Snö i Malmö

Vi bröt vår isolering.

Ungarna verkade bättre (och jag tog två alvedon, massa barnnässpray och fick vila i tjugo minuter medan jag lyssnade på Karlavagnen. Har ni hört det ngn gång? Lite som Ring p1 fast "bonnigare" och med fruktansvärd musik mellan samtalen, ändock underhållande) så vi gick ut på vår innergård en liten stund.

Bygga och äta snögubbe.

Ja, Theo har blod vid ena näsborren - det är för att han ständigt pillar på snoret som samlas och sedan torkar fast där, och när man har pillat i en veckas tid blir det sår.

Gubben klar!

Kaffet gott!

"Jag har gjort mitt barn till mitt projekt! Hon är min lilla docka."

En misslyckad sjalettknytning. Men hur sjutton gör man när minimodellen skakar sitt huvud som en besatt?

Slurp

När man har ett barn som i en veckas tid enbart ätit småsmulor och inget mer, blir man otroligt glad när denna guldklimp påstår att han är "ättehungji", och serverar därför vadhelst han kan tänkas önska.

Han grundade med ett hårdkokt ägg

Fortsatte med en näve av Junis majskrokar

Och därpå en skål med sockersöt björnbär- och vaniljyoghurt

Fort gick det att sleva i sig

Och avslutade festen med en gräva i påsen efter ...

... en liten torr gammal dadel

Det måste vara dåligt för att sedan kunna bli bra

Ja, sjukdomen har oss verkligen i sitt fasta grepp.

Aktuell status familjen Andersson/Lazar:

Juni - snorig, gnällig, vill bara ammas (JAG vill ju sluta amma nu !!!), sover dåligt

Theo - snorig, hostig, dubbelsidig ögoninflammation, feberfri (äntligen!), prickig av utslag (varför? allergisk reaktion?), trött, ingen aptit

Ellen - feberfri (efter ett kort återfall i onsdags), snorig, ögoninflammation på ena ögat, hostig, tjock mycket ond hals, ont i höger bihåla, ont i höger öra, trött

Tomas - pigg och kry! Frisk som en nötkärna!

Den senaste veckan har jag spenderat ovanligt mycket tid i mörkt sovrum. Vilat bredvid ledsen, snorig och ibland febrig unge. Och när man ligger så har man tid att fundera. Utan distraktioner. Många är de idéer jag fått under dessa stunder. Vissa goda, andra mindre bra. Och nu å det senaste har jag tänkt på det vår statsminister sagt om vad vi ska ha för pensionsålder. Jag hörde honom prata i p1 häromdagen där han sa typ: "Ska vi behålla en god (?!) välfärd så måste vi få in fler skattemedel, alltså måste man vara beredd att arbeta lite längre för att på så sätt bidra till statskassan".

Ehh, ja ... eller så arbetar man kortare tid, betalar lite mer i skatt (och återinför förmögenhetsskatten!)

Moderaterna hjälper till att sakta avhumanisera vårt samhälle. Vi väger kiss i blöjor och vill kassera allemansrätten ("Ja, marken är ju MIN och tänk om de som går i MINA skogar tar med sig något hem! Då är det ju stöld!") Ingen kan väl ha missat vilken pensionsålder politiker (såsom Reinfeldt själv) har. Han föregår med utomordentligt gott exempel då han praktiserar sin mycket-vill-ha-mer-politik.

Ja ja, hursomhelst. I debatt i svt var en sparekonom med (Clas Hemberg). Cirka 24:20 in i debatten. säger han ungefär: "Det är en kvinnofråga, så till vida att kvinnor har mycket lägre löner, och lever mycket längre." Ett påstående som det sedan inte talas vidare om. Men han har ju rätt. Det är ju också en kvinnofråga. Speciellt eftersom det oftast är kvinnor som arbetar i yrken där förslitningsskador är vanligt förekommande. Därav en av tvång tidigarelagd pensionsålder.

Och.

En annan "kvinnofälla".

