Pang Bom Krasch

NEJ NEJ NEJ

Jag hade helt glömt.

På fejjan står det att 2 438 personer ska delta i "eventet".

Fortfarande magknip? Eller en lite för tidig åskmolnsperiod?

Hur som helst, här ovan demonstreras en av positionerna som verkar lindra - slängd över armen, uppstöttad av mitt lår.

Är sommaren slut nu? Varför känns det redan som höst i Malmö?

Mys som mys

I kväll har vi haft en typisk myskväll.

Hela familjen inkluderad.

Det är ju fredag, och vi har ju 2,1 barn (+ 0,1 då både jag och Tomas fortfarande är så omogna), så det är väl dags att införa det klassiska fredagsmyset, tänkte vi.

Och visst hade vi mysigt. Alla utom Juni. Hon har tydligen magknip och jag skyller på en urgod Pasta Puttanesca som jag glufsat i mig.

I alla fall hade vi fredagsmys i soffan, en stor skål popcorn (som Theo gillade) och filmen Cars.

Detta ligger långt från öl och sprit som min och Tomas fredagskvällar i regel brukade bestå av. Jag gillar vårt fredagsmys nu precis lika mycket som vårt fredagsmys då.

Tid att klä ner sig

När man i princip enbart rör sig mellan sitt hem, Konsum och lite lekparker (kanske, och bara kanske, gå förbi Kaffebaren och dricka en kaffe ngn gång) spelar det inte så stor roll hur man ser ut. Jag orkar knappt borsta håret, än mindre fixa naglarna. Men då alla jag träffar mer eller mindre ser ut som jag har det inte spelat ngn roll. Men ...

... i dag lyckades vi (familjen) ta oss ut på stan. Theo skulle få stövlar och Tomas springskor.

(En lång parantes: jag har börjat tjata jättemycket här hemma om vikten av motion, speciellt nu, då jag lusläser det mesta jag kan komma över, om och av Maffetone i synnerhet och löpning i allmänhet. Jag har faktiskt aldrig längtat efter att få börja springa så mkt som jag gör nu. Provade lite lätt sprint tidigare i dag och det gick ju bra! Så varför ska man vänta så länge egentligen? Hur som helst. Jag verkar ha smittat Tomas med min springentusiasm och mina kalla fakta om vad som händer med en kropp som inte får motion. Nu tänker också han börja. Eller?)

I alla fall, Tomas och Theo skulle få skor.

Och där rullar vi vår vagn och jag kan inte tänka på annat än hur snygga, uppfixade många är -"De har till och med sminkat sig!". Och här går jag omkring med avtrycket efter en smoothiemun på jackaxeln.

Det var ju samma sak förra mammaledigheten, men då var det höst/vinter, och i mörkret är ju alla katter grå.

Ny hobby?

Jag önskar mig en bokklubb.

En liten grupp människor som köper varsitt exemplar av samma bok, läser den sedan i ensamhet, för att till slut samlas och starta en trevlig diskussion över en god kopp kaffe.

Det känns som en passande sysselsättning just nu.

Zeitgeist

I går kväll, då vår son vägrade gå och lägga sig och jag och Tomas skulle se en film som inte kändes helt ok för småbarn och eftersom vi inte har ngn tv, så fick vi hålla till godo med det utbud som playkanalerna erbjuder. Så vi kollade på kyrkoherden som ser ut som en surfare som ville leva ett enklare liv. Enklare betyder i detta sammanhang ett liv med mindre ting och pengar. Och jag tycker att det är så bra! Jag vet dock att jag inte kommer att kunna gå så långt som han gör, det vill säga försöker så långt det är möjligt byta varor mot tjänster/självhushålla. Jag vet inte riktigt hur det skulle fungera med självhushåll i en tvåa på sextio kvadrat mitt i stan. Vi har innergård, det har vi. Men det enda ätbara som odlas där för tillfället är gräslök och gräsmattan måste man behålla till Theos fotbollsträning. Hur som helst. Man får väl göra ngt litet då. Och det man kan göra, som konsumenter, är att placera sina pengar på ett mer medvetet vis. Det är varken hållbart eller lönsamt (om du ser till helheten) att producera på en sida av jordklotet för att sedan konsumera på den andra. Jag blev sur på Tomas då han kom hem med sparris från Peru då vi lever i Skåne, typ sparrisens mecka. Produktion och konsumtion måste flyttas närmare varandra. Och det vore ju bra att sluta överkonsumera, vilket får till följd att vi överproducerar massa struntgrejer som vi egentligen inte vill ha.

