In the night garden

Strålande sol.
Jag och sonen hemma i Malmö igen efter en vecka i mitt land - Värmland, hos mina föräldrar och lillasyster.
Klockan är bara strax efter lunch, vi har redan ätit och även hunnit med en tur till Coop. Theo hojtade i vagnen. "Vad vill barnet?" knarrade en tantröst bakom mig. "Han bara testar sin röst" svarade jag svettig och onödigt sur. Mitt humör kan bli så otroligt dåligt då jag är ute med barn och vagn och han skriktestar. Det finns ingen ände på de fula ord som då flödar ut ur min svarta mun. Folk som passerar måste tro att jag lider av verbal Tourettes. "Flytta ditt fetto", "Men åh, jävla rövfejs" och "Pisscpkärring" är några av de mildare fraser jag låter slippa förbi hårt sammanbitna tänder. Ibland kan jag faktiskt bli imponerad av min egen uppfinningsrikedom då de kommer till svordomar. Röd i ansiktet, svär jag och viftar med armarna upp och ner som en mangafigur på tv. Jag blir mer och mer lik min storasyster, tänker jag. Som i ilskan, över att inte kunna amma sitt barn snabbt nog, sliter upp skjortan så knapparna flyger där i baksätet på vita Volvo tvåfyrtion. Undrar, för övrigt, hur många gånger hon på Avvis begäran sett detta Youtubeklipp?
Nu somnar min son, mitt i persiennränderna på lakanet. Ena sockan har visst ramlat av. Lite intorkad morot på den mjuka kinden.
Jag har nog aldrig varit så nöjd med mitt liv som nu.

I wanna make it wit chu

Jag kan inte sluta tänka på denna.
Inte heller på Kalle Moraeus och hans melodifestivalbidrag.

I soffan i vardagsrummet i Malmö i Sverige i världen i universum

Äta frukost med barn i famn.
Allt kan göras med barn i famn.
Jag sitter i soffan i vardagsrummet framför vår lägenhets enda fondvägg. Jag har lite svårt för fondväggar i allmänhet och mycket svårt för den gröna nyans som smyckar vår i synnerhet. Den fanns här redan innan vi flyttat in. Blankt mossgrön på strukturtapet. Varför vi inte målar om? Vi orkar inte. Nu följer ett exempel på hur lite vi orkar:
VI har bestämt oss för att flytta ett hyllsystem med skrivbord från sovrum in hit, till vardagsrummet. I går skruvade vi äntligen ned den. Hyllsystemet kräver sex gånger tre hål i väggen. Det gick bara att borra två och ett halvt, sedan sa armeringsjärn stopp. "Då gör vi oss av med skiten" fräste Tomas, för tillfället med en låg blodsockernivå.
På detta vis löste vi vårt inredningsproblem.
Att föda barn gör inte att man får större tålamod. Man omfördelar bara det tålamod man fötts med.

Jag vill bo i ett hus annars får jag lus

Eftersom vi bör lösa vår bostadsituation inom en i alla fall överskådlig framtid, och eftersom vi är vuxna nu - med barn och fast jobb - så kanske det kan vara läge att köpa. Jag kollar Hemnet och visar T de lägenheter jag redan, i mitt huvud, flyttat in i. Han är snäll och raserar mina luftslott genom att berätta för mig att vi inte har råd med någon av dem. Så jag blir sur och börjar visa honom fula hem istället, lägenheter och hus jag inte alls vill köpa. Jag ropar: "Tooooomas, Tooooomas kooooom. jag har hittat den perfeeeekta!" Av misstag hittar jag alltså det här skruttiga huset, i en hyfsad del av Malmö, som säljs med friskrivningsklausul, och bestämde mig för att vilja bo där. Jag äpple+C:ade och äpple+V:ade bilden på köket från Hemnet. Jag har drömt om huset hela natten. Jag vill verkligen bo där.

Min dagliga kopp giv mig idag

Vårsolen fortsätter, jag och Theo likaså. Efter palsternackslunchen, en gammal favorit i repris - kaffe, Cover och bakverk i Pildammarna. Eftersom vår gamla barnvagn inte är utrustad med de fantastiska swivelhjulen så var det möjligt att trotsa det tunna täcket snö. Där solade jag med en kopp surt kaffe från Pressbyrån medan Teptip sjöng. (Teptip är ett av alla smeknamn han har. Andra: Teson, Tepott och Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theosson - hur många Theo som helst, jag kan inte kan sluta säga Theo och komma fram till Theosson. Vokalt tics?). Sedan slutade T sjunga för att börja gallskrika. Då gick vi hem.
Det är han själv som har rivit sig på kinden. Om jag nu ändå ska avslöja hans smeknamn vore det synd att utelämna det mycket passande Edward Scissorhands. Det spelar ingen roll hur korta hans naglar är, det finns alltid ett nytt rivsår.

"... om inga ungar funnes så slutar ja'"

I dag är det strålande sol, inte ett moln så långt ögat kan nå, ta mig till havet och gör mig till kung, jag pyntar mig i blå kravatt och hälsar dig med blommig hatt. Så jag och Theo tog en tretimmarspromenad och fick rosor på kind. Körde nedcabbat. Hann med två snabba koppar kaffe och en titt inne på Uni. Sprang in i samma rödhåriga pappa, ute långpromenad som jag, tre gånger.
Jag trodde aldrig våren skulle komma.
Vi gick förbi bb. Kikade mot fönstren. Såg mjuka mammor med stora bröst och rufsigt hår, som klädda i vita bomullsrockar bar sina nyfödda trötta. Det såg fint ut. Jag mådde inte alls bra de dagar jag låg på bb. Gick som en cowboy och fick en tjock dread i håret på bakhuvudet eftersom jag inte orkade kamma mig. Helgpersonalen på min avdelning var otrevliga, outbildade och ointelligenta. Hur som helst var bebisarna i fönstren så små och fina. Jag har redan glömt allt jobbigt med en färskpressad, jag har börjat romantisera den första tiden med T. På bilden ovan är han en vecka gammal, i går "fyllde" han fem månader. Tid är sannerligen relativt. Nu är jag redo för en till. En Ture, Edda, Siv, Uno eller Otto kanske.

