Jag önskar att jag inte brydde mig, men ...

... nu gör jag det och jag borde gå och lägga mig, jag är så fruktansvärt trött, men jag läser om kemikalier i hemmet. Och det är skrämmande läsning! Speciellt då man är mamma till ett litet barn. Jag har stegvis gått från en person med noll respekt för miljön (och därmed faktiskt också för mig själv och min omgivning) till någon som kan ligga sömnlös över det faktum att jag flera gånger varje dag utsätter mig själv, mitt ofödda och mitt födda barn för giftiga ämnen. Det spelar ingen roll att jag ersatt Vanish ("Bang! Och smutsen är väck"), sköljmedel och klorin med ätbar såpa. Det är tingen i vår lägenhet som är giftiga. Nu har jag precis läst om madrasser. Gör inte det! Då kan du inte sova gott i natt. Jag tjatar på Tomas att vi ska byta ut vår säng (där Theo sover sött och genom näsborrarna nu suger i sig alla gifter) mot en motsvarande i latex och kokosfiber.

Det enda nyårslöfte jag avgav tidigare i år löd: bli en mer medveten konsument. I första hand hade jag en ekonomiskt baktanke med det hela, men nu känner jag att det inte vore fel att kombinera detta med miljömedvetenhet. Så Jenny, jag tänker inte längre köpa en Doomoo Buddy, nu blir det istället denna. Ekonomiskt och ekologiskt!

"Vill du inte komma ut och se hur jag ser ut?"

Apropå att läsa (bra) böcker om att få syskon; "Hallå därinne! Eller vad en oföding bör veta" av Ulf Stark! En fantastisk bok om en storebror i vardande (i och för sig äldre än vad Theo är) som innan bebisen ens kommit ut ur magen älskar sitt syskon (med stort Ä). Jag i min tur älskar Ulf Stark! Theo, han älskar Ulf Starks Kanel & Kanin-böcker. Läs bara detta fantastiska utdrag ur Kanel & Kanin dikter om kroppen: "Vid havet ligger det en strand. Någon sträcker upp en hand. Och så en till. Och därpå två! Kanin! Kanel! Hallå, hallå! Dom kommer upp ur var sin grop, med magar, ben och alltihop" (jag är inte hundra på att citatet är helt rätt - boken är inne i vårt rum där Theo just nu sover och jag vill inte gå in i onödan och störa). Jag upptäckte nyss en ny bok Ulf skrivit - Diktatorn. Vilken handlar om en liten despot i galonbyxor, som gillar varmkorv, men inte då den är för varm, och som faktiskt till slut inser hur jobbigt det är att hela tiden bestämma. Jag tänker att bebisar, inte nödvändigtvis barn, är som små diktatorer. I alla fall var det så jag kände den dag Theo, med mjuka vita babysockor stövlade in i mitt och Tomas liv. Helt plötsligt var det någon annan som bestämde över mitt liv och hur jag skulle spendera min tid. Undrar hur det nu kommer att kännas då vi får barn nummer två? Finns det någon bok, lika enkel som Hallå därinne!, som för en tjugosexåring som jag kan förklara hur

det kan kännas att få sitt andra barn?

Varför kan jag inte leva utan tv? Jag blir så trött på mig själv. Varför kan jag inte förmå mig (och Tomas) att sälja/skänka vår tjock-tv från tidigare halvan av tjugohundratalet? De flesta kanaler bjuder ju ändå på sitt utbud via playfunktionen. Jag har tjatat om detta länge länge, jag vill inte ha tv, och så kommer jag på mig själv med att sitta här och googla "bästa platt-tvn". Jag är ju dum i huvudet. Hemma hos Tomas familj står tv:n inte i vardagsrummet, vilket innebär att man umgås mer med varandra på kvällar och helger - då de flesta som där bor är hemma. Hade de haft tv på central plats i umgänges-rummet hade vi alla istället suttit där, i tystnad, och kollat på ngt ingen egentligen vill kolla på (så är det ju då man är fler som vill bestämma vad man ska se - för att det ska bli rättvist får ingen bli nöjd). Nu var det inte så. Vi samtalade istället. Ackompanjerade av panflöjtsmusik och ett litet elektrisk vattenfall stillsamt porlande i bakgrunden.

