Det är sent. Fast jag är pigg ändå. Jag har sovit nästan hela eftermiddagen. Min morgon samt förmiddag spenderade jag ömsom vid kassan ömsom hängandes över jobb-toaletten. Illamåendet, med eventuella tillhörande kräkningar, som brukar komma smygande vid fyra-tiden på morgonen gav inte med sig. Jag fick avbryta min arbetsdag och gå hem. Då ingen annan arbetskamrat fanns till buds fick min kära sambo täcka upp för mig.

Jag gick hem och spydde och sov och spydde och sov.

Theo ville inte sova.

Jag orkade inte stiga upp.

Theo hittade en penna.

Då jag vaknade var lakanet bredvid mig täckt av bläckstreck, på Theos mjuka ben och på min egen kind tronade (och tronar fortfarande på Theos ben) snirkliga konstverk utförda av en ettårshand. Så gjorde jag något jag svurit att aldrig göra. Jag släpade mig till soffan, knäppte på barnkanalen och fortsatte sova. Theo stod en centimeter från tv:n och dansade, pekade och tittade. Jag hatar vår tv. Jag vill inte att den ska vara en barnvakt. Ytterligare ett argument för att den ska ut.