Till Jenny Pettersson

Jag hann nätt och jämt publicera det förra inlägget då jag hörde en mjuk babyröst inifrån sovrummet. Jag går dit och möts av en pappa, fortfarande lika trött, och hans betydligt piggare baby.

Här ligger de.
Mina killar.
Det är söndag och Tomas tar en tupplur efter frukost. Theo kommer vakna vilken sekund som helst av hunger. Då ska jag mata honom med gröt. Jag ammar nästan inte alls längre. Det är skönt. Snart, snart får jag dricka kall öl. En Leffe kanske. Det kommer att vara som manna för min uttorkade själ.

P R E P A R E D

I går bjöds vi på lunch av våra grannar. T kröp omkring och slickade på deras köksredskap.
Sedan gungade vår son för första gången. I Magistratsparken bakom konsthallen. Han var minsann mer road än vad minen visar.
Sedan köpte vi prickig solhatt och vit strandhatt på Polarn.
Sedan hämtade vi ut vårt Up&Go-paket på Lindex. Jag och Tomas hittade fantastiska blå jeans på barnavdelningen som vi båda ville ha. Tyvärr var den största storleken 122 centilong. Kräver tyvärr mycken bantning för att de ska passa.
Sedan gick vi och fikade, T fick mellis. Han var som vanligt mest intresserad av de andra fikagästerna. Speciellt en tjej i brunt lockigt hår och stora glasögon som pluggade tyska vid bordet bakom.
Sedan gick vi hem till en tjej och hennes kille som väntar sitt första barn. Hon är beräknad till på lördag.
Och mycket förberedd.
Mycket förberedd.
Till och med Tripp Trapp stolen stod färdig i köket.
Spjälsängen bäddad, skötbordet belamrat med bland annat blöja och kräm. Vi invigde det med att byta kissig blöja på vår son och jag blev avis. Jag önskar att jag också varit lika förberedd. Vi hade köpt säng, bäddat den, och vagn, en Tummen och lite kläder. Det var alles. Hade vi varit mer förberedda med prylar hade det besparat mig (oss? Tomas verkade i och för sig inte hålla med då jag dryftade dessa tankar på vägen hem i går) mycket stress. Och rådet att fylla frysen för att man inte pallar laga mat den första tiden efteråt, det rådet jag rått skrattat åt och förkastat och tänkt "men herregud, hur jobbigt är det att koka spagetti liksom", det var ett gott råd. Det känner jag nu i efterhand. Och jag önskar att jag läst något om tiden efter förlossningen. Om vad som händer i mammakroppen och vad som händer i bebishuvudet. Men, men, nu är det som det är. Och det duger väl.
Nu ska jag dricka pulvercappucino från Gevalia. Med Daim. Det har jag inte druckit sedan jag gick på Fridhem. "Tillsätt bara hett vatten, rör om och njuuuuuuut!" säger David Holfve, kvalitetsansvarig på Gevalia. Hahahaha, det ska jag göra David.

Uppochnedvändavärlden

Min älskade son lyckades stänga in mig i badrummet i förmiddags. Jag stod därinne, böjd över handfatet och borstade tänderna, T kröp omkring på golvet utanför. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur dörren långsamt glider igen. I sista sekund hinner jag hindra den från att stängas helt, och det återstår alltså bara en liten glipa mellan mig och min son. "Theo, Theo" ropar jag. Han har i sin fulla niokilosprakt lagt sig framför dörren och pillar med sina små korvfingrar i det lilla glappet där dörren möter golvet. Jag kan med andra ord inte öppna dörren utan att skrapa skinnet av de små tio. Därinne står jag, med en löddrande tandborste i ena handen, ett fast, lite krampaktigt tag om toadörren och kikar på mitt barn. Theo tror att jag leker och börjar skratta försiktigt "Hö hö hö hö". Jag ler. Theo skrattar mer.
I cirka tio minuter varar denna lek, innan han pillat färdigt och släpper ut mig.
Det var kul.

Min bror, träningsexperten, läser Äntligen Godnatt för min avkomma, bilden har egentligen ingenting med texten att göra

Något mycket tråkigt har hänt!
Ända sedan lilla T skaffat sig den goda vanan att somna för natten vid sju-tiden har jag kunnat ägna kvällarna åt min favoritsyssla - att springa. I skymningen snörar jag gympaskorna och sedan är det bara jag (ingen baby, ingen sambo, ingen vän) och herr Tellier som flåsar oss runt Pildammsparken. Men så i går! Under den snabba promenaden till min älskade gåsbajspark kände jag en diffus smärta på framsidan av smalbenen. Skit i det, tänkte jag och började springa. Men, det blev liksom ingen studs i stegen, istället stapplade jag fram som en stelopererad. Ont gjorde det också. Vid en snabb telefonkonsultation med min bror, träningsexperten, gissade han att jag förmodligen lider av benhinneinflammation. Jag fick gå hem med oförrättat ärende. Och nu måste jag vila. Och jag har verkligen ingen lust att vila. Jag har verkligen lust att springa. Det har blivit min hobby. En ynka timme om dagen då Ellen Andersson får umgås med Ellen Andersson. Jag umgås aldrig med mig själv annars. Inte då jag sitter på toa, inte då jag duschar, inte då jag sover, äter, diskar eller slänger sopor. Bara rundan i Pildammarna, i skymningen, under de lågt flygande fladdermössen, har varit enbart min. Där springer jag och tänker. Saktar alltid in då jag passerar kvinnokliniken. Kikar in genom "mitt" fönster, det tredje från vänster, innanför vilket jag legat, snart sju månader tidigare, och klämt ut Theo. Barnmorskor i vita rockar fladdrar runt. Mjuk belysning.
De jag möter i spåret börjar nu bli bekanta. Jag springer nästan samma tid varje kväll och det är en vana jag delar med ett flertal andra Malmöbor. Någon vecka till och så hade vi kanske börjat heja på varandra.
Nu är det nog bara att glömma.
För jag måste stanna hemma.