Paszternák

Min son har nu nått den ålder då "riktig" mat bör introduceras, och eftersom jag inte älskar att amma tänker jag; ju förr han lär sig äta desto bättre. Vi har provat potatis, morot och palsternacka, där den senaste är favoriten. Denna äter han tills skålen är tom. För en positiv matupplevelse låter jag honom även sköta en del av skedjobbet för egen hand. Det går sådär. Snoret i näsan blandas med torkad rotsak och jag får massa att pilla ut. Som tur är har min älskade son drabbats av en förkylning, med tillhörande nysningar, så utpillandet löser han tillfälligt själv. Snorblandad mat fläckar numer våra köksskåp.

Összenyom

"Vad gör ni på dagarna egentligen?" Om jag fick en ponny för varje gång jag fått den frågan skulle jag nu ha en ridskola.
Och vad gör vi då?
Jag har under drygt fyra månaders tid försökt presentera världen för min son. En ganska stor och tålamodskrävande uppgift, då Theo till exempel anser att en 1.5 liters Loka-pet kan vara värd att spendera minst femton minuter på att undersöka. Allt är nytt och intressant.
Jag vet nyblivna mammor som aldrig gått på mammaledighet, som har möjlighet att jobba hemifrån eller ta med sin unge, som tar sig tid att sköta sitt Arbete (med stort A). Jag tror att de flesta hade klarat dubbelarbetet (Arbetet med stort A och mammajobbet med mindre m). På bekostnad av tiden med sitt barn. Istället för att hålla på med Arbetsgrejer har jag möjlighet att ligga på sängen en hel förmiddag med sonen. Låta honom öva på att krypa, rulla runt, läsa böcker, lyssna på Jojje och så vidare ... Jag har tid att ta tretimmarspromenader med barnvagn, kamera och en blaskig kallnande latte från Pressbyrån. Om jag har lust kan jag bjuda vänner på middag, och i lugn och ro tillaga maten. Jag kan pochera ett ägg till frukostmackan, sortera min garderob, fila naglarna och baka småkakor. Jag har tid att kolla på naturfilmer, dokumentärer och annat skit. Jag har tid att skriva dagbok (även om den blir ganska enformig - barn mammaroll barn mammaroll barn mammaroll), att lyssna på musik från förr (Kent - Verkligen), sova middag och att bara sitta i soffan och peta i näsan. Glo på grannarna, längta efter sommaren, försöka lära mig ungerska (macska och kisbaba), läsa tusen bloggar om tusen olika saker, lära mig blanda till en surdegsgrund. Utöver detta; ge mitt barn mat, byta bajsiga blöjor, tvätta liten kropp och gosa. Grovt gissat spenderar jag nog åtta (en hel arbetsdag) av dygnets tjugofyra timmar med att gosa. Så nästa gång någon frågar vad vi EGENTLIGEN gör om dagarna så borde jag svara gosa. Det är förmodligen det mest korrekta.

Merci beaucoup

Tack Esska för bitringen i livsmedelgodkänt material!

Jag kastar sten i glashus

Med barn följer en förmåga att multitaska (en förmåga som dock försvinner ibland - särskilt då jag kör barnagn, går och pratar i telefon samtidigt). I går lagade jag fisksoppa, kollade på livestreamingen från Rodarte, pratade i telefon och bar mitt barn - allt PÅ SAMMA GÅNG. Jag imponerades av mig själv. Det var mitt livs första fisksoppa, gjord på mycket grädde, dill och färsk fisk, till och med Tomas a k a "Jag hatar allt från havet" åt och gav godkänt!
Nu med modevecka i New York och Köpet har man ju försökt hänga med. Det kan vara bra att ha något så när koll på sin omvärld även då mode i praktisk mening för mig innebär nopprig bomull, jersey och resårband i midjan. Att klä sig bekvämt har för mig fått en ny dimension sedan mammaledigheten. Vad finns det för poäng att göra sig snygg? Den första veckan efter förlossningen kändes det hur gött som helst att få testa de kläder jag under graviditeten köpt i förhoppning om att de skulle passa efter utdrivningen (jag är en av de lyckliga vars mage sjönk tillbaka till normalläge redan på bb).
Men sedan vann bekvämligheten över fåfängan.
Jag ser inga problem med att gå i långkalsonger, raggsockor och kofta hela dagen. Ska jag ut på stan/träffa någon utanför familjen/ till bvc med mera ... byter jag långkisar mot tights och en mjuk t-shirt. Koftan och sockorna behåller jag på. När någon oanmäld ringer på min dörr rodnar jag och försöker dölja kräksfläckar och den unkna doften av sur mjölk.
Hur
som
helst
!
Jag gillar att se kollektionerna och vad andra väljer att ha på sig, inte på "dagens-outfit" nivå med plagg uteslutande från Topshop och Gina Tricot (vad är grejen?) utan på människor med känsla för stil. ModeDAGARNA på Berns är inte lika roliga besökar-mode-mässigt. Även om svenskar klär sig smakfullt kan det ändå kännas lite slätstruket. Det "lilla extra" finns inte på samma vis. Jeans och t-shirt kan bäras på tusen olika sätt. Och färg!
Är
Inte
Farligt
!
Jag är mycket medveten om att jag nu (min garderob ser ut som kostymen från en långfilm i svartvitt) kastar sten i glashus. Att uttrycka sig via de plagg man för dagen valt är konst. Och revolt. Grön t-shirt i Iran och de underbara anhängarna av la Sape.
Apropå mode och politik, är detta, trots att det är gammal skåpmat, fantastiskt roligt att läsa.

Kläderna gör mannen

Här hade jag tänkt skriva långt om att klä sitt barn i "könsneutrala" kläder, men eftersom jag har "ammehjerne" kommer inget vettigt ut i skrift.

