Jag längtar till sommaren

Från i somras då familjen promenerade i ett grönområde. Ja, jag vet att jag är så vit att min hud reflekterar solens strålar.

Är det ngn som hört talas om downshifting? Slow living? Slappa, slöa, dega, lata sig, softa, chilla, ta det lugnt en stund? Hur gött verkar det inte? Att mitt på dagen ta en siesta, läsa bok i hängmatta, tugga på ett grässtrå - ja, ni fattar? Som i Cacka Israelssons sång Gone Fishing (Jag Metar): "Gone Fishing. Struntar blankt i jobbet mitt ... Om folk bara hade mod på var dörrpost då det stod: Gone Fishing, jag metar! Men nej, dom bara stretar". Föräldraledighet är en form av downshifting. Ja, jag vet att det är mycket jobb med ett barn (och när jag i går, på besök inuti en galleriatoalett, med svettpärlor i pannan försökte byta kissig blöja på ej medgörligt barn blev jag nästan gråtfärdig vid tanken på att jag snart ska lära mig att hantera TVÅ stycken!) men man är ändå på ett vis herre över sin tid. Jag kan ta det lugnt. Medan Theo leker med sitt duplo kan jag ligga på golvet bredvid och blunda (i alla fall en stund). Framförallt behöver jag inte ha tusen saker i huvudet samtidigt. Jag måste inte bry mig om saker som egentligen inte intresserar mig.

Dock känns det lite för präktigt att delta i en rörelse som Downshifting, men man kanske kan plocka russin ur kaka?!

Jag älskar mina barn!

Medan jag skriver detta ligger den ena med håret på ända och snusar i sängen och den andra (260-grammaren) verkar inte kunna sluta hicka.

Jag satt precis i min ensamhet och kollade på tv (första tv-kvällen denna vecka! Men det kan också bero på att Tomas inte är hemma. Det blir så tyst utan tv då.) Ett program om judiska barn under förintelsen. Barn, numera vuxna, berättade hur de hade räddats från koncentrationsläger. En pojke berättar om hur han och hans yngre bror skiljs från sin mor som ska sättas på ett tåg till Auschwitz. Lillebrodern kryper omkring på golvet och skriker hysteriskt för att han inte får följa med. Han vill ju bara vara nära sin mamma.

En flicka berättar om sista gången hon är med sina föräldrar. De har "fångats" och ska skickas till arbetsläger. Mamman ser en möjlighet för sin dotter att fly. Dottern vill inte alls fly, hon vill också vara nära sin mamma. Då får hon en hård örfil. Det är det sista hennes mamma ger henne. En smäll i ansiktet, så att hon ska springa därifrån. Det räddade hennes liv.

Jag satt i tryggheten i vår soffa och kunde bara känna en bråkdel av den fruktansvärda vånda dessa föräldrar måste ha känt. Jag skulle offra mitt liv flera gånger om bara mina barn får leva. Jag vill vara världens bästa mamma, ge dem vad de behöver och älska dem allt vad jag har.

Köpa slänga köpa slänga köpa ...

Det här med att konsumera mer medvetet är ganska svårt. Jag har av en slump ramlat in på köpstoppsbloggar och minimalistbloggar (minimalisterna säger sig ha valt "frivillig enkelhet", pretentiöst?!) och även fast jag inte håller med om allt finns där poänger! Om man (läs: jag) ställer sig frågan: "Vad behöver jag?" på riktigt, alltså verkligen på riktigt, kommer man (läs: jag) på att det egentligen inte handlar så mycket om materiella ting. I går då jag gått och lagt mig, lagom sömnig, lagom mätt, nedbäddad i rena lakan, med min son och kille bredvid mig, märkte jag att detta är en av de saker jag behöver. Jag behöver få vara nära dem båda. Det spelar ingen roll att jag ligger nära dem på lakan av egyptisk bomull, i en dyr lägenhet, i ett varmare land på långsemester, bara att jag de facto är nära dem är grejen. Och det kan jag vara var som helst och hur som helst.

Bara något så banalt som mitt frekventa illamående har fått mig att börja tänka annorlunda. Då jag är i en spyperiod kan jag sitta och trycka pannan mot våra svala fönster (det hjälper faktiskt, trots att det ser sinnessjukt ut) och känna en enorm avund gentemot alla som promenerar förbi där utanför och till synes mår bra. Åh, om man ändå hade hälsan, gnäller jag inombords, och inser att jag behöver må bra, fysiskt och psykiskt.

