, vilka skomärken man väljer berättar man också sin egen historia. Man förklarar sin personlighet.
"Jag läser inte deckare", fnös jag till våra grannar när de lagt en hög böcker i trappan, med tillhörande "Varsågod att ta"-lapp. Jag är inte en person som läser den sortens skräplitteratur, jag läser Selma Lagerlöf och Haruki Murakami. Bla bla bla. Men när de gått bläddrade jag lik förbannat snabbt genom högen och smög ner en Anne Holt-pocket under barnvagnsfilten. Bara för att prova. Läste den från pärm till pärm.
Att den faktiskt var dålig är inte så viktigt, däremot är skammen att jag rynkat på näsan åt deckare det. Deckargenren är lite som musiken som spelas på Mix Megapol. Det är lite pinigt att erkänna att man läser och lyssnar eftersom det ofta inte stämmer överens med den person man VILL vara. Men jag kände, efter att ha läst deckare, att det är mer pinigt att inte erkänna att man gillar det man gillar. Att vilja framstå som någon annan än den man är, när det kommer till ganska obetydliga saker som kulturkonsumtion och inte exempelvis självskadebeteende, är det pinsamma. Detta är en insikt som kommit med åldern. Jag är gammal nu nämligen. Född på åttiotalet; det vill säga, är småbarnsförälder, som bloggar om bland annat mitt barn, vill jobba med media eller reklam, är självupptagen, köper ekologiskt, är rastlös, känner inget ansvar gentemot samhället, är ointresserad av politik, dricker kaffe ur en pappmugg medan jag går och känner den ständiga pressen att bli Något.

Note to self ...

... låt ej bebis sova eftermiddagsluren med gammal majskrok på händer och i ansikte.
Det
går
inte
bort
!
Kom också i håg att torka bort morotspuré från kinderna strax efter förtäring. Annars riskerar det stackars barnet att få något som liknar en misslyckad hennatatuering, en mycket missprydande skepparkrans i orange.

Samma saker varje dag

Rutiner rutiner. Långsamt träder rutinerna fram i familjen Andersson/Lazar. Och det är gött.
Vår son är inne i en solskensperiod. Han skrattar mycket och äter bra. Bäst äter han pasta med broccoli. Jag förstår inte varför, det smakar vattenblandad fis, men okej okej.

Lady Gaga tolkad av PS22

Två av de bästa ting jag vet.
Lady Gaga och barn.

Ver la tele

Vi funderar fram och tillbaka över vår tv:s nödvändighet i detta hushåll. Klarar vi oss utan? Vad skulle vi göra istället för att kolla på Sverker Olofsson, danska Hells Kitchen och Desperate Housewifes? Stirra in vår vardagsrumsvägg? Läsa en god bok? Gå på restaurang? Gymma? Förmodligen skulle ett liv utan tv bara göra gott. Så vi huttar den!
Så snart Tomas köpt en pryl som gör det möjligt att koppla ps3 till dataskärm.
Tills dess ska jag
kolla
på
allt
!

Beppe Wolgers

Hahaha, kolla här!
Cirka två veckor innan T kom till världen, en dag efter beräknat do-date.
Jag ser ut som Pippis pappa. Det gör inget om ni låter mig gå på plankan, jag flyter som en kork.

MmmmMarabou

Min månatliga inloggning på Facebook gjordes tidigare i dag. Jag kollar om någon skrivit till mig, och om det fortfarande känns aktuellt svarar jag.
Hur som helst.
Jag loggade in och kände att det var ett tag sedan jag kollade på de bilder där jag taggats. Klick klick, klickade jag mig igenom och jösses vilken motivator DET var! Kolla bara. Jag hade bara bröstvårtor. Att jämföra med de BRÖST jag nu fått. Fast Sara har tröstat mig med att de kommer plattas ut så snart jag slutar amma. "Du vet infödingskvinnors bröst, så, så kommer de se ut" har hon sagt. Det känns jobbigt. Men man kan ju alltid operera sig snygg igen. Det är ju enklare att fixa till bröst som börjar hänga än att operera fram ett barn ur tomma intet. Det är också billigare att lyfta och fylla ett par bröst än att adoptera. Så ur både praktisk och ekonomisk synvinkel har det nog varit värt det.
I alla fall så var bildtittandet en motivator att försöka återgå till ursprungskroppen. Jag måste sluta äta godis. Summan av alla laster är konstanta. Jag var storrökare, sedan blev jag gravid och tvungen att sluta. Då började jag överdosera mat i allmänhet och potatis, rhode islandsås och konserverad majs i synnerhet. Sedan födde jag och återgick till normal aptit, men med ett desto mer onaturligt förhållande till den bruna drycken, till java. Men det har jag också måst sluta med, med omtanke om min son. Så jag övergick till smågodis i all regnbågens färger och en Maraboukaka ovanpå det. Där står jag i dag. Och skäms. Nu ska jag göra mitt bästa för att ersätta godisbegäret med träningsmani. Det vore härligt med en släng av ortorexi lagom till beach 2010.

Come on, spring kom

Kan ni se våren? Yes, you can. Vi firar dess ankomst på en av de få gröna plättar centrala Malmö kan erbjuda - kyrkogården, med vitamin-vatten - inget mer, och barnet fick komma upp och kika.
I går såg jag och Tomas, förmodligen som de sista människor i världen, Avatar. Jag fattar grejen med att den var svår att "tillverka/skapa" (blänket i grässtrån med mera ...), men hjälp vilken tunn story! Jag skulle ge den en etta på en tiogradig skala.
Google maps är för övrigt något av det bästa som hänt internet. Man kan titta rakt in i våra tre lägenhetsfönster. Man ser neddragna jalusier, vår vattenkanna och våra vita gardiner.
Förutom detta kan man ju se andra intressanta platser på vår jord. Också.

You've been a bad bad bad girl Gaga

Här sitter jag i sepia och suger i mig min sons för gamla halvätna puré. Vi städar i dag, skruvar upp hyllor och försöker fixa saker vi inte orkat fixa förrän i dag, just nu. Jag pausar för att kolla på Lady Gagas youtube-kanal. Hon är bra Lady Gaga. Hon har stil. Och här sitter jag i mjukisar, svettdoft och äter barnmat.