Hur som helst.

Nu får det vara nog. INGEN MER TV. Den måste vara avstängd från och med nu! Från och med nu främjar vi samtalet hos familjen Andersson/Lazar.

Fettbula

Magen i dag, onsdagen den nittonde januari tjugohundraelva. Inte så jättestor, men väl synlig genom kläder. Det är svårt att förstå att därinne finns ett litet syskon, en liten baby som är mellan tio och femton centimeter lång.

Jag har tid att blogga eftersom jag är "mammaledig" med Theo

Snön är nästan borta, vilket sätter Malmös alla orangeklädda renhållningsarbetare i, just, arbete. Genom mitt fönster ser jag en man med spade, i full färd med att skyffla bort all hundskit som blottats i och med att snön smält.

Theo sover för andra gången i dag. Därför har jag tid att sitta vid datorn och göra vad jag vill. När han är vaken räcker det med att jag närmar mig datorn så står han vid min sida, gnäller och vill upp. Vi har redan hunnit titta på Scales & Arpeggios-klippet tio gånger i dag. Förutom detta har vi läst massa böcker. Jag försöker förklara för Theo om syskon. Hur det fungerar och så ... Att jag också är tjock som Mammafanten för att det ligger ett syskon i magen. I Theos mage finns bara massa god mat, förklarar jag. Men jag tror inte riktigt att budskapet går fram. Trots detta anser jag att Theo är en smart unge. "Ampa" sa han i dag och pekade på lampan. Talet/språket/svenskan börjar lossna. Det är underligt att det inte luktar bränt i hans hårbotten så mycket som hjärnan måste arbeta för att utvecklas. Jag hörde att steget är lika stort, det är alltså lika svårt, för ett barn att ställa sig upp och gå som det är för en vuxen att balansera en fyrbent stol på ett enda ben. Gör ett försök (utan att hålla i dig) så märker du hur lätt det är.

Nu är det nog dags för mig att göra vår middag, köttfärsås med spagetti. Riktig barnmat. Men det är gott! Vi åt laxbullar till lunch. Det är också gott.

Apropå rubriken till detta inlägg. Vilken ynnest det är att kunna vara föräldraledig! Jag älskar att vara med mitt barn. Vi gör inte så mycket. Men det vi gör är roligt. Och i dag har jag sovit bra (lunchvila är något man borde införa på varje arbetsplats), ätit bra (hemlagad mat jag valt helt själv), fått frisk luft, förkovrat mig (läst Vem ska trösta Knyttet) och inte känt minsta stress över någonting.

Tillbaka i Malmö

(Theo är glad över att vara hemma i Malmö igen. I bakgrunden - vår vissna gran)

Nu sover Theo iklädd wifebeater-linne med en liten pöl av dregel under munnen. Hans tider är snurriga efter vår semester/julledighet. Jag hade först tänkt att sova med honom, men det känns som att jag måste utnyttja så många sekunder jag kan av denna lediga dag.

Nu är det officiellt på riktigt. Jag sväller. Magen svämmar över, putar ut där vid byxlinningen. Jag minns inte att jag blev rund lika tidigt förra gången. Tvillingar? Mer mat? Jag har köpt mitt första par mammabyxor. Något jag totalvägrade förra graviditeten. Dyrt, onödigt, fult. Trodde jag. Dyrt, nödvändigt, skööööönt. Kan jag säga i dag. Magen får dundra fritt, omsvept av en elastisk hinna som håller den varm. Fantastiskt! Tack Polarn o Pyret för mina chinos i glansig bomull och spandex.

