Tjugoåttonde september

Jag har en febrig bebis på magen samtidigt som jag kollar på Svenska Hollywoodfruar. Augusti och september är två månader proppfulla med sjukdom. På alla håll och kanter.

Theo och Tomas i lekparken.

P1 i köket.

Blåbärskräm i kylskåpet (jag testar raw food recept).

Gung i gungstolen.

Redogörelse över mitt liv för tillfället

Detta är en min jag ärvt från min mamma.

Det trötta stirret.

Uppvisas ofta vid frukostbordet. Med smörgås i hand och barn i knä.

I dag träffades vi i föräldragruppen för första gången. "Nuni" tyckte att det var fantastiskt. Log och gurglade mot alla. Sa: "Ey ey ey" som hon brukar och stirrade storögt på de andra bebisarna.

Det verkar vara en bra grupp.

En mycket icke-homogen grupp.

Lärorikt, tycker Ellen "Svensson" Andersson.

Troligtvis kommer Juni att bli lika social som sin storebror. Vi (tre fjärdedelar av familjen Andersson/Lazar) gör numer som så att vi spenderar förmiddagarna utomhus. I en lekpark eller liknande. Vi vaknar, stiger upp, äter frukost, säger hejdå till pappan som måste till skolan. Sedan klär vi oss raskt, hoppar i skorna, sliter upp dörren och flyr vår trista lägenhet. Oftast går vi till Folkets Park. Mest av bekvämlighet för mamman. Theo har ju sedan dryga månaden tillbaka lagt av med blöja dagtid, och det händer att han ibland lever sig in i leken så mycket att han glömmer bort blåsan. Även om man har med ombyte är det ändå skönt att ha nära hem.

Och Theo älskar Folkets Park. Han älskar att ansluta sig till de förskolebarn som ofta ses vagga runt i parken. När de, på fröknarnas initiativ, tvingas sitta på rad av diverse anledningar, är naturligtvis vår son också där. Nöjd och glad, sittande mitt i raden.

Vi börjar långsamt landa i rutiner - jag och mina barn. Förmiddagarna utomhus (jag började med detta efter att jag läst att människan i allmänhet och barnen i synnerhet behöver minst två timmars dagsljus var dag för att kunna sova gott. Låter ju logiskt. Och tro fan att det fungerar! I alla fall på den kvinnliga delen av familjen. Guuuuud, vad gott vi sover Juni och jag. Somnar som stockar ngn gång mellan nio och elva. Sedan vaknar "Nuni" en, max två, gånger under natten för ett "snack" innan det är dags att stiga upp igen vid åtta. Theo, däremot, är för tillfället inne i en period av sömnstrul). Strax innan tolv går vi hem och äter lunch. Efter lunch - siesta (en av mina personliga favoritstunder på dagen). När vi vaknar igen försöker jag vara produktiv-i-hemmet, det vill säga diskar, städar badrum, rensar bort urvuxna kläder, bakar bröd, försöker sy ett lektält med mera ... Eller så sköter jag mitt sociala liv. Får besök av en vän. Besöker en vän. Fikar. Om Theo älskar Folkets Park, så älskar jag att fika! Det är bra att gå hem till någon annan eftersom det blir mindre att städa hemma hos en själv. Det borde vara städtips nummer ett! "För att få ett fint hem - gå hemifrån." Sedan är det dags för middag (nu kommer äntligen älskade Tomas hem!) Efter det tjatar Theo om att få se Pingu. Och det brukar han få.

Sedan pyjamas, kvällsmat, saga och skjuts i säng.

Så sänker sig lugnet över vår ledsamma lägenhet. Jag kan äntligen få lägga mig  soffan och läsa bok eller gå ut och springa, ringa någon, fortsätta på min stickning, prata med Tomas, kolla på en film eller skriva ett blogginlägg ...

Run that body down

Ett par fötter på högkant.

Jag började springa redan för cirka tre veckor sedan, men det är först nu jag använder mina "barfotaskor". Man springer helt annorlunda. Ser du en joggare som studsar på främre fotsulorna, springer lite feminint, kan du slå dig i backen på att hon/han bär barfotaskor. Stegen känns lätta och "glada", inte lufsiga (som jag ibland kan tycka att mina steg blir i konventionella träningsskor).