Here we are, in heaven

Etta sjunger At Last i köket. Kung Bore kanske har stannat i Grums, men Malmö har han flytt. Våren har kommit till stan. Jag gör pajdeg på Mjölkfritt. Det mejerifynd jag stressad gjorde på Coop tidigare i dag. Efter ett läkarbesök i går misstänks T lida av komjölksallergi, så det är slut med gräddsås, fetaost, mozzarella och allt annat som är gott. Hej hej hallå Mjölkfritt. Det heter inte ens margarin och luktar som Theos rumpsalva. Mmmm, gott gott i gott gott.
Som den duktiga hemmafru jag vill vara kommer middagen stå på köksbord lagom till att min oäkta man kommer hem från sitt arbete. Det är fint att vara hemmafru. Jag njuter av slutspurten innan det åter är dags för mig att beträda butiksgolv. Dock inte längre som simpel drönare, utan nu som chef. Ha!

In the night garden

Strålande sol.
Jag och sonen hemma i Malmö igen efter en vecka i mitt land - Värmland, hos mina föräldrar och lillasyster.
Klockan är bara strax efter lunch, vi har redan ätit och även hunnit med en tur till Coop. Theo hojtade i vagnen. "Vad vill barnet?" knarrade en tantröst bakom mig. "Han bara testar sin röst" svarade jag svettig och onödigt sur. Mitt humör kan bli så otroligt dåligt då jag är ute med barn och vagn och han skriktestar. Det finns ingen ände på de fula ord som då flödar ut ur min svarta mun. Folk som passerar måste tro att jag lider av verbal Tourettes. "Flytta ditt fetto", "Men åh, jävla rövfejs" och "Pisscpkärring" är några av de mildare fraser jag låter slippa förbi hårt sammanbitna tänder. Ibland kan jag faktiskt bli imponerad av min egen uppfinningsrikedom då de kommer till svordomar. Röd i ansiktet, svär jag och viftar med armarna upp och ner som en mangafigur på tv. Jag blir mer och mer lik min storasyster, tänker jag. Som i ilskan, över att inte kunna amma sitt barn snabbt nog, sliter upp skjortan så knapparna flyger där i baksätet på vita Volvo tvåfyrtion. Undrar, för övrigt, hur många gånger hon på Avvis begäran sett detta Youtubeklipp?
Nu somnar min son, mitt i persiennränderna på lakanet. Ena sockan har visst ramlat av. Lite intorkad morot på den mjuka kinden.
Jag har nog aldrig varit så nöjd med mitt liv som nu.

I wanna make it wit chu

Jag kan inte sluta tänka på denna.
Inte heller på Kalle Moraeus och hans melodifestivalbidrag.

I soffan i vardagsrummet i Malmö i Sverige i världen i universum

Äta frukost med barn i famn.
Allt kan göras med barn i famn.
Jag sitter i soffan i vardagsrummet framför vår lägenhets enda fondvägg. Jag har lite svårt för fondväggar i allmänhet och mycket svårt för den gröna nyans som smyckar vår i synnerhet. Den fanns här redan innan vi flyttat in. Blankt mossgrön på strukturtapet. Varför vi inte målar om? Vi orkar inte. Nu följer ett exempel på hur lite vi orkar:
VI har bestämt oss för att flytta ett hyllsystem med skrivbord från sovrum in hit, till vardagsrummet. I går skruvade vi äntligen ned den. Hyllsystemet kräver sex gånger tre hål i väggen. Det gick bara att borra två och ett halvt, sedan sa armeringsjärn stopp. "Då gör vi oss av med skiten" fräste Tomas, för tillfället med en låg blodsockernivå.
På detta vis löste vi vårt inredningsproblem.
Att föda barn gör inte att man får större tålamod. Man omfördelar bara det tålamod man fötts med.

Jag vill bo i ett hus annars får jag lus

Eftersom vi bör lösa vår bostadsituation inom en i alla fall överskådlig framtid, och eftersom vi är vuxna nu - med barn och fast jobb - så kanske det kan vara läge att köpa. Jag kollar Hemnet och visar T de lägenheter jag redan, i mitt huvud, flyttat in i. Han är snäll och raserar mina luftslott genom att berätta för mig att vi inte har råd med någon av dem. Så jag blir sur och börjar visa honom fula hem istället, lägenheter och hus jag inte alls vill köpa. Jag ropar: "Tooooomas, Tooooomas kooooom. jag har hittat den perfeeeekta!" Av misstag hittar jag alltså det här skruttiga huset, i en hyfsad del av Malmö, som säljs med friskrivningsklausul, och bestämde mig för att vilja bo där. Jag äpple+C:ade och äpple+V:ade bilden på köket från Hemnet. Jag har drömt om huset hela natten. Jag vill verkligen bo där.

Min dagliga kopp giv mig idag

Vårsolen fortsätter, jag och Theo likaså. Efter palsternackslunchen, en gammal favorit i repris - kaffe, Cover och bakverk i Pildammarna. Eftersom vår gamla barnvagn inte är utrustad med de fantastiska swivelhjulen så var det möjligt att trotsa det tunna täcket snö. Där solade jag med en kopp surt kaffe från Pressbyrån medan Teptip sjöng. (Teptip är ett av alla smeknamn han har. Andra: Teson, Tepott och Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theosson - hur många Theo som helst, jag kan inte kan sluta säga Theo och komma fram till Theosson. Vokalt tics?). Sedan slutade T sjunga för att börja gallskrika. Då gick vi hem.
Det är han själv som har rivit sig på kinden. Om jag nu ändå ska avslöja hans smeknamn vore det synd att utelämna det mycket passande Edward Scissorhands. Det spelar ingen roll hur korta hans naglar är, det finns alltid ett nytt rivsår.