Det finns de minimalister som har satt ett stopp för hur mycket de får äga, de kanske sätter gränsen vid hundra ting. Hundra saker låter som ganska många grejer tänkte jag först, men sedan började jag räkna. Bara runt omkring mig, där jag sitter nu, finns runt femtio prylar. Totalt har enbart jag tillfört flera flera tusen saker till detta hem. Och bara summan av Theos leksaker är minst hundra. Så mycket onödigt vi egentligen har, eller? Hur många cd:s, till exempel, har jag och Tomas sparat? Hur ofta lyssnar vi på dem? Kan vi leva utan dem? Och är det i så fall ett roligt liv?

I denna fråga lider jag av en lätt personlighetsklyvning. Samtidigt som jag har en medfödd aversion mot prylar (jag gillar att slänga/skänka/sälja) så känner jag mig oerhört (onormalt?) tillfredsställd då jag konsumerar. Hur ska jag ändra på det?

Hur som helst.

Apropå att konsumera! Jag och Tomas har äntligen fått arslet ur vagnen och är anmälda till en utbildning i HLR och olycksfall för barn. Tusen kronor kostar det, för fyra timmar. Men detta är något som kommer vara värt varenda krona. Även om man som förälder i största möjliga mån försöker skydda sina barn kan det vara tryggt att veta hur man ska handla i fall olyckan ändå är framme.

Varför är inte detta obligatorisk utbildning på föräldrakurs eller bvc?

Söndag med min familj

Söndag i Pildammarna.

Som den mönsterfamilj vi är rastade vi barnet i närmsta park. Lät honom gunga och springa sig trött.

Sedan fika på Margaretapaviljongen. Ett ställe med enorm outnyttjad potential, beskt kaffe, fabriksbakade kanelbullar och Delicatobollar.

En riktigt bra dag. Alla tre (fyra!) var (är!) på strålande humör.

Jag älskar min familj.

Det är sent. Fast jag är pigg ändå. Jag har sovit nästan hela eftermiddagen. Min morgon samt förmiddag spenderade jag ömsom vid kassan ömsom hängandes över jobb-toaletten. Illamåendet, med eventuella tillhörande kräkningar, som brukar komma smygande vid fyra-tiden på morgonen gav inte med sig. Jag fick avbryta min arbetsdag och gå hem. Då ingen annan arbetskamrat fanns till buds fick min kära sambo täcka upp för mig.

Jag gick hem och spydde och sov och spydde och sov.

Theo ville inte sova.

Jag orkade inte stiga upp.

Theo hittade en penna.

Då jag vaknade var lakanet bredvid mig täckt av bläckstreck, på Theos mjuka ben och på min egen kind tronade (och tronar fortfarande på Theos ben) snirkliga konstverk utförda av en ettårshand. Så gjorde jag något jag svurit att aldrig göra. Jag släpade mig till soffan, knäppte på barnkanalen och fortsatte sova. Theo stod en centimeter från tv:n och dansade, pekade och tittade. Jag hatar vår tv. Jag vill inte att den ska vara en barnvakt. Ytterligare ett argument för att den ska ut.

D. W. W.

Om vikten av närhet mor och barn emellan handlar Vetenskapens Världs första avsnitt om. Samtidigt läser jag Donald Woods Winnicotts bok Babies and Their Mothers, som lite behandlar samma sak.

Anknytning.

Något av största vikt.

Donald menar att en mor besitter en intuitiv förmåga att veta vad hennes barn behöver. Krångla inte till det, säger han, lita till din förmåga.

Gött.

Mjukt ska mjukt ha

Ett barn och tusen mjuka djur. Bilden visar enbart en bråkdel av de figurer han lyckats samla på sig under drygt ett år. När jag var liten hade jag ett antal favoritgosedjur (som vi sa i Kil, där jag kommer från), och för att dessa inte skulle känna avund gentemot varandra förde jag lista över vem som fick sova närmast mitt huvud om natten. Jag ansåg att detta var den bästa platsen. Vad säger detta om mig? Alla mina djur hade namn. Jag hade bland annat en grön apa i polyester som hette Aids-apan. Jag var nog inte över fem år, men jag visste att aids var en slags sjukdom och jag trodde att det var från gröna apor, som min, den kom. Vad säger detta om mig?

