Uppdateringar

Nytagen bild på en av fyndstolarna (jag var tvungen att placera den framför fönstret för att få ngt naturligt ljus ö h t). Bygeln är borta så Theo kan klättra upp och ned bäst han vill. Vilket är precis vad han vill.

Uppdatering operation söva son utan armkraft:

Efter ngr genomläsningar av Sommar, Sagan om den lilla farbrorn och Vem ska trösta Knyttet och liiiiiite motstånd och protester somnade han gott. Det tog ungefär en timme från det att pyjamasen var knäppt och han slumrade in. Helt klart godkänt anser jag.

Uppdatering barnvagnsjakt:

Är det dumt att köpa en singelvagn och tro att man ska kunna bära sin nyfödda i bärsjal/bärsele det första halvåret - åtta månaderna innan Theo kan stå på syskonstå? Kan man kanske köpa en mjuklift som kan "knölas" med under vagnen så att nya bebis kan sova i vagnen då Theo leker/gör annat då vi är ute?

Åh! Jag vet inte.

Jag har nämligen hittat den här vagnen tillverkad i Österrike som verkar topp! Man kan betala lite extra och då få välja annat (gärna enfärgat!) tyg, vilket det ju kan vara värt om man tittar på hur de ser ut. Det finns ju faktiskt de som aldrig använt barnvagn till sina ungar (och som bor i Sverige!). Vår grannes kompis barn var åtta månader då han fick sin första vagn. Fram tills då var det bärsjal/bärsele som gällt. Och det verkade ju fungera.

OBS! Detta är inget beslut á la "mitt barn hamnar för långt ifrån mig om det ligger i vagn" eller "det är onaturligt med barnvagn eftersom inget annat levande fraktar sina ungar i en låda på hjul". Det är ett beslut som grundar sig på att jag faktiskt vill ha en "nyttig" barnvagn (med swivelhjul, så nej, ingen begagnad igen), och att denna "nyttiga" barnvagn inte finns som syskonvagn. Dock vill jag ju samtidigt kunna gå ut. Röra mig fritt.

Jag måste sova på saken.

På barnfronten massa nytt

1

Detta ↑ är numer vår enda vagn. I onsdags, vid lunchtid, precis utanför Malmös bästa asiatiska restaurang (med fantastiskt goda vårrullar av färskt rispapper!) brakade vår gamla Brio ihop och förvandlades till en lowrider. Så nu måste vi verkligen bestämma oss för vilken vagn vi ska ha. Varför ska det vara så svårt?

Kriterierna lyder:

- den ska helst vara miljövänlig

- men inte ful

- barnen ska kunna sitta både framåt- och bakåtvända

- den måste vara tillräckligt smal för att gå ut genom vår ytterdörr (cirka 80 centimeter bred)

- swivelhjul!!!!

2

Jag och Tomas söver fortfarande vår ettochetthalvtåring genom att bära honom. Han väger nu drygt tretton kilo (det känns också som om det adderas några extra kilon efter att den lilla kroppen slappnar av). Jag minns när han var sex månader och vår sköterska på bvc sa att nu var det nog dags att lära honom att somna själv, "Det är inte kul att behöva gå omkring med en åttamånaders på axeln" sa hon.

Okej.

Hur som helst, nu pallar inte längre mina fogar trycket. Jag har bestämt att vi fr o m nu (nu nu nu nu) ska söva honom genom att snällt ligga bredvid. Till saken hör att vi gjort dessa försök även tidigare, men det har slutat med att sövningen har tagit mellan en och två timmar, i motsats till att bära, som tar cirka fem minuter. Latheten har bedragit visheten och jag och Tomas har burit.

Theo sover en gång på dagen, på förmiddagen, ungefär vi denna tid. Och jag har nyss sövt honom genom att först läsa Sommar cirka tjugo gånger (nej, jag överdriver inte antal läsningar), sedan dra fingrarna genom hans hår och till sist buffa honom i rumpan á la Wahlgren anser att man ska göra med spädisar. Har ni, blivande mammor och andra, förresten sett det klippet? Jag personligen skulle inte uppskatta att bli vidrörd på det vis mamma Anna demonstrerar. Speciellt inte om jag varit såpass liten att jag ännu inte kunnat försvara mig genom att vända mig bort. (Men, vad vet jag? Jag har ju fram till nu sövt vår son genom att bära honom fram och tillbaka över plastmattan i sovrummet.) Jag har inte ens övervägt "ömma järngreppet" eller andra omänskliga metoder. För barn är ju faktiskt också människor, inte hundvalpar eller annat man kan träna. Titta, lyssna och prata med din avkomma för i helvete. Tillgodose just den individens personliga behov av vad det nu än må vara. Så går det kanske bra ändå.

3

Jag har gjort årets bästa Blocket-fynd! Två träfärgade Stokke Tripp Trappstolar, den äldre versionen, med bygel i skinn och trä istället för den plastblöja man numer ska trä småbarnen igenom. En solig annandagpåsk lånade jag och Tomas mina föräldrars bil och for till Vellinge, betalade en tusing snabbt som attan (det var ju en för bra affär för att vara sann!), packade in stolarna i bilen och for hemåt.