"... om inga ungar funnes så slutar ja'"

I dag är det strålande sol, inte ett moln så långt ögat kan nå, ta mig till havet och gör mig till kung, jag pyntar mig i blå kravatt och hälsar dig med blommig hatt. Så jag och Theo tog en tretimmarspromenad och fick rosor på kind. Körde nedcabbat. Hann med två snabba koppar kaffe och en titt inne på Uni. Sprang in i samma rödhåriga pappa, ute långpromenad som jag, tre gånger.
Jag trodde aldrig våren skulle komma.
Vi gick förbi bb. Kikade mot fönstren. Såg mjuka mammor med stora bröst och rufsigt hår, som klädda i vita bomullsrockar bar sina nyfödda trötta. Det såg fint ut. Jag mådde inte alls bra de dagar jag låg på bb. Gick som en cowboy och fick en tjock dread i håret på bakhuvudet eftersom jag inte orkade kamma mig. Helgpersonalen på min avdelning var otrevliga, outbildade och ointelligenta. Hur som helst var bebisarna i fönstren så små och fina. Jag har redan glömt allt jobbigt med en färskpressad, jag har börjat romantisera den första tiden med T. På bilden ovan är han en vecka gammal, i går "fyllde" han fem månader. Tid är sannerligen relativt. Nu är jag redo för en till. En Ture, Edda, Siv, Uno eller Otto kanske.

Paszternák

Min son har nu nått den ålder då "riktig" mat bör introduceras, och eftersom jag inte älskar att amma tänker jag; ju förr han lär sig äta desto bättre. Vi har provat potatis, morot och palsternacka, där den senaste är favoriten. Denna äter han tills skålen är tom. För en positiv matupplevelse låter jag honom även sköta en del av skedjobbet för egen hand. Det går sådär. Snoret i näsan blandas med torkad rotsak och jag får massa att pilla ut. Som tur är har min älskade son drabbats av en förkylning, med tillhörande nysningar, så utpillandet löser han tillfälligt själv. Snorblandad mat fläckar numer våra köksskåp.

Összenyom

"Vad gör ni på dagarna egentligen?" Om jag fick en ponny för varje gång jag fått den frågan skulle jag nu ha en ridskola.
Och vad gör vi då?
Jag har under drygt fyra månaders tid försökt presentera världen för min son. En ganska stor och tålamodskrävande uppgift, då Theo till exempel anser att en 1.5 liters Loka-pet kan vara värd att spendera minst femton minuter på att undersöka. Allt är nytt och intressant.
Jag vet nyblivna mammor som aldrig gått på mammaledighet, som har möjlighet att jobba hemifrån eller ta med sin unge, som tar sig tid att sköta sitt Arbete (med stort A). Jag tror att de flesta hade klarat dubbelarbetet (Arbetet med stort A och mammajobbet med mindre m). På bekostnad av tiden med sitt barn. Istället för att hålla på med Arbetsgrejer har jag möjlighet att ligga på sängen en hel förmiddag med sonen. Låta honom öva på att krypa, rulla runt, läsa böcker, lyssna på Jojje och så vidare ... Jag har tid att ta tretimmarspromenader med barnvagn, kamera och en blaskig kallnande latte från Pressbyrån. Om jag har lust kan jag bjuda vänner på middag, och i lugn och ro tillaga maten. Jag kan pochera ett ägg till frukostmackan, sortera min garderob, fila naglarna och baka småkakor. Jag har tid att kolla på naturfilmer, dokumentärer och annat skit. Jag har tid att skriva dagbok (även om den blir ganska enformig - barn mammaroll barn mammaroll barn mammaroll), att lyssna på musik från förr (Kent - Verkligen), sova middag och att bara sitta i soffan och peta i näsan. Glo på grannarna, längta efter sommaren, försöka lära mig ungerska (macska och kisbaba), läsa tusen bloggar om tusen olika saker, lära mig blanda till en surdegsgrund. Utöver detta; ge mitt barn mat, byta bajsiga blöjor, tvätta liten kropp och gosa. Grovt gissat spenderar jag nog åtta (en hel arbetsdag) av dygnets tjugofyra timmar med att gosa. Så nästa gång någon frågar vad vi EGENTLIGEN gör om dagarna så borde jag svara gosa. Det är förmodligen det mest korrekta.

Merci beaucoup

Tack Esska för bitringen i livsmedelgodkänt material!

Jag kastar sten i glashus

Med barn följer en förmåga att multitaska (en förmåga som dock försvinner ibland - särskilt då jag kör barnagn, går och pratar i telefon samtidigt). I går lagade jag fisksoppa, kollade på livestreamingen från Rodarte, pratade i telefon och bar mitt barn - allt PÅ SAMMA GÅNG. Jag imponerades av mig själv. Det var mitt livs första fisksoppa, gjord på mycket grädde, dill och färsk fisk, till och med Tomas a k a "Jag hatar allt från havet" åt och gav godkänt!
Nu med modevecka i New York och Köpet har man ju försökt hänga med. Det kan vara bra att ha något så när koll på sin omvärld även då mode i praktisk mening för mig innebär nopprig bomull, jersey och resårband i midjan. Att klä sig bekvämt har för mig fått en ny dimension sedan mammaledigheten. Vad finns det för poäng att göra sig snygg? Den första veckan efter förlossningen kändes det hur gött som helst att få testa de kläder jag under graviditeten köpt i förhoppning om att de skulle passa efter utdrivningen (jag är en av de lyckliga vars mage sjönk tillbaka till normalläge redan på bb).
Men sedan vann bekvämligheten över fåfängan.
Jag ser inga problem med att gå i långkalsonger, raggsockor och kofta hela dagen. Ska jag ut på stan/träffa någon utanför familjen/ till bvc med mera ... byter jag långkisar mot tights och en mjuk t-shirt. Koftan och sockorna behåller jag på. När någon oanmäld ringer på min dörr rodnar jag och försöker dölja kräksfläckar och den unkna doften av sur mjölk.
Hur
som
helst
!
Jag gillar att se kollektionerna och vad andra väljer att ha på sig, inte på "dagens-outfit" nivå med plagg uteslutande från Topshop och Gina Tricot (vad är grejen?) utan på människor med känsla för stil. ModeDAGARNA på Berns är inte lika roliga besökar-mode-mässigt. Även om svenskar klär sig smakfullt kan det ändå kännas lite slätstruket. Det "lilla extra" finns inte på samma vis. Jeans och t-shirt kan bäras på tusen olika sätt. Och färg!
Är
Inte
Farligt
!
Jag är mycket medveten om att jag nu (min garderob ser ut som kostymen från en långfilm i svartvitt) kastar sten i glashus. Att uttrycka sig via de plagg man för dagen valt är konst. Och revolt. Grön t-shirt i Iran och de underbara anhängarna av la Sape.
Apropå mode och politik, är detta, trots att det är gammal skåpmat, fantastiskt roligt att läsa.

