Man ska ej ropa hej, men ...

Suddig bild från första mötet

... för mig, som är van med en liten babyson som velat ligga klistrad hud mot hud tjugofyra timmar om dygnet, är Juni världens enklaste bebis. Hon gnäller till då hon är hungrig, dricker med djupa giriga klunkar (i dag, vid "utskrivningen/återbesöket/PKUtestet" på bb hade hon endast tappat 100 gram dessa (snart) tre dygn utan "mat") och somnar om. Självklart är hon mest nöjd då hon får ligga groda på magen, men hon sover även mycket gott slängd i ett soffhörn, på vår säng eller i sin mjuklift. På nätterna skriker hon inte (som Theo gjorde) utan sover djupt, alternativt ligger och blinkar och "snackar" lite, det vill säga piper (jag kan inte förklara hennes språk närmare). Hon känns superharmonisk - lugn och trygg. Hon är dock bara inne på sitt tredje dygn, så man kan aldrig veta säkert. Men jag är ändå förvånad över hur enkla vissa bebisar kan vara? I jämförelse med Theo, som man var tvungen att gunga och skaka, bära omkring på hela tiden, det var endast då han sov djupt som han accepterade att vi la oss ned. Observera OSS! Han kunde inte sova om inte ngn annan låg tätt intill. Och för att söva honom var man tvungen att springa. Det låter knäppt, men jag spenderade sju av sju nätter med att svettig och med ilsket barn i famn springa fram och tillbaka, fram och tillbaka i vår avlånga hall. Inte konstigt att det gick snabbt att tappa de trettio kilo jag lyckades addera under graviditeten.

Hur

som

helst!

Theo är en underbar person och jag skulle springa med honom än i dag om det krävdes. Han är även en toppenstorebror. Hans systers panna är blöt av pussar, och tidigare i dag då jag läste bok för Theo medan Juni ammades, strök han försiktigt fram och tillbaka över hennes lilla fot.

Det finns inget som kan göra mig lika lycklig som min familj.