På tå

här stå

dessa två

comme-il-faut

Dagen grydde blå

synas nu grå

tår i min ögonvrå

jag börjar långsamt gå

och vinkar matt hejdå

Söndag

Bästa dagen på hela veckan

Barnen sover

Nu råder kvällslugn

Let's talk about sss ... ömnhygien.

Detta underbart kliniska ord, sömnhygien, eller som min idol Lars H hellre vill kalla det - sömnomsorg. Jag älskar mina barn. Jag anser mig och Tomas vara hyfsade föräldrar, men vi har en blind fläck i vår omvårdnad av barnen, någonstans brister det! För våra ungar sover inte gott!

För det första vill de aldrig gå och lägga sig. Inte ens i den lilla tidslucka under kvällen då de är lagom trötta, men ännu inte övertrötta. De protesterar inte då det är dags för kvällsmattandborstninginsmörjningpyjamaspåtagningsagoläsning. Vi ligger och myser i sängen tillsammans. Masserar deras mjuka barnfötter med farmors lavendelolja. Har tänt levande ljus. Släcker  till sist läslampan. Kramas godnatt. Jag känner hur jag mina fötter blir varma och ögonlocken allt tyngre, jag börjar drömma mig bort, glida in i sömnen.

PANG!

Så hoppar någon av dem ur sängen rakt ned på golvet, eller gör en kullerbytta in i väggen, eller skallar sitt syskon eller den förälder som nyss var på väg in i drömmarnas land. Och så startar en liten minirevolution på 180 x 200 centimeters yta, där mitt föräldraveto ska tillintetgöras och vi alla härjar runt och vägrar lyssna på varandra.

Och sedan, efter ungefär femhundra år, då de rara barnet äntligen somnat startar fas två i nattningen: skriken.

Barn ett vaknar och skriker för att han har växtvärk

Barn två vaknar och skriker för att hon vill ha "möööööölk"

Barn ett vaknar och skriker för att han i en dröm tvingats åka motorcykel - läskigt!

Barn två vaknar och skriker för att barn ett väckt henne

Barn ett vaknar och skriker och vi har ingen aning om varför

Barn två vaknar och skriker och vi har ingen aning om varför

Och så fortsätter det, ad infinitum.

De sover som krattor, barnen Lazar.

Jag läser att det tar år att etablera en god kvällsrutin. En sådan som är så väl inarbetad och självklar att den i hela sin förutsägbara prakt sköter sig ohjälpt. Varför har vi inte gjort detta?

Ett av alla nyårslöften i år lyder: börja sköta familjens sömnhygien.

En av de ritualer vi, trots gnället i inlägget, har vid nattningen.

Varsin kopp med mjölk stående bredvid sängen.

Naturligtvis måste det vara exakt just de kopparna som syns här på bilden.

Sedan är det ett evigt flyttande på dessa koppar. Ömsom ska de stå till vänster, ömsom till höger.

Det ligger en slöja av wellpappdoft och pannkaksos över hela lilla lägenheten. Vi spenderade halva gårdagen på Ikea. Detta att man kan äta mitt i leken (ni som ätit på Ikea vet ju att det finns en "lekavdelning" i en del av matsalen) är skitstressigt, men samtidigt helt fantastiskt. Jag och Tomas kunde i lugn och ro fylla våra magar med lunch för att sedan toppa maten med varsin årsförsta semla. Detta underbara bakverk som sedermera fick oss att titt som tätt rapa små semmelrapar under resterande vistelse på det stora möbelvaruhuset.

Vi handlade följande:

Flyttkartonger

Kelimmatta

Vitlökspress

Kryptunnel

Och i dag började vi trevande att packa. Men vad packar man tre veckor innan flytt? Vad har vi i vårt hem som vi inte behöver använda under tre veckor? Och om vi har sådant vi icke nyttjar under tre hela veckor, behöver vi det då alls? Fram med svarta sopsäckar, gastar jag. Tomas, mer försiktig, manar (läs: tvingar) till eftertanke.

I en låda i förrådet hittade jag mina dagböcker. Från nittio- och början av nollnolltalet. Jag fick för mig att jag redan kastat dessa för flera år sedan då vi flyttade från Vattugatan. Jag ser framför mig hur jag slänger dem i en soptunna. Men det är tydligen ett felminne.

Nåja. Då försvinner de förmodligen i denna flytt.