Hittills är jag nöjd.

Hela löpturen lyssnade jag på min, för tillfället, favoritspringlåt. Jag läste ngnstans (minns ej var) att man inte ska utöva påfrestande fysisk aktivitet till musik med snabb rytm, eftersom denna snabba rytm stressar ditt hjärta att pumpa fortare =  ännu högre puls = ännu jobbigare! Vet ej om detta är sant. Men på mig verkar det stämma.

Naturskyddsföreningen

Äntligen, Ellen Andersson!

Bara ngr ynka hundralappar per år.

Och så får man ju en tidning då och då också.

Som hade varit bättre ifall tidningsmakarna anställt en korrläsare, samt en grafisk designer som kunde  planera sidorna. Lite finare färger, lite roligare illustrationer och inte lika torrt språk hade också varit topp.

Återfall

Ja men nej. Jag måste bara skriva ett till inlägg (eller fler? eftersom jag hela tiden kommer på tusen saker jag vill skriva om). Ngt roligt eller ngt som gör mig riktigt riktigt trött (som det här med preventivmedel. Visste ni att det funnits en p-stav för män, men att den togs bort från marknaden för att efterfrågan var så låg. Jag återkommer i ämnet).

Tomas kom precis hem från skolan.

Theo har duschat ner hela badrumsgolvet.

Juni är klädd i supermjuk plysch.

Och jag har inte druckit en endaste droppe kaffe på hela dagen. Det känns som om jag går runt med huvudet i en glasburk.

Så här:

Här är en bra dokumentär om sömn.

Jag gör slut med bloggen

Skåda, min vardag

Juni skruvar på sig i sängen.

Förmodligen vill hon snart ammas.

Så jag ska fatta mig kort.

För ganska exakt sex år sedan flyttade jag och Tomas till en lägenhet strax bakom Södervärn. Jag började plugga designteori på Malmö Högskola och Tomas började vika jeans på Weekday. Några månader senare började vi båda läsa en utbildning på N3P, Omnikommunikation. Allestädes närvarande kommunikation. Som en del av studierna skulle vi skaffa bland annat facebook, twitter (detta var tidig vår 2007, då hade INGEN twitter), göra podcasts och starta varsin blogg. Som en del av ett skolprojekt startade jag alltså denna blogg.

Jag visste inte vad jag skulle döpa den till, så den namngavs efter min favoritspritsort (Minttu var för tillfället en god tvåa).

Det har varit roligt att blogga. Det är roligt att läsa andras bloggar. Jag är väldigt intresserad av andra människors förehavanden och vardag. (Jag måste inte känna dem för att jag ska bry mig om vad de åt till frukost eller vilka böcker de läser. Hur de städar eller vad deras barn gör.) En av mina favoritfilmer är en dokumentär som heter Paradiset (en del i triologin om paret Kerstin och Hans och en tapet). Så mycket vardag det bara kan bli, och så underbart!

Men nu är jag färdig!

Hej då

ps. Sara och Lisette, vi hörs ju ändå dagligen på Skypechatten ds.

Nu måste jag verkligen gå. Vi har en ensam sommarmygga surrande i fönstret och Theo står väldigt nära och tittar på den. Nu sa han precis: "Mmmm mugga, dä gott dä mugga"

Jag vill ha goda råd

Men alltså hallå kom igen ...

Vid första bvc-besöket fick jag tusen broschyrer. Om barnsäkerhet, om att inte skaka mitt barn, om kostråd till den ammande kvinnan med mera ... Men varför inte också denna? Det enda jag hört om aktsamhet inför kemikalier var då Theo låg på bb och personalen på avdelningen starkt avrådde alla föräldrar att tvätta sina barn med de våtservetter man får i presentväskan från Libero. "Använd bara vanligt vatten kära ni", bad de om och om igen.

På vårt bvc delar de fortfarande ut D-droppar från Aco! I flera månader fick jag fråga runt på alla apotek i hela stan efter Dunmedics droppar. Ingen hade hört talas om dem. Nu vet jag i alla fall att de finns på Apoteket vid Södervärn.

Jag vill ha knappar

Min telefon har lagt av.

Kanske för gott.

Nu måste jag ha en ny.