Kläderna gör mannen

Här hade jag tänkt skriva långt om att klä sitt barn i "könsneutrala" kläder, men eftersom jag har "ammehjerne" kommer inget vettigt ut i skrift.

Vådan av att äta en beige frukost

I går var jag och Tomas hos doktorn med Theo. Vi går till en privat mottagning. I den privata mottagningens väntrum sitter en tv på väggen som visar lite smått och gott man ska hålla ordning på då det kommer till den egna hälsan. Eftersom vi lyckats få en läkartid (Eftersom vår sons doktor tyckte att Theos åkomma verkade mindre allvarlig klämde han till och med in oss på sin lunch. Han tog ändå god tid på sig, besvarade våra frågor i lugn och ro, undersökte fyramånderskroppen minutiöst och skrattade mycket. Jag och Tomas diskuterade förvånade detta efteråt, i hissen ned till gatuplan, att så trevliga skulle minsann ingen av oss kunna vara när man vet att en fräsch sallad väntar) redan samma dag som jag ringt, fick vi spendera ungefär en halvtimme i detta väntrum. Jag glodde på tv:n. De pratade om fetma, urinträngningar och en hudåkomma jag nu inte minns namnet på. Fräscha män och kvinnor i medelåldern med nytvättade hår och blekta tänder satt i kritvita läkarrockar och förklarade läget. Jag kände min genast sjuk. Jag har ingen aning om hur jag egentligen mår, vilken min kropps biologiska ålder är (tanttidningen Amelia har ett test, men jag vet inte hur vetenskapligt det egentligen är) och om jag får i mig alla viktiga mineraler och vitaminer varje dag. Detta gjorde mig något stressad. Speciellt som tv-läkarna pratar om att man som ammande behöver mer av nästan alla a, b, c och allt vad vitaminer det finns. Detta ledde mig till insikten om att jag inte sköter det nästnäst käraste jag har - min egen kropp. Ingen mer beige frukost,

skyffla in mer färg,

så kanske jag får leva längre.

Detta är också något att tänka på nu när vår son ska börja med smakportioner. Steget till att ge honom "riktig" mat är inte så långt borta, och det är viktigt för mig att grundlägga goda matvanor i familjen Andersson/Lazar. Som det är nu kan jag dricka en liter kaffe till frukost och äta plockgodis till lunch. Det är ingen okej diet för en ett-åring. Egentligen inte för en tjugofemåring heller. Eftersom basen i barnuppfostran är att de små kräken inte gör som du SÄGER utan som du GÖR, är det väl dags att börja tänka på födointaget.

En bra och en dålig

Min ständiga jakt på en bra tidning om föräldraskap fortsätter, och har bland annat resulterat i "the world's finest parenting magazine" Junior.

Med barnklädesreklam som ser ut ungefär så här:

Mycket obehagligt.

Jag är inte bäst i världen på att gissa barnaåldrar, men dessa exemplar borde inte vara mer än åtta-nio, om inte ännu yngre - smink kan addera åtskilliga år. Smink ja. De har ljusrosa läppglans, rouge och mascara. De ser äldre ut än jag. Och vem under femton sitter med benen i kors på det vis som flickan längst till vänster? Vilken förälder vill ha en barntant?

Nä, tacka vet jag MilK! Där har de äntligen fattat hur en bra tidning för vuxna av min typ som skaffat barn ska se ut.

Vådan av att vara ammande

Kollar på The Doctors. Montel gråter och erbjuder en tjej med dystoni råd från de bästa doktorerna som kan uppbådas för program-budgeten. Hemskt att inte alla får den möjligheten. Om jag drabbades av samma åkomma (för svagt ord kanske) skulle jag nog inte skänkas detta.

I går fick sonen lite böcker av mig. En väldigt färgglad och trevlig barnboksvärld har slagits upp framför mig. Vem-böckerna (med kraftiga blinkningar åt den vuxne!), Jan Lööf, "Vem ska trösta Knyttet?", "Dunderlunds bästa bokstav" och så vidare ... Ännu en bra sak med att få barn!

Med ögonen på tv:n packar jag för vår Stockholmsweekend modell längre. Vi ska gå på teater och träffa Tomas kompisars barn. Det ska bli roligt. Men först ska vi åka X2000. Det ska inte bli roligt eftersom jag HATAR att amma offentligt, med risk för att folk glor. Om det fanns ett litet amningsrum bredvid varje allmän toalett skulle fler skaffa barn. Det är jag säker på.

Vår lägenhet post-Theo

En barnstrupe i plast på köksfläkten
Tuggleksak
Kvällsläsningen behandlar numer pottbesök och stövelpådrag
Hans aktiviteter klottras i almanackan
Theos fem droppar om dagen kräver ...

... post-its en masse för att jag ska komma i håg; på tv, badrumsspegel, ytterdörr, kaffekokare, sovrumsvägg, dator o s v ...