Minimalist living for life!

Två trötta på väg till Ikea

Att köpa med sig en liten present hem var fredagskväll är en gammal tradition som fått nytändning i vår familj nu då jag återigen börjat förvärvsarbeta. Eftersom våra barn mest bryr sig om konceptet present; att få slita/riva av ett trevligt presentpapper samt trassla in sig i tillhörande snöre, spelar det inte så stor roll vad det ligger däri, ergo köper jag något "nyttigt". Exempelvis ett par vantar eller en ljudbok.

Och så i fredags kom jag plötsligt på att jag inte bara har två barn att tänka på utan också en trött hemmaman som slitit hårt under veckans gång. Och eftersom jag är en modern kvinna köpte jag honom en bukett tulpaner, då det snart är vår!

Tomas försöker natta Juni. Jag hör hur de pratar där inne i sovrummet. Junis kvittrande stämma över en allt mer förtvivlad papparöst.

Och jag rådfrågar Google, oraklet, hur i hela världen man sopsorterar en sådan här ↓

Det är min lediga måndag. Tomas är på Tandvårdshögskolan under dagen och på Lunds Universitet under kvällen. Theo är på förskolan.

Jag har en att-göra-lista som är ungefär en mil lång.

Hittills har jag

inte

gjort

någonting.

Juni har somnat. Vi åt precis lunch. Vegetariskt. Jag och Tomas såg nyss dokumentären Home del två. Del två finns i två delar på svtplay. Se den! Och se också Home, den första filmen. Och efter ni sett dessa filmer läs då en bok om köttindustrin i Sverige (exempelvis Monsterbiff till middag) och sedan kanske ni kan diskutera detta med köttskatt som ju är på tapeten. Därefter kommer ni förmodligen inse att det är väldigt svårt att försvara sättet vi producerar (och kanske även konsumerar? "Det är min rättighet att äta kött! Det ska inte kosta skjortan! Det ska vara billigare än gurka!") kött på i dag. Och bör vi då stödja denna köttfabrik ekonomiskt?

Jag vill inte svänga med någon pekpinne, eftersom jag då även svänger runt klippblock i glashus, men lite klädsam eftertänksamhet kanske vore på sin plats.

Nu ska jag fortsätta ignorera min att-göra-lista.

Åh, Lena Anderson - jag hade glömt att du fanns!

Jag älskade Maja och Stina när jag var liten.

Hejdå älskade nappar!

Tillbaka i Malmö.

För snart två veckor sedan fyllde Juni ett. Tänk vad tiden går fort bla bla ... och allt det där ...

Vi firade i "trädgården" med ett riktigt barnkalas - alla sex kusiner för första gången på samma plats.

Sara bakade den barnvänliga tårtan.

Födelsedagsbarnet i strumplästen.

Här har två ettåringar suttit och ätit tårta.

Ljuvliga lilla kusin Hillevi.

Apropå kroppen och att njuta av den

Vid havet och med oceaner av tid, Susie Orbach:

"... As I conclude this book, I do so with a plea for us to rethink the body in such a way that we can both take it for granted and enjoy it. Our struggle is to recorporealise our bodies so that they become a place we live from rather than an aspiration always needing to be achieved. We urgently need to curtail the commercial exploitation of the body and the diminution of body variety, so that we and our children can enjoy our bodies, our appetites, our physicality and our sexuality. Our bodies should not be turned into the sites of labour and commercially driven production. We need to be able to experience our diverse bodies, in the varied ways we decorate and move them, as a source of taken-for-granted pleasure and celebration. We need bodies sufficiently stable to allow us moments of bliss and adventure when, sure that they exist, we can take leave of them."

Vi bor vid havet.
I en liten brun stuga med barnens farmor och farfar.
Det är regn och sol och blåst.
Och vin och jordgubbar och hemlagad pizza.

Lycka är att ha en kusin att vila bredvid

Helgen vecka 27

I fredags avslutade vi vår semesterresa, dock återstod två dagar kvar av Tomas semester från jobbet. Jag har hört att vädret tidigare varit trist, men över denna helg har solen spridit sin glans.

Vi började med tidig lunch på Slottsträdgårdens café som är ett av Malmös bästa barncaféer (med försäljning av spagetti med köttfärsås i barnportion samt barnmatsburk för pyttisar!). Dock verkar våra barns smaklökar förändrats (förfinats?!) efter resan då Theo hellre ville ha min kallrökta lax och Juni åt upp större delen av min bit brie.

