Så var det då dags (eller?)

Äntligen (eller?)! Tomas fick en dosa att fungera, så är hans PS3 kopplat till vår dator vilket innebär att vi faktiskt inte har ngt behov av vår tv längre (eller?). Under Theos sjukdomsperiod har jag faktiskt "låtit" honom kolla ohälsosamt mycket på barnprogram. Jag har inte velat att han ska röja omkring, jag har inte velat att han ska stå vid ytterdörren och krafsa som en hund (ngt han gör ifall han inte får gå ut), jag har försökt att få honom att lugnt sitta ned, bredvid sin trötta mamma, och bara glo. Och nu vill han titta på tv hela tiden. Eller titta och titta, han vill att den ska stå på, sorla i bakgrunden, medan vi gör annat. Och det känns ju sådär.

Jag vet dock inte om jag är riktigt beredd. Hur kan vi leva utan tv? Tänk på allt man missar? Typ Big Brother. Och allt man inte visste att man ville se men som man ändå tittat på eftersom man zappat runt, allt tv lärt mig, hur ska jag klara mig utan det? Och vart ska man göra av en fungerande tv? Ngn som vill ha den? Den är tjock och grå och har en Duplokloss fasttejpad på on/offknappen vilket innebär att du får dra sladden ur väggen ifall du vill stänga av den (en smart energisparfunktion tänker du, men nej, en lösning för att hindra fingrande slingrande barnfingrar från att stänga av mitt i ngt intressant program). Den kommer komplett med antennkabel och tillhörande fjärrkontroll, som dock ej fungerar (mer motion!).

Skämt

å

sido

ingen har ju tjocktv nu för tiden.

Tack tv för lång och trogen tjänst.

Jag kommer förhoppningsvis inte att sakna dig.

Styrkan sitter i håret!

En av Theos favoritvideor för tillfället. Han gör prutt- och kssssljud med munnen då han vill se den. Förmodligen för de tjejrumpor som i videon spelar större biroller. Man kissar ju och bajsar med stjärten. Det är Theos referenspunkter. Kanske inte riktigt den effekt regissören till videon var ute efter.

Jag lyssnade enormt mycket på Sebastien Tellier då sonen låg i min mage. Jag gillar verkligen Sebastien Tellier. Hur kan allt han gör vara så bra? Jag skulle kunna bli kär i honom (trots att han är lönnfet och lite snuskig).

Kan mitt svärmeri för Sebastien ha haft effekt på min killes utseende? Så här såg nämligen Tomas ut då vi precis träffats:

Kort hår, inget skägg och "tacky 'n proud".

Ganska långt ifrån den Tomas vi nu känner.

Är det på grund av Sebastien jag bara gillar killar med långt hår? Jag minns att jag, precis i början av vårt förhållande, långsamt försökte övertyga Tomas att låta skägg och hår växa. Och när Tomas sammanbitet jagar Theo med saxen och samtidigt försöker övertyga mig om att det minsann är jobbigt för vårt barn att ha luggen i ögonen hela tiden, hejar jag på Theo att springa ännu fortare:

"Göm dig under sängen, Theo!"

"Spring! Styrkan sitter i håret, Theo!"

Hej!

Vår sjuka baby, inne på tredje dagen med feber. Har den inte mattats av i morgon bitti uppsöker vi läkaren. Här plockar han isbit från golvet. En, enligt honom, mycket viktig del av den självvalda diet han följt de senaste dagarna.

Här följer ett "provsmak" från Theos matintag sedan två dygn tillbaka:

Isbitar (på plats nummer ett)

Frysta gröna ärtor

Morotsjuice

Äppeljuice

Mjölk

Vatten

Vattenmelon

Yoghurt med bärmüsli

I bakgrunden står jag och stryker. Jag kan meddela de nyfikna att tvättnötterna fungerar alldeles utmärkt! Och är ngn intresserad så kan jag för dem läsa upp det mail jag mottog från VA Syd där de grundligt förklarar hur saponin fungerar i naturen och att jag med all säkerhet kan fortsätta använda nötterna utan att orsaka fiskdöd.

Alles gut!

Mitt - i - natten - shopping

Jag kan inte sova. Theo är varm. Utan att säga ett knyst tog han sig upp och ut till mig och Tomas där vi satt i vardagsrummet. Klafs klafs klafs klafs, små kalla barnfötter på golvet. Så, in med en till supp och ner med barnet i sängen.

