Min bror, träningsexperten, läser Äntligen Godnatt för min avkomma, bilden har egentligen ingenting med texten att göra

Något mycket tråkigt har hänt!
Ända sedan lilla T skaffat sig den goda vanan att somna för natten vid sju-tiden har jag kunnat ägna kvällarna åt min favoritsyssla - att springa. I skymningen snörar jag gympaskorna och sedan är det bara jag (ingen baby, ingen sambo, ingen vän) och herr Tellier som flåsar oss runt Pildammsparken. Men så i går! Under den snabba promenaden till min älskade gåsbajspark kände jag en diffus smärta på framsidan av smalbenen. Skit i det, tänkte jag och började springa. Men, det blev liksom ingen studs i stegen, istället stapplade jag fram som en stelopererad. Ont gjorde det också. Vid en snabb telefonkonsultation med min bror, träningsexperten, gissade han att jag förmodligen lider av benhinneinflammation. Jag fick gå hem med oförrättat ärende. Och nu måste jag vila. Och jag har verkligen ingen lust att vila. Jag har verkligen lust att springa. Det har blivit min hobby. En ynka timme om dagen då Ellen Andersson får umgås med Ellen Andersson. Jag umgås aldrig med mig själv annars. Inte då jag sitter på toa, inte då jag duschar, inte då jag sover, äter, diskar eller slänger sopor. Bara rundan i Pildammarna, i skymningen, under de lågt flygande fladdermössen, har varit enbart min. Där springer jag och tänker. Saktar alltid in då jag passerar kvinnokliniken. Kikar in genom "mitt" fönster, det tredje från vänster, innanför vilket jag legat, snart sju månader tidigare, och klämt ut Theo. Barnmorskor i vita rockar fladdrar runt. Mjuk belysning.
De jag möter i spåret börjar nu bli bekanta. Jag springer nästan samma tid varje kväll och det är en vana jag delar med ett flertal andra Malmöbor. Någon vecka till och så hade vi kanske börjat heja på varandra.
Nu är det nog bara att glömma.
För jag måste stanna hemma.