Sedan lekparkslek naturligtvis. Ett myller av barn och isglass.

Sedan teaterföreställning till Theos stora lycka. "Det är teaaater" upprepade han otaliga gånger och hade mycket svårt att sitta still.

På kvällen tog jag tåget till Lund. Jag, min syster och vår barndomskompis skulle äta pasta, dricka öl och prata. Vi pratade nästan uteslutande om barn, då vi sammanlagt satt sju ungar till världen.

Jag sov tills halv elva i "morse" (det händer ju typ a l d r i g) och mådde skit då jag steg upp. Men det gick över. Snabbt. Konstigt? Jag vill minnas att sist jag brukade vara bakfull (något som jag inte upplevt, ej heller saknat, de senaste tre - fyra åren) mådde jag skit hela dagen.

Hur som helst.

Det var sol, så vi gick till stranden!

Men det var blåsigt, så jag gömde mig i strandtältet med Juni. Där lyssnade vi på hur Anja Pärson kom ut i p1 och åt jordgubbar stora som en knuten ettåringsnäve.

Theo badade tappert. Seglade omkring i en gummibåt och smakade på saltvattnet.

Sedan åt vi glass och tog bussen hem.

Och nu ska jag gå igenom vår tvåveckorshög av post. Tråkigast är direkt-reklamen, roligast teckningen från Bineta - vårt fadderbarn. Att skaffa ett fadderbarn är något alla bör göra. Eller är det skenheligt? Jag läste The picture of Dorian Gray på semestern då vi hade två små barn med oss, och då vi ville att de skulle ha rutiner någotsådär, så höll vi oss på hotellrummet efter ett visst klockslag på kvällen. Dock ej tillräckligt sent för att vi vuxna ville gå till sängs. Så vi avslutade våra fina dagar i varsin fåtölj med ett par glas vin och lite litteratur. Och vilken litteratur sedan! Jag älskar The picture of Dorian Gray! Och ni som har läst den kanske förstår mitt referat till bokens sista sidor då jag undrar ifall det egentligen inte är speciellt godhjärtat att ha ett fadderbarn. Eller är jag helt fel ute?

Hur som helst.

Familjen Andersson/Lazar har en fantastisk sommar. Precis som vi hoppats. Der är den första riktigt bra sommaren på många år (om man inte räknar med att Nuni kom till oss förra året) och jag hoppas att det håller i sig.

Juni på stranden, i tältet, berättar om alla "dubor" hon ser. Alla fåglar kallas för "dubor"

En parantes: (Vid besöket på zoo i Budapest trodde jag och Tomas att Juni skulle vara svettig av lycka, då hon fullkomligt ääälskar duvor och hundar - och därmed djur ö h t (antog vi). Men Nunan bara stirrade ointresserat, utan att säga ett knyst, på giraffer, elefanter, surikater och gudvetvad. Men! Pickade där en duva - "Titta titta duba titta duuuba" - viftade det lilla pekfingret febrilt medan hela kroppen sprattlade.

Värt!

Som en fjortonåring skulle säga).

I ♥ Budapest

Var sitt rödvinglas och två sövda barn senare går luften sakta ur både mig och Tomas, här vi är, i vardagsrummet, återigen på Sofielundsvägen.

Vi är tillbaka från semestern i Budapest.

Tidigt morgon - förväntansfulla ungar på Kastrup.

Ful min på fin restaurang - en av de bästa under hela resan (min schnitzel så tunt utbankad att den var större än Tomas ansikte).

 En ungersk man kikar ut (ko-ko).

 Theo på språng, ständigt sju-åtta meter framför resten av familjen.

De första dagarna åt Theo enbart glass ...

... och äpple.

Vi hade ingen syskonvagn utan endast en skranglig sulky (kanske ett "misstag" vi inte gör om?) så på kvällarna Nuni fick sova i selen.

 Det var ett ständigt petande på flugor, skalbaggar och andra kryp. Den svarta pricken är en platt fluga som faller från Theos pekfinger.

Bästa lekparken. Mycket skugga.

 Theo i mopedhimlen.

 Ett alternativ till lådcykel som vi hyrde på Margitsziget.

Tomas ligger på soffan, i detta nu, pillar sig i naveln, och filar på affärsidéer kring hur man skulle kunna hyra ut sådana i Malmö.