Stackars Theo. Nu har jag börjat rota i hans leksakslådor (av plast, från Ikea, som för över en ganska stark lukt på det som ligger i dem). Cirka 60 % av det han leker med är gjort av plast. Det är Duplo, grejer från Fisher Price, och så hans favoritleksak - en grön traktor som Tomas köpte för trettio kronor, eftersom den var trasig redan i affären. Denna traktor är den bästa som finns. Den kan köra vart som helst, på väggar, på tv:n, i duschen och i sandlådan. Eftersom Theo alltid vaknar i arla morgonstund, låååååångt innan jag och Tomas frivilligt stiger upp, brukar vår son få tio minuters lek för sig själv, utan någon av oss vuxna. Och jag vaknar ALLTID med det gröna fordonets stora hjul intrasslade i mitt hår. Jag letar nu med ljus och lykta, efter ett likvärdigt eller bättre substitut för denna fantastiska leksak. Hormonstörande ftalater ingår nämligen i denna söta traktor avsedd för barn.

I måndags försökte jag nå någon på Lego för att fråga vad Duplo är gjort av, vilken plast, vilka färgämnen. Det tog mig en timme. Och jag fick till en början inget riktigare svar än att det var samma plast som används i engångsbestick och att den därför var ofarlig. Jag stod på mig och frågade vilken typ av plast det var, och efter en suck och lite knapprande på en dator säger tjejen att det är ABS-plast. Ok. Jag frågade om Duplo alltid använt samma ingredienser. Theo leker nämligen också med det gamla Duplo jag själv lekte med i slutet av åttiotalet. Och hon sa att det var samma. Då fortsatte jag att fråga om de ämnen med vilka klossarna färgats, och hon bad om min mailadress för att maila dessa uppgifter till mig.

Tack.

Och så lade vi på.

Jag har fortfarande inte fått något mail.

Och jag vill inte plocka bort hans klossar för att de eventuellt kan innehålla färgämnen som inte är speciellt nyttiga.

För jag själv älskade Duplo då jag var liten.

Och vart ska man dra gränsen?

"Lite hormonstörande ämnen är ok, för det är ju så roligt med Duplo!" eller "Jag lekte minsann med blablabla då jag var liten och jag verkar inte ha tagit skada" eller "Men allt är ju farligt! Ska man leva i en bubbla eller?"

Jag tänker på Unicefs omskrivning av det svenska ordspråket (från "Alla kan inte allt, men alla kan något" till) "Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något".

Och så gör jag något.

Tack Försäkringskassan!

Min graviditetspeng är beviljad.

Från och med nu är jag gravid på heltid.

Vi har haft besök från Värmland hela veckan. Från söndag till i går. Det låter långt, men kändes kort.

Och jag har tjatat och tjatat om kemikalier.

Stackars Tomas.

Stackars min familj.

Varför har detta blivit så stort för mig?

Är det en graviditetsgrej?

När jag var med Theo kunde jag bara tänka på potatis, denna gång har jag utvecklat kemikaliefobi.

Kommer det att gå över?

Vår stackars son har fått traska runt i sina vinterkängor i vårvärmen liiiiiite för länge. Detta för att jag varit på jakt efter ekologiska skor, helst i skinn utan krom, helst riktigt bra för växande fötter, helst snygga, helst utan lim, helst med rågummisula och naturligt skosnöre i lin. "Kosta vad de kosta vill" resonerade jag med näsan tryckt mot datorn, ivrigt googlande. Till slut hittade jag ett bra alternativ som, trots att det inte uppfyller alla mina krav, är good enough.

Theo pekar på gräs iförd sina nya skor.

De fungerar även bra att springa i.

Jag har rensat ur vårt badrumsskåp. En hel ICAkasse for osorterad raskt ned i smutsig soptunna. Jag vet inte hur mycket pengar jag spenderat på hud- och hårvård genom åren. Jag vill heller inte gissa hur stort värdet på de produkter som hamnade i soporna var. (Men vad ska jag egentligen med de-puffing ögonroll-on till?) Jag har provat tusen olika märken, tusen olika produkter, men ingenting har fungerat så bra som det jag använder just nu (tills jag hittar bra alternativ till, exempelvis Ole Henriksen, Murad och Clinique - som jag ändå trott varit "vettig" hudvård) - H2O.

Vanligt vatten.

Det var lite ovant i början. Jag har omständligt rengjort/peelat/de-puffat/återfuktat ansiktet två gånger om dagen i flera flera år (detta trots att jag egentligen inte använt smink sedan jag var typ tjugoett). Nu slipper jag.