Bland mattidningarna

Hans vikt, längd, huvudomfång bland lp-skivorna

Baby-böcker av varierande kvalitet förökar sig så sakteliga i bokhyllan
Högar med tvätt lite varstans
Bajs- och pruttmassagelapp på anslagstavlan
Vintervantar, modell mindre, i hallen
Nappar (man hittar dem överallt; i fickor, i grytor, under huvudkudden, på handfatet, mellan boksidor ... ), handsprit, väl använda nycklar till tvättstugan, reflexer

Det är gött med barn ändå

Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort ifall jag inte hade barn. Jag hade (pre-positivt-grav-test) tänkt att börja plugga i höstas. Kanske journalistik eller något med arkitektur. Men så blev det som det blev. Jag har aldrig ångrat mitt barn. Inte ens då jag ser människor i min närhet göra än det ena, än det andra. Röra sig hur fritt de vill, och inte behöva tänka på någon annan utom den egna personen och dess förehavanden. Jag har aldrig känt avund inför deras rörelsefrihet, men ibland (måste jag erkänna) kanske jag också skulle vilja ta en öl i flera timmar, sent på natten, utan att behöva tänka på att jag ska hem och ta hand om min avkomma. Ibland skulle jag även vilja ha något mer meningsfullt på min agenda än att diska disk och tvätta tvätt. Men jag har aldrig drabbats av avundsjuka gentemot deras händelserika vardag, och anledningen till detta beror delvis på sådana (små) saker som min morgon.

Här följer en redogörelse av min morgon i korta drag.

Jag steg upp innan sju. Det var mörkt ute och snö hade fallit i natt. Grannarna skrapade vindrutor på bilar och hundar rastades på trottoaren nedanför vårt fönster. Jag fixade med saker som måste fixas med, men som är svåra att göra med ett barn hängande på armen. Exempelvis vika tvätt. Bara några få lampor tända i lägenheten, varmt te, och så tassar man omkring i dunklet och försöker föra så lite oväsen som möjligt. Det senare inte bara för sovande familjs skull, utan för att det även är skönt för mig att vistas i lugn miljö ibland. När jag är färdig med mitt hushållsarbete, någon gång vid åtta, kan jag åter krypa ner i sängen där min familj snusar. Och när Tomas gått till jobbet, en halvtimme senare, kan jag borra in näsan i min sons fjuniga hår och somna om. Att få ligga nära fjunet och se hur han ler i sömnen slår det mesta i upplevelseväg. Det liknar stark förälskelse, men är bättre än så.

Några ord till en kär tidningstartare, ifall det fanns någon

En trött baby och hennes son vaknar strax innan nio och byter bajsig blöja.

Nu sitter jag i köket och undrar varför det inte finns en bra tidning för föräldrar. Jag har sonderat terrängen; Mama, Föräldrar & Barn, Vi Föräldrar ... Men ingen tidning verkar ha mig som målgrupp. Med mig menar jag ung förälder som inte är speciellt intresserad av bullbak eller glam-mammor, utan hur i helvete man tar hand om en unge. Hur gör man? Vad behöver man? Vem behöver man? Tips, råd och lite om hur andra föräldrar, som inte är Rikard Sjöberg ("Jag gråter mycket oftare nu"), gör.

Artiklarna får inte vara tunna. I senaste Mama berättas på sidan 30 om Elisabeth, 39 år, döende i cancer. Det kunde ha varit en intressant, gripande historia om en mamma som ytterst ofrivilligt måste lämna sina tre barn. Hur förbereder man sig själv och sina barn på detta? Jag antar att det var artikelförfattarens utgångspunkt. Men, efter att ha läst om Elisabeths öde kastar jag mig inte förtvivlat på sängen och fäller salta tårar i sympati för denna starka kvinna. Nej, artikeln känns så andefattig att jag bara torrt konstaterar: "Jaha ja, det var ju fruktansvärt". Är det bara jag som fungerar så? Som måste bli stimulerad till att känna? Jag tror inte det.

Jag läser ganska mycket tidningar. Jag älskar att läsa tidningar. Det är min hobby. Prenumererar på fem titlar och köper därtill lösnummer av andra sorter. Jag läser tre gånger så mycket tidningar som böcker (och min ambition är att läsa en bok i veckan) och jag KRÄVER en bra tidning om föräldraskap!

Vem ska ge mig den?

När jag luftade dessa tankar för min kära sambo i går kväll, sa han, lätt ointresserad: "Ja, men gör en själv då". Jag är av den sort som lojt ligger med händerna under huvudet, gapande upp mot den klarblå himlen och väntar på att de stekta sparvarna ska ramla in. Jag gör inte själv. Jag är lat. Men efter en vaknatt, eftersom prutt inte ville ut ur barnrumpa och vi inte skaffat någon Windi (hahaha), har jag tänkt efter. Och det kanske inte är en så dum idé trots allt.

Nu köper vi en pysventil för småfisar. En rektalkateter.

Dagens låt!

Jo, det är hela världen

När man går hemma med barn, som jag, finns det risk för att världen ibland blir knappnålsstor. Därför är det förståeligt att man kan börja böla för att man inte får vara i fred, bli akut stressad över att man har en egentligen oviktig tid att passa eller få panik inför något så simpelt som en bussresa med barnvagn. Det är inte så konstigt att jag numer har en benägenhet att bli helt loco över småsaker.

Låt

mig

få

bli

det

!

Jag hoppas verkligen inte att jag innan barnafödandet var av sådan typ att jag gav goda råd till nyblivna föräldrar innan jag själv kunde sälla mig till skaran. Det finns ingen som är så proppfull av goda råd och "vet-bäst-om-barn" som en person utan egna. Adderat till detta fungerar barn olika. Man kan inte tillämpa samma princip på Kalle som på Valle. Så det som fungerade på din kompis syrras killes brorsas barn kanske inte fungerar på min avkomma. Jag tar gärna emot goda råd, men jag förbehåller mig rätten att applicera dem på mitt eget barn. Du, som utomstående (det vill säga inte ingår i den trio som utgör vår lilla familj), kan inte på eget bevåg med klantiga fjantiga fingrar talla på vår son och göra med honom som du behagar. Alla beslut rörande honom fattas av mig eller fadern och får inte ignoreras för att de inte passar din syn på barnuppfostran.

Punkt.

Vaccinera mera

I dag har det vaccinerats.