Theos små djur heter ingenting mer än mu och grisen och annat tråkigt. Det är för att jag och hans far inte kan komma på några roliga namn. Theo och Harry är dock roliga namn som känns lyckade. Theo är en variant av Theobald, Theophil och Theodor. Enligt SCBs lista Nyfödda efter tilltalsnamn namngivningsåret 2010, ligger namnet Theo på plats nummer åtta. Namnet är av grekiskt ursprung och betyder Gud. Och Harry kan i sin tur betyda härskare. Så det är ganska ädla namn du fått du, älskade Theo Harry.

Ännu fler namn diskuterade jag och Tomas på väg hem från ultraljudet i går kväll. Att namnge sitt barn är (för mig) en svår process. Det är så mycket som måste klaffa. Först och främst måste ju namn passa person. Och så ska man helst inte ha ngn jobbig typ i sin närhet som är bärare av tilltänkt namn. Namnet måste också matcha de andra familjemedlemmarnas namn, och efternamnet - icke att förglömma. Jag har börjat gilla namnet Assar, men Assar Lazar kan man ju inte heta. Kanske kan man köra en favorit i repris - Aids-apan! Aids-apan Lazar.

Undrar vad Skatteverket säger om det?

GBS (när ska praxis ändras?)

Jag dricker och kissar, dricker och kissar. Lite kaffe och massa apelsinjuice (två liter hittills i dag. Det måste vara Brämhults. Lagom matigt, lagom surt, inget sött). Graviditetsillamåendet tvingar mig att avstå fast föda för tillfället. Då jag satt mitt emot min barnmorska i morse frågade jag henne om det är normalt att illamåendet kan komma och gå så här? Och variera i styrka? Ja, sa hon, tyvärr, sa hon.

Jag frågade även om screening av grupp B-streptokocker. Jag var dåligt förberedd, hade inga direkta fakta.

För de som ej vet vad jag pratar om följer här lite info:

Grupp B-streptokocker är bakterier som finns naturligt i din tarm och ungefär var tredje gravid kvinna är periodvis bärare av dessa, antingen genitalt eller analt. GBS (som det förkortas) ger i regel inga symptom hos kvinnan, men för nyfödda är det i Sverige den vanligaste orsaken till bakteriell infektion. Barnet smittas via andningsvägarna oftast i anslutning till förlossning (cirka 70 % av de barn som föds av en mamma med GBS smittas). Skulle barnet insjukna sker detta i regel inom den första levnadsveckan (men det finns undantag).

För barn som inte är för tidigt födda är dödligheten mellan 10 - 20 %, och risken är ganska stor (enligt smittskyddsinstitutet) att barn som överlever får bestående neurologiskt handikapp. Läser man ur Socialstyrelsens text Prevention av tidiga infektioner med grupp B-Streptokocker (GBS) hos nyfödda finns mer positiva siffror. Där står att 120 nyfödda drabbas av en tidigt debuterande infektion till följd av bakterierna och att dödligheten är 5 %. Jag vet dock inte vad begreppet "tidigt debuterande" mer specifikt betyder. Inom en vecka?

För barn som föds före vecka 37 ser prognosen än sämre ut.

Läser man smittskyddsinstitutets råd för förebyggande åtgärder menar de att det är viktigt att GBS-infektion hos mamman upptäcks så snart som möjligt, eftersom riskerna minskar ju tidigare hon behandlas (med antibiotika - som har nära 100 %-ig positiv effekt). Alltså undrar jag; varför inte en obligatorisk GBS-screening på mvc? Varför två ultraljud? Varför obligatoriskt sockerbelastningstest? Men ingen GBS-screening? Jag saxar direkt ur Prevention av tidiga infektioner med grupp B-Streptokocker (GBS) hos nyfödda " I USA är den officiella policyn från 2002 att screena för GBS under slutet av graviditeten och behandla alla kvinnor med positiv odling med antibiotika under förlossningen. Flera länder i Europa har infört samma förebyggande strategi." och "Den screening-baserade profylaxstrategin, med behandling av alla GBS-infekterade kvinnor, anses kunna förhindra fler fall av infektion än den riskbaserade." Dock, tillägger de finns det också andra riskfaktorer med att behandla med antibiotika, såsom att detta ökar resistensen mot läkemedlet i samhället.