Kvar i vårt badrumsskåp från Ikea står, i jämförelse med förut, ingenting (Tomas grejer har jag dock ej rört - han har till och med butylparaben i sitt schampo, men han är över arton och får ta ansvar för sig själv). Jag har kvar schampo, balsam, tvål, deo, tandkräm och hårborttagningsvax. Jag har t o m slängt mina (dyra) parfymer som innehöll ftalater. I Danmark uppmanar man gravida att ej använda parfymerade produkter, just på grund av ftalaterna. Överhuvudtaget verkar danskarna ha kommit längre då det gäller kemikalier och graviditet. Och här har jag gått och nojjat för lite gammal skinka jag åt som smörgåspålägg.

Ja, ja, ja, jag vet att jag är tjatig. Men jag har letat efter en hobby nu då jag ska vara mammaledig för andra gången. Och detta är faktiskt intressant, roligt och viktigt.

"Sista lorten stänger porten"

I tisdags ringde en man till Ring p1 (jag lyssnar kanske ohälsosamt mycket på p1?), jag minns inte vad han hette, men han ville prata om kärnkraftskatastrofen i Japan. Han talade inte länge och hans poäng var att de som i dag är ansvariga för kärnkraften i Sverige, som tycker att vi ska fortsätta bygga, fortsätta hålla verken i gång, ska anmäla sig som frivilliga att resa till Japan och sanera. Och det är ju en god idé!

Han menade att reaktorerna fortfarande är utom kontroll, att hela situationen fortfarande är utom kontroll. Och att de har användning av folk som gör korta arbetsinsatser vilka inte kräver så mycket kunskap. I exempelvis Tjernobyl stod ju folk och skyfflade rasmassor från reaktorn, vilket inte kräver så mkt förkunskaper, dock en vilja att exponera sig för strålning i korta perioder.

Så, Fredrik Reinfeldt, ta det onda med det goda, pruttis!

Jag fattar inte hur man inte kan känna panik över att kärnkraftsavfallet inte går att "göra sig av med"? (Öh, nej, att gräva ner det så att det inte syns gills liksom inte). Att vi får dras med skiten i tid och evighet. Att vi sedan lämnar över detta oönskade arv till våra barn och barnbarn att förvalta.

Var

så

goda

!

Hej då kaffe (för nu)

Rekommenderad "kaffedos" för gravida är tre koppar kaffe per dag. Livsmedelsverkets definition av en kopp är 1.5 dl. Det blir (1.5 x 3 =) 4.5 dl kaffe om dagen. För mig är en "kopp" (läs: mugg. Ingen dricker väl längre kaffe ur koppar?) cirka 3 dl. Jag har druckit runt tre "Ellen-koppar" kaffe om dagen i princip hela min graviditet. Det är (3 x 3 =) 9 dl kaffe om dagen. Nästan en liter! Dubbelt så mycket som rekommendationen!

Bra va?

Så i dag drack jag en liten kopp kaffe med mycket mjölk, snörade skorna, tog Theo med mig till närmsta affär och köpte te.

(Kriterier:

Det ska vara ekologiskt.

Det ska smaka gott.

Det ska helst vara grönt.

För säkerhets skull valde jag de sorter som vunnit Great Taste Gold 2009 och 2010. Ja, för då måste de ju smaka Great! För den som orkar, följ länken och spola fram till 0.34)

Inget mer kaffe tack.

Det känns lite som att sluta röka.

Jag kände suget tidigare i eftermiddags. Tröttheten smög sig på. Theo var gnällig. Jag ville slänga mig i soffan med min vuxenvälling (det vill säga kaffet).

Jag stod emot.

Tog inte ens en mugg te.

Jag la mig med min son på armen och läste ut hela Vem ska trösta Knyttet?

Sedan var vi lite piggare båda två.

Så hej då kaffe!

Vi får se hur lång tid jag kan hålla ut.

På p1 i förrgår ...

... pratades det i ett ganska kort inslag om barn i bakåtvända barnvagnar, och hur man som förälder främjar barnets språkutveckling genom att tala med dem.

Jag minns då Theo kom, och han var så liten och bara ville vara nära hela tiden. Jag orkade bara kolla på tv, ligga med sovande baby på magen och laptopen oergonomiskt placerad på soffbordet eller läsa bok. Jag hade dåligt samvete, för det kändes som att jag inte umgicks med honom, som att vi inte gjorde ngnting, fast han var med mig hela tiden (dock kan jag ju meddela att jag under graviditeten också kunde tycka synd om Theo i magen. Guuuuud, vad tråkigt det måste vara där. Bara svart och ljummet. Vad gör man egentligen? Förutom att växa? Hahahaha ...). Så jag pratade med honom. Läste högt, kommenterade allt på tv:n eller datorn. Och fanns det inget vettigt att kommentera där berättade jag om vad jag såg i rummet. Hahaha, jag kände mig sinnessjuk. Jag berättade om vilken typ av tapeter vi hade, vilka böcker som stod i bokhyllan, vart allting i vår lägenhet kommer i från. Jag berättade om sprickor i taket och våra grannar.

Hur som helst, nu handlar det om barnvagnar. Läs hela studien här! Lång, men intressant.