Åkommor jag anar att man kan härleda till min graviditet:

täppt näsa

ryggvärk

gråtmildhet

extrem hunger och törst

aggressivitet

kvällströtthet

ännu mindre tålamod

viktökning

ökad lust att spendera pengar på babysaker

- Just nu sitter jag och tittar på filmklipp vari den smartaste vagn som någonsin skapats figurerar! "Åsnan"! Kolla bara. Vi har mätt vårt ytterdörrhål, och det är smalare än de flesta tvilling/syskonvagnar på marknaden, men the donkey får plats! Det får bli import från annat europeiskt land, för här lanseras den tydligen inte förrän i höst. Och familjemedlem nummer fyra anländer i juni.

?

Jag vill med denna bild demonstrera vad man kan råka hitta i familjen Andersson/Lazars lägenhet.

Då jag tidigare i kväll skulle slå mig ner i soffan prasslade det till under rumpan. Där ligger en tepåse nedstoppad i en knölig spritspåse av plast. Barn är hustomtar 2.0. Saker och ting byter plats, eller försvinner för att sedan mystiskt dyka upp en vecka senare.

Eko

Theo sover, Tomas är på jobbet och jag försöker att inte överdosera mitt julmustintag. Jag lagar även pastasås, sorterar mina papper och sonderar barnvagnsterrängen. Vi har en gammal Briovagn, eller gammal och gammal, den är från 2008 - men skulle lika gärna kunna vara från förra seklet. Barnvagnar utvecklas med vindens hastighet i fråga om funktion och smarta sätt att fälla ihop åkdonet. Men på ett plan verkar det stå i princip blickstilla. Jag har hittills bara hittat två vagnar (Orbit och Naturkind) som är miljövänliga. Mycket konstigt egentligen. Borde detta inte vara ngt att satsa på? Brio? Emmaljunga? De senare som är mycket stolta över att vara den enda barnvagnsfabrik där all tillverkning sker i Sverige. Deras miljöengagemang rör sig endast runt CO2-utsläpp, eller? Är det jag som är ute och cyklar? Gör jag för dålig research? Kan det vara riktigt att det bara finns ett par miljövänliga barnvagnar på marknaden i dag?

Googla this

Tidningen Forbes har listat de tio bästa småstäderna att uppfostra barn på. I USA. Finns det en svensk motsvarighet till denna lista? Och var hittar jag den?

Tisdagen med Theo

Min dag med min son ...

En dag i veckan är jag mammaledig på låtsas. Tomas förvärsarbetar och jag är hemma.

Theo utvecklas så snabbt! Och att det sker under de fyrtio timmar i veckan jag kränger kläder har jag nu upptäckt. I dag har han till exempel visat mig hur man på två röda klättrar upp på köksbordet. Han har också lärt mig att han kan skjuta fram vår trasiga stol till radion och byta kanal, från p1 till Radio Rix, för att sedan nöjd stå därpå och svänga på baken.

Vi har även återupptäckt gungstolen, min son och jag. Denna som gav oss sådan ro för cirka ett år sedan. I dag har vi suttit däri och läst Lalo trummar fem-sex gånger. Bom bom BAAAM bom bom BAAAAM.

Före: Dagens lunch

Efter: Dagens lunch

På golvet: Dagens lunch

Theo dansar till "Under Ytan" med Uno Svenningsson.

Om du vill dö, bo i Malmö

Det är lördagskväll och jag är pigg.

Paret Andersson/Lazar dricker detox-te i yllesoffan, Theo sover oroligt - sparkar och snurrar och tvinnar sitt randiga påslakan runt sin mjuka kropp. Vi var på tjugofemårsmiddag i går. Theo dansade medan jag och Tomas drack vin.

Vi gick hem då middagen började bli fest.

Denna vecka började med ett fruktansvärt gisslandrama på andra sidan väggen. Jag stod i butiken och pratade i telefon då ett flertal polisbilar anlände och polisens blåvita avspärrningsband rullades ut.

En timme efter dramat startat tog jag apostlahästarna hem (cykeln var parkerad innanför avspärrningen) och tvättade mitt barns hår. Gjorde schampofrisyrer, lekte med duplo i badbaljan och tänkte att det kunde varit Avvi det där, den tvååriga pojken, eller Teptis med kökskniv mot strupen. Och jag kände där och då att detta är minsann droppen. Nu flyttar vi från Malmö!