Och så sitter jag här själv.

Magen skvalpar.

Och jag gör en lista på vad vi måste inhandla till nya baby. Det är farligt att göra sådana listor mitt i natten, medan omdömet uppenbarligen sover. Pengarna rinner mellan fingrarna. Och vips! så har jag handlat lite lång- och kortärmade omlottbodys. Vi hade absolut för få omlottbodys till Theo, visst?!
Jag har varit på jakt efter en bra kudde som ska funka både som stöd nattetid under den sista delen av graviditeten och som amningshjälp. Men alla kuddar känns så himla stora och opraktiska. Så var jag på gravidmassage, och då jag låg på sidan pallade massören upp mig och mitt klot till mage med hjälp av en cylinderformad kudde under ena knäet (det är svårt att förklara i detalj hur jag låg). Mycket bekvämt. Jag har själv försökt uppfinna snarlika lösningar på nätterna (som redan nu börjar bli lite besvärliga) genom att rulla vanliga kuddar och lägga under knäet, men det har inte känts lika bra. Så kom jag på att en sådan där cylinderformad kudde skulle man ju också kunna använda som amningshjälp/amningskudde (genom att peta in den under den arm som för tillfället håller babyn och avlasta)! Och vips! så har jag handlat en kudde på 15 x 40 cm (perfekt storlek att även ta med då man går hemifrån).

Plötsligt minns jag vagt att jag lovade ngn en lista på vad man behöver till en nyfödd.

Förlåt Jenny, men jag har helt glömt bort.

Och min utrensningsmani fortsätter ...

Jag gillar att köpa tidningar för att jag gillar att läsa tidningar.

Varje månad blir det ungefär tre olika magasin.

Nu för tiden har jag inga prenumerationer (mama-prenumerationen räknas inte, för den fick jag i julklapp tillsammans med det fantastiska rimmet:

"Till dig som inte längre får din menstruation

gives här en mama-prenumeration"). Dock ligger här hög efter hög (både väl synligt och undangömt i lådor) av tidningar som jag egentligen inte har ngn nytta av. Och nu ska de tråkigaste bort.

Men det är lättare sagt än gjort att skiljas från en tidningssamling. Jag har gjort liknande utrensningar förut, men ingen lika obarmhärtig som denna, då jag har kommit på att man ju faktiskt kan riva ut de artiklar som är bra och sedan slänga "skalet". Dock tar det ju tusen år, att ännu en gång läsa igenom tusen tidningar bara för att hitta guldkornen. Så det är på detta vis jag nu spenderar dessa ljumma majkvällar.

Bilden ovan visar ett axplock av de tidningar som jag faktiskt vill spara. Bland annat Filter. Åh, vad jag älskar den tidningen!

Jag har inte tid för annat än att vara ledig

Sjukstuga.

Theo har feber och vi har lyckats klämma in ett stolpiller i den lilla rumpan, vilket ger stor effekt. Helt plötsligt smakar maten och livet leker!

Jag har klippt mig. Hade inte tvättat håret på fyra dagar fram tills den snälla frisören gjorde detta. Jag som hittills tvättat håret VARJE dag sedan sjuan (sedan trettonårsåldern alltså). Och man behöver ju verkligen inte tvätta håret VARJE dag. Det är helt onödigt. Sedan min graviditetsledighets start har jag tvättat mitt arma hår endast ett fåtal ggr.

Bara för att jag är lat.

Och för att det schampo jag just nu använder innehåller ganska stark parfym.

Dofter är så starkt förknippade med händelser. Richard Axel och Linda B. Buck fick så sent som år 2004 Nobelpriset för "deras upptäckter av luktreceptorer och luktsinnets organisation". Och för de som orkar följa länken bildas kanske en större förståelse för hur vårt doftminne fungerar.

Man kan exempelvis kartlägga mitt och Tomas förhållande genom mina olika schampons dofter:

Då vi blev tillsammans - kokos

Då vi flyttade i hop - basilika och mint

Då vi hade en kris - jasmin

Då Theo föddes - Bumble & Bumble

Då jag blev gravid för andra gången - tall och oliv

Så fort jag känner dessa dofter (naturligtvis mixade i samma kemiska komposition som i de schampoflaskor de inhandlades) känner jag en pust av den sinnesstämning jag för stunden befann mig i då.

Slarvigt tagen bild av magen. Jag har intresse av att visa upp den, men lika lite lust att posera som Tomas har att fotografera.