Vådan av att äta en beige frukost

I går var jag och Tomas hos doktorn med Theo. Vi går till en privat mottagning. I den privata mottagningens väntrum sitter en tv på väggen som visar lite smått och gott man ska hålla ordning på då det kommer till den egna hälsan. Eftersom vi lyckats få en läkartid (Eftersom vår sons doktor tyckte att Theos åkomma verkade mindre allvarlig klämde han till och med in oss på sin lunch. Han tog ändå god tid på sig, besvarade våra frågor i lugn och ro, undersökte fyramånderskroppen minutiöst och skrattade mycket. Jag och Tomas diskuterade förvånade detta efteråt, i hissen ned till gatuplan, att så trevliga skulle minsann ingen av oss kunna vara när man vet att en fräsch sallad väntar) redan samma dag som jag ringt, fick vi spendera ungefär en halvtimme i detta väntrum. Jag glodde på tv:n. De pratade om fetma, urinträngningar och en hudåkomma jag nu inte minns namnet på. Fräscha män och kvinnor i medelåldern med nytvättade hår och blekta tänder satt i kritvita läkarrockar och förklarade läget. Jag kände min genast sjuk. Jag har ingen aning om hur jag egentligen mår, vilken min kropps biologiska ålder är (tanttidningen Amelia har ett test, men jag vet inte hur vetenskapligt det egentligen är) och om jag får i mig alla viktiga mineraler och vitaminer varje dag. Detta gjorde mig något stressad. Speciellt som tv-läkarna pratar om att man som ammande behöver mer av nästan alla a, b, c och allt vad vitaminer det finns. Detta ledde mig till insikten om att jag inte sköter det nästnäst käraste jag har - min egen kropp. Ingen mer beige frukost,

skyffla in mer färg,

så kanske jag får leva längre.

Detta är också något att tänka på nu när vår son ska börja med smakportioner. Steget till att ge honom "riktig" mat är inte så långt borta, och det är viktigt för mig att grundlägga goda matvanor i familjen Andersson/Lazar. Som det är nu kan jag dricka en liter kaffe till frukost och äta plockgodis till lunch. Det är ingen okej diet för en ett-åring. Egentligen inte för en tjugofemåring heller. Eftersom basen i barnuppfostran är att de små kräken inte gör som du SÄGER utan som du GÖR, är det väl dags att börja tänka på födointaget.

En bra och en dålig

Min ständiga jakt på en bra tidning om föräldraskap fortsätter, och har bland annat resulterat i "the world's finest parenting magazine" Junior.

Med barnklädesreklam som ser ut ungefär så här:

Mycket obehagligt.

Jag är inte bäst i världen på att gissa barnaåldrar, men dessa exemplar borde inte vara mer än åtta-nio, om inte ännu yngre - smink kan addera åtskilliga år. Smink ja. De har ljusrosa läppglans, rouge och mascara. De ser äldre ut än jag. Och vem under femton sitter med benen i kors på det vis som flickan längst till vänster? Vilken förälder vill ha en barntant?

Nä, tacka vet jag MilK! Där har de äntligen fattat hur en bra tidning för vuxna av min typ som skaffat barn ska se ut.

Vådan av att vara ammande

Kollar på The Doctors. Montel gråter och erbjuder en tjej med dystoni råd från de bästa doktorerna som kan uppbådas för program-budgeten. Hemskt att inte alla får den möjligheten. Om jag drabbades av samma åkomma (för svagt ord kanske) skulle jag nog inte skänkas detta.

I går fick sonen lite böcker av mig. En väldigt färgglad och trevlig barnboksvärld har slagits upp framför mig. Vem-böckerna (med kraftiga blinkningar åt den vuxne!), Jan Lööf, "Vem ska trösta Knyttet?", "Dunderlunds bästa bokstav" och så vidare ... Ännu en bra sak med att få barn!

Med ögonen på tv:n packar jag för vår Stockholmsweekend modell längre. Vi ska gå på teater och träffa Tomas kompisars barn. Det ska bli roligt. Men först ska vi åka X2000. Det ska inte bli roligt eftersom jag HATAR att amma offentligt, med risk för att folk glor. Om det fanns ett litet amningsrum bredvid varje allmän toalett skulle fler skaffa barn. Det är jag säker på.

Vår lägenhet post-Theo

En barnstrupe i plast på köksfläkten
Tuggleksak
Kvällsläsningen behandlar numer pottbesök och stövelpådrag
Hans aktiviteter klottras i almanackan
Theos fem droppar om dagen kräver ...

... post-its en masse för att jag ska komma i håg; på tv, badrumsspegel, ytterdörr, kaffekokare, sovrumsvägg, dator o s v ...

Bland mattidningarna

Hans vikt, längd, huvudomfång bland lp-skivorna

Baby-böcker av varierande kvalitet förökar sig så sakteliga i bokhyllan
Högar med tvätt lite varstans
Bajs- och pruttmassagelapp på anslagstavlan
Vintervantar, modell mindre, i hallen
Nappar (man hittar dem överallt; i fickor, i grytor, under huvudkudden, på handfatet, mellan boksidor ... ), handsprit, väl använda nycklar till tvättstugan, reflexer

Det är gött med barn ändå

Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort ifall jag inte hade barn. Jag hade (pre-positivt-grav-test) tänkt att börja plugga i höstas. Kanske journalistik eller något med arkitektur. Men så blev det som det blev. Jag har aldrig ångrat mitt barn. Inte ens då jag ser människor i min närhet göra än det ena, än det andra. Röra sig hur fritt de vill, och inte behöva tänka på någon annan utom den egna personen och dess förehavanden. Jag har aldrig känt avund inför deras rörelsefrihet, men ibland (måste jag erkänna) kanske jag också skulle vilja ta en öl i flera timmar, sent på natten, utan att behöva tänka på att jag ska hem och ta hand om min avkomma. Ibland skulle jag även vilja ha något mer meningsfullt på min agenda än att diska disk och tvätta tvätt. Men jag har aldrig drabbats av avundsjuka gentemot deras händelserika vardag, och anledningen till detta beror delvis på sådana (små) saker som min morgon.