Jag skulle inte vinna en diskussion

En naturlig "reaktion" då man sätter ett barn till världen torde ju rimligtvis vara att fundera över vilken typ av samhälle du inviger din avkomma i. Hur ser världen ut? Är det rätt att addera ännu en mun att mätta till denna redan svältdrabbade tillvaro?

En motivering till varför jag valt att skaffa först ett och sedan två barn (om jag själv får bestämma blir de säkert fler) genom egna graviditeter är att det är det bästa jag gjort! Inte bara för min egen del utan också för världen och min direkta omgivning. Om man utgår från devisen ingen människa är en ö (i sin helhet: "Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig." John Donne 1623). Det kan låta hur pretto som helst, men om jag förut förstod ordens innebörd är det inte förrän nu jag äntligen utvecklat tillräckligt med empati för att kunna efterleva dem. Jag vill att världen ska bli bättre för det är ju i denna värld mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare ska leva och i verka. Jag kan ju inte bara lämna dem i sticket.

Ok, detta känner man med största sannolikhet även då man adopterar ett barn. Men jag tror att jag har behövt tillströmningen av "graviditetshormoner" för att fatta. Låter jag dum nu? Vet jag egentligen vad dessa hormoner gör med mitt psyke?

Nej, inte egentligen. Jag har inte läst på, och om jag inte googlar vet jag inte ens namnet på dessa hormoner.

Så är det ett "såpbubbleargument"?

Ja.

Fast ändå inte.

Under dessa tjugoåtta veckor har det liv som vuxit fram inom mig sällskapat med ett allt större samvete. Det är som i den gamla videon med han den där vad han nu heter, där man ser en tjej med ett hjärta i famn, som är jättestort, men som krymper ju tristare människor hon möter. Ni vet. Fast det är inte mitt hjärta som krymper, utan min ansvarskänsla som växer. Vad kan jag göra? Hur ska jag göra det? Är det tungt att bära?

Ja.

Det är sjukt jobbigt att bry sig. Man mår dåligt. Jag har fått blunda mig igenom nyhetssändningar från Japan. Jag kan inte se tsunamin skölja in över bilister som lönlöst accelererar för att komma undan. Jag kan inte somna på natten för att jag ligger och tänker på hur kvinnan i en reklam säger: "Inget barn ska behöva vara så här smalt" medan hon klappar en mager liten flicka så som man klappar ett leksaksdjur. Jag kan inte ens lyssna på Tomas kulsprutesmatter från Call of Duty.

Jag har förut varit mycket duktig på att stoppa mitt huvud i sand. Men det är inte lika lätt längre.

Så, tack mina älskade barn!

Vecka 27+6

Jag bjuder er en mörk bild på min mage. Den är mindre än genomsnittet, men räcker gott och väl för mig!

I morgon går jag och magen in i tjugoåttonde veckan tillsammans. Jag sänker huvudet och säger detta till vår bebis därinne. Och hon blir vild av glädje! Spark spark spark. Jag kan inte minnas att Theo var så våldsam mot mina inre organ. Barnet därinne är tokigt. Sparkar och trycker. Ibland har det känts som att jag skulle kunna ta tag i hennes fot (eller armbåge, eller vad det nu är som sticker ut) och hålla fast ett tag. Sådana "berg" skapar hon på min arma buk.

Två möjliga orsaker till detta:

1 Moderkakan ligger i bakvägg (den befann sig i framvägg med Theo) vilket gör att jag känner mer.

2 Det är andra barnet (vilket för mig verkar innebära förra graviditetens krämpor gånger två).

Det känns som att jag återigen gått in i puberteten, mina hormoner svallar lite så där i största allmänhet, men forsar i synnerhet då jag möter barn.

I går var jag nära att ta till lipen tre gånger:

1 I dag är det sol, men i går blåste det storm, var kallt och grått. Jag hade ett ärende på Handelsbanken som ligger vid Stortorget (närmare havet = mer blåst). Precis innan entrédörrarna passerar jag en mor med barn i vagn. Barnet (i ettårsåldern) hade ingen mössa! Ja, jag vet, jag tjatar om mössor hit och mössor dit, men herregud! JAG ville t o m ha mössa. Vinden for genom de små fjunen och barnets mun var i hoppressad till ett tunt tunt streck. Man får inte berätta för andra mammor hur de ska ta hand om sina barn, för "endast du är den perfekta mamman åt just ditt barn". Eller, hur var det nu?