Jag är nu i vecka 33+3. Det är lååååång tid kvar till förlossning. Så låååååång tid att jag inte ens börjat förbereda mig. Jag har knappt tänkt på det alls. Min barnmorska tyckte att det var hög tid att fräscha upp kunskaperna i både födandets och amningens konst. Men det har inte blivit av. Jag har varit fullt upptagen med att vara ledig.

Tidigt i morse - premiärturen!

Strax efter klockan åtta.

Strax innan Tomas var tvungen att gå till jobbet.

Min familj cyklar i väg för att köpa bröd.

Problemet löst!!!!!

Åh, vad jag älskar google! Älskar google! Man kan googla vad som helst och så dyker det upp ett svar eller två.

Google är min guru.

Hur som helst. Jag googlade och hittade denna. Fantastiskt! För de dagar då man behöver sina två barn i en singelvagn. Jag har mailat och frågat ifall sitsen passar till Naturkinds vagnar och jag dööööör i fall den inte gör det.

Här kan man se bildbevis! Massa glada barn på varsin Kid-Sit.

Plötsligt händer det!

Ja, men så blev det bestämt då. Här sitter jag med fönstret vidöppet, ngn fågel kvittrar som den alltid gör på kvällen, Tomas står svettig på vår innergård och försöker montera en cykelsits vi köpte tidigare i dag, Theo sover sött i sängen och jag bestämmer mig. Jag har bestämt mig för en Naturkind, modell Varius. Ni ser ju varför man måste betala lite extra för att själv få välja tyg eller hur?!

Nu är de här ....

... tvättnötterna.

Det mest miljövänliga sättet att tvätta? Eller? Jag läste lite om att reningsverken eventuellt inte kunde hantera de saponiner som kommer från dessa nötter (som egentligen är skal) och därför släpps ämnet ut i sjöar och hav.

Och dödar fiskar.

Jag har mailat VA Syd och frågat, men ännu inte fått ngt svar. Så tills vidare tänker jag: ju mindre onaturliga kemikalier - desto bättre!

Skalbitarna har en något syrlig doft. Undrar om de fungerar?

Bonsoir Tristesse

Theo somnade strax efter klockan 22. I vanliga fall går han till sängs vid sex - sjutiden. Detta att söva utan armkraft rubbar kanske dygnsrytmen.

Tomas är ute och dricker öl. Jag skulle också vilja ha en öl eller två. Jag smyger omkring med ett glas kall mjölk i min hand, i vår nedsläckta lägenhet, och sniffar i de numera tomma flaskor han drack ur innan han gick.

Nu ska jag lägga upp mina ben högt, högt i soffan och slumra till Crocodile Dundee. Ja, detta är tydligen min lördagskväll.

Låter kul va?

Spännande?

Borde jag inte ha ngt bättre för mig?

Utflyttning

Detta (plus lite träpussel, ett ton mjuka djur och tusen böcker) är vad som för tillfället står Theo till buds i form av leksaker. Plasttraktorn är också kvar - den kom bara inte med på bild - jag har inte hjärta att göra mig av med den innan vi har ett värdigt substitut. Om ens då. Han Älskar (med stort Ä) sin traktor.

Vi bor i stan men kan ändå höra ovanligt mycket fågelsång. Måsar skränar och ngn annan typ av fågel kvittrar då det blir mörkare. Det känns fint. Jag har ovanligt ont av min foglossning i dag, så jag och Theo leker mest i sängen, läser böcker och bygger kojor under täcken. Och så läser vi Lalo och Dunderlund och ser hur de lever ute på landet. Och så kan jag inte låta bli att längta dit. Det må vara så att jag bara vill bo på landet under sommarhalvåret, men längtan under de varmare månaderna är ganska stark. Vem som helst som läst ngt som helst livsstilsmagasin de senaste två åren kan inte ha missat hur trendanalytiker (speciellt Li Edelkoort) spår en grönare framtid. Jag känner mig rätt i tiden med min fräschaste accessoar, mitt nyväckta miljöintresse. Det är dock lite farligt när ngt som detta blir en trend. Trender är övergående. Medvetenhet om miljön är ett sätt att överleva. (Hahahaha, visst låter det pretto!)

Hur

som

helst

.

Att lämna staden för landet, att odla sin egen mat och sina egna möbler (?) är det trendigaste du kan göra just nu. Och jag undrar, är det därför jag själv är intresserad? Kan det vara så att jag bara vill vara "inne"?