"Haur du sitt Malmöe, haur du ente sitt nået"

Theo Harry Lazar 1 år

Vi (eller rättare sagt jag) öppnade paket, åt cupcakes och Theo var på strålande humör nittionio procent av dagen. Här fingrar han på den kånken han fick av Simon och Lisette.

Åtta personer sov i vår lilla tvåa. Kan det inte alltid vara så! Det är mysigt att trängas. I varje hörn stod någon ny att prata med. Och fatta vilken låg hyra vi skulle få!

Detta är en öppen inbjudan; vill du flytta in hos oss är du hemskt välkommen!

Hav förtröstan Lena Andersson, dra inte alla över en kam

Denna torsdag har varit min första sjukdag på över ett år. Iklädd Tomas mest anti-rojalistiska t-shirt, med text: "Herpes är en tysk invasion" och bild från kungaparets bröllop, har jag hasat mig igenom dagen. Inte gjort något annat än att leka med min son.

Vi har till exempel plockat ut grytor ur grytskåpet och på dessa bankat med träskedar, ballonvispar, hålslev bland annat. Och busat i och under sängen, vilket innebär att en person befinner sig under sängen, medan den andra ligger uppe på. Personen på sängen (vilket oftast är jag) sticker då och då ner huvudet på oväntade ställen för att skrämma den (oftast lilla) person som kravlar runt under sängen. Den lilla under sängen skriker och skrattar hysteriskt av skräckblandad förtjusning. Även byggt koja. Jag låg böjd som en banan därinne och vilade på Theos mjuka djur, medan han roade sig med att krypa in och ut.

Det har varit en fantastisk dag! Jag gillar att vara med min son och leka. Jag tänker på det särskilt ofta sedan jag läst denna dn-kolumn. Åh, jag vet att det är lång, men läs ändå. Lena Andersson provocerar mig enormt.

"Att lek med barnen hindras av vardagssysslorna tror jag inte på. Jag har nästan aldrig sett en förälder leka med sina barn, även om de har tid ... Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck. Anledningen till att männen inte tar ut halva föräldrapenningen är nog inte ekonomisk. De har lagt märke till att det är mer berikande att vara ute i omvärlden och på arbetet. Kvinnorna har sannolikt lagt märke till samma sak, men sitter fast i könsrollen och moderskapskulten."

Jag älskar att leka med mitt barn! Jag anser det inte mer berikande att arbeta framför att spendera tid med mitt barn. Är jag ett undantag? Eller sitter jag fast i könsrollen och moderskapskulten?

Sju svåra år

Jag är röd av skam och ilska. Kunde inte somna efter valvakan i går. Suckade, vred mig och knöt nävarna till klockan tre i går natt. Det är kanske en klyscha, men det känns än viktigare för mig nu, sedan jag fick barn, att det samhälle han ska leva och verka i är ett gott samhälle.

Vem röstar på Sverigedemokraterna? Vad har man för argument? Hur är deras definition av massiv invandring? Ponera att vi stänger gränsen, vad händer med de som är i behov av asyl? Bryr sig en Sverigedemokrat?

Att vara Sverigedemokrat är att vara cyniker. Och det är, ta mig fan, det fulaste man kan vara. "Det är MINA pengar, MINA. Ingen smutsig muslim ska komma och stjäla från mig! De orkar inte jobba, vill komma till Sverige och leva på bidrag. Leva på MINA surt förvärvade slantar. De pengarna kan komma till bättre användning." Ur en rödfnasig kärrings lilla mun dröp gallan ut ur min tv-apparat och in i mitt vardagsrum.

Jag bjuder på lite aktuell information från Migrationsverket om dessa enorma bidrag de lever så gott på:

Härligast är nog att beloppen varit oförändrade sedan 1994.

Heja Sverige!