Hur som helst, jag frågade om GBS-screening och fick till svar att detta inte är ngt man vanligtvis gör. Argumentet är det om motståndskraft mot penicillin. Jag, som är barnslig, vill då fråga varför man så lättvindigt skriver ut antibiotika till de som exempelvis fått klamydia efter oskyddat frivilligt sex. I min hjärna är det ofattbart varför de slarvarna ska få bot före mitt lilla barn. Istället frågar jag min barnmorska vad hon, personligen, tycker. Jag får en känsla av att hon ljuger då hon säger att hon är överens med gällande bestämmelser. Sedan frågade jag inget mer, utan bestämde mig för att gå hem och läsa på. Så här sitter jag, plöjer fruktansvärda öden varvat med torra fakta. Och jag tror faktiskt inte att jag tänker vika mig i denna fråga.

Jag önskar att jag inte brydde mig, men ...

... nu gör jag det och jag borde gå och lägga mig, jag är så fruktansvärt trött, men jag läser om kemikalier i hemmet. Och det är skrämmande läsning! Speciellt då man är mamma till ett litet barn. Jag har stegvis gått från en person med noll respekt för miljön (och därmed faktiskt också för mig själv och min omgivning) till någon som kan ligga sömnlös över det faktum att jag flera gånger varje dag utsätter mig själv, mitt ofödda och mitt födda barn för giftiga ämnen. Det spelar ingen roll att jag ersatt Vanish ("Bang! Och smutsen är väck"), sköljmedel och klorin med ätbar såpa. Det är tingen i vår lägenhet som är giftiga. Nu har jag precis läst om madrasser. Gör inte det! Då kan du inte sova gott i natt. Jag tjatar på Tomas att vi ska byta ut vår säng (där Theo sover sött och genom näsborrarna nu suger i sig alla gifter) mot en motsvarande i latex och kokosfiber.

Det enda nyårslöfte jag avgav tidigare i år löd: bli en mer medveten konsument. I första hand hade jag en ekonomiskt baktanke med det hela, men nu känner jag att det inte vore fel att kombinera detta med miljömedvetenhet. Så Jenny, jag tänker inte längre köpa en Doomoo Buddy, nu blir det istället denna. Ekonomiskt och ekologiskt!

"Vill du inte komma ut och se hur jag ser ut?"

Apropå att läsa (bra) böcker om att få syskon; "Hallå därinne! Eller vad en oföding bör veta" av Ulf Stark! En fantastisk bok om en storebror i vardande (i och för sig äldre än vad Theo är) som innan bebisen ens kommit ut ur magen älskar sitt syskon (med stort Ä). Jag i min tur älskar Ulf Stark! Theo, han älskar Ulf Starks Kanel & Kanin-böcker. Läs bara detta fantastiska utdrag ur Kanel & Kanin dikter om kroppen: "Vid havet ligger det en strand. Någon sträcker upp en hand. Och så en till. Och därpå två! Kanin! Kanel! Hallå, hallå! Dom kommer upp ur var sin grop, med magar, ben och alltihop" (jag är inte hundra på att citatet är helt rätt - boken är inne i vårt rum där Theo just nu sover och jag vill inte gå in i onödan och störa). Jag upptäckte nyss en ny bok Ulf skrivit - Diktatorn. Vilken handlar om en liten despot i galonbyxor, som gillar varmkorv, men inte då den är för varm, och som faktiskt till slut inser hur jobbigt det är att hela tiden bestämma. Jag tänker att bebisar, inte nödvändigtvis barn, är som små diktatorer. I alla fall var det så jag kände den dag Theo, med mjuka vita babysockor stövlade in i mitt och Tomas liv. Helt plötsligt var det någon annan som bestämde över mitt liv och hur jag skulle spendera min tid. Undrar hur det nu kommer att kännas då vi får barn nummer två? Finns det någon bok, lika enkel som Hallå därinne!, som för en tjugosexåring som jag kan förklara hur

det kan kännas att få sitt andra barn?

Varför kan jag inte leva utan tv? Jag blir så trött på mig själv. Varför kan jag inte förmå mig (och Tomas) att sälja/skänka vår tjock-tv från tidigare halvan av tjugohundratalet? De flesta kanaler bjuder ju ändå på sitt utbud via playfunktionen. Jag har tjatat om detta länge länge, jag vill inte ha tv, och så kommer jag på mig själv med att sitta här och googla "bästa platt-tvn". Jag är ju dum i huvudet. Hemma hos Tomas familj står tv:n inte i vardagsrummet, vilket innebär att man umgås mer med varandra på kvällar och helger - då de flesta som där bor är hemma. Hade de haft tv på central plats i umgänges-rummet hade vi alla istället suttit där, i tystnad, och kollat på ngt ingen egentligen vill kolla på (så är det ju då man är fler som vill bestämma vad man ska se - för att det ska bli rättvist får ingen bli nöjd). Nu var det inte så. Vi samtalade istället. Ackompanjerade av panflöjtsmusik och ett litet elektrisk vattenfall stillsamt porlande i bakgrunden.