Uppdateringar

Nytagen bild på en av fyndstolarna (jag var tvungen att placera den framför fönstret för att få ngt naturligt ljus ö h t). Bygeln är borta så Theo kan klättra upp och ned bäst han vill. Vilket är precis vad han vill.

Uppdatering operation söva son utan armkraft:

Efter ngr genomläsningar av Sommar, Sagan om den lilla farbrorn och Vem ska trösta Knyttet och liiiiiite motstånd och protester somnade han gott. Det tog ungefär en timme från det att pyjamasen var knäppt och han slumrade in. Helt klart godkänt anser jag.

Uppdatering barnvagnsjakt:

Är det dumt att köpa en singelvagn och tro att man ska kunna bära sin nyfödda i bärsjal/bärsele det första halvåret - åtta månaderna innan Theo kan stå på syskonstå? Kan man kanske köpa en mjuklift som kan "knölas" med under vagnen så att nya bebis kan sova i vagnen då Theo leker/gör annat då vi är ute?

Åh! Jag vet inte.

Jag har nämligen hittat den här vagnen tillverkad i Österrike som verkar topp! Man kan betala lite extra och då få välja annat (gärna enfärgat!) tyg, vilket det ju kan vara värt om man tittar på hur de ser ut. Det finns ju faktiskt de som aldrig använt barnvagn till sina ungar (och som bor i Sverige!). Vår grannes kompis barn var åtta månader då han fick sin första vagn. Fram tills då var det bärsjal/bärsele som gällt. Och det verkade ju fungera.

OBS! Detta är inget beslut á la "mitt barn hamnar för långt ifrån mig om det ligger i vagn" eller "det är onaturligt med barnvagn eftersom inget annat levande fraktar sina ungar i en låda på hjul". Det är ett beslut som grundar sig på att jag faktiskt vill ha en "nyttig" barnvagn (med swivelhjul, så nej, ingen begagnad igen), och att denna "nyttiga" barnvagn inte finns som syskonvagn. Dock vill jag ju samtidigt kunna gå ut. Röra mig fritt.

Jag måste sova på saken.

På barnfronten massa nytt

1

Detta ↑ är numer vår enda vagn. I onsdags, vid lunchtid, precis utanför Malmös bästa asiatiska restaurang (med fantastiskt goda vårrullar av färskt rispapper!) brakade vår gamla Brio ihop och förvandlades till en lowrider. Så nu måste vi verkligen bestämma oss för vilken vagn vi ska ha. Varför ska det vara så svårt?

Kriterierna lyder:

- den ska helst vara miljövänlig

- men inte ful

- barnen ska kunna sitta både framåt- och bakåtvända

- den måste vara tillräckligt smal för att gå ut genom vår ytterdörr (cirka 80 centimeter bred)

- swivelhjul!!!!

2

Jag och Tomas söver fortfarande vår ettochetthalvtåring genom att bära honom. Han väger nu drygt tretton kilo (det känns också som om det adderas några extra kilon efter att den lilla kroppen slappnar av). Jag minns när han var sex månader och vår sköterska på bvc sa att nu var det nog dags att lära honom att somna själv, "Det är inte kul att behöva gå omkring med en åttamånaders på axeln" sa hon.

Okej.

Hur som helst, nu pallar inte längre mina fogar trycket. Jag har bestämt att vi fr o m nu (nu nu nu nu) ska söva honom genom att snällt ligga bredvid. Till saken hör att vi gjort dessa försök även tidigare, men det har slutat med att sövningen har tagit mellan en och två timmar, i motsats till att bära, som tar cirka fem minuter. Latheten har bedragit visheten och jag och Tomas har burit.

Theo sover en gång på dagen, på förmiddagen, ungefär vi denna tid. Och jag har nyss sövt honom genom att först läsa Sommar cirka tjugo gånger (nej, jag överdriver inte antal läsningar), sedan dra fingrarna genom hans hår och till sist buffa honom i rumpan á la Wahlgren anser att man ska göra med spädisar. Har ni, blivande mammor och andra, förresten sett det klippet? Jag personligen skulle inte uppskatta att bli vidrörd på det vis mamma Anna demonstrerar. Speciellt inte om jag varit såpass liten att jag ännu inte kunnat försvara mig genom att vända mig bort. (Men, vad vet jag? Jag har ju fram till nu sövt vår son genom att bära honom fram och tillbaka över plastmattan i sovrummet.) Jag har inte ens övervägt "ömma järngreppet" eller andra omänskliga metoder. För barn är ju faktiskt också människor, inte hundvalpar eller annat man kan träna. Titta, lyssna och prata med din avkomma för i helvete. Tillgodose just den individens personliga behov av vad det nu än må vara. Så går det kanske bra ändå.