Här följer en redogörelse av min morgon i korta drag.

Jag steg upp innan sju. Det var mörkt ute och snö hade fallit i natt. Grannarna skrapade vindrutor på bilar och hundar rastades på trottoaren nedanför vårt fönster. Jag fixade med saker som måste fixas med, men som är svåra att göra med ett barn hängande på armen. Exempelvis vika tvätt. Bara några få lampor tända i lägenheten, varmt te, och så tassar man omkring i dunklet och försöker föra så lite oväsen som möjligt. Det senare inte bara för sovande familjs skull, utan för att det även är skönt för mig att vistas i lugn miljö ibland. När jag är färdig med mitt hushållsarbete, någon gång vid åtta, kan jag åter krypa ner i sängen där min familj snusar. Och när Tomas gått till jobbet, en halvtimme senare, kan jag borra in näsan i min sons fjuniga hår och somna om. Att få ligga nära fjunet och se hur han ler i sömnen slår det mesta i upplevelseväg. Det liknar stark förälskelse, men är bättre än så.

Några ord till en kär tidningstartare, ifall det fanns någon

En trött baby och hennes son vaknar strax innan nio och byter bajsig blöja.

Nu sitter jag i köket och undrar varför det inte finns en bra tidning för föräldrar. Jag har sonderat terrängen; Mama, Föräldrar & Barn, Vi Föräldrar ... Men ingen tidning verkar ha mig som målgrupp. Med mig menar jag ung förälder som inte är speciellt intresserad av bullbak eller glam-mammor, utan hur i helvete man tar hand om en unge. Hur gör man? Vad behöver man? Vem behöver man? Tips, råd och lite om hur andra föräldrar, som inte är Rikard Sjöberg ("Jag gråter mycket oftare nu"), gör.

Artiklarna får inte vara tunna. I senaste Mama berättas på sidan 30 om Elisabeth, 39 år, döende i cancer. Det kunde ha varit en intressant, gripande historia om en mamma som ytterst ofrivilligt måste lämna sina tre barn. Hur förbereder man sig själv och sina barn på detta? Jag antar att det var artikelförfattarens utgångspunkt. Men, efter att ha läst om Elisabeths öde kastar jag mig inte förtvivlat på sängen och fäller salta tårar i sympati för denna starka kvinna. Nej, artikeln känns så andefattig att jag bara torrt konstaterar: "Jaha ja, det var ju fruktansvärt". Är det bara jag som fungerar så? Som måste bli stimulerad till att känna? Jag tror inte det.

Jag läser ganska mycket tidningar. Jag älskar att läsa tidningar. Det är min hobby. Prenumererar på fem titlar och köper därtill lösnummer av andra sorter. Jag läser tre gånger så mycket tidningar som böcker (och min ambition är att läsa en bok i veckan) och jag KRÄVER en bra tidning om föräldraskap!

Vem ska ge mig den?

När jag luftade dessa tankar för min kära sambo i går kväll, sa han, lätt ointresserad: "Ja, men gör en själv då". Jag är av den sort som lojt ligger med händerna under huvudet, gapande upp mot den klarblå himlen och väntar på att de stekta sparvarna ska ramla in. Jag gör inte själv. Jag är lat. Men efter en vaknatt, eftersom prutt inte ville ut ur barnrumpa och vi inte skaffat någon Windi (hahaha), har jag tänkt efter. Och det kanske inte är en så dum idé trots allt.

Nu köper vi en pysventil för småfisar. En rektalkateter.

Dagens låt!

Jo, det är hela världen

När man går hemma med barn, som jag, finns det risk för att världen ibland blir knappnålsstor. Därför är det förståeligt att man kan börja böla för att man inte får vara i fred, bli akut stressad över att man har en egentligen oviktig tid att passa eller få panik inför något så simpelt som en bussresa med barnvagn. Det är inte så konstigt att jag numer har en benägenhet att bli helt loco över småsaker.

Låt

mig

få

bli

det

!

Jag hoppas verkligen inte att jag innan barnafödandet var av sådan typ att jag gav goda råd till nyblivna föräldrar innan jag själv kunde sälla mig till skaran. Det finns ingen som är så proppfull av goda råd och "vet-bäst-om-barn" som en person utan egna. Adderat till detta fungerar barn olika. Man kan inte tillämpa samma princip på Kalle som på Valle. Så det som fungerade på din kompis syrras killes brorsas barn kanske inte fungerar på min avkomma. Jag tar gärna emot goda råd, men jag förbehåller mig rätten att applicera dem på mitt eget barn. Du, som utomstående (det vill säga inte ingår i den trio som utgör vår lilla familj), kan inte på eget bevåg med klantiga fjantiga fingrar talla på vår son och göra med honom som du behagar. Alla beslut rörande honom fattas av mig eller fadern och får inte ignoreras för att de inte passar din syn på barnuppfostran.

Punkt.

Vaccinera mera

I dag har det vaccinerats.

Två stick i vardera tjockt litet lår, och han skrek som aldrig förr. Sedan tackade vi bvc-sköterskan, tog på oss våra hattar, traskade hemåt i snöblandat regn och lade oss och sov.

Aktuell vikt respektive längd: 7 340 gram, 64 centimeter.

Grått nytt hår!

Jag skålar i svart kaffe, plutar med munnen och visar upp min "Mel-C"frisyr. Det är det senaste. All lugg är väck, uppslickad längs med frontalloben, och spretar ut genom "tottebandet". Synfältet är fritt! Detta är så nära snagg jag har lust att komma.

Jag är hemmafru!

Jag stryker mina kläder och äter non-stop till lunch. Väntar på att Ann Lundberg ska anlända. Hon traskar i det skämt till vinter som Skåne kan åstadkomma. Hos mina föräldrar täckte en halvmeter mjuk snö den vackra Värmlandsmarken. Där vill jag leva, där vill jag dö. Från Värmland tager man sig en mö.