Hur som helst.

Nu får det vara nog. INGEN MER TV. Den måste vara avstängd från och med nu! Från och med nu främjar vi samtalet hos familjen Andersson/Lazar.

Fettbula

Magen i dag, onsdagen den nittonde januari tjugohundraelva. Inte så jättestor, men väl synlig genom kläder. Det är svårt att förstå att därinne finns ett litet syskon, en liten baby som är mellan tio och femton centimeter lång.

Jag har tid att blogga eftersom jag är "mammaledig" med Theo

Snön är nästan borta, vilket sätter Malmös alla orangeklädda renhållningsarbetare i, just, arbete. Genom mitt fönster ser jag en man med spade, i full färd med att skyffla bort all hundskit som blottats i och med att snön smält.

Theo sover för andra gången i dag. Därför har jag tid att sitta vid datorn och göra vad jag vill. När han är vaken räcker det med att jag närmar mig datorn så står han vid min sida, gnäller och vill upp. Vi har redan hunnit titta på Scales & Arpeggios-klippet tio gånger i dag. Förutom detta har vi läst massa böcker. Jag försöker förklara för Theo om syskon. Hur det fungerar och så ... Att jag också är tjock som Mammafanten för att det ligger ett syskon i magen. I Theos mage finns bara massa god mat, förklarar jag. Men jag tror inte riktigt att budskapet går fram. Trots detta anser jag att Theo är en smart unge. "Ampa" sa han i dag och pekade på lampan. Talet/språket/svenskan börjar lossna. Det är underligt att det inte luktar bränt i hans hårbotten så mycket som hjärnan måste arbeta för att utvecklas. Jag hörde att steget är lika stort, det är alltså lika svårt, för ett barn att ställa sig upp och gå som det är för en vuxen att balansera en fyrbent stol på ett enda ben. Gör ett försök (utan att hålla i dig) så märker du hur lätt det är.

Nu är det nog dags för mig att göra vår middag, köttfärsås med spagetti. Riktig barnmat. Men det är gott! Vi åt laxbullar till lunch. Det är också gott.

Apropå rubriken till detta inlägg. Vilken ynnest det är att kunna vara föräldraledig! Jag älskar att vara med mitt barn. Vi gör inte så mycket. Men det vi gör är roligt. Och i dag har jag sovit bra (lunchvila är något man borde införa på varje arbetsplats), ätit bra (hemlagad mat jag valt helt själv), fått frisk luft, förkovrat mig (läst Vem ska trösta Knyttet) och inte känt minsta stress över någonting.

Tillbaka i Malmö

(Theo är glad över att vara hemma i Malmö igen. I bakgrunden - vår vissna gran)

Nu sover Theo iklädd wifebeater-linne med en liten pöl av dregel under munnen. Hans tider är snurriga efter vår semester/julledighet. Jag hade först tänkt att sova med honom, men det känns som att jag måste utnyttja så många sekunder jag kan av denna lediga dag.

Nu är det officiellt på riktigt. Jag sväller. Magen svämmar över, putar ut där vid byxlinningen. Jag minns inte att jag blev rund lika tidigt förra gången. Tvillingar? Mer mat? Jag har köpt mitt första par mammabyxor. Något jag totalvägrade förra graviditeten. Dyrt, onödigt, fult. Trodde jag. Dyrt, nödvändigt, skööööönt. Kan jag säga i dag. Magen får dundra fritt, omsvept av en elastisk hinna som håller den varm. Fantastiskt! Tack Polarn o Pyret för mina chinos i glansig bomull och spandex.

Åkommor jag anar att man kan härleda till min graviditet:

täppt näsa

ryggvärk

gråtmildhet

extrem hunger och törst

aggressivitet

kvällströtthet

ännu mindre tålamod

viktökning

ökad lust att spendera pengar på babysaker

- Just nu sitter jag och tittar på filmklipp vari den smartaste vagn som någonsin skapats figurerar! "Åsnan"! Kolla bara. Vi har mätt vårt ytterdörrhål, och det är smalare än de flesta tvilling/syskonvagnar på marknaden, men the donkey får plats! Det får bli import från annat europeiskt land, för här lanseras den tydligen inte förrän i höst. Och familjemedlem nummer fyra anländer i juni.