2 Inne på Handelsbanken, från ett kallt Malmö till en överhettad bank. Jag bar skinnjacka och halsduk och snart började svetten pärlas i pannan. Så ser jag ännu ett barn med mössa! En mamma med sina två barn ska ta ut 30 000 kronor (detta kan vara en av anledningarna till varför hon verkar vara så stressad). Ena barnet är kanske fyra, det andra sitter i vagn, i åkpåse, med ytterkläder och vintermössa och är kanske ett. Det förmodligen supervarma barnet börjar gnälla, först lite stillsamt, sedan mer och mer. Mamman säger "sssch" utan att släppa blicken från kassörskan som hanterar hennes dollars. Barnet i vagnen skruvar på sig vilket gör att vintermössan kanar ner och täcker hans/hennes ögon. Barnet, svettigt och tillfälligt blint, börjar skrika förtvivlat. Mamman, fortfarande utan att titta på barnet, börjar dra barnvagnen fram och tillbaka samtidigt som hon pratar med kassörskan. Och återigen, kanske att jag vänligt skulle kunna göra mamman uppmärksam på att barnet faktiskt inte såg ngt och att detta kan ha ngt att göra med skriken. Hur hade jag reagerat om en främmande typ gjort detta mot mig? Och spelar det ngn roll eftersom det ju är barnet det handlar om här, som förmodligen håller på att svettas ihjäl och temporärt är utan synförmåga. Innan jag hunnit bestämma mig för vad jag skulle göra blev det min tur och problemet löste sig av sig självt(?).

(Nu kan man ju undra varför jag hänger upp mig så på mössor. Jag vet inte riktigt. Men enligt mina parametrar verkar man ju vara antingen en god eller dålig moder beroende på när mössan åker på alternativt av. Detta är ingenting jag medvetet tycker eller ens kan stå för).

3 Ett treveckors kryp (ja, han/hon var så tunn, som en nätt liten insekt) besökte mig på jobbet i går. Hur kan något så litet ändå fungera?

Ordning & Reda

Precis som förra graviditeten så "boar" jag. Mitt "boande" går enkelt förklarat ut på att göra mig av med nästan allt jag äger. När väggarna är kala och lådorna tomma är jag färdig. När lägenheten enbart är möblerad med en säng, en stol, ett bord, en kopp och en sked kommer jag vara nöjd.

Finns det ett ord för detta beteende? För visst måste det vara en störning av ngt slag? Hur som helst, för ngr veckor sedan skänkte jag en stor blå Ikeapåse till Myrorna, och i dag går jag igenom mina gamla cd:s.

Detta

tar

tid!

Inte för att jag har så många kvar, jag har inte köpt en cd-skiva sedan 2006 (det är fem år!) och jag har redan haft en "boa"vändning då en massa skit åkte ut. Nej, det tar tid för att jag måste lyssna igenom allt. I princip. Och med hjälp av musiken minns man! Och det som jag fortfarande vill minnas och det som fortfarande är bra sparar jag ner i filer på externa hårddisken.

En parantes: är inte den digitala tekniken fantastisk! Du kan äga/spara massa musik i en liten och snygg dosa istället för trista skivor som du måste göra av ngnstans. Eller ännu hellre, ha musiken enbart svävande i rymden via Spotify. Cd-formatet måste för övrigt vara det näst fulaste efter minidisc.

Har det gjorts ngr vetenskapliga undersökningar kring detta att man som blivande förälder "gör bo"? Varför känner man sig manad att städa, rensa, renovera eller bygga nytt? Det är sjukt, I'll tell you, varför ska man drabbas av mani då man redan är hemskt trött?

Dagens låt

Radiohead (världens sorgligaste band) har bestämt sig för att släppa en tidning i samband med sin nya skiva. Brittiska The Guardian svarar med att göra en cover på Radioheads Creep. Och lyssna, vilket fint resultat!

Evolution

Totalt (för mig) overklig händelse som utspelade sig tidigare i kväll, cirka 18.37:

Theo Harry Lazar sitter på vardagsrumsgolvet och leker med sin kassaapparat i plast från Fisher Price. Det har börjat skymma ute, och gardinerna som är halvt fördragna, gör att ljuset i rummet blir skumt. Då reser sig Theo Harry Lazar, lämnar sin leksak, går till lampknappen belägen cirka fyra meter bort bredvid dörren och knäpper på taklampan.

!

Sedan går han lugnt tillbaka till sin kassaapparat, slår sig ned framför den, och fortsätter leken i mer behagligt ljus.

!

Fatta!

Jag vet inte om jag är onormal, men herremingud vad han utvecklas! Antagligen såg vår son lite sämre i det allt mörkare rummet och bestämde sig därmed för att göra något åt det! Orsak verkan orsak verkan. Han var ju nyss en spädis. Som bara kunde vifta med armar och ben och forma munnen till ett o.

Jag älskar Bodil Malmsten! Och jag har försiktigt börjat lobba för att döpa vårt kommande barn till Bodil.
Bodil Lazar.
Det har en bra rytm.
Foto: Jessica Bentsen

"Snack" i dataljus

Vinden viner utanför och jag sitter vid datorn och äter ett "snack"↓

som är precis lika gott som det ser ut.

Det är bara smör på mackan.

Massa smöööööör.

Jag undrar hur många kilo jag egentligen gått upp hittills?

Ska till barnmorskan nästa vecka, då får jag se.

Tomas söver Theo↓

som ger oss så enormt mycket kärlek!