Jag fick ...

Jag fick sova till elva trettio.

Jag fick äta min frukost i lugn och ro.

Jag fick 1 237 kronor för de grejer jag sålde på Tradera.

Ett inlägg var dag tills vi åker på julsemester

Orkade inte stiga upp i morse. Gjorde det ändå.
Kristina Lugn var berusad i direktsändning från Nobelfesten i går kväll. Jag kollade. Silvia hade en stor ful brosch föreställande ett litet inramat porträtt av kungen.
Till frukost en macka med gurka, drack en kopp kaffe och två glas juice.
Sa upp mitt telefon-abonnemang. Nu ska även jag byta till Halebop.
Duschade och tvättade håret.
Tog på sonen skrikhatten (så kallas vintermössan - han gallskriker när den ska på) och följde Tomas till jobbet.
Lämnade tillbaka försenade böcker på biblioteket. Jag hann aldrig läsa dem.
Försökte handla julklappar, men de affärer jag tänkt besöka låg en halv trappa upp. Jag orkar inte krångla med barnvagnen. Köpte i alla fall en ny handtvål till badrummet i en badrumsbutik. Att det finns sådana. Där inne luktade det starkt av parfym och två smala expediter med klarrött läppstift och kritvita tänder hälsade varenda kund varmt välkommen. Proppfulla hyllor i långa rader längs med väggarna. Stinkande badsalter, hala tvålar och mjuka handdukar. Yr i bollen valde jag en stor flaska mandeltvål.
Gick hem.
Lunch från Karamellkungen.
Kaffe kaffe kaffe.
Sonen och mamman sover eftermiddagslur.
Jag kollar på ny lägenhet. Den tvåa vi nu bor i kommer att bli för liten. Ska vi köpa? Ska vi bo i Malmö? Ska vi bli gravida igen?
Sjunger för Theo. "Non, rien de rien, non, je ne regrette rien ..." med överdrivet skorrande rrrrr. Det tycker han om.
Kaffe kaffe kaffe.

Från bord till jord

Kaffe och dator vid köksbordet. Läser om mitt favvoprogram på tv. P1 på radio. Alexandra Pascalidou pratar med Svensson om vad som irriterar och upprör. Hon är inte lika bra som Täppas. Kanske det har med hennes bräckliga självförtroende att göra?
Jag är trött. Var uppe och diskade 03.00 i natt. Sonen gurglade och log i sin baby-sitter. Vad är det för mening att försöka söva någon som inte vill sova. Hoppas inte detta är en ny trend. Jag orkar inte jobba natt.
Vi har ingen frukost hemma. Bara en klump pepparkaksdeg och fet mjölk från Hjordnära i kylen. Vad kan man svänga ihop av det? Jag äter den tionde biten ur chokladkalendern till frukost. Det är alles. Det är oordning. Man ska äta som en kung på morgonen, en prins till lunch och som en fattiglapp till middag.
Annars: klimatmöte i Köpenhamn och jag har ingen aning om vad de diskuterar. Är jag intresserad? Nej. Borde jag vara intresserad? Ja. Jag sopsorterar inte ens. Jag är nog den enda i hela Sverige som inte sopsorterar. Vi har kompost och sortering för färgat respektive ofärgat glas på gården. Jag orkar inte ens sortera ut det. Slänger allt i samma tunna bara. Med ett leende. Jag bryr mig inte om vår jord.

Sonja och Theo

Min katt Sonja och mitt barn har samma sovställning. Den kallas ostbågen och man ligger med ryggen krökt i ett försök att lägga fotsulorna på bakhuvudet, armarna upp över huvudet.

Moccamasta'!

Min pojkväns outsinliga givmildhet har resulterat i en fin före-julafton-julklapp. Jag dricker i snitt fyra stora glas kaffe, med mjölk, om dagen. Alla dessa glas producerade i pressokannan från Bodum som nu börjar sjunga på sista versen. Själva nedpressningsdelen håller inte längre ihop lika bra och kaffet får därmed en bitter smak. Dock har jag hållit god min och fortsatt bälja i mig. I går kväll kom min sons far hem från jobbet med ett stort leende och paket under armen.
Det var en Moccamaster!
Mitt tjat om det fantastiska bryggkaffe jag drack på mitt sommarjobb i fantastiska Skanör förra året har gett resultat! Med tindrande ögon satte jag ihop bryggaren, mumlande "Moccamasta', moccamasta', moccamasta' ..." med engelskt uttal.
Denna månad har vi unnat hos hushållselektronik. Först en ny dammsugare (vår gamla Ergorapido sög in och sköt iväg smutsen och gjorde därmed ingen skillnad på skitigt golv). Och nu en Moccamasta'!

Jag kan inte låta bli att hoppas ...

... att vår son växer upp och blir som denna gosse. Vi skulle ha roligt varje dag! (Det bästa kommer efter 0.32).

Den tjugosjätte

I dag:
Bär barn.
Letar ny musik att lyssna på. Vidga horisonten bortom Enola Gay och Bizarre Love Triangle. Hittar Erlend øyes skiva Unrest från 2003.
Pressar en kanna kaffe och dricker upp hela. Arvid Nordquist Classic kaffe för presskanna smakar penicillin.
Besökt min vän Malin Ivarsson och hennes sambo i deras nya lägenhet. Min son var mycket duktig och skrek bara lite. Åt lussekatt och drack svart kaffe. Julen kom tidigt i år. Redan druckit litervis av julmust (It's a must).
Krånglat in mina ben i ett par trånga jeans. Konstaterat att höfterna breddats en peu av barnafödande. Läser att det kan ta fem år innan skelettet är återställt. Funderar på om det var värt det; kommer fram till att ja, det var det.