Mona, Frida och Ellen

Varför vill ingen köpa plaggen jag lagt ut på Tradera? Varför vill ingen ha ett par blå hängslen, utropspris åttiofem riksdaler? Va? Kanske för att jag drabbades av tillfällig sinnesförvirring då jag skulle prissätta prylarna och trodde på fullaste allvar att folk skulle hålla med om värdet på mina gamla ting. Snåljåpar.

Mona Sahlin i röd top och radhusfrilla (jag läste en krönika om Mona för flera flera år sedan då de så målande beskrev hennes frisyr som just sådan, och nu är radhusfrilla det första ord jag kommer att tänka på så fort jag ser henne) pratar om välfärd på tv:n. Jag är fortfarande själv (inte ensam), dricker varm O'boy och känner mig utsövd för första gången på ett år. Jag får lyssna på den musik jag vill, utan gnäll. Och jag lyssnar på Silence is Wild av och med Frida Hyvönen. Det är Juan, eller Antonio eller vad han nu heter som gör Monki Store playlists, som introducerat mig för Hyvönen. Han har med två-tre låtar från ovan nämnda skiva och först tyckte jag att det lät skit. Men så ändrade jag mig plötsligt. Och nu tycker jag att hon är fantastisk! Titta bara så härlig hon ser ut på bilden ovan.

Dag två utan min familj

I går morse stod jag tryckt mot utsidan av ett tågfönster, vinkande febrilt till min son (Theo däremot vinkade till mannen med grått hår placerad i sätet bakom) och man. Sedan tog jag bussen hem, åt frukost (nybakta frallor med ost, hett kaffe och apelsinjuice) och ...

... putsade alla fönster

... gick till optikern och hittade glasögon

... gick till gymmet

... städade

... skypade med min syster

... handlade middag

... rensade i källarförrådet

och hann ändå med att slöa framför tv, för att till sist somna till utfrågningen av alliansen.

Tiden går sjuuuuukt långsamt då man inte har ett barn att ta hand om.

Och det är inte ens hälften så roligt utan honom.

"Take My Breath Away" Berlin
Uploaded by Garglouik. - See the latest featured music videos.

Dagens, eller kvällens, låt.

Så himla bra!

Och kolla vilket snyggt singelomslag:

Jag kollar på tv. Sonen sover (förhoppningsvis) gott. Och Tomas befinner sig (trots att han inte är arton eller från Svedala) på KB.

Det var min lördagskväll det.

Det är fredagskväll.
Hittills har det stått noll noll i matchen, men just precis gjorde Sverige mål och Tomas missade det. Jag satt ensam i vardagsrummet, och läste Saras senaste blogginlägg där hon redovisar lite statistik över deras Montréalvistelse, då bollen gick in.
In kommer också Tomas, spottar, svär och surar över att han missade det första målet i ett väldigt segt EM-kval mellan Sverige och Ungern.
Jag är mycket trött.
Jag ser över min/vår ekonomi.
Jag saknar min äldsta syster med tillhörande familj.
Jag önskar resa till dem och hälsa på.
Men jag är en fattig tjej.
Så nej.

Theo är, tvärtemot mig, nästan alltid glad. Här ovan kan ni se bildbeviset.
Jag och Tomas är föräldrar till en mycket lycklig liten kille.

Bambi

I dag har Theo tagit sina första stapplande steg.
Som mest tre stycken.
Vad hände med min lilla baby?

Trötta föräldrar i en soffa

Pasta Carbonara och rödvin med min kille. För öppet fönster ligger vi slappt utslängda i soffan en lugn lördagskväll. Möllevångsfestivalens dunkdunk med brus i bakgrunden, Alien Återkomsten i förgrunden. I morgon är min första lediga dag denna vecka. Det känns fantastiskt!

Jag har ingen bild till detta inlägg. Jag tror inte att någon vill se oss (mig och Tomas) nu. Svettiga och dästa. Han i kallingar och jag i trosor och t-shirt. Det är ingen vacker syn. Våra vanskötta tjugofempluskroppar verkar blekfeta och blå i ljuset från tv:n. Klicka istället här och frossa i bilder på den vackraste som finns!