Att konsumera är terapi.

Även för mig.

Jag blir glad då jag köpt ngt.

När ska jag fatta att jag faktiskt inte behöver så mkt för att leva ett gott liv?

Apropå tv. Jag har inte saknat möbeln en sekund. Kanske mycket tack vare alla möjligheter till filmer on demand och playkanalerna. Tittandet har förvandlats från slötittande till kvalitetstittande. Pretto va?!

Boktips till nyblivna föräldrar

Vi har haft målare här. Och för att vi inte orkar torka bort slipdamm så förekom vi detta och packade in, i princip, varenda liten pinal vi har framme, i plast. Nu när jag äntligen har börjat ta fram allt igen hittar jag denna bok (Att växa och upptäcka världen):

Med denna underbara illustration över alla ups and downs under det första året:

Denna bok bläddrade jag och Tomas i under Theos första levnadsår och vi upplevde att den stämde relativt bra överens med hans lite mer mulna respektive soliga perioder.

"Tänk på barnen i Afrika"

Det här är det bästa jag läst på länge!

Citat: "Om maten inte smakar är det en annan sak. Men han sa att han inte orkade mer. Hur ska han då orka efterrätt?"

La dolce vita

"Vad gör man när man är mammaledig?"

När jag får den frågan känner jag vid vissa tillfällen (för det mesta helt oprovocerat) att jag måste försvara mig; "Nej, det känns inte jobbigt att vara hemma så länge" och "Nej, jag är inte rädd att bli understimulerad". Ibland känns det verkligen som att man enbart är det man gör. Och att jag nu blivit förvandlad till en "mammaledig" som ständigt är i vägen med barnvagn och påsar och uteslutande bryr mig om mina osnutna ungar.

Så är det inte.

Det är inte (bara) det jag gör.

Men vad gör jag då?

Vad gör man (läs: jag) under denna så, missvisande, kallade" ledighet"?

Svaret:

Man (jag) tar hand om barn och funderar! Jag har nog aldrig tänkt så mycket som nu.

Och just nu sitter jag här, i vår varma soffa, medan barnen sover i varsitt hörn och Tomas spelar skitdåligt dataspel, och känner mig mycket nöjd. En känsla av total tillfredsställelse. Jag har precis kommit fram till att jag lever ett liv i lyx. I alla fall enligt min egen definition.

Nedan följer en ngt oarbetad lista av Ellen Anderssons definition av lyx (utan inbördes ordning).

Lyx är ...

... tid då man kan göra det man har lust med, utan att under tiden känna sig stressad för det man istället borde göra. Inte tänka: "Jahaja, nu lät jag tiden bara gå medan allt det viktiga här bara väntade på att bli gjort." Som om tid som avsätts för att njuta av livet eller följa sina infall skulle vara mindre värd.

... en förmåga att använda sin tid. Det vill säga: inte slötitta på tv, inte slösurfa och kolla mailen om och om igen fast man vet att det inte ramlar in ngt annat än erbjudande av typen: 80% off on boner medications eller Mr Andersson Ellen 40 % off on Viagra.

... att få barn! Upplevelsen det är att snusa en nyfödd i nacken, en kladdig barnhand på sin kind, ngn som glatt ropar "Hej mamma" och den vansinnigt starka kärlek detta väcker inuti en själv.

... att få sova då man är trött och att få äta då man är hungrig.

... att känna sig tillfreds med sitt liv i största allmänhet. Att inte känna att tiden bara går och går och att man egentligen borde vara ngn annanstans, vilket är en känsla jag har haft stooooor erfarenhet av.

... att få och ge kärlek.

... att leva så okomplicerat som möjligt. Att känna att man duger, att ens förehavanden är bra som de är. Känslan av att livet är lite som ett långt sommarlov.

... förmågan att kunna ha en avslappnad inställning till tillvaron, á la "det som sker sker".