Jag förlorar ganska mycket (i form av tjänstepension) på att vara föräldraledig så länge som jag varit/är/kommer vara. Detta för att jag inte just nu bidrar i form av att yrkesarbeta utanför hemmet. Man sparar ju, som bekant, i hop till sin egen pension. Är signalen att det jobb som jag gör här hemma inte lika mycket värt? För jag vill påstå att jag jobbar. Jag betraktar det här som en form av jobb. Ett roligt jobb. Jag gör det gärna. Men jobb likväl och inte ledighet.

Eller ska jag betrakta det som studier? För jag lär mig ju också mycket av att vara hemma. Om allt möjligt - om det mänskliga psyket, den mänskliga kroppen (och alla dess sjukdomar), jag lär mig medla, planera, hantera (min egen) stress och att lösa problem. För att inte tala om att prioritera och projektleda.

Mitt bidrag till samhället?

Invånare.

Och här är en av dem.

En snorig en.

Bära barn

Tomas kom hem tidigt med eftermiddagsfika.

Theo ville inte smaka semla. Vill bara gungas mjukt i famnen.

Mina bästa följeslagare denna vecka

Tack GlaxoSmithKline!

Attack of the 50ft. snuva

Stackars, stackars, stackars Theo. Han har påbörjat tredje dygnet med feber (som i regel ligger mellan 39 och 40 grader). Näsan bara rinner. Han sover mycket dåligt, vaknar mitt i natten och skriker med mild panik "snojiiiig" och "pappej" och drar en liten bit av toarullen vi lagt vid hans fotända för att torka snoken. Han vill allra helst torka inuti näsan, för att få bort allt snor, men det går liksom inte. Han vägrar äta. Vill bara dricka juice. Med sugör. Och honungsvatten.

"Det låter som influensa", sa damen på sjukvårdsrådgivningen. Men jag hoppas att hon har fel. Att det bara är en kraftig förkylning. Jag, som blev sjuk ungefär samtidigt, känner mig i stort sett frisk i dag.

Annat var det i går. Tomas fick lämna skolan redan efter lunch, för jag klarade verkligen inte att ta hand om barnen. Juni vaknade supersnorig och ledsen (dock utan feber - puh!) och ville bara bli buren, Theo hade däremot feber och ville bara bli buren, jag (som också hade feber och i två dagar försökt hålla mig på benen med ett jämnt intag av koffein och paracetamol) kände hur jag fick hjärtklappning och yrsel, där jag gick och bar på två ledsna ungar samtidigt.

Det absolut värsta med att ha fler barn än ett är då båda är sjuka samtidigt som jag. Har man "bara" två kan man ju lösa det genom att bära båda (i alla fall en stund). Men om man har tre? Eller fyra? Fem? Hur sjutton ska man lösa det?

Hur som helst.

Tomas kom hem och jag fick sova!

Hur underbart är det inte att sova ibland!

Jag måste börja sova mer!

Sjuk mamma och nyvaken Juni

Att göra ...

Jag vaknade med tjock, svidande hals. Det känns som om någon lagt ett skrovligt ägg i luftstrupen. Urk! Men så fick jag lagom starkt kaffe på sängen och genast tedde sig helgdagen ljusare.

Jag och Tomas hade bestämt att vi skulle göra denna helg till en "fixarhelg".  Önsketänkande skulle det visa sig vara. Jag måste typ ha en faktisk att-göra-lista (som jag sedan bockar av) för att få ändan ur. Men tavlan till "lekrummet" fick vi i alla fall upp!

Och det var allt som fixade sig.
Hej hå
Hej då

Skör i humöret

Ny dag, ny lekkamrat till Theo, nytt bebissällskap till Juni, ny vän till mamman.

Denna gång tog vi inte tåget till ett främmande land, utan apostlahästar samt barnvagn två - tre kvarter bort. Iskall var luften, men solen sken. Vi stannade borta halva dagen. Och gick från bjuden pasta bolognese, till hemlagad pasta carbonara. Två förskönande omskrivningar för köttfärsås och ost- och skinksås.

En dag full av spagetti har det i vart fall varit.