Mjölkstockning med feber och influensaliknande symptom är inte så gött när man måste bära barn. Men nu är det över. Om jag får svininfluensan måste Tomas komma hem från arbetet för vård av sjuk tjej.
Theo sover för sig själv, det hör till ovanligheterna och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av min tid. Kranen droppar i köket. Reklam på tv:n. Jag kollar smhi:s väderprognos för dagen, solen skiner och jag och Theo ska snart ut på promenad med två tjejer, varav en är yngre än min son. Jag har ätit gröt, två portioner.
I morse väckte jag oavsiktligt min son med min stickiga armhåla. Han ligger nära mig på nätterna (jag vet att det är "fel" enligt nya rön, men det skiter jag i) och han la sin lilla mjuka hand på min stubb, vaknade med ett ryck och grät.

Theo har bestämt att natt är dag och dag är natt. Vad gör man med ett sådant barn? Perfekt tid att somna in och komma till ro är, enligt honom, mellan två och tre på natten. Han skriker inte, är inte sur, bara tyst, stilla och vaken fram till denna okristliga tid. Jag står och vaggar, vyssjar, vid fönstret och stirrar avundsjukt på neddragna persienner hos grannar mitt emot. Så blir han tung i famnen, somnar och jag får äntligen vila. Mellan fyra-fem timmar senare vaknar han och vill stiga upp igen. Ler och gurglar på skötbordet med rumpan bar, och det finns inte en själ som inte skulle förälska sig i mitt barn då. Trots att mina ögon nästan är igensvullna av trötthet är mitt barn det sötaste jag någonsin sett. Så vi stiger upp, dricker kaffe i köket, äter en clementin och påbörjar ännu en dag.

Var dag

Jag är mamma nu. Fast det känns inte riktigt så. När jag är ute och går med min son i vagn känns det som att folk tror att det är min lillebror. Frågar någon ska jag svara "Ja, så är det".
Att få barn är att tappa kontrollen. Jag har alltid gillat att "göra som man ska". Man äter frukost på morgonen, man äter lunch vid tolv, man äter kanelbullar på kanelbullens dag och man klär sig i tomteluva på julen. Man har en bestämd tvättdag i veckan (exempelvis måndag), man klär sig fint vid högtider och man äter brunch på söndagar. Man följer noggrant intrigerna i valfri tv-såpa, man läser morgontidningen till frukost, byter lakan en gång i veckan, sätter upp adventsstjärnan första advent och diskar efter middagen. Dessa "rutiner" (jag vet inte vad jag ska kalla dem) hjälper mig framåt, de hackar upp tiden och gör att det känns som att dagen faktiskt har flutit förbi och att någonting har hänt. Är jag tillräckligt tydlig? Jag gillar vardag. Jag gillar att äta ärtsoppa på torsdagar för att man "ska". Det känns som man är en del av en stor gemenskap inom vilken alla sätter sig ned, just vid samma tid på torsdagar, och sörplar sin soppa. Man är del av något större. Mina rutiner är mitt sätt att få kontroll på mitt liv och jag tycker inte att det är tråkigt eller förutsägbart. Det är mjukt, varmt och trevligt. Jag är inte "relativt nöjd" jag är "absolut nöjd". Men nu! Nu står mina dagar på ända. Jag kan inte längre bestämma själv när jag ska gå och lägga mig eller när jag ska stiga upp. Jag kan inte ens själv bestämma när jag ska duscha, äta eller gå på toaletten. Jag måste vänta på lämpligt tillfälle. Jag måste vänta tills min son fått allt han behöver och lite till. Jag har tappat kontrollen över min egen vardag och mitt liv. Det tar ett tag att återta den, och vi håller som bäst på att skapa nya rutiner. Det blir ett kompromissande oss emellan. Jag säger till min son "På natten sover man" och tvingar honom att sova. Min son säger till mig: "På morgonen stiger man upp tidigt" och tvingar mig att stiga upp. Så håller vi på, allt medan våra nya rutiner tar sin form.

"Förlåt stad"

Jag har haft svårt för staden Malmö sedan flytten hit i september 2006. Jag har ständigt hittat nya saker att gnälla på (nu senast: att de i natt sprängt Ice Bar - var ska jag nu shotta Goldstrike när det är färdigammat i april?) och aldrig riktigt trivts, trots upprepade ärliga försök. Nu kommer jag till insikt. Tack Bodil.

Anna Wahlgren har en stor framstjärt?

Anna Wahlgren, vilken proffsföderska!
Jag läser just nu hennes "Barnaboken" för att få tips och råd angående det här med barn och hur de ska skötas. Jag har ingen kunskap om spädisar och eftersom hon har nio barns erfarenhet måste hennes tips vara av viss tyngd. Men herregud! Jag har bara kommit till sidan 114 och har redan blivit förbannad flera gånger om. Jag blir otroligt provocerad av hennes text angående förlossning och utdrivningsskede. Hon påstår att man kan föda utan smärta, alltså HELT utan smärta. Dock inte utan ARBETE, fortsätter hon. Okej hon menar att via rätt andning (som man naturligtvis måste öva lång tid innan) och avslappning kommer babyn bara glida ut. Efter att ha framfött sitt första barn predikade hon ivrigt för "gnällande", "lidande" mödrar på sittringar (viftande med boken Att föda utan smärta, varur hon nått upplysning) "Men man BEHÖVER ju inte ha ont". Hennes förlossning hade tagit två timmar och hon hade inte behövt ett enda stygn och mådde utmärkt. Mitt förlossningsarbete började vid halv nio på onsdagskväll och avslutades på fredagen klockan sjutton:trettio. Jag fick epidural. Om jag inte fått min epidural hade jag aldrig orkat krysta ut min son (ett enda kryst och så var hela bebisen ute - inget som rekommenderas). Jag kände ingen rädsla för förlossningen, stor som en val fjorton dagar efter do-date vill man inget hellre, jag var väldigt avslappnad och andades lugnt - ÄNDÅ hade jag ont. Jag hade ont för att det faktiskt GÖR ONT att föda barn. Sedan har man kanske ont längre eller kortare tid, mer eller mindre, men lik förbannat känns det att föda. Att påstå något annat är lögn. Så, antingen är Anna Wahlgren en lögnare, eller så föddes hon med ett enormt underliv.