 Svalka, släcka törst.

 Theos fina (halvdyra) "solgasglasögon" ...

 ... som ett par timmar senare försvann för evigt ned i ett djupt rör.

 Vi besökte Budapestzoo.

Där fanns många djur att fotografera.

 Vacker kväll mitt emot Parlamentet.

 Vacker kväll på väg hem. Vi bodde nära Erzsebetbron.

Ytterväggen till en tennisbana.

Är jag en tant eller har jag helt enkelt bara tagit mitt förnuft till fånga?

Ju mer jag läser i den där boken The China Study, desto mer funderar jag kring varför man (jag?) har så lätt att åsidosätta sin (min?) egen hälsa? Jag läste i en tidning om en snubba som hellre lade sina surt (?) förvärvade slantar på kläder än mat. Som om mat egentligen inte är viktigare? Va va va? Är det jag som blivit en gammal tant?

Förmodligen.

Då jag för bara några år sedan hellre åt nudlar, eller inget alls (hu!), för att ha råd att köpa några extra öl, eller en fin tröja, innan nästa skrala summa från csn rullade in på kontot.

Att hänga en tröja för ettusensexhundrakronor i mjukaste kashmir på en lekamen uppbyggd på öl, falafel och pasta med tomatsås känns inte längre som en god idé.

Inom kristendomen (och säkert flera andra religioner - vad vet jag - religion är inte någonting jag bryr mig speciellt mycket om) finns det en "gren", jag såg en dokumentär om detta för längesedan, där man verkligen tagit bibelordet att kroppen är andens tempel på fullaste allvar. Anhängarna tog god hand om sin andes bostad, då de till och med som åttioåringar var fysiskt aktiva, gick på gym och lyfte skrot. Detta påminde jag mig om då jag i The China Study läste att: "Old age can and should be graceful and peaceful". Just så vill jag att min ålderdom blir. Det låter så harmoniskt. Graceful and peaceful. Jag vill leva utan en skramlande dosett i handväskan.

Som yngre tror man (jag?) sig vara odödlig, osårbar. Att röka ett paket cigaretter om dagen kändes inte så farligt. Men nu (med trettionågonting som oundvikligen snart skoningslöst drabbar mig) ökar dödsångesten i styrka. Är detta också anledningen till min kemikalienoja? Att jag vill minimera mina risker att bli sjuk och dö?

Hur som helst - kroppen är ju faktiskt det du alltid kommer att ha med dig. Bilar byts ut, hemadresser skiftar, den dyra glasvasen går lätt i kras - men din andes tempel är omnipresent!

Nu står det 2 - 1

Vi kollar på EM. Naturligtvis. Theo också. För vi (jag, Nunan och Theo) sov tillsammans i eftermiddags. Med alla fönster i lägenheten på vid gavel. Måsar skränade, skåningar skorrade, gräsklippare brummade och sparkcyklar rullade förbi. Det kändes mycket somrigt och väldigt behagligt och så zzzz ... Två och en halv timma senare steg vi upp. Och gick till Pildammarna. Tog en lååång promenad eftersom Theo envist stannade vid varenda gåsbajskorv och pekade och kommenterade (och ni som är bekanta med fågelsituationen i Pildammarna vet ungefär hur mycket fågelskit det handlar om). Och som kronan på verket (nästan bokstavligt talat) avslutades promenaden med att en duva släppte en blöt skit på hans keps.

Andra ögonblick från dagen ↓

Nunis favoritplats

Vi har en tidningsprenumeration, men när ska man hinna läsa?

I dag hann jag litegrann.

Här, en artikel från helgens tidning, om Ronny Ambjörnssons nya Ellen Keybok.

Barnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarn

Aaah, ännu en dag till ända.

Jag upplever att dagarna den senaste veckan varit ovanligt grå (nu talar jag om vädret), men till kvällen har molnen skingrats och solen sjunker sakta mot en klarblå himmel.

Så även i kväll.

Luften känns frisk efter dagens regn, och fåglarna kvittrar intensivt denna lugna fredag.

Tidigare i dag cyklade jag och Theo omkring på stan.

Det var efter lunchen som jag frågade Tomas om jag kunde sticka i väg och fixa lite ärenden. "Theo åsså följa mä" utbrast sonen kvickt. "Aa, men okej då" svarade jag.