Jag och Tomas slötittar på Jurassic Park, ettan, den som kom 1993. Barnen som somnade tidigt har nu börjat vakna i omgångar. För tio minuter sedan gick Tomas in för att söva om Juni. Jag har en stark känsla av att han också somnat, bredvid henne, och därför inte kommer komma tillbaka hit till mig något mer denna kväll. Jag är också trött. Jag trodde att det fortfarande var natt då Tomas väckte mig i morse för att säga hejdå innan han måst cykla till skolan. Det är så jobbigt när det händer. Då känns det ju verkligen som att man måste stiga upp mitt i natten och påbörja sin dag.

Jag hade svårt att somna i går kväll. Det händer ju knappt längre. Jag minns så väl vad min svåger Martin sa, då deras äldsta son var dryga året "Ja, sömnproblem har man ju i alla fall inte längre". Hur man vid läggdags törnar in som en klubbad säl. Inget ligga och vrida och vända sig här inte. Och jag håller med. Undantaget i går kväll. Det var som om alla helvetets demoner kom krypande ur skrymslen och vrår. Jag kunde bara tänka hemska tankar och måla upp fruktansvärda scenarion. Allra mest låg jag och var rädd för att våra barn skulle bli skadade eller, gud förbjude, helt plötsligt inte finnas längre. Det är det värsta som skulle kunna hända mig. Jag mår illa och hinner knappt ens tänka på det förrän hjärnan, nästan automatiskt, blockerar och leder tanken in på en ljusare bana. Och jag kunde inte sluta tänka på en fasansfull händelse som Tomas berättade för mig för en tid sedan, vilken naturligtvis innefattar ett spädbarn. Jag ryser och mår illa. Jag tänkte på det jag hörde på p1, hur de i ekot rapporterade om stridigheterna i Syrien, där inte ens barns liv sparas. Hur man trott att små barn legat och sovit i sina vagnar, i sina åkpåsar, men sedan upptäckt att de låg döda med halsarna avskurna. Denna rapport sänds ur min radio, in i mitt kök, där jag står och fixar mellis. Deras verklighet kontra min egen.

Jag har blivit så extremt känslig sedan vi fick barn. Hör jag något hemskt (behöver inte innefatta ungar) får jag ofta tårar i ögonen, eller en hård knut i magen. När jag var nyförlöst med Theo (och vääääldigt skör) kunde jag börja gråta ifall jag hörde/såg en ambulans, för då visste jag att där i bilen förmodligen ligger en person som är illa ute, och så tänkte jag på de personer runt omkring den sjuka/skadade och hur oroliga de måste vara.

Men!

För att vända på steken, så kom jag plötsligt på hur tacksam jag var/är över att det inte var/är någon i min närhet som låg/ligger där. Mina nära och kära finns ju här, och skrattar och gråter, somnar och vaknar, äter och bajsar, men framförallt lever och frodas!

Kall luft och varma medmänniskor

I dag, medan Tomas förkovrade sig, tog jag med mig mina ungar och for över sundet. Till Köpenhamn, till Vesterbro, till lunch hemma hos en vän och dennas son, vilken är jämngammal med min. Vi lekte i lekpark (barnen) och drack kaffe (de vuxna), sådär som man gör när småbarnsföräldrar träffas. Just koffeinintresset verkar ju vara enormt hos alla som har barn yngre än fem år. När frågan "vill du ha kaffe?" ställs, svarar genast den tillfrågade "jaaaaaa, gärna" och så tittar den bjudande och den som bjuds i samförstånd på varandra och ba' "jaaaaa, vi behöööööver verkligen kaffe vi, för att orka meeeeed".

Det var iskallt i den danska huvudstaden. Är vintern här nu eller? Du är djupt oönskad! Jag gillar inte januari, februari och mars. Grå, dystra och långsamma månader. Det slår mig varje år, i april ngn gång, då våren anländer lite mer på riktigt, hur lätt allt helt plötsligt känns. Och jag hade förhoppningar om att april skulle komma en smula tidigare i år. Men dessa verkar grusas ...

I alla fall. Om vintern och kylan kommer nu tänker jag köpa de här och den här (till lekparken och kaffet !!!)

Hur som helst.

