Nu övas simultanförmågan

God morgon!

I dag är Juni Jo femton dagar.

Tidsbegreppet blir omkullkastat då man får en liten nyföding. En timme kunde vara en minut och vice versa. Jag tror att man, vare sig man vill eller ej, glider in i bebistid. Bebistid = här och nu. För bebisar finns inget "senare" eller "då". Livet levs nu nu nu och de behov de har måste också bli tillfredsställda lika snabbt. Annars - katastrof!

Eftersom vi inte bara har en bebis, utan också ett litet barn, krävs det en viss form av simultanförmåga för att hinna stilla, i alla fall, de allra nödvändigaste behoven.

För tillfället flyter vardagen på riktigt fint. Men jag befarar att detta kommer att ändras sekunden Tomas lämnar mig ensam med våra avkommor.

Så jag övar redan nu.

Se nedanstående bilder:

Multitasking I = billek till kaffet.

Multitasking II = amma till billek till kaffet.

No-Pain Way to Exceptional Fitness

Philip Maffetone, Dr Philip Maffetone, är den författare jag för tillfället läser. I morgon är det två veckor sedan jag sa hejdå till kulan och jag har aldrig känt mig mer träningsmotiverad. Mina, under nio månader, vunna kilon är nästan borta, vilket gör att jag känner mig lätt. Och nu vill jag springa.

I början av juni stod vi, ett gäng, på mina föräldrars balkong och pratade om Göteborgsvarvet 2012. Det är väl inte ett helt orimligt mål? Lisette?

ps. Apropå läsa.

A Single Man var inte en jättebra bok. I alla fall inte för mig, att läsa, i detta skede av livet.

Och varför känns det som att alla läser Karl Ove Knausgård just nu? ds.

Vi slappar.

Läser dn.

Om semester.

Och semester har vi.

Trots att vi är hemma i Malmö.

Tacksam

Här är vi, just nu.

Juni nyammad.

Resten av familjen har cyklat ned till havet.

Detta är vad jag lyssnar på.

Sten är gott, sa Theo

I går var vi återigen tvungna att fly vår lägenhet. Den blir så varm! Outhärdligt.

Så vi gick till Pildammarna.

Juni Jo sov.

Theo Harry åt djurkex och sprätte lyckligt omkring.

Sedan var det som om sonen bara gav upp. Han lade sig på grusgången och pillade. Ville inte flytta sig en centimeter.

Det tog en liten stund och det glada utropet "Nam nam" innan vi, föräldrarna, insåg att han ju ligger där och äter småsten. Det är inte första gången. Så fort han får möjlighet suger han i sig grus. Varför? När jag var liten hade vi en bok som hette Hus är gott, sa Oskar, vari en liten kille vägrar annan mat än byggmaterial. Nu finns den tydligen i ny utgåva. Kanske vore ngt.

I går

Vår lägenhet måste vara den varmaste i stan. Så för att slippa svettiga babypannor och salt tovigt barnhår begav vi oss ut.

Theo fick gräva lite i sanden och Juni sova i skuggan.

Anna Nicole

Det är märkligt hur jag som i vanliga fall satt ganska skarpa gränser kring var min kropp börjar och tar slut helt suddar ut dessa då det kommer till förlossning och bb. Jag anser mig själv vara lite lätt pryd och kan till och med tycka att det är jobbigt att gå utomhus utan strumpbyxor eller tights (även under stekhet sommar) eftersom det känns så "avklätt". Men då jag ska till att föda barn är det som att min kropp inte längre har en funktion av att behaga. Nu är den först och främst ett redskap.

Detta slog mig i går, vid ett besök på amningsmottagningen. Mitt ena bröst hade svullnat enormt och ömmade därefter, och hur jag än bar mig åt kunde jag inte pumpa ut mer än ngr droppar åt gången. Att Juni inte heller var speciellt intresserad av att äta från bröstet i fråga gjorde att det växte mer och mer för var dag som gick. Jag trodde nästan på allvar att det skulle explodera, och jag skämtar inte då jag säger att det nådde E-kupesize (enormt tycker jag, som i vanliga fall bär runt på två A). Så var vi på amningsmottagningen och möter en barnmorska. För att hjälpa mig sätter hon i gång att massera, klämma, mjölka bröstet. Och jag tänkte: "Jag borde tycka att detta känns jobbigt". Men det gjorde det aldrig.

Hur kan man då hålla fast vid den känslan av kroppen som ett arbetsredskap, som ska ta dig framåt, bära barn, mata barn, lyfta tungt med mera ... ? Istället för "åh-nej-jag-är-så-fet-och-ful"känslan. Den är så befriande att slippa.

Äckligt lyckligt

Jag har gått och väntat på tidpunkten då det hela (två barn, sömnbrist med mera ...) kommer att kännas jobbigt. Då bubblan av lycka ska spricka och helvetet börja.

Men den kommer liksom inte.

Till och med Tomas och min relation är harmonisk. I jämförelse med första tiden med Theo då vi låg i nattens mörker och svor ilsket åt varandra.

På svtplay finns en dokumentär som heter Hästpojken. En jättefin film om två föräldrar och deras autistiske son. Hur som helst. Det som berörde mig starkast var föräldrarnas förhållande. Deras barn var riktigt jobbigt (rent ut sagt), fick vansinnesutbrott och bajsade i kalsongerna, men ändå rådde lugn, ro och kärlek föräldrarna emellan. Så vill man ju att det ska vara. Och så känns det just nu.

En liten bror som också är stor

Mitt liv kretsar mycket kring barn nu.

Men det är kanske förståeligt.

Theo går från klarhet till klarhet när det kommer till storebrorskapet. Vi satt nyss ute på innergården, drack lite kaffe med mjölk, åt lite chokladkaka och vattenmelon. Theo hade superkoll på sin lillasyster, sprang ideligen fram till vagnen och sa "hej", ville pussa och klappa. Han tycker att det är jättespännande med en liten bebis. Det enda som hittills varit problematiskt är insikten om att jag inte alltid direkt kan hjälpa honom med vad han ber om, vilket gör honom frustrerad. Men hyser ngt agg mot Juni - det gör han absolut inte