3

Jag har gjort årets bästa Blocket-fynd! Två träfärgade Stokke Tripp Trappstolar, den äldre versionen, med bygel i skinn och trä istället för den plastblöja man numer ska trä småbarnen igenom. En solig annandagpåsk lånade jag och Tomas mina föräldrars bil och for till Vellinge, betalade en tusing snabbt som attan (det var ju en för bra affär för att vara sann!), packade in stolarna i bilen och for hemåt.

Stackars Theo. Nu har jag börjat rota i hans leksakslådor (av plast, från Ikea, som för över en ganska stark lukt på det som ligger i dem). Cirka 60 % av det han leker med är gjort av plast. Det är Duplo, grejer från Fisher Price, och så hans favoritleksak - en grön traktor som Tomas köpte för trettio kronor, eftersom den var trasig redan i affären. Denna traktor är den bästa som finns. Den kan köra vart som helst, på väggar, på tv:n, i duschen och i sandlådan. Eftersom Theo alltid vaknar i arla morgonstund, låååååångt innan jag och Tomas frivilligt stiger upp, brukar vår son få tio minuters lek för sig själv, utan någon av oss vuxna. Och jag vaknar ALLTID med det gröna fordonets stora hjul intrasslade i mitt hår. Jag letar nu med ljus och lykta, efter ett likvärdigt eller bättre substitut för denna fantastiska leksak. Hormonstörande ftalater ingår nämligen i denna söta traktor avsedd för barn.

I måndags försökte jag nå någon på Lego för att fråga vad Duplo är gjort av, vilken plast, vilka färgämnen. Det tog mig en timme. Och jag fick till en början inget riktigare svar än att det var samma plast som används i engångsbestick och att den därför var ofarlig. Jag stod på mig och frågade vilken typ av plast det var, och efter en suck och lite knapprande på en dator säger tjejen att det är ABS-plast. Ok. Jag frågade om Duplo alltid använt samma ingredienser. Theo leker nämligen också med det gamla Duplo jag själv lekte med i slutet av åttiotalet. Och hon sa att det var samma. Då fortsatte jag att fråga om de ämnen med vilka klossarna färgats, och hon bad om min mailadress för att maila dessa uppgifter till mig.

Tack.

Och så lade vi på.

Jag har fortfarande inte fått något mail.

Och jag vill inte plocka bort hans klossar för att de eventuellt kan innehålla färgämnen som inte är speciellt nyttiga.

För jag själv älskade Duplo då jag var liten.

Och vart ska man dra gränsen?

"Lite hormonstörande ämnen är ok, för det är ju så roligt med Duplo!" eller "Jag lekte minsann med blablabla då jag var liten och jag verkar inte ha tagit skada" eller "Men allt är ju farligt! Ska man leva i en bubbla eller?"

Jag tänker på Unicefs omskrivning av det svenska ordspråket (från "Alla kan inte allt, men alla kan något" till) "Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något".

Och så gör jag något.

Tack Försäkringskassan!

Min graviditetspeng är beviljad.

Från och med nu är jag gravid på heltid.

Vi har haft besök från Värmland hela veckan. Från söndag till i går. Det låter långt, men kändes kort.

Och jag har tjatat och tjatat om kemikalier.

Stackars Tomas.

Stackars min familj.

Varför har detta blivit så stort för mig?

Är det en graviditetsgrej?

När jag var med Theo kunde jag bara tänka på potatis, denna gång har jag utvecklat kemikaliefobi.

Kommer det att gå över?

Vår stackars son har fått traska runt i sina vinterkängor i vårvärmen liiiiiite för länge. Detta för att jag varit på jakt efter ekologiska skor, helst i skinn utan krom, helst riktigt bra för växande fötter, helst snygga, helst utan lim, helst med rågummisula och naturligt skosnöre i lin. "Kosta vad de kosta vill" resonerade jag med näsan tryckt mot datorn, ivrigt googlande. Till slut hittade jag ett bra alternativ som, trots att det inte uppfyller alla mina krav, är good enough.