Antingen en Blackberry eller en John's Phone. Antingen tusen knappar, tusen funktioner eller tio knappar, tio funktioner.

Förmodligen en Blackberry.
För vem vill bara kunna ringa med sin telefon?

Åh, vad jag lockas av att bo, lite utanför stan, i ett hus, isolerat med lammull och med ljust trägolv. Ngr hönor så man kan få lite ägg, fruktträd och ett grönsaksland.

Jag vill verkligen leva så.

I fantasin.

För i verkligheten är jag mörkrädd. I vårt sommarhus i Tösse (där det inte lyser en enda gatlampa på många kilometer och skogen växer mörk runtomkring) får jag panik. Det knarrar, knirrar och knäpper. Och jag hoppar till för minsta lilla. På natten då man egentligen ska sova drar jag täcket upp till hakan och stirrar rakt ut i det svarta och önskar att jag inte ska få se ngt som jag inte vill se. Så ligger jag på spänn, sover lätt på en hård madrass, tills det börjar ljusna och det känns som jag får stiga upp till paradiset. Nybryggt kaffe i en omodern kopp avnjuts långsamt under en susande hängbjörk. Gräsmattan mjuk av mossa under ens bara fötter, måsarnas skrän (stugan ligger precis vid Vänern) och kossornas råmande.

Heeeelt underbart.

Tills det blir kolsvart igen.

Skulle jag kunna leva på detta vis?

Är dagarna tillräckligt underbara för att jag ska överleva plågsamma nätter?

Och vad skulle jag jobba med?

Jag gillar att leva i flock. På ett vis älskar jag att "taket, mitt tak, är en annans golv". Jag tycker om att höra prat utanför fönstret och bilar från en större väg tätt intill. Det är skönt att kunna ta med barn ut och köpa kaffe i pappmugg och låta dem gunga i en lekpark full med andra föräldrar jag kan prata med.

Men ändå ....

Friluftsdag

Ja.

I dag har vi varit i bokskogen.

Lagom tills att vi kom fram hade både Theo och Juni somnat. Jag och Tomas hade bortrationaliserat frukosten så vi var hungriga. Vi vände på Bokskogenparkeringen och körde till Statarmuséet. "Café och hembakat" stod det på en skylt. Underbart! Vi lämnade våra sovande barn i bilen och köpte toast, kaffe och varsin nybakad kaka. Satte oss under äppelträd, mellan persilje- och rödbetesodlingen i svajande utemöbler från Grythyttan.

De har bara utedass.

Efter besöket där tvättade man händerna med hjälp av en vattenskopa i en spann med klart kallt vatten. Det tvåliga använda vattnet hamnade i en liten skål. Denna tömde man sedan i en tratt. Jag som är expert på att låta kranar rinna (jag minns att Jenny Pettersson blev arg på mig, på riktigt, då hon en gång tvingades bevittna detta slöseri!) fascinerades över hur lite vatten man egentligen behöver för att tvätta sina händer. Jag bara spolar och spolar och slösar och struntar fullkomligt i akut vattenbrist i mindre lyckosamma länder (ja, jag diskar under rinnande vatten). Jag rekommenderar varmt detta café till andra vuxna (speciellt till vuxna med barn - då stället var hur barnvänligt som helst - man fick t o m låna leksaker, om det nu skulle behövas), fikat var hembakat, gubben bakom disken vänlig, kaffet gott, de tar kort, man får köpa ekologiska grönsaker (självplock) till mycket rimliga priser och bäst av allt - de har en gammal traktor stående på gården. Som man får sitta i! Theo nästan dog av lycka. Vi tog en timmas promenad i skogen efter fikat och traktorn var allt han kunde prata om.

Fikan - snart uppäten. "Nuni" (som Theo kallar henne) sover gott.

Titta så grönt och fint!

Se så nöjd hon är, min dotter.

Rund och go.

Ler i sömnen.

Ja, så här ser morötter ut. I verkligheten.

Se så nöjd jag är.

Rund och go.

Med en fantastisk bärsele! En timmes promenad, en bebis på drygt fem kilo, och jag känner inte ens av det.

Ren och skär lycka. Theo får "pjinga" fritt.

Smutsiga barnfingrar. I barnmun.