... förmågan att kunna tänka positivt.

... att få vara frisk och ha hälsan.

... att kunna bli berörd.

... att ha inspiration.

Bild föreställande min personliga lyx och lycka: jag och Tomas

Jag klarar mig finfint utan tv:n ...

... har inte saknat den en enda gång. Man behöver inte en tv-apparat för att kunna titta på tv-serier.

Och världens bästa serie just nu:

Bored to death!

Utan att överdriva ett dyft kan jag påstå att jag älskar George a. k. a. Ted Danson!

Så fort Theo somnat är det dags att se ett avsnitt eller två.

Så även i kväll.

Nu övas simultanförmågan

God morgon!

I dag är Juni Jo femton dagar.

Tidsbegreppet blir omkullkastat då man får en liten nyföding. En timme kunde vara en minut och vice versa. Jag tror att man, vare sig man vill eller ej, glider in i bebistid. Bebistid = här och nu. För bebisar finns inget "senare" eller "då". Livet levs nu nu nu och de behov de har måste också bli tillfredsställda lika snabbt. Annars - katastrof!

Eftersom vi inte bara har en bebis, utan också ett litet barn, krävs det en viss form av simultanförmåga för att hinna stilla, i alla fall, de allra nödvändigaste behoven.

För tillfället flyter vardagen på riktigt fint. Men jag befarar att detta kommer att ändras sekunden Tomas lämnar mig ensam med våra avkommor.

Så jag övar redan nu.

Se nedanstående bilder:

Multitasking I = billek till kaffet.

Multitasking II = amma till billek till kaffet.

No-Pain Way to Exceptional Fitness

Philip Maffetone, Dr Philip Maffetone, är den författare jag för tillfället läser. I morgon är det två veckor sedan jag sa hejdå till kulan och jag har aldrig känt mig mer träningsmotiverad. Mina, under nio månader, vunna kilon är nästan borta, vilket gör att jag känner mig lätt. Och nu vill jag springa.

I början av juni stod vi, ett gäng, på mina föräldrars balkong och pratade om Göteborgsvarvet 2012. Det är väl inte ett helt orimligt mål? Lisette?

ps. Apropå läsa.

A Single Man var inte en jättebra bok. I alla fall inte för mig, att läsa, i detta skede av livet.

Och varför känns det som att alla läser Karl Ove Knausgård just nu? ds.

Vi slappar.

Läser dn.

Om semester.

Och semester har vi.

Trots att vi är hemma i Malmö.

Tacksam

Här är vi, just nu.

Juni nyammad.

Resten av familjen har cyklat ned till havet.

Detta är vad jag lyssnar på.

Sten är gott, sa Theo

I går var vi återigen tvungna att fly vår lägenhet. Den blir så varm! Outhärdligt.

Så vi gick till Pildammarna.

Juni Jo sov.

Theo Harry åt djurkex och sprätte lyckligt omkring.

Sedan var det som om sonen bara gav upp. Han lade sig på grusgången och pillade. Ville inte flytta sig en centimeter.

Det tog en liten stund och det glada utropet "Nam nam" innan vi, föräldrarna, insåg att han ju ligger där och äter småsten. Det är inte första gången. Så fort han får möjlighet suger han i sig grus. Varför? När jag var liten hade vi en bok som hette Hus är gott, sa Oskar, vari en liten kille vägrar annan mat än byggmaterial. Nu finns den tydligen i ny utgåva. Kanske vore ngt.

I går

Vår lägenhet måste vara den varmaste i stan. Så för att slippa svettiga babypannor och salt tovigt barnhår begav vi oss ut.

Theo fick gräva lite i sanden och Juni sova i skuggan.

Anna Nicole

Det är märkligt hur jag som i vanliga fall satt ganska skarpa gränser kring var min kropp börjar och tar slut helt suddar ut dessa då det kommer till förlossning och bb. Jag anser mig själv vara lite lätt pryd och kan till och med tycka att det är jobbigt att gå utomhus utan strumpbyxor eller tights (även under stekhet sommar) eftersom det känns så "avklätt". Men då jag ska till att föda barn är det som att min kropp inte längre har en funktion av att behaga. Nu är den först och främst ett redskap.