Theo pekar på gräs iförd sina nya skor.

De fungerar även bra att springa i.

Jag har rensat ur vårt badrumsskåp. En hel ICAkasse for osorterad raskt ned i smutsig soptunna. Jag vet inte hur mycket pengar jag spenderat på hud- och hårvård genom åren. Jag vill heller inte gissa hur stort värdet på de produkter som hamnade i soporna var. (Men vad ska jag egentligen med de-puffing ögonroll-on till?) Jag har provat tusen olika märken, tusen olika produkter, men ingenting har fungerat så bra som det jag använder just nu (tills jag hittar bra alternativ till, exempelvis Ole Henriksen, Murad och Clinique - som jag ändå trott varit "vettig" hudvård) - H2O.

Vanligt vatten.

Det var lite ovant i början. Jag har omständligt rengjort/peelat/de-puffat/återfuktat ansiktet två gånger om dagen i flera flera år (detta trots att jag egentligen inte använt smink sedan jag var typ tjugoett). Nu slipper jag.

Kvar i vårt badrumsskåp från Ikea står, i jämförelse med förut, ingenting (Tomas grejer har jag dock ej rört - han har till och med butylparaben i sitt schampo, men han är över arton och får ta ansvar för sig själv). Jag har kvar schampo, balsam, tvål, deo, tandkräm och hårborttagningsvax. Jag har t o m slängt mina (dyra) parfymer som innehöll ftalater. I Danmark uppmanar man gravida att ej använda parfymerade produkter, just på grund av ftalaterna. Överhuvudtaget verkar danskarna ha kommit längre då det gäller kemikalier och graviditet. Och här har jag gått och nojjat för lite gammal skinka jag åt som smörgåspålägg.

Ja, ja, ja, jag vet att jag är tjatig. Men jag har letat efter en hobby nu då jag ska vara mammaledig för andra gången. Och detta är faktiskt intressant, roligt och viktigt.

"Sista lorten stänger porten"

I tisdags ringde en man till Ring p1 (jag lyssnar kanske ohälsosamt mycket på p1?), jag minns inte vad han hette, men han ville prata om kärnkraftskatastrofen i Japan. Han talade inte länge och hans poäng var att de som i dag är ansvariga för kärnkraften i Sverige, som tycker att vi ska fortsätta bygga, fortsätta hålla verken i gång, ska anmäla sig som frivilliga att resa till Japan och sanera. Och det är ju en god idé!

Han menade att reaktorerna fortfarande är utom kontroll, att hela situationen fortfarande är utom kontroll. Och att de har användning av folk som gör korta arbetsinsatser vilka inte kräver så mycket kunskap. I exempelvis Tjernobyl stod ju folk och skyfflade rasmassor från reaktorn, vilket inte kräver så mkt förkunskaper, dock en vilja att exponera sig för strålning i korta perioder.

Så, Fredrik Reinfeldt, ta det onda med det goda, pruttis!

Jag fattar inte hur man inte kan känna panik över att kärnkraftsavfallet inte går att "göra sig av med"? (Öh, nej, att gräva ner det så att det inte syns gills liksom inte). Att vi får dras med skiten i tid och evighet. Att vi sedan lämnar över detta oönskade arv till våra barn och barnbarn att förvalta.

Var

så

goda

!

Hej då kaffe (för nu)

Rekommenderad "kaffedos" för gravida är tre koppar kaffe per dag. Livsmedelsverkets definition av en kopp är 1.5 dl. Det blir (1.5 x 3 =) 4.5 dl kaffe om dagen. För mig är en "kopp" (läs: mugg. Ingen dricker väl längre kaffe ur koppar?) cirka 3 dl. Jag har druckit runt tre "Ellen-koppar" kaffe om dagen i princip hela min graviditet. Det är (3 x 3 =) 9 dl kaffe om dagen. Nästan en liter! Dubbelt så mycket som rekommendationen!

Bra va?

Så i dag drack jag en liten kopp kaffe med mycket mjölk, snörade skorna, tog Theo med mig till närmsta affär och köpte te.

(Kriterier:

Det ska vara ekologiskt.

Det ska smaka gott.

Det ska helst vara grönt.

För säkerhets skull valde jag de sorter som vunnit Great Taste Gold 2009 och 2010. Ja, för då måste de ju smaka Great! För den som orkar, följ länken och spola fram till 0.34)

Inget mer kaffe tack.

Det känns lite som att sluta röka.