Bojor av snuva

Barnsnuvan hindrar mig från att vilja gå ut. Är det överdrivet? Jag vill inte riskera förvärrad sjukdom då det kommer till den minsta.

Det känns som om jag sitter i lägenhetsfängelse.

Om det finns någon som läser detta, och som också har barn, kan du kanske vara vänlig och svara på följande frågor: Finns det dagar då ni inte går ut? Och vad gör ni inomhus då? Klättrar era/erat barn på väggarna? Eller bor ni kanske större än på sextio kvadrat?

Jag känner mig trött och handlingsförlamad. Som att jag inte har något "liv". Fattar ni hur jag menar? Jag känner ett desperat behov av ett projekt att sysselsätta mig med (detta trots att jag har tusen mini-arbeten på gång, bland annat

massa böcker jag "måste" läsa.

Och

ett omfattande renoveringsprojekt

där jag måste slipa, välja tapeter samt färg. Att fundera på inredning är nog ingen idé än. Jag har en känsla av att vårt dockskåp ändå kommer att förvandlas till en variant av The Cozy Cone Motel Theo-style.)

För tillfället ingen dans på rosor

I förmiddags fotograferade jag min sambo där han stod på översta trappsteget. På samma vis stod säkert många av Sveriges sjuåringar, med sina sprillans nya ryggsäckar på ryggen och nyvässade pennor däri, redo, för exakt en vecka sedan. Tomas är en annan slags förstaklassare.

Och hemma stannar resten av familjen. Två snoriga ungar med sin fängslade mamma. Jag vill inte gå ut med dem båda en dag som denna. Juni behöver vila. Hon behöver lugn och ro och inte tas upp för att ammas i regnblandad vind. Detta är en av nackdelarna med att vara hemma med två barn, varav ena med massa spring i benen (trots förkylning) och andra med extra stort behov av lugn, ro, värme, närhet, trygghet (på grund av förkylning). Jag står otillräcklig mellan två ledsna barn som jag för tillfället inte kan ge vad de behöver.

Just nu har jag i alla fall båda händerna fria. Juni har äntligen gått med på att sova själv i sängen och Theo stoppar lyckligt kalsongerna fulla med mosad banan. Vilket jag inte låtsas se, då jag faktiskt inte orkar ta itu med det.

Här finns ingen rubrik

Isobel Hadley-Kamptz.

Jag har läst etthundraåttioen sidor i hennes bok Jag går bara ut en stund.

Jag läste medan Theo och Tomas var ute och gungade. Jag läste medan jag ammade i soffan. Mitt bröst gled ur den sovande Junis mun och kaffet kallnade i sin kopp. Jag kunde inte sluta läsa. Det började skymma, men jag kunde inte sluta läsa ens för de sekunder det tar att stiga upp och tända taklampan. (Varför har jag ingen läslampa?)

Hon gör en sen abort i vecka arton. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Ofrivilligt gör jag det ändå.

Då jag var gravid med Theo fanns det inte ett moln som kunde förmörka min himmel. Förmodligen för att jag nog inte riktigt fattade att jag hade ett barn i magen. Då vi skulle göra ultraljud såg varken jag eller Tomas på undersökningen som fosterdiagnostik (vilket det ju är!). Det var ett tillfälle att se vårt barn, få en bild att tumma på och försöka förstå vad det var som komma skulle.

Min andra graviditet var helt annorlunda. Förutom en mage som växte fanns där också en lätt oro för att något skulle gå snett, alternativt redan hade gjort det. Inuti mig ljöd slingan: "Det gick ju så bra förra gången, kommer det att gå lika fint även denna? Det gick ju så bra förra gången, kommer det att gå ..." och så vidare.

Jag är så oändligt tacksam för att jag har två friska, vackra barn. Jag behöver egentligen inget annat. C'est tout! Jag är privilegierad som får ta hand om dem, som får möjlighet att stanna hemma och se dem utvecklas.

Långrandigt samt tre nya punkter

Vi, i familjen Andersson/Lazar, klär oss ofta i randigt.

Kamouflering - en utmärkt skyddsmekanism vid eventuella hot hemma i vardagsrumssoffan.