För ett halvår sedan kändes tanken på att ta en tripp över bron själv med barnen absurd. Bara att, som enda vuxen, gå med dem till lekparken var nervöst nog. Nu har jag kommit på att allt är möjligt. Ibland lätt, ibland lite krångligare, ändock fullt görbart. För folk runtomkring hjälper till. De visar vägen, lyfter vagnen, gullar med barnen (ibland till och med bär dem, exempelvis som den stackars kvinna på café Vero fick göra då jag var ensam där med Juni och råkade tappa skötväskan i golvet så innehållet spred sig som en stor solfjäder runt mig). Jag upplever att folk kommer fram mycket oftare nu, sedan jag fick Juni, och frågar saker om barnen eller kommenterar dem. Den vanligaste kommentaren/frågan är (efter att de sagt att mina ungar är gulliga - naturligtvis!) 1 Är de tvillingar (?) 2 Ja, den lilla, hon ser lite asiatisk ut (!)

Varför är små människor sådana conversation starters?

Äsch, vem bryr sig.

Nu ska jag och Tomas äta karameller och kolla på alla Indiana Jonesfilmer på raken, som två tolvåringar.

Dr Jones viftar med hemligt dokument och tänker

ps Det är när båda är nedbäddade i vagnen (vilket de ju oftast varit de senaste månaderna) som folk tenderar fråga ifall de är tvillingar. Till folks försvar alltså. ds

Den första februari

I dag fick jag sovmorgon.

Ända till halv tio!

Det var en underbar sovmorgon. Lakanen kändes ovanligt mjuka och Junis (som slumrade tätt intill) fjuniga bebisfrisyr var extra fjunig. Förmiddagssolen strålade någonstans där bakom rullgardinen och  tillsammans med puffar av nybryggt kaffe stack dessa hål på mina rosaskimrande drömmar.
Tack, Tomas Lazar, för att du steg upp i ottan och tog hand om morgonpigga Theo!

Juni sov ovanligt gott natten till i dag. Kanske för att hon åt en och en halv portion gröt innan läggdags. Detsamma gäller Theo. Ju mer mat jag trycker i honom under dagen, och speciellt på kvällen, desto lugnare och djupare nattsömn verkar han få. Jag proppar i honom föda och han ler lyckligt. Är detta kuren mot alla dessa månader av störd nattsömn och dåligt humör (hos alla)? Har han fått för lite mat? För lite proteiner? I går gjorde jag quinoafrutti med kiwi och banan (precis som risifrutti fast med vit quinoa och vispad grädde istället för vitt ris och ... ja, vad är det i en risifrutti egentligen?) till mellis. Allt för att hitta alternativ till mellissmörgås eller en ynka mellisbanan, som inte verkar räcka energimässigt till Theo.

Dagen har varit fin.

Tomas har varit ledig från skolan.

Vi har varit på loppis. Och där hittade jag en tejpad utgåva av Lars H Gustafssons Lotsa Barn för en ynka tjuga.

Och jag älskar ju Lars H!

Så, det var ju kul!

Något annat kul hände precis innan kvällsmaten. Jag står i köket och utropar "Nej!" Med Juni på armen inser jag att jag måste diska hennes lilla gulliga grötskål (ja, för hon kan ju inte äta ur ngt annat) för att kunna servera hennes kvällsmål. Theo rusar in i köket, och frågar "Hände? Bajsa du på dej?"

What !!!

Nu har jag egentid!

Jag önskar verkligen att vi hade en tv i sovrummet.

När jag och Tomas var barnlösa och bodde på Uppsalagatan hände det att vi på söndagarna bar vår tjock-tv från vardagsrummet in till sovrummet. Antennkabeln (heter det så?) var tjugo meter lång, så det gick verkligen finfint att ligga där, i den etthundratjugo centimeter breda sängen och glo och vara nästintill outhärdligt bakfulla - ty det var vi alltid på söndagarna förr i tiden.

Valvakan 2006 minns jag av ngn anledning lite extra, kanske för att utgången, som trots att den påstods vara blå, mest kändes ... grå.

Mot denna vägg lutade vi våra flottiga huvuden och rapade cocacolarapar ↓

Det var tider det!

Nu trängs vi dubbelt så många i en nästan dubbelt så bred säng.

Jag är lat och tar det lugnt

Jag borde städa, för i morgon får vi besök, och disken ligger i travar, dammet i tussar. Badrummet är  dock rent, för det städade jag frenetiskt i går kväll medan jag lyssnade på Knattetimmen (tack Anja, för tipset!)