Jag kände suget tidigare i eftermiddags. Tröttheten smög sig på. Theo var gnällig. Jag ville slänga mig i soffan med min vuxenvälling (det vill säga kaffet).

Jag stod emot.

Tog inte ens en mugg te.

Jag la mig med min son på armen och läste ut hela Vem ska trösta Knyttet?

Sedan var vi lite piggare båda två.

Så hej då kaffe!

Vi får se hur lång tid jag kan hålla ut.

På p1 i förrgår ...

... pratades det i ett ganska kort inslag om barn i bakåtvända barnvagnar, och hur man som förälder främjar barnets språkutveckling genom att tala med dem.

Jag minns då Theo kom, och han var så liten och bara ville vara nära hela tiden. Jag orkade bara kolla på tv, ligga med sovande baby på magen och laptopen oergonomiskt placerad på soffbordet eller läsa bok. Jag hade dåligt samvete, för det kändes som att jag inte umgicks med honom, som att vi inte gjorde ngnting, fast han var med mig hela tiden (dock kan jag ju meddela att jag under graviditeten också kunde tycka synd om Theo i magen. Guuuuud, vad tråkigt det måste vara där. Bara svart och ljummet. Vad gör man egentligen? Förutom att växa? Hahahaha ...). Så jag pratade med honom. Läste högt, kommenterade allt på tv:n eller datorn. Och fanns det inget vettigt att kommentera där berättade jag om vad jag såg i rummet. Hahaha, jag kände mig sinnessjuk. Jag berättade om vilken typ av tapeter vi hade, vilka böcker som stod i bokhyllan, vart allting i vår lägenhet kommer i från. Jag berättade om sprickor i taket och våra grannar.

Hur som helst, nu handlar det om barnvagnar. Läs hela studien här! Lång, men intressant.

Jag skulle inte vinna en diskussion

En naturlig "reaktion" då man sätter ett barn till världen torde ju rimligtvis vara att fundera över vilken typ av samhälle du inviger din avkomma i. Hur ser världen ut? Är det rätt att addera ännu en mun att mätta till denna redan svältdrabbade tillvaro?

En motivering till varför jag valt att skaffa först ett och sedan två barn (om jag själv får bestämma blir de säkert fler) genom egna graviditeter är att det är det bästa jag gjort! Inte bara för min egen del utan också för världen och min direkta omgivning. Om man utgår från devisen ingen människa är en ö (i sin helhet: "Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig." John Donne 1623). Det kan låta hur pretto som helst, men om jag förut förstod ordens innebörd är det inte förrän nu jag äntligen utvecklat tillräckligt med empati för att kunna efterleva dem. Jag vill att världen ska bli bättre för det är ju i denna värld mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare ska leva och i verka. Jag kan ju inte bara lämna dem i sticket.

Ok, detta känner man med största sannolikhet även då man adopterar ett barn. Men jag tror att jag har behövt tillströmningen av "graviditetshormoner" för att fatta. Låter jag dum nu? Vet jag egentligen vad dessa hormoner gör med mitt psyke?

Nej, inte egentligen. Jag har inte läst på, och om jag inte googlar vet jag inte ens namnet på dessa hormoner.

Så är det ett "såpbubbleargument"?

Ja.

Fast ändå inte.

Under dessa tjugoåtta veckor har det liv som vuxit fram inom mig sällskapat med ett allt större samvete. Det är som i den gamla videon med han den där vad han nu heter, där man ser en tjej med ett hjärta i famn, som är jättestort, men som krymper ju tristare människor hon möter. Ni vet. Fast det är inte mitt hjärta som krymper, utan min ansvarskänsla som växer. Vad kan jag göra? Hur ska jag göra det? Är det tungt att bära?

Ja.

Det är sjukt jobbigt att bry sig. Man mår dåligt. Jag har fått blunda mig igenom nyhetssändningar från Japan. Jag kan inte se tsunamin skölja in över bilister som lönlöst accelererar för att komma undan. Jag kan inte somna på natten för att jag ligger och tänker på hur kvinnan i en reklam säger: "Inget barn ska behöva vara så här smalt" medan hon klappar en mager liten flicka så som man klappar ett leksaksdjur. Jag kan inte ens lyssna på Tomas kulsprutesmatter från Call of Duty.

Jag har förut varit mycket duktig på att stoppa mitt huvud i sand. Men det är inte lika lätt längre.

Så, tack mina älskade barn!