På bilden bär jag min absoluta favoritamningströja. Den är väldigt mjuk, lagom lång och med massa tryckknappar fram underlättar den vid panikhunger (då det bara är att slita upp den utan att ngt går sönder, och inte följa Sara Thomasdotter-Berggrens exempel och slita upp en skjorta med "vanliga" knappar).

"Ska du ha på dig den i dag igen?" frågar Tomas nästan varje morgon.

"Jajamän" måste jag svara då.

I dag är det dags att införa tre nya rutiner för att underlätta vårt vardagsliv. Att ej bygga disk- samt tvättberg och plocka in barnleksaker fungerar nu hur bra som helst. Det känns som att vi alltid har rena koppar och kläder. Jag stryker till och med alla våra nytvättade plagg (inte underkläder dock. Något jag vid närmare eftertanke kanske borde börja med? Bli "the italian mother/housewife" ända ut i fingerspetsarna? Ja, jag har hört att de italienska kvinnorna stryker sina söners samt äkta hälfters kallingar), inte för att vara duktig, utan för att jag verkligen njuter av synen av små platta barnplagg, vikta i snygga fyrkanter, där de ligger i byrån (jag är hemma mest hela tiden nu och måste få vara kreativ där jag finner möjlighet. Därav det myckna bloggandet?) Och att inte behöva vila ögonen på intorkade matrester medan man äter sin frukost/lunch/middag gör underverk för vår familjeharmoni. Och då vi inte har ett specifikt lekrum till vår son ligger hans prylar och dräller överallt. Att få undan dessa, ur direkt synfält, gör att vår "vuxenstund" (= då Theo gått och lagt sig och jag och Tomas får chans att prata/kolla på film med mera ...) känns mer "vuxen".

Hur som helst - rutinerna har fungerat bra och gjort familjen nöjdare.

Så!

Efter lite dividerande mig och Tomas emellan, dags för tre nya (ty alla goda ting är tre). Punkt fyra: dammsuga varannan dag. Punkt fem: göra veckomeny. Punkt sex: storhandla en gång i veckan (baserat på veckomenyn).

Hur mycket tid kommer vi att tjäna på de två senaste punkterna? Hur mycket lidande besparar vi oss då vi slipper att ännu en gång suckande öppna skafferiskåp och kylskåpsdörr utan en aaaaaaning om vad vi ska äta?

Det var det hele.

Lördagen den tjugosjunde augusti tvåtusenelva beskriven i diverse vätskor

Theo har kissat i sängen

Theo har tagit med sig en förkylning hem från Linköping och är därför ngt skruttig i humör samt näsa/halsområde

Jag har inte hunnit få av mig min pyjamas, som på vissa ställen är stel av intorkad bröstmjölk

Tomas har gjort morgonsmoothie

Theo har kissat på hallgolvet

Juni har bajsat ner både Tomas tröja och halva golvet nedanför skötbordet

Theo har duschat helt själv, läääääänge

Tomas har druckit en och en halv kopp kaffe

Jag har druckit en kopp kaffe

Theo har druckit ngr munnar honungsvatten

Jag har druckit en halv kopp honungsvatten

Och ute regnar det

Jag gör slut med Karamellkungen

Mamma och pappa har varit här och lämnat bilen. Sedan tog de tåget till Kastrup. Jag och Theo följde dem till Station Triangeln och vinkade hejdå, allt medan Theo glatt skanderade: "Kommer tut-tut, kommer tut-tut, kommer tut-tut". Och så cyklade vi hem.

Nu står jag här och dricker min sista burk cola. På länge.

Jag har läst dessa böcker ↓

Båda med ordet familj i titeln.

Och nu är det dags att "ta hand om oss". Oss = vi vuxna.

Författarinnorna till båda böckerna kan inte nog betona vikten av god sömn. Och det är något jag aldrig unnar mig. När det blir kväll och barnen (äntligen) gått och lagt sig, vill man passa på att göra allt man inte hinner/kan med ett barn på vardera arm. Och sömnen blir lidande. Jag har nu försiktigt börjat vårda min sömn, gå och lägga mig tidigt på kvällarna (inte nätterna) och tillåta mig själv en liten lur här och där då Juni sover och Theo är upptagen med pussel och annat pyssel. Och jag mår verkligen mycket bättre! Känner mig fräsch på något sätt. Som efter ett djupt andetag riktigt frisk luft (och nu pratar jag inte vanlig skogsluft, utan hög, klar fjälluft som är helt extremt fräsch!)