I dag har vår son även visat sitt väl utvecklade kärleksfulla beteende mot sin omgivning, då han i lekparken pussade både torra, bruna löv och lyktstolpar.

Vad sägs om ...

... ett set till baby med badborste och kam i ask, läder och silver?

Är det onödigt?

Är det här jag ska dra min gräns vid shoppandet av babyprodukter?

Tack min son!

Läst bok vecka 09 är Ditt kompetenta barn av Jesper Juul.

Jag köpte den för ungefär ett år sedan och läste den redan då, men jag vet inte om jag hade ammehjärna eller om jag bara inte orkade ta till mig texten. Så jag bestämde mig för att läsa den igen. Och direkt efter att jag läst den, gick jag igenom den ännu en gång och utsatte texten för närläsning (denna metod jag fick lära mig i delkursen lyrikanalys och som jag i princip har glömt). Vad skriver Jesper egentligen? Vad menar Jesper egentligen? Generöst har jag strukit under varannan mening, då jag känner att nästan allt i denna pocket kommer vara värt att komma i håg. Eftersom han betonar vikten av ett personligt språk familjemedlemmar emellan kändes det extra viktigt för mig att förstå vartenda ord i denna bok. Ordval är betydelsefullt i det mellanmänskliga mötet. Speciellt i mötet mellan förälder och barn. Detta är lärdom 1!

Lärdom 2 är att man ska möta sina barn så autentiskt som möjligt. Sitter jag uppslukad i min bok då Theo kommer med Duplo och vill bygga, har jag faktiskt som människa all rätt i världen att säga: "Jag vill läsa färdigt detta kapitel först, sedan kommer jag och leker med dig". Jag måste inte lägga ifrån mig boken direkt, till förmån för Duplot, för att undvika att få skuldkänslor då jag upplever att jag avvisar honom. Theo mår inte dåligt av att jag just då hellre vill läsa än att vara med honom - ngt jag med huvudet vet, men dock inte med hjärtat. Det är snarare bättre för vår son att lära sig (på detta naturliga sätt) att man inte kan få allt man vill med en gång.

Detta berör Jesper även då han förklarar sin syn på gränssättning. Istället för att bygga ett staket runt barnet med tydliga gränser, låter man honom/henne vara gränslös. Det är du som förälder som ska sätta upp dina gränser. Exempelvis: "Jag vill inte att du springer in med skorna på". Då har du, som förälder, dragit en gräns för vad du känner att du pallar med att städa.

Detta att använda orden "Jag vill inte ... " istället för "Du får inte ... " är en del av det Jesper menar då han "pratar" om det personliga språket. Det har tidigare låtit som en liten skillnad för mig, men mötet med min son ändras enormt om jag säger till honom att "jag inte vill att han ska röra min mobil, för att jag är rädd om den" snarare än att jag säger "Aj aj aj, du får inte". Han är inte dum, han lyssnar på vad jag säger. Precis som då jag säger att "det ser ut som att du är jättetrött Theo, jag tror att det är bäst om vi går och lägger oss", istället för "oj, vad du är trött. Nu sover vi". Det låter som en pytteskillnad, jag vet, och jag hade nog inte trott att det skulle förändra ngt, men det gör det! Han märker att jag inte påtvingar honom en känsla, utan bara berättar om vad jag "tror" att han känner. Och därmed är han lättare att söva på kvällen.

Den största lärdomen jag hittills blivit given är nog den att man som förälder ofta är så upptagen med att ge och ge och ge att man inte inser vad det är ens barn kan ge dig. Typiska tankar som rullar runt i mammors och pappors huvuden: ger jag tillräckligt med mat? ger jag tillräcklig stimulans? ger jag tillräckligt med frisk luft? sätter jag på honom tillräckligt med kläder? ger jag honom de bästa av förutsättningar? bla bla bla ... Detta är ju naturligtvis inga dåliga frågor att ställa sig själv, men om man enbart fastnar här blir relationen så ensidig. Jag skulle inte må så himla bra om Tomas enkom fokuserade på mig i vårt förhållande, om han struntade fullständigt i sina egna behov för att istället uppfylla mina. Det skulle antingen få mig att känna skuld eller så skulle jag bli en självcentrerad person som tror att människor i min närhet endast existerar för min skull (typ). Denna vecka har jag funderat massor över min egen uppväxt och hur den format mig som person, OBS! inte hur den format mig som förälder utan som person. Bland annat har jag ringt min egen stackars mamma, mitt uppe i en köksrenovering, och beskyllt henne för att ha gjort mig skadligt prestationsinriktad. Jag har börjat försöka kartlägga mina dåliga respektive bra egenskaper, vilket i slutändan kommer att få mig att utvecklas. Jag har insett att detta är ett arbete jag påbörjade redan 2009.10.02 strax efter klockan 18.00 på kvällen, men att jag numer reflekterar kring detta på ett mer medvetet sätt. Theo har, med andra ord, alltså gett mig en möjlighet till massiv personutveckling. Endast genom att finnas till.