Två stick i vardera tjockt litet lår, och han skrek som aldrig förr. Sedan tackade vi bvc-sköterskan, tog på oss våra hattar, traskade hemåt i snöblandat regn och lade oss och sov.

Aktuell vikt respektive längd: 7 340 gram, 64 centimeter.

Grått nytt hår!

Jag skålar i svart kaffe, plutar med munnen och visar upp min "Mel-C"frisyr. Det är det senaste. All lugg är väck, uppslickad längs med frontalloben, och spretar ut genom "tottebandet". Synfältet är fritt! Detta är så nära snagg jag har lust att komma.

Jag är hemmafru!

Jag stryker mina kläder och äter non-stop till lunch. Väntar på att Ann Lundberg ska anlända. Hon traskar i det skämt till vinter som Skåne kan åstadkomma. Hos mina föräldrar täckte en halvmeter mjuk snö den vackra Värmlandsmarken. Där vill jag leva, där vill jag dö. Från Värmland tager man sig en mö.

Jag fick ...

Jag fick sova till elva trettio.

Jag fick äta min frukost i lugn och ro.

Jag fick 1 237 kronor för de grejer jag sålde på Tradera.

Ett inlägg var dag tills vi åker på julsemester

Orkade inte stiga upp i morse. Gjorde det ändå.
Kristina Lugn var berusad i direktsändning från Nobelfesten i går kväll. Jag kollade. Silvia hade en stor ful brosch föreställande ett litet inramat porträtt av kungen.
Till frukost en macka med gurka, drack en kopp kaffe och två glas juice.
Sa upp mitt telefon-abonnemang. Nu ska även jag byta till Halebop.
Duschade och tvättade håret.
Tog på sonen skrikhatten (så kallas vintermössan - han gallskriker när den ska på) och följde Tomas till jobbet.
Lämnade tillbaka försenade böcker på biblioteket. Jag hann aldrig läsa dem.
Försökte handla julklappar, men de affärer jag tänkt besöka låg en halv trappa upp. Jag orkar inte krångla med barnvagnen. Köpte i alla fall en ny handtvål till badrummet i en badrumsbutik. Att det finns sådana. Där inne luktade det starkt av parfym och två smala expediter med klarrött läppstift och kritvita tänder hälsade varenda kund varmt välkommen. Proppfulla hyllor i långa rader längs med väggarna. Stinkande badsalter, hala tvålar och mjuka handdukar. Yr i bollen valde jag en stor flaska mandeltvål.
Gick hem.
Lunch från Karamellkungen.
Kaffe kaffe kaffe.
Sonen och mamman sover eftermiddagslur.
Jag kollar på ny lägenhet. Den tvåa vi nu bor i kommer att bli för liten. Ska vi köpa? Ska vi bo i Malmö? Ska vi bli gravida igen?
Sjunger för Theo. "Non, rien de rien, non, je ne regrette rien ..." med överdrivet skorrande rrrrr. Det tycker han om.
Kaffe kaffe kaffe.

Från bord till jord

Kaffe och dator vid köksbordet. Läser om mitt favvoprogram på tv. P1 på radio. Alexandra Pascalidou pratar med Svensson om vad som irriterar och upprör. Hon är inte lika bra som Täppas. Kanske det har med hennes bräckliga självförtroende att göra?
Jag är trött. Var uppe och diskade 03.00 i natt. Sonen gurglade och log i sin baby-sitter. Vad är det för mening att försöka söva någon som inte vill sova. Hoppas inte detta är en ny trend. Jag orkar inte jobba natt.
Vi har ingen frukost hemma. Bara en klump pepparkaksdeg och fet mjölk från Hjordnära i kylen. Vad kan man svänga ihop av det? Jag äter den tionde biten ur chokladkalendern till frukost. Det är alles. Det är oordning. Man ska äta som en kung på morgonen, en prins till lunch och som en fattiglapp till middag.
Annars: klimatmöte i Köpenhamn och jag har ingen aning om vad de diskuterar. Är jag intresserad? Nej. Borde jag vara intresserad? Ja. Jag sopsorterar inte ens. Jag är nog den enda i hela Sverige som inte sopsorterar. Vi har kompost och sortering för färgat respektive ofärgat glas på gården. Jag orkar inte ens sortera ut det. Slänger allt i samma tunna bara. Med ett leende. Jag bryr mig inte om vår jord.

Sonja och Theo

Min katt Sonja och mitt barn har samma sovställning. Den kallas ostbågen och man ligger med ryggen krökt i ett försök att lägga fotsulorna på bakhuvudet, armarna upp över huvudet.

Moccamasta'!

Min pojkväns outsinliga givmildhet har resulterat i en fin före-julafton-julklapp. Jag dricker i snitt fyra stora glas kaffe, med mjölk, om dagen. Alla dessa glas producerade i pressokannan från Bodum som nu börjar sjunga på sista versen. Själva nedpressningsdelen håller inte längre ihop lika bra och kaffet får därmed en bitter smak. Dock har jag hållit god min och fortsatt bälja i mig. I går kväll kom min sons far hem från jobbet med ett stort leende och paket under armen.
Det var en Moccamaster!
Mitt tjat om det fantastiska bryggkaffe jag drack på mitt sommarjobb i fantastiska Skanör förra året har gett resultat! Med tindrande ögon satte jag ihop bryggaren, mumlande "Moccamasta', moccamasta', moccamasta' ..." med engelskt uttal.
Denna månad har vi unnat hos hushållselektronik. Först en ny dammsugare (vår gamla Ergorapido sög in och sköt iväg smutsen och gjorde därmed ingen skillnad på skitigt golv). Och nu en Moccamasta'!

Jag kan inte låta bli att hoppas ...

... att vår son växer upp och blir som denna gosse. Vi skulle ha roligt varje dag! (Det bästa kommer efter 0.32).