Theo i valfiskens buk

Sista bilden på magen.
Jag har kluvna känslor inför min gamla kamrat. Dels saknar jag den, det var mysigt att ha något runt och gott att hålla om och prata med, och dels känns det fantastiskt att kunna röra sig igen. Jag kan knyta skorna utan att bli sprutröd i ansiktet.
Jag kommer förmodligen inte att bli gravid igen inom de närmsta åren. Jag längtar för mycket efter att få ha min kropp för mig själv, få bestämma hur jag ska klä mig. Eftersom jag är dum i huvudet trodde jag att jag äntligen skulle kunna bära mina vanliga kläder bara jag fått ut den färskpressade. Men jag, med min enorma okunskap, glömde amningen. Jag kan inte amma i vad som helst, något jag bittert fått erfara då jag klätt mig i strumpbyxor och långärmad klänning. Där sitter jag sedan, svettig och ammande i fikarummet på Tomas jobb, eftersom vi varit ute och gått och Theo har blivit panikhungrig, och visar min buk och trosor filtrerade genom nylon. Jag kan heller inte nu äta eller dricka vad jag vill. Även fast restriktionerna är mycket snällare vid amning än vid graviditet.

Han är så söt när han sover

I dag är vi sjuka på Sofielundsvägen. Theo hostar, nyser och snörvlar, liksom hans far och mig. Mina armar känns så svaga och inte alls tillräckliga att bära barn. Vi släpar oss mellan soffan och sängen, med pit-stop i köket för att hinka vatten. Nu snarkar mitt barn här intill med byxorna uppdragna till armhålorna, medan jag googlar bra julklappstips (chokladfontän, klädesplagg från Burberry med mera ...) och snyter mig.

5 370 gram

Bästa platsen att lugna oroligt barn på är den gungstol (extra bred till extra bred stjärt) som jag budade hem för en hundring på Tradera. Och i dag när den första tunna snön faller över Malmö täcker jag den med det ekologiska gotländska fårskinn Theo fick av sin farmor. Varmt och mjukt under rumpan.
I förmiddags var det väg- och mätdags på bvc. Efter en månad väger vår lilla (?) son 5 370 gram, att jämföra med födelsevikten på 3 805 gram. Detta är siffror som för en barnlös person betyder noll eftersom man då kanske inte har koll på vad som är rimligt att väga när man föds och vart gränsen går för en hög respektive låg vikt - JAG hade i vart fall inte koll på sådant innan jag födde. Så för de som inte förstår innebörden av dessa gram kan jag meddela att han ökat i vikt på ett mycket tillfredsställande sätt. Han har även vuxit fem centimeter på längden. Det är ett mycket fint och stort exemplar till son vi mottagit.
Gung gung gungar jag nu i min gungstol. Dricker julmust mellan amningarna och försöker förstå vad det är Theo vill. Jag förstår endast sjuttiofem procent av skriken. Resterande tjugofem procent får man gissa, vilket är otroligt frustrerande både för honom och för mig. Jag fattar inte att det kallas föräldraLEDIGHET. Jag kände mig mer ledig och utvilad då jag jobbade tiotimmarspass med elefantfötter i vecka trettioåtta. Nu har jag tur om jag hinner bajsa i lugn och ro.

Fyrkantiga ögon

Det är så här jag spenderar en stor del av min tid. Ett snarkande barn i famnen, framför datorn, framför tv:n, med boken eller tidningen i hand - alltid något fyrkantigt framför mig, för vad annat ska jag göra? Jag insuper mycket - middagstips, restips, hyperlokala nyheter och det eviga tjatet om den plutiga mamman till åttlingarna på Dr. Phil show.

Livet som mamma

Jag sitter i köket och försöker äta frukost. Barnet sover i sin babylift. Då och då vaknar han till, grymtar och viftar med armarna och jag måste ta upp honom, vyssja lite, för att sedan lägga honom till ro igen.
Jag dricker massa vatten för att jag ska kunna amma rejält. Jag är inte ens speciellt hungrig längre, bara törstig.
Nu snarkar han lätt.
När magen försvann växte brösten tre storlekar.
Jag umgås med min son i princip tjugofyra timmar om dygnet. Det känns bäst när han är på armlängds avstånd. Jag trodde inte att jag skulle känna så - men hur det känns att få barn är ändå inget man kan föreställa sig.
Jag tycker att det är ganska tråkigt att amma. Däremot älskar jag när han sover groda på min mage. Då känner jag den enorma närhet jag trodde jag skulle känna under amning.
Jag kan sitta i timmar och bara titta på mitt barn och förundras över hur söt han är, hur perfekt han är och att allt faktiskt sitter där det ska och fungerar, trots att det är så litet.
Han ler när han har gaser eller får en sur uppstötning. Han ler också när man pussar honom på munnen.
Jag älskar honom mer och mer för varje dag. Precis när man tror att man det är omöjligt att tycka om honom mera ökar mitt älsk.

Theo Harry

En solig fredagseftermiddag i början av oktober föddes vår son. Nu bor han på Sofielundsvägen och hjälper till att hålla samman familjen Andersson/Lazar.
Han och hans far är de bästa jag har.

Tillsammans med Hans Appelqvist

Andra dagen på resten av min mammaledighet. Jag har inget viktigt att sysselsätta mig med. Vägrar titta på tv eller diska. Jag ska bara sitta här, tillsammans med Hans Appelqvist, i soffan och vänta på att föda.

Det är tusen grader varmt ute och jag har klätt mig i blått för att matcha mina åderbråck. Magen växer, men det är fortfarande en månad kvar.

En av de bästa och värsta filmerna jag sett, nu på svt2.