Det är åtta dagar mellan min och Tomas födelsedag. Förra veckan var det hans tur, i dag är det min. Jag fyller tjugosex år. Nu är jag inte längre ungdom i Statens Järnvägars ögon, nu kräver de att jag ska betala fullpris då jag köper min biljett. Det är nog det värsta med att fylla tjugosex. Annars är allt väl. Tomas jobbar. Jag och min son har tagit en fin promenad i det varma, vackra vädret. Vi har köpt Loka och ballonger som jag, till Theos stora glädje, blåst och hängt upp. I kylskåpet väntar en pappersbox med massa olika bakelser från Hollandia.
Oj, nu spyr Theo upp sitt mellis, och som den väluppfostrade son han är torkar han upp det själv. Genom att glida över kräkset fram och tillbaka. Han är duktig han, trots sina noll år.
Hur firar man sin födelsedag? Förra året var jag gravid och fyllde tjugofem. Det kändes inte alls särskilt kul. Man vill ju ha sin födelsedagsdrink. Och alkoholfritt
är
inte
lika
roligt
!
I år blir det heller ingen födelsedagsdrink, (jag dricker dock den nyinköpta Lokan ur vinglas för att göra det hela lite festligare), men det blir i alla fall ballong, kaka och härlig, mjuk kroppskontakt med mina killar. Och detta gör kanske att jag klarar mig utan min födelsedagsdrink ännu ett år.
Men bara kanske.

Role model

This is the kind of mother I would like to be.
Keeping my baby safe.
Wrapped up.
Nice and warm.

Nyanställd

Apropå det här med etikettsättning så har jag lite svårt att fatta att jag nyss skänkts epitetet Mamma. Att det finns en person i denna värld som förväntar sig att jag (och hans far) ska trösta, klara biffen och vara dennes trygga punkt. Vi förväntas vara en varm famn att, en kulen dag som denna, krypa upp i.
Och om arton till tjugo år kommer vi, för vårt barn, fortfarande att vara skafferiet - det dukade bordet - att återvända hem till. Öppna ungmanstruten så fyller vi den med köttbullar, pannkaka och kanelbulle.
Man slutar nog aldrig att amma.
Eller att vara Pappa och Mamma.

Filter nummer tretton sidan etthundrafyrtiofem

Ärligt talat, hur barnslig är inte jag?! Så fort någon använder sig av ordet bajs, i vilket sammanhang som helst, måste jag skratta. Jag tycker att det är så roligt.
Och jag skäms
och jag lider
för att jag är obotligt drabbad
av kiss- och bajshumor.

Tisdag

I dag - fika med Pernilla på Njutbar.
Drack två koppar kaffe och sedan gick jag och T hem och delade en burk mango/bananmix.

Theo er rød, Theo er hvid, vi står sammen sid' om sid'

I går tog vi tåget till den danska huvudstaden, sa hej till de på mitt f d jobb på Vestergade, sa hej till Tomas vän på Strøget och gick till Nørrebro och fikade.

Min favoritsyssla demonstreras här - lukta i bebishuvud.

Choklad på cappuccinon! God idé!

T var mest intresserad av alla vuxna människorna runt omkring. De två bebisarna vid bordet snett framför gav han blanka f.. i.

Enkelt nöje

Vår fina avkomma leker "jaga PET".
Lägg ned en PET-flaska i valfritt mått på golv och ditt barn sysselsätts i flera minuter. Ibland rent av en kvart.