Så del 1 i följetongen "ta hand om sig" blir att:

Sova mer

och

Sluta med socker

Vi får se hur detta går. Det här ↓

ser ju onekligen lockande ut.

SWALLOWABLE PARFUM® from Lucy McRae on Vimeo.

Om detta kommer på riktigt önskar jag mig sådana "capsules" i julklapp!

Överhuvudtaget är Lucy McRae väldigt duktig. Jag gillar sådan här konst.

Övrig konst jag önskar mig är Henri Rousseaus Les Joueurs de Fotball. Men den verkar ej vara till salu.

Tack för bajsbidrag!

Konsten att stå vid datorn och bära större barn samtidigt.

Statisk träning för både höger och vänster överarm.

Jag dör

När vi inte har ngn tv längre hinner jag läsa mer. Och just nu läser jag Eating Animals. Mina barn har precis somnat och jag kan inte göra dem sällskap eftersom jag fortfarande är hög på koffein (tre snabba koppar har det blivit för att jag skulle orka bygga duplo/lägga pussel/"parka foooboll"). Så jag gungar i gungstolen och läser.

(En parantes: Gungstolen är det bästa köp jag gjort då det kommer till grejer till babys/barn. Ingenting i världen är bättre. De små liven somnar på fem minuter och du får sitta ned samtidigt, kanske till och med läsa eller kolla på en film. Det är väldigt behagligt gung också för dig som vuxen. Och priset? Etthundra kronor! Fantastiskt!)

I alla fall.

Jag är allätare. Har varit vegetarian i cirka sju år, men slutade då jag var typ tjugo. Jag blev vegetarian av etiska skäl och för att det kändes som en viktig del av min identitet då jag gick i högstadiet/gymnasiet.

Då jag blev tjugonågonting ville jag tydligen vara en annan typ av person eftersom jag började äta kebab.

Och på cirka sju år har jag inte ägnat mitt köttätande ngn större tanke förutom att jag till 90 % äter KRAVmärkt kött. Det stillar mitt medelklassamvete tillräckligt för att jag ska kunna somna på natten. Jag vet egentligen inte så mkt om KRAVmärkningen. Det finns tydligen ett utmärkt reportage i senaste Filter som jag ännu inte hunnit läsa.

Så såg jag dokumentären Food Inc. och mådde illa.

Och så såg jag en intervju med Jonathan Safran Foer. Och bestämde mig för att köpa och läsa hans köttbok.

Och då jag läste följande grät jag:

Det får mig att tänka på nazisterna och hur de behandlade spädbarn i koncentrationsläger. Mänsklig "thumping".

Texten fortsätter med ett citat från en arbetaren på farmen i Missouri där han berättar om hur de sedan slängde grisbarnen i ett annat rum för att senare forslas bort. Men vissa kultingar överlevde "thumpingen" och arbetaren berättar om hur man då kunde se ungarna springa omkring med ett öga hängande i sina "trådar" eller med en bruten käke "bleeding like crazy", och då fick man "thumpa" dem igen.

Sugen på skinka och bacon?

Och så har författaren ett fantastiskt svar på frågan: "Ja ja ja, det är hemskt och det händer mycket hemskt i världen. Det finns alltid ett större lidande någon annanstans. Lägg resurserna där."

Att jag inte tänkt på det innan. Jag kanske låter som ett pucko nu, men helt plötsligt fattar jag. Hur står grisarnas lidande i relation till min njutning av det stekta baconet till brunchen? Den grillade kycklingen jag köpte för ett tag sedan vänder sig i tarmsystemet (om den inte redan är ute). Det faktum att vi inte åt upp allt, utan slängde (!) en del gör att jag mår skit. Då var verkligen kycklingens död helt onödig.

Hur vet jag att det kött jag äter kommer från djur som haft ett värdigt liv? Som har mått bra och dött snabbt och smärtfritt utan stress? Är KRAV en tillräcklig garanti?

ps. Och nu har jag inte ens berört frågan ur en miljöaspekt. Bryr man sig ens det minsta om miljön borde man bojkotta icke-ekologiskt kött. ds.