?

Jag vill med denna bild demonstrera vad man kan råka hitta i familjen Andersson/Lazars lägenhet.

Då jag tidigare i kväll skulle slå mig ner i soffan prasslade det till under rumpan. Där ligger en tepåse nedstoppad i en knölig spritspåse av plast. Barn är hustomtar 2.0. Saker och ting byter plats, eller försvinner för att sedan mystiskt dyka upp en vecka senare.

Eko

Theo sover, Tomas är på jobbet och jag försöker att inte överdosera mitt julmustintag. Jag lagar även pastasås, sorterar mina papper och sonderar barnvagnsterrängen. Vi har en gammal Briovagn, eller gammal och gammal, den är från 2008 - men skulle lika gärna kunna vara från förra seklet. Barnvagnar utvecklas med vindens hastighet i fråga om funktion och smarta sätt att fälla ihop åkdonet. Men på ett plan verkar det stå i princip blickstilla. Jag har hittills bara hittat två vagnar (Orbit och Naturkind) som är miljövänliga. Mycket konstigt egentligen. Borde detta inte vara ngt att satsa på? Brio? Emmaljunga? De senare som är mycket stolta över att vara den enda barnvagnsfabrik där all tillverkning sker i Sverige. Deras miljöengagemang rör sig endast runt CO2-utsläpp, eller? Är det jag som är ute och cyklar? Gör jag för dålig research? Kan det vara riktigt att det bara finns ett par miljövänliga barnvagnar på marknaden i dag?

Googla this

Tidningen Forbes har listat de tio bästa småstäderna att uppfostra barn på. I USA. Finns det en svensk motsvarighet till denna lista? Och var hittar jag den?

Tisdagen med Theo

Min dag med min son ...

En dag i veckan är jag mammaledig på låtsas. Tomas förvärsarbetar och jag är hemma.

Theo utvecklas så snabbt! Och att det sker under de fyrtio timmar i veckan jag kränger kläder har jag nu upptäckt. I dag har han till exempel visat mig hur man på två röda klättrar upp på köksbordet. Han har också lärt mig att han kan skjuta fram vår trasiga stol till radion och byta kanal, från p1 till Radio Rix, för att sedan nöjd stå därpå och svänga på baken.

Vi har även återupptäckt gungstolen, min son och jag. Denna som gav oss sådan ro för cirka ett år sedan. I dag har vi suttit däri och läst Lalo trummar fem-sex gånger. Bom bom BAAAM bom bom BAAAAM.

Före: Dagens lunch

Efter: Dagens lunch

På golvet: Dagens lunch

Theo dansar till "Under Ytan" med Uno Svenningsson.

Om du vill dö, bo i Malmö

Det är lördagskväll och jag är pigg.

Paret Andersson/Lazar dricker detox-te i yllesoffan, Theo sover oroligt - sparkar och snurrar och tvinnar sitt randiga påslakan runt sin mjuka kropp. Vi var på tjugofemårsmiddag i går. Theo dansade medan jag och Tomas drack vin.

Vi gick hem då middagen började bli fest.

Denna vecka började med ett fruktansvärt gisslandrama på andra sidan väggen. Jag stod i butiken och pratade i telefon då ett flertal polisbilar anlände och polisens blåvita avspärrningsband rullades ut.

En timme efter dramat startat tog jag apostlahästarna hem (cykeln var parkerad innanför avspärrningen) och tvättade mitt barns hår. Gjorde schampofrisyrer, lekte med duplo i badbaljan och tänkte att det kunde varit Avvi det där, den tvååriga pojken, eller Teptis med kökskniv mot strupen. Och jag kände där och då att detta är minsann droppen. Nu flyttar vi från Malmö!

"Haur du sitt Malmöe, haur du ente sitt nået"

Theo Harry Lazar 1 år

Vi (eller rättare sagt jag) öppnade paket, åt cupcakes och Theo var på strålande humör nittionio procent av dagen. Här fingrar han på den kånken han fick av Simon och Lisette.

Åtta personer sov i vår lilla tvåa. Kan det inte alltid vara så! Det är mysigt att trängas. I varje hörn stod någon ny att prata med. Och fatta vilken låg hyra vi skulle få!

Detta är en öppen inbjudan; vill du flytta in hos oss är du hemskt välkommen!