Johan Åkessons härliga reportage

När jag äter lunch på jobbet brukar jag läsa Magdalena Ribbings etikettspalt, vilken just nu har tillfälligt avbrott. Då bjuder Johan Åkesson på underhållning istället.

Jag har nu ätit frukost i en och en halv timme. Mackor, sju-minutersägg, jucie, te, Niferex och banan. Och nu då?

Hesba?

Vilken barnvagn ska man välja då?
Hittills har vi fokuserat på kläder. Det andra, som skötbord, säng och vagn, har vi väntat med. Att kunna klä bebis i randiga kläder från Polarn o Pyret har känts som prio ett i åtta månader.
Nu börjar jag tänka om.

Ofrivillig semester

I går var jag och Tomas hos barnmorskan som inte tyckte att mina kvällsvärkar var normala, ej heller hur långt ned barnet låg. Något som inte längre oroar mig, för i morse på ultraljudet sa kvinnan (som känns mer kompetent än min barnmorska) att det var naturligt att bebisen sjunker till denna nivå i vecka 33. Hur som helst är inte värkar på kvällen något positivt. Därför har jag nu blivit rekommenderad vila. Inte tvätta tvätt, städa eller jobb. Jag tar det lugnt. Och har tråkigt. Jag kollar i tidningar och kryssar, men tiden går ändå långsamt. Jag lyssnar på Eye in the sky och läser Att föda.
Bebis är lugn inne i magen. Var inte alls samarbetsvillig på ultraljudet. Tryckte ansiktet mot moderkakan, visade en liten nästipp då och då, men inte så mycket mer än så. Vi fick traska hem med en grynig bild på en fot. Man kan räkna fyra småtår och en spretande stortå.
Det känns redan som en liten person där inne, en liten person på 2.1 kilo som gillar Sebastien Tellier, Tomas röst och när jag ligger på sidan. Som är kvällspigg och förmiddagstrött och som hatar när man visslar. Jag fattar inte att det bara är 52 dagar kvar tills du beräknas komma.

Kvällstur

I går kväll tog vi vår lånade bil till Skanör. Det var kallt i vattnet, inte ens sanden var särskilt varm och vid strandkanten skvalpade döda transparenta maneter. Annars var det fint.
Nu ska jag jobba.

En dålig sak med att vara gravid

Mina fötter är ovårdade, och för det ber jag om ursäkt, men jag ville ändå dokumentera hur svullna de är. Vädret har varit varmt och soligt, jag har promenerat en hel del och fötterna har smärtat en smula, men jag har ändå inte tänkt på dem närmare förrän nu. Jag har suttit vid datorn, plöjt igenom de sommarvärdar jag inte hunnit lyssna på, och när jag reser mig står jag på vattenballonger.

Sill, dill med potatis till

En orsak till varför jag just nu är så besatt av min kost är att jag är rädd att bebis i magen inte ska få tillräckligt med näring. Att dess hjärna inte utvecklas som den ska för att jag äter ohälsosamma mängder bacon och potatis. Eller att bebis blir närsynt för att jag inte äter nog med fisk. Eller att han/hon får simma runt i slammigt fostervatten bara för att jag inte dricker två liter vatten per dag. Riktigt så illa är det inte har min barnmorska försäkrat mig om. "Den lilla parasiten tar vad den behöver - det är du som blir utan". Så bra då, har jag tänkt, men inte slutat stressa över mitt näringsintag. Vid lunchdags firade jag i alla fall inför-midsommar med sill och potäter. Och jag åt målet utan grönsaker till!

Det växer

Matblogg

Sedan jag blev gravid har jag blivit alltmer besatt av mat. Jag läser matbloggar, prenumererar på nyhetsbrev och massa annan skit jag aldrig skulle brytt mig om för några år sedan. Då jag flyttade hemifrån levde jag på pasta kryddad med örtsalt och vaniljyoghurt. Jag älskade året på folkhögskola då vi fick ett lagat mål mat serverat varje dag. Det enda i livsmedelsväg jag regelbundet införskaffade under mitt folkhögskoleår var Ramlösa, kanelknäcke och laktosfri mjölk. Sedan flyttade jag ihop med Tomas och han fick bestämma över kosten. Jag diskade glatt bara jag slapp röra i grytorna. Detta beteende har långsamt försvunnit. Nu lagar vi båda mat och ingen diskar. Bilden ovan föreställer det jag åt till lunch i dag. Det hade jag aldrig trott om mig för två år sedan.

Finnen

Hem till gården är mitt sällskap, medan jag väntar på att torsken (KRAV-märkt naturligtvis) ska bli klar. Jag har en gigantisk finne under läppen vilken hindrar mig från att gå ut. Annars hade jag suttit på valfritt café och läst Den Fjärde Handen. Jag har aldrig lidit av acne, inte ens då jag var femton hade jag knottrig hy. Finnarna kommer nu istället, gigantiska och en och en, cirka en gång var tredje månad.
Bebis sparkar. I natt drömde jag att han/hon gick i bitar. Jag hade kissat och skulle torka mig och på pappret låg en liten avsliten blodig bebishand (kan kanske ha något att göra med boken, se ovan, jag läser och läste precis innan jag somnade i går). Jag fick panik och vaknade av att jag grät, trodde att jag skulle bli tokig. Och sen blev det ännu jobbigare då jag insåg att jag inte kan föreställa mig hur mycket jag kommer tycka om bebisen när den väl kommer ut om jag redan nu känner att jag inte skulle klara av att den dog i magen.

SPD

Om en timme tar vi flygbussen till Sturup. Så för att spara disk vände vi oss till Findus. Med risk för att verka kräsen tror jag inte att detta kommer att vara en fest i min mun. Trots att det med imiterad handskrift står "Så gott med sparris!" på.

Ledig onsdag i början av juni

I morse var jag hos frisören.
Till henne sa jag "Jag vill inte ha någon frisyr, tack" eller "Én nem kèrek egy frizura, köszönöm". "Klipp det bara rakt av är du snäll".
Så det gjorde hon.