Den tjugosjätte

I dag:
Bär barn.
Letar ny musik att lyssna på. Vidga horisonten bortom Enola Gay och Bizarre Love Triangle. Hittar Erlend øyes skiva Unrest från 2003.
Pressar en kanna kaffe och dricker upp hela. Arvid Nordquist Classic kaffe för presskanna smakar penicillin.
Besökt min vän Malin Ivarsson och hennes sambo i deras nya lägenhet. Min son var mycket duktig och skrek bara lite. Åt lussekatt och drack svart kaffe. Julen kom tidigt i år. Redan druckit litervis av julmust (It's a must).
Krånglat in mina ben i ett par trånga jeans. Konstaterat att höfterna breddats en peu av barnafödande. Läser att det kan ta fem år innan skelettet är återställt. Funderar på om det var värt det; kommer fram till att ja, det var det.

Mjölkstockning med feber och influensaliknande symptom är inte så gött när man måste bära barn. Men nu är det över. Om jag får svininfluensan måste Tomas komma hem från arbetet för vård av sjuk tjej.
Theo sover för sig själv, det hör till ovanligheterna och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av min tid. Kranen droppar i köket. Reklam på tv:n. Jag kollar smhi:s väderprognos för dagen, solen skiner och jag och Theo ska snart ut på promenad med två tjejer, varav en är yngre än min son. Jag har ätit gröt, två portioner.
I morse väckte jag oavsiktligt min son med min stickiga armhåla. Han ligger nära mig på nätterna (jag vet att det är "fel" enligt nya rön, men det skiter jag i) och han la sin lilla mjuka hand på min stubb, vaknade med ett ryck och grät.

Theo har bestämt att natt är dag och dag är natt. Vad gör man med ett sådant barn? Perfekt tid att somna in och komma till ro är, enligt honom, mellan två och tre på natten. Han skriker inte, är inte sur, bara tyst, stilla och vaken fram till denna okristliga tid. Jag står och vaggar, vyssjar, vid fönstret och stirrar avundsjukt på neddragna persienner hos grannar mitt emot. Så blir han tung i famnen, somnar och jag får äntligen vila. Mellan fyra-fem timmar senare vaknar han och vill stiga upp igen. Ler och gurglar på skötbordet med rumpan bar, och det finns inte en själ som inte skulle förälska sig i mitt barn då. Trots att mina ögon nästan är igensvullna av trötthet är mitt barn det sötaste jag någonsin sett. Så vi stiger upp, dricker kaffe i köket, äter en clementin och påbörjar ännu en dag.

Var dag

Jag är mamma nu. Fast det känns inte riktigt så. När jag är ute och går med min son i vagn känns det som att folk tror att det är min lillebror. Frågar någon ska jag svara "Ja, så är det".
Att få barn är att tappa kontrollen. Jag har alltid gillat att "göra som man ska". Man äter frukost på morgonen, man äter lunch vid tolv, man äter kanelbullar på kanelbullens dag och man klär sig i tomteluva på julen. Man har en bestämd tvättdag i veckan (exempelvis måndag), man klär sig fint vid högtider och man äter brunch på söndagar. Man följer noggrant intrigerna i valfri tv-såpa, man läser morgontidningen till frukost, byter lakan en gång i veckan, sätter upp adventsstjärnan första advent och diskar efter middagen. Dessa "rutiner" (jag vet inte vad jag ska kalla dem) hjälper mig framåt, de hackar upp tiden och gör att det känns som att dagen faktiskt har flutit förbi och att någonting har hänt. Är jag tillräckligt tydlig? Jag gillar vardag. Jag gillar att äta ärtsoppa på torsdagar för att man "ska". Det känns som man är en del av en stor gemenskap inom vilken alla sätter sig ned, just vid samma tid på torsdagar, och sörplar sin soppa. Man är del av något större. Mina rutiner är mitt sätt att få kontroll på mitt liv och jag tycker inte att det är tråkigt eller förutsägbart. Det är mjukt, varmt och trevligt. Jag är inte "relativt nöjd" jag är "absolut nöjd". Men nu! Nu står mina dagar på ända. Jag kan inte längre bestämma själv när jag ska gå och lägga mig eller när jag ska stiga upp. Jag kan inte ens själv bestämma när jag ska duscha, äta eller gå på toaletten. Jag måste vänta på lämpligt tillfälle. Jag måste vänta tills min son fått allt han behöver och lite till. Jag har tappat kontrollen över min egen vardag och mitt liv. Det tar ett tag att återta den, och vi håller som bäst på att skapa nya rutiner. Det blir ett kompromissande oss emellan. Jag säger till min son "På natten sover man" och tvingar honom att sova. Min son säger till mig: "På morgonen stiger man upp tidigt" och tvingar mig att stiga upp. Så håller vi på, allt medan våra nya rutiner tar sin form.

"Förlåt stad"

Jag har haft svårt för staden Malmö sedan flytten hit i september 2006. Jag har ständigt hittat nya saker att gnälla på (nu senast: att de i natt sprängt Ice Bar - var ska jag nu shotta Goldstrike när det är färdigammat i april?) och aldrig riktigt trivts, trots upprepade ärliga försök. Nu kommer jag till insikt. Tack Bodil.

Anna Wahlgren har en stor framstjärt?

Anna Wahlgren, vilken proffsföderska!
Jag läser just nu hennes "Barnaboken" för att få tips och råd angående det här med barn och hur de ska skötas. Jag har ingen kunskap om spädisar och eftersom hon har nio barns erfarenhet måste hennes tips vara av viss tyngd. Men herregud! Jag har bara kommit till sidan 114 och har redan blivit förbannad flera gånger om. Jag blir otroligt provocerad av hennes text angående förlossning och utdrivningsskede. Hon påstår att man kan föda utan smärta, alltså HELT utan smärta. Dock inte utan ARBETE, fortsätter hon. Okej hon menar att via rätt andning (som man naturligtvis måste öva lång tid innan) och avslappning kommer babyn bara glida ut. Efter att ha framfött sitt första barn predikade hon ivrigt för "gnällande", "lidande" mödrar på sittringar (viftande med boken Att föda utan smärta, varur hon nått upplysning) "Men man BEHÖVER ju inte ha ont". Hennes förlossning hade tagit två timmar och hon hade inte behövt ett enda stygn och mådde utmärkt. Mitt förlossningsarbete började vid halv nio på onsdagskväll och avslutades på fredagen klockan sjutton:trettio. Jag fick epidural. Om jag inte fått min epidural hade jag aldrig orkat krysta ut min son (ett enda kryst och så var hela bebisen ute - inget som rekommenderas). Jag kände ingen rädsla för förlossningen, stor som en val fjorton dagar efter do-date vill man inget hellre, jag var väldigt avslappnad och andades lugnt - ÄNDÅ hade jag ont. Jag hade ont för att det faktiskt GÖR ONT att föda barn. Sedan har man kanske ont längre eller kortare tid, mer eller mindre, men lik förbannat känns det att föda. Att påstå något annat är lögn. Så, antingen är Anna Wahlgren en lögnare, eller så föddes hon med ett enormt underliv.