"Knäpp", på med cykelhjälm, stövlar och galonisar. Regnet öste ned. Men vi var vid gott mod.

När hälften av ärendena var avklarade fikade vi en pyttestund. Kaffe och morotskaka och jag önskar att jag tagit en bild av Theo där han överlycklig satt med sockrigt frostig glasyr i pannan. Och jag översköljdes av lyckokänslor. Herregud, vad jag tycker om mina barn! Jag fattar inte att jag i minst en veckas tid, som nyförlöst, med första nyfödda, satt i soffan, bölade och kollade på Two fat ladies (för jag älskar att kolla på dem och jag hoppades att de skulle få mig på gott humör igen) och sörjde över min frihet som flytt.

Förmodligen var det helt rätt för mig. Jag var tvungen att sörja ständiga sovmornar, obegränsade mängder öl/vin/sprit, att endast ansvara för sig själv - och kanske störst av allt: den lite mer omfattande orosbefrielsen!

Men ändå ...

Det spelar liksom ingen roll vad jag från början föresatt mig att skriva på denna fåniga blogg, det tenderar ständigt mynna i något slags barn-halleluja. Vad har jag i huvudet egentligen?

Bla bla bla

Jag och Tomas har startat vår hälso-sommar! Hahahahaha, säger vi, och tackar nej till godis och andra onyttigheter (dock ej öl/vin/sprit - som ju är MYCKET VIKTIGT att förtära på sommaren). Jag tänker  också (nästan, eeeh ...) bara läsa och lära om hälsosamma saker så jag börjar med denna ↓

Ständigt i väntans tider

Amning amning amning. Amning amning. Amning amning amning.

Min devis, mitt motto, då det gäller nästan allt, är

"Bara vänta Ellen Andersson, så löser det sig nog av sig självt"

Att tänka på detta vis har revolutionerat mitt liv. En stor del av min oro och stress för både ditt och datt har effektivt skurits bort. Och jag vågar påstå att det fungerar. Speciellt lättapplicerad är den på barnen och deras förehavanden. I familjen Andersson/Lazar har inga andra metoder än tålamod härskat. Äta själv med sked, inte springa från matbordet, blöjfri unge, sova gott, sluta med napp, förskola ... bara vi väntar tillräckligt länge och inte stressar fram lösningar, kommer de flesta oroväckande mörka moln som genom ett trollslag skingras.

Och nu då!

Amningen!

Ja, jag ammar fortfarande. Min snart elva månader gamla dotter.

Det trodde jag aldrig.

Att amma har aldrig legat speciellt högt på min lista över favoritsaker. Allt detta som sägs och skrivs, forskas fram och bevisas, om höga oxytocinnivåer i moderns ammande kropp har jag aldrig riktigt haft personlig erfarenhet av. Jag har nog mer sett det som "ett nödvändigt ont" och känt att det för mig har fler fördelar att amma än att ge flaska (jag är en bekväm person som känner att det för mig är lättare att knäppa upp skjortan än att fixa ersättning).

Theo ammade jag i drygt sju månader. Och det tyckte jag var perfekt. Lätt, var det att sluta också. Mat åt och åt han, gapade som en fågelunge då det vankades lunch, mellisar, middag. Att amma en ettåring, eller (hu!) en två-, eller treåring - det tyckte jag var märkligt.

Men Nunan!

Oj oj oj

Hon älskar att amma! Hon ligger i min famn och blundar och snuttar och drar sig i luggen. Hela lilla kroppen blir som en mjuk vetedeg. Hon är så avslappnad att hon nästan flyter ut i mitt knä.

Jag har varit redo att sluta amma i flera månader.

Men det har inte hon.

Så efter massa tips, om diverse metoder. Gör si, gör så. Och de alla har slutat med gråt (uppriktigt ledset gråt). Har jag kommit på: "Men varför gör jag detta till ett problem?! Bara vänta Ellen Andersson, så löser det sig nog av sig självt".

Och här är vi nu.

Väntande.

Och, som genom ett trollslag, minskar hon naturligt ned antalet amningar. Nu ammar jag ungefär en gång om dygnet, vid läggning.

Och i kväll kanske inte ens det.

Ja, men visst äter hon också mat! Favoriten - rårivna morötter, serverade direkt på bordet, plockas och ätes helst med ett stadigt pincettgrepp.