Jag borde städa, men jag har verkligen inte lust.

Theo vill att jag ska läsa Koko och Bosse för hundrade gången i dag, och när han kommer och frågar mig "Läsa Koko Bosse?" härmar jag Koko och teaterskriker "JAG VILL INTE!"

Theo älskar Koko och Bosse.

Och jag älskar Theo.

Så jag lovar honom att jag ska läsa bara jag skrivit klart det här.

Juni har ingen större lust att börja äta riktig mat. Hon spottar och pruttar med läpparna så fort jag ska ge henne. Välling är väl det hon gillar bäst. Hon drack hela 40 milliliter i går kväll! Helst vill hon bara amma.  Men det vill inte jag. Jag är trött på att amma. När hon visar att hon är hungrig teaterskriker jag "JAG VILL INTE!". Och då nästan kiknar hon av skratt.

I dag har vi inte gjort någonting "vettigt". Jag har egentligen inga problem med att inte göra någonting "vettigt". Jag har ambitionen att städa, men gör spellistor på Spotify, bygger långa rälsvägar till leksakståg, torkar snoriga näsor, dricker kaffe, har lagat ost- och skinkpaj (som smakade riktigt illa), masserar och kittlar och gosar och pussar på mina barn. Och så blir klockan fem och Tomas kommer hem och sedan är dagen slut. Barnen somnar i sina sängar, Tomas pluggar och jag läser och plockar, filar naglarna och pratar i telefon.

Vardag.

Jag älskar vardag! Vardagen är som ett par sköna, mjuka skor. När det är fest får tårna det trångt och klacken blir hög. Och visst känner man sig fin och det är ju trevligt, men så efter en stund längtar jag tillbaka till mina gamla slitna kängor.

Och så är det med det.

Stillsam plocklek ...

... i huvudstaden, på mattan, hemma hos farmor och farfar.

Och Juni har slagit nytt feberrekord (39,7 grader) i årets första förkylning.

Jag har inte så mycket mer att rapportera.

Vi kom hit i lördags och åker hem igen i övermorgon. Tillbaka till ett Malmö där det finns typer som sparkar på barnvagnar. Är detta droppen? Hur många droppar får lov att vara droppen? Ska vi flytta från stan nu? Vart ska vi i så fall flytta?

Nummer två

Jag testar Junis tålamod. Hon ligger på golvet och en orange truck är n ä s t a n inom räckhåll. "Unne unne unne" gnäller hon. Och plötsligt! Drar hon ena benet under sig, rumpan upp och skjuter ifrån. Rör sig en millimeter. Med lite god vilja kan man kalla det ett krypförsök.

Detta är första gången.

Jag har inte ens testat om hon kan innan.

Med stor skopa dåligt samvete kan jag erkänna att Juni mest bara hänger med. När Theo var lika gammal åt han både lunch och gröt till kvällsmat. Juni äter lite gröt på kvällen och får högst sporadiskt smaka lunch, majskrok och frukt. Och vi ska inte ens börja tala om hur ofta hon får d-droppar.

Det här första halvåret har verkligen rusat förbi.

Theos första sex månader kändes evighetslånga. Varenda dag är väldokumenterad. Jag lekte med honom, busade, lät honom smaka på massa mat, tog honom på dagliga promenader.

Juni mest bara ... hänger med.

Är det alltid så här med andra barnet? Hur ska det då inte bli med det tredje? (Ja, hon/han får väl äta sin första smakportion direkt ur mixern). Medan det finns oändligt med bilder på vår förstfödde, finns det bara en handfull på Juni. Och inte ens under förlossningen blixtrade det. Den (av Tomas) packade bb-väskan stod kvar hemma i hallen, eftersom värkarna började medan vi var ute och sedan gick det snabbare till själva utdrivningsskedet än vad jag någonsin kunnat ana.

Det talades så mycket om att Theo skulle komma att behöva kvalitetstid efter att syskonet kommit. Men syskonet då? Hennes kvalitetstid?

Typisk bild på Nuni. Tagen i farten, hipp som happ. Med mobilen.