Theo i valfiskens buk

Sista bilden på magen.
Jag har kluvna känslor inför min gamla kamrat. Dels saknar jag den, det var mysigt att ha något runt och gott att hålla om och prata med, och dels känns det fantastiskt att kunna röra sig igen. Jag kan knyta skorna utan att bli sprutröd i ansiktet.
Jag kommer förmodligen inte att bli gravid igen inom de närmsta åren. Jag längtar för mycket efter att få ha min kropp för mig själv, få bestämma hur jag ska klä mig. Eftersom jag är dum i huvudet trodde jag att jag äntligen skulle kunna bära mina vanliga kläder bara jag fått ut den färskpressade. Men jag, med min enorma okunskap, glömde amningen. Jag kan inte amma i vad som helst, något jag bittert fått erfara då jag klätt mig i strumpbyxor och långärmad klänning. Där sitter jag sedan, svettig och ammande i fikarummet på Tomas jobb, eftersom vi varit ute och gått och Theo har blivit panikhungrig, och visar min buk och trosor filtrerade genom nylon. Jag kan heller inte nu äta eller dricka vad jag vill. Även fast restriktionerna är mycket snällare vid amning än vid graviditet.

Han är så söt när han sover

I dag är vi sjuka på Sofielundsvägen. Theo hostar, nyser och snörvlar, liksom hans far och mig. Mina armar känns så svaga och inte alls tillräckliga att bära barn. Vi släpar oss mellan soffan och sängen, med pit-stop i köket för att hinka vatten. Nu snarkar mitt barn här intill med byxorna uppdragna till armhålorna, medan jag googlar bra julklappstips (chokladfontän, klädesplagg från Burberry med mera ...) och snyter mig.

5 370 gram

Bästa platsen att lugna oroligt barn på är den gungstol (extra bred till extra bred stjärt) som jag budade hem för en hundring på Tradera. Och i dag när den första tunna snön faller över Malmö täcker jag den med det ekologiska gotländska fårskinn Theo fick av sin farmor. Varmt och mjukt under rumpan.
I förmiddags var det väg- och mätdags på bvc. Efter en månad väger vår lilla (?) son 5 370 gram, att jämföra med födelsevikten på 3 805 gram. Detta är siffror som för en barnlös person betyder noll eftersom man då kanske inte har koll på vad som är rimligt att väga när man föds och vart gränsen går för en hög respektive låg vikt - JAG hade i vart fall inte koll på sådant innan jag födde. Så för de som inte förstår innebörden av dessa gram kan jag meddela att han ökat i vikt på ett mycket tillfredsställande sätt. Han har även vuxit fem centimeter på längden. Det är ett mycket fint och stort exemplar till son vi mottagit.
Gung gung gungar jag nu i min gungstol. Dricker julmust mellan amningarna och försöker förstå vad det är Theo vill. Jag förstår endast sjuttiofem procent av skriken. Resterande tjugofem procent får man gissa, vilket är otroligt frustrerande både för honom och för mig. Jag fattar inte att det kallas föräldraLEDIGHET. Jag kände mig mer ledig och utvilad då jag jobbade tiotimmarspass med elefantfötter i vecka trettioåtta. Nu har jag tur om jag hinner bajsa i lugn och ro.

Fyrkantiga ögon

Det är så här jag spenderar en stor del av min tid. Ett snarkande barn i famnen, framför datorn, framför tv:n, med boken eller tidningen i hand - alltid något fyrkantigt framför mig, för vad annat ska jag göra? Jag insuper mycket - middagstips, restips, hyperlokala nyheter och det eviga tjatet om den plutiga mamman till åttlingarna på Dr. Phil show.

Livet som mamma

Jag sitter i köket och försöker äta frukost. Barnet sover i sin babylift. Då och då vaknar han till, grymtar och viftar med armarna och jag måste ta upp honom, vyssja lite, för att sedan lägga honom till ro igen.
Jag dricker massa vatten för att jag ska kunna amma rejält. Jag är inte ens speciellt hungrig längre, bara törstig.
Nu snarkar han lätt.
När magen försvann växte brösten tre storlekar.
Jag umgås med min son i princip tjugofyra timmar om dygnet. Det känns bäst när han är på armlängds avstånd. Jag trodde inte att jag skulle känna så - men hur det känns att få barn är ändå inget man kan föreställa sig.
Jag tycker att det är ganska tråkigt att amma. Däremot älskar jag när han sover groda på min mage. Då känner jag den enorma närhet jag trodde jag skulle känna under amning.
Jag kan sitta i timmar och bara titta på mitt barn och förundras över hur söt han är, hur perfekt han är och att allt faktiskt sitter där det ska och fungerar, trots att det är så litet.
Han ler när han har gaser eller får en sur uppstötning. Han ler också när man pussar honom på munnen.
Jag älskar honom mer och mer för varje dag. Precis när man tror att man det är omöjligt att tycka om honom mera ökar mitt älsk.

Theo Harry

En solig fredagseftermiddag i början av oktober föddes vår son. Nu bor han på Sofielundsvägen och hjälper till att hålla samman familjen Andersson/Lazar.
Han och hans far är de bästa jag har.