Tack för det Theo Harry!

Ett minne blott

I går, på ettan eller tvåan, sändes tv-programmet Plus. I detta avsnitt behandlade de bland annat näringsvärdet i barnmatsburk vs. hemlagad mat avsedd åt barn. Vad de kom fram till var för mig en nyhet. Jag har levt i en idiotisk förvissning om att det är lika bra, om inte bättre, att ge barn burk eftersom man då vet att de "får i sig det de ska" (vi som dessutom till nittionio procent köpte KRAVmärkta burkar till Theo kunde ge oss själva en lite hårdare klapp på ryggen). I reklamen kunde man läsa så fint om de skonsamma tillagningsprocesser vilka möjliggjorde att man behöll en mycket stor del av råvarans näringsämnen. För barnmatsproducenterna vet väl vad de gör, eller?

Hela Theos första år köpte vi burk på burk på burk på burk. Smidigt! Lätt! Varken jag eller Tomas åt lunch själva. Om det inte blev ngt kvar i burken. Då åt vi det. Vi orkade helt enkelt inte laga mat två gånger per dag.

Både lunch OCH middag?

Guuuuuuud, vad jobbigt!

Strax innan vår sons ettårsdag bestämde vi gemensamt att aldrig mer köpa barnmat på burk. Nu skulle vi laga vår egen. Detta beslut fattades främst på ekonomiska grunder då det är mycket mycket billigare att laga egen mat än köpa en portion i glas för typ femton spänn. Och sedan dess har jag lärt mig att fixa större mål upp till två gånger per dag. Det är inte jättekul och blir inte heller alltid jättegott, men belöningen (i form av ett förmodligt större vitamin-, protein- och järninnehåll) är jättebra!

Avsnittet finns tillgänglig fram t o m tredje april.

"Mamma, får jag en korvt-shirt" "Ja, det får du Theo"

Tisdag kväll. Jag försöker att skära ned på min konsumtion av allt (mat, prylar, kläder ...) med vår förhoppningsvis fattiga framtid i åtanke. Men jag kunde ändå inte låta bli att köpa en t-shirt i grått fylld med glada korvar till Theo. Fantastisk! Den fanns även i body-form (till små babys) och en kort sekund tänkte jag slå till, men så mindes jag hur mamma ibland klädde Sara, mig och Simon i exakt likadana kläder (oftast jeansjacka, jeans och en t-shirt/sweatshirt). Vi har en hemvideo när vi alla tre springer i en backe, iklädda just jeansjacka, jeans och varsin Tom & Jerry sweatshirt. Var det ok att göra så? ÄR det ok att klä sina barn i exakt likadana kläder? Om inte, VARFÖR inte? För visst är det gulligt. Alla tyckte ju att det var supergulligt i julas då Theo och hans två kusiner hoppade omkring i små identiska kostymset. Tre små kypare med svettiga pannor (de blev varma av allt paketöppnande) och pressveck på byxorna. Även fast det är sött är det ngt inom mig som tar emot. Är det kanske för att jag inte vill vilja klä mina barn likadant? Att jag bara har fått för mig att det är fel? Att det kommer bli svårt för dem att odla egna personligheter ifall de kläs i matchande textilier med korvtryck? Tror jag verkligen det på riktigt? Detta liknar det dilemma jag ställdes inför under vårt ultraljud. Ska vi ta reda på bebisens kön? Vi tog ju inte reda på av vilken sort Theo var. Jag vet att anledningen till att vi inte gjorde det var för att Tomas inte ville. Denna, andra, gång var Tomas mer öppen. Han var inte drivande, men sa heller inte bestämt nej. Och jag är svaaaaag. Jag kan ju inte hålla mig. Sköterskan sa: "Titta bort nu om ni inte vill veta.", "Äsch", sa vi "ser vi så ser vi." Och så utbrast vi båda: "Japp, vi såg vad det var. Lätt!" "Jaha", sa sköterskan. "Om jag säger vad det är för något, berättar du då jag ifall jag har rätt?" frågade jag. "Ja", sa sköterskan. Och så sa jag vad vi trodde att vi sett. Och hon sa att hon inte höll med.

Därmed var det avgjort.

Vi vet nu vad vi väntar.

Båda jag och Tomas gick upprymda hemåt. Dock fanns en liten bitter eftersmak. Jag önskar att jag var en sådan person som inte vill veta sitt kommande barns kön. Det känns som att det är lite "fult" att ta reda på om det kommer en hon eller han. Jag fick så många ryggdunkar förra gången då jag sa att vi inte visste. (OBS! Dock inte av de på förlossningen. De bara frågade om vi visste, vi sa nej, och de sa okej. Jag älskade de kvinnor som tog hand om oss då jag blev förlöst.) Jag vill inte vilja veta. Men nu gör jag det och det är bara att acceptera. Och varför inte egentligen? Att vi vet att det är en bebis av h*nkön som ska komma betyder inte att h*n är mindre/mer efterlängtad, eller att h*n kommer att bli mindre spännande att möta. Tomas sa: "Var inte ledsen för att vi vet, vi får se hur vi gör nästa gång."