Vad gör du?

Tomas pluggar inför sin tenta.
Barnen sover sött.
Te och bok.
Det ser ut som att jag stylat bilden. Lagt boken lite på sned, ställt tåget lite fräsigt så där på kanten. Det ser ut som en typisk facebookstatus, i bild istället för ord.

Här följer en riktig statusuppdatering:
I dag åt vi mackor på Systrar & Bröder, lekte i lekpark och pumpade barnvagnsdäcken.

Klart slut
Hej då

Livets mjuka skola

Omatchade sängkläder, dock två barn i liknande sovpositioner.

Det är årets första vecka och jag har redan lärt mig tre bra saker.

1 Det är smart att rulla hundra köttbullar, grädda dem i långpanna, i ugn, för att sedan frysa in dem. Du har färdig lunch (med nästan ingen ansträngning) för veckor framöver.

2 Ska du åka tåg med barn? Välj 1:a klass!

   Fördelar: Gratis kaffe till föräldrarna. Mer utrymme för ben, barn och bagage. Man får sitta i en egen liten "kupé". Och denna kupé är oftast mycket lugnare, eftersom det mest är gamla, tysta (med undantag för en och annan harkling), tidningsläsande äldre män som verkar resa i 1:a klass. Golvet är täckt med krypvänlig mjuk matta.

    Nackdelar: Inga (eventuellt ett lite högre biljettpris - vi betalade cirka 80:- mer, för biljetter som på det stora hela kostade 1 500:-, så ... )

3 Ica's billiga tvättlappar fungerar utmärkt som kaffefilter!

Jag funderar på om jag ska skriva en bok fylld med smarta tips för föräldrar. Med ett utförligt register, så det går lätt att slå i boken vid eventuella nödsituationer. 

Eller kanske inte.

I vilket fall tänker jag nog skriva en bok. I går kväll, då jag och Tomas stod i köket och åt smörgås (vi vuxna står numer upp och äter - i vår pyttekök finns bara plats för en enda köksstol vid bordet då vi fyllt övrigt utrymme med klumpiga Tripp Trappstolar), diskuterade vi hur vi ska göra för att få ihop lite extra cash. Jag är föräldraledig, han pluggar - och då kan man ju räkna ut ungefär hur stor vår familjebudget är.

Så, hur ska man göra för att (på laglig väg) skaffa sig en större summa pengar?

Svar: skriv en deckare.

Kan Camilla Läckberg, så kan tamejfan jag också.

Ljuvliga Juni

I morgon blir Juni Jo, världens underbaraste dotter, sex månader. Hur gick det till?

Tiden blir synlig då man mäter den i "barn". Barn utvecklas och växer en liten bit var dag. Juni är inte längre ett litet yngel som flaxar okontrollerat med ben och armar. Hon visar mer och mer av sin personlighet. Blir mer och mer komplex. Och det är fantastiskt!

Och Theo! Han överraskar mig varje dag. Nu har han börjat använda ordet "kanske". Om jag exempelvis (för tusende gången) ber honom att sluta spotta tillbaka mjölken i glaset kan han säga: "jaaaa, kanse". Om jag vid läggningen säger: "Nä, nu är det här sista godnattsagan jag läser, sedan ska du sova!", kan han säga "Mmmmmm, kanse"

Hur bemöter man det?

Säger jag: "Nej, inte kanske, du ska sova sedan", ler han ett av sina förtjusande leenden och upprepar: "Mmmmmm kanse".

Klockan är kvart i elva.
Pingumaraton.
Snart hemma.

S(ådär) J(a)

Det är nya årets första dag och vi spenderar den på tåget him ti Skaaauuuneee. Theo sover, Juni bajsar, Tomas och jag äter torr kycklingbaguette. Med andra ord, en helt vanlig tågresa, fylld med allehanda glädjeämnen och bekymmer. Jag blir alltid så stressad inför tågresor med barn. Är vi i tid? Är tåget i tid? Hur ska vi få plats med all packning? Och barnvagnen? Vem av oss fyra kommer att tappa humöret först?
I dag blev det jag.
Bu.
Nyårslöfte nummer ett: skaffa längre stubin.