Detta slog mig i går, vid ett besök på amningsmottagningen. Mitt ena bröst hade svullnat enormt och ömmade därefter, och hur jag än bar mig åt kunde jag inte pumpa ut mer än ngr droppar åt gången. Att Juni inte heller var speciellt intresserad av att äta från bröstet i fråga gjorde att det växte mer och mer för var dag som gick. Jag trodde nästan på allvar att det skulle explodera, och jag skämtar inte då jag säger att det nådde E-kupesize (enormt tycker jag, som i vanliga fall bär runt på två A). Så var vi på amningsmottagningen och möter en barnmorska. För att hjälpa mig sätter hon i gång att massera, klämma, mjölka bröstet. Och jag tänkte: "Jag borde tycka att detta känns jobbigt". Men det gjorde det aldrig.

Hur kan man då hålla fast vid den känslan av kroppen som ett arbetsredskap, som ska ta dig framåt, bära barn, mata barn, lyfta tungt med mera ... ? Istället för "åh-nej-jag-är-så-fet-och-ful"känslan. Den är så befriande att slippa.

Äckligt lyckligt

Jag har gått och väntat på tidpunkten då det hela (två barn, sömnbrist med mera ...) kommer att kännas jobbigt. Då bubblan av lycka ska spricka och helvetet börja.

Men den kommer liksom inte.

Till och med Tomas och min relation är harmonisk. I jämförelse med första tiden med Theo då vi låg i nattens mörker och svor ilsket åt varandra.

På svtplay finns en dokumentär som heter Hästpojken. En jättefin film om två föräldrar och deras autistiske son. Hur som helst. Det som berörde mig starkast var föräldrarnas förhållande. Deras barn var riktigt jobbigt (rent ut sagt), fick vansinnesutbrott och bajsade i kalsongerna, men ändå rådde lugn, ro och kärlek föräldrarna emellan. Så vill man ju att det ska vara. Och så känns det just nu.

En liten bror som också är stor

Mitt liv kretsar mycket kring barn nu.

Men det är kanske förståeligt.

Theo går från klarhet till klarhet när det kommer till storebrorskapet. Vi satt nyss ute på innergården, drack lite kaffe med mjölk, åt lite chokladkaka och vattenmelon. Theo hade superkoll på sin lillasyster, sprang ideligen fram till vagnen och sa "hej", ville pussa och klappa. Han tycker att det är jättespännande med en liten bebis. Det enda som hittills varit problematiskt är insikten om att jag inte alltid direkt kan hjälpa honom med vad han ber om, vilket gör honom frustrerad. Men hyser ngt agg mot Juni - det gör han absolut inte. När jag under en tupplur skulle titta till henne, såg jag att han till och med lånat henne sin gula bil.

Att vår lägenhet är för liten och att vi måste hitta en ny börjar bli en allt mer angelägen fråga. Helst vill vi ha en ljus fyra, nära ett grönområde, med mysig innergård (gärna med gungor), i ett lugnt område, trevliga grannar, billig hyra och disk- och tvättmaskin i lägenheten. Är detta en omöjlig önskan tro?

Natten mellan lördag och söndag

Vår dotter har knappt sovit i natt.

Jag har knappt sovit i natt.

Juni krävde konstant bröst i munnen. Hon har ju hittills inte testat sin röst speciellt mycket, men hjälp (!), hon har potential att nå samma styrka som sin storebror. När Theo föddes och gav upp sitt första tjut tittade förlossningspersonalen på varandra och utbrast: "oj, vilken röst!"

Hur kan det komma sig att våra barn har sådant röstomfång när jag och Tomas båda mumlar så tyst?

Förutom krav på oavbruten amning kissades det i sängen hela tre gånger inom loppet av ngr timmar. Först läckte barn ett, efter en stund barn två, ytterligare en tid senare var det barn ett som återigen med kiss och gul avföring läckert dekorerade våra nybytta lakan. Då fick jag nog och la mig trött i både kiss och bajs, tänkte "Vem bryyyyyyr sig". Och medan jag fick mina fyrtiofem samlade minuter sömn steg Tomas och Juni upp, spenderade tiden på en pall i köket medan solen långsamt steg över Sofielundsvägen.