Ettiketter är lätta att sätta

"Jag kan inte jobba inom vården, jag är inte en sådan som jobbar inom vården", sa en vän till mig. Hur är då en person som jobbar inom vården? Jo, man röker gul Blend, alternativt röda Prince, dricker mycket kaffe, använder blå mascara och skaffar barn tidigt i livet. Typ. Ingen i hela världen är väl egentligen dum nog att blint tro på denna kategorisering, men ändå väljer vi yrke efter hur vi vill bli uppfattade. Min vän var hellre arbetslös, och därmed pank, än jobbade med lyft i och ur rullstolar och sondmatning, eftersom yrket inte passade hans/hennes framtoning. Vår generation verkar identifiera sig genom sitt yrke. Jag jobbar med Det och är därmed Sådan. Detta går att applicera på det mesta vår generation verkar göra. Genom att berätta om vilka böcker man läser, vilka ställen man går till, vilka skomärken man väljer berättar man också sin egen historia. Man förklarar sin personlighet.
"Jag läser inte deckare", fnös jag till våra grannar när de lagt en hög böcker i trappan, med tillhörande "Varsågod att ta"-lapp. Jag är inte en person som läser den sortens skräplitteratur, jag läser Selma Lagerlöf och Haruki Murakami. Bla bla bla. Men när de gått bläddrade jag lik förbannat snabbt genom högen och smög ner en Anne Holt-pocket under barnvagnsfilten. Bara för att prova. Läste den från pärm till pärm.
Att den faktiskt var dålig är inte så viktigt, däremot är skammen att jag rynkat på näsan åt deckare det. Deckargenren är lite som musiken som spelas på Mix Megapol. Det är lite pinigt att erkänna att man läser och lyssnar eftersom det ofta inte stämmer överens med den person man VILL vara. Men jag kände, efter att ha läst deckare, att det är mer pinigt att inte erkänna att man gillar det man gillar. Att vilja framstå som någon annan än den man är, när det kommer till ganska obetydliga saker som kulturkonsumtion och inte exempelvis självskadebeteende, är det pinsamma. Detta är en insikt som kommit med åldern. Jag är gammal nu nämligen. Född på åttiotalet; det vill säga, är småbarnsförälder, som bloggar om bland annat mitt barn, vill jobba med media eller reklam, är självupptagen, köper ekologiskt, är rastlös, känner inget ansvar gentemot samhället, är ointresserad av politik, dricker kaffe ur en pappmugg medan jag går och känner den ständiga pressen att bli Något.

Note to self ...

... låt ej bebis sova eftermiddagsluren med gammal majskrok på händer och i ansikte.
Det
går
inte
bort
!
Kom också i håg att torka bort morotspuré från kinderna strax efter förtäring. Annars riskerar det stackars barnet att få något som liknar en misslyckad hennatatuering, en mycket missprydande skepparkrans i orange.

Samma saker varje dag

Rutiner rutiner. Långsamt träder rutinerna fram i familjen Andersson/Lazar. Och det är gött.
Vår son är inne i en solskensperiod. Han skrattar mycket och äter bra. Bäst äter han pasta med broccoli. Jag förstår inte varför, det smakar vattenblandad fis, men okej okej.

Lady Gaga tolkad av PS22

Två av de bästa ting jag vet.
Lady Gaga och barn.

Ver la tele

Vi funderar fram och tillbaka över vår tv:s nödvändighet i detta hushåll. Klarar vi oss utan? Vad skulle vi göra istället för att kolla på Sverker Olofsson, danska Hells Kitchen och Desperate Housewifes? Stirra in vår vardagsrumsvägg? Läsa en god bok? Gå på restaurang? Gymma? Förmodligen skulle ett liv utan tv bara göra gott. Så vi huttar den!
Så snart Tomas köpt en pryl som gör det möjligt att koppla ps3 till dataskärm.
Tills dess ska jag
kolla
på
allt
!

Beppe Wolgers

Hahaha, kolla här!
Cirka två veckor innan T kom till världen, en dag efter beräknat do-date.
Jag ser ut som Pippis pappa. Det gör inget om ni låter mig gå på plankan, jag flyter som en kork.

MmmmMarabou

Min månatliga inloggning på Facebook gjordes tidigare i dag. Jag kollar om någon skrivit till mig, och om det fortfarande känns aktuellt svarar jag.
Hur som helst.
Jag loggade in och kände att det var ett tag sedan jag kollade på de bilder där jag taggats. Klick klick, klickade jag mig igenom och jösses vilken motivator DET var! Kolla bara. Jag hade bara bröstvårtor. Att jämföra med de BRÖST jag nu fått. Fast Sara har tröstat mig med att de kommer plattas ut så snart jag slutar amma. "Du vet infödingskvinnors bröst, så, så kommer de se ut" har hon sagt. Det känns jobbigt. Men man kan ju alltid operera sig snygg igen. Det är ju enklare att fixa till bröst som börjar hänga än att operera fram ett barn ur tomma intet. Det är också billigare att lyfta och fylla ett par bröst än att adoptera. Så ur både praktisk och ekonomisk synvinkel har det nog varit värt det.
I alla fall så var bildtittandet en motivator att försöka återgå till ursprungskroppen. Jag måste sluta äta godis. Summan av alla laster är konstanta. Jag var storrökare, sedan blev jag gravid och tvungen att sluta. Då började jag överdosera mat i allmänhet och potatis, rhode islandsås och konserverad majs i synnerhet. Sedan födde jag och återgick till normal aptit, men med ett desto mer onaturligt förhållande till den bruna drycken, till java. Men det har jag också måst sluta med, med omtanke om min son. Så jag övergick till smågodis i all regnbågens färger och en Maraboukaka ovanpå det. Där står jag i dag. Och skäms. Nu ska jag göra mitt bästa för att ersätta godisbegäret med träningsmani. Det vore härligt med en släng av ortorexi lagom till beach 2010.