!

Älskade Barn

Jag är gravid, jag känner mig supergravid. Tidigare i dag gjorde foglossningen sig påmind då jag framåtböjd bar min son, hållande i hans armhålor (ingen blöja, snoppen i vädret) medan han kissade droppvis hela vägen från köket till badrummet. Då vi äntligen nått pottan var hans kissnödighet över och min svank paj. Jag vet att man ej är sjuk då man är gravid, inte heller handikappad. Men jag känner mig sjuk och handikappad. Stundtals.

För länge sedan bestämde jag mig för, att likt Lena Adelsohn-Liljeroth, läsa minst en bok i veckan. Jag fattar inte hur hon hinner? Utöver all jobbläsning? Hur som helst. Vecka 08 startar jag med boken Älskade barn av Marianne Fredriksson. Jag köpte den för fyrtio spänn i en secondhand-handel för böcker, skivor och sådant, och valde den enbart för titel och omslag. (Ja, jag är förutsägbar. Jag är intresserad av allt som har med barn att göra.) Med högtravande, overklig dialog huvudkvinnorna emellan närmar de sig långsamt varandra. Mest gillade jag den för att karaktärerna mot slutet kommer att umgås i en väldigt icke-homogen grupp. Tanter, unga kvinnor, barn, konstnärer, jurister - allt om vartannat, samlas i en prunkande högsommarträdgård. Jag kände en lätt avund mot detta eftersom jag själv rör mig i en ytterst heterogen skara bestående av par i min egen ålder med barn, eller par i min egen ålder som snart ska ha barn eller kan tänka sig att snart ha barn. Detta är nog inte så bra för vidgandet av ens vyer.

Torsdagen den tjugofjärde februari

I dag är jag fri från arbetet, och redan i går kväll bestämde jag och Tomas att familjen skulle äta frukost på ett passande café. Det var svinkallt ute, men vi gick ändå till Systrar & Bröder för att (som betalande gäster) nalla från deras frukostbuffé. Vad jag inte visste var att det inte bara serverades "frukost" (i form av "frukost" så som vi känner den, med fil, müsli, ägg, kaviar, scones och ostar) utan där bjöds även på "frukost lämplig för tjockisar"! Där fanns kanelbullar, kakor, muffins, sockerbullar, chokladmoussetårta (!) med mera ... Och man fick ju äta så mycket man ville! Jag ville få valuta för de sjuttiofem kronor jag betalat så jag tog "påtår", "tretår" och till och med "fyrtår" innan huden på magen började spänna outhärdligt. Men fantastiskt var det!

I övrigt har jag:

- somnat på soffan

- vaknat då Theo slängde ett hårt plasttåg på mitt stänga öga

- gråtit för att Theo slängde ett plasttåg på mitt stängda öga

- skrattat för att jag gråtit för att Theo slängde ett plasttåg på mitt stängda öga

- och lagat morotssoppa

Jag är nu i vecka 21 + 4. Magen är stor och babyn sparkar mycket varje dag. Det är enklare att knyta an till barnet i magen denna gång. Kanske för att jag, vis av erfarenhet, lättare kan förstå att någon lever där inne och faktiskt en dag ska pressas ut. Och hur kommer det då att bli?

Theo kommer ju vara äldre då än nu och han har redan börjat lägga ihop två och två då det kommer till min och Tomas "uppfostring". Han vet att då vi säger nej betyder det oftast att han inte får göra något på grund av att det är farligt. Att han kan bränna sig och få ont om han exempelvis skjuter stolen till spisen, klättrar upp, knäpper på plattorna och lägger sina händer där. Det är bra. Vi försöker sätta gränser samtidigt som vi absolut inte vill kuva honom. Det är svårt. Ibland undrar man vad omgivningen tycker om sättet på vilket man hanterar sitt barn. Som i dag, då vi åt frukost, lät vi Theo som redan ätit spatsera omkring med ost, och/eller brödbit i hand. Han behövde inte sitta stilla och äta vid bordet, och jag funderade på vad övriga gäster ansåg om detta. Theo är social. Han gillar att gå fram till folk och säga hej eller vinka. Detta gjorde han också. Så fort han gick "för nära" eller närmade sig ingången till caféets kök sa jag eller Tomas åt honom att där fick han inte vara och så gick han självmant därifrån. Han var på strålande humör och log mot alla. Personligen tycker jag att detta var helt ok. Jag och Tomas kunde äta, i relativ lugn och ro, och Theo var nöjd. Dock kände jag någonstans att man kanske inte ska låta sitt barn gå runt och äta. Varför gjorde jag det? För att jag själv, som liten, var tvungen att sitta vid bordet då jag åt? Som vuxen kan jag lätt äta på språng: take-awaylatte, frukostmackan på väg till jobbet med mera ... Varför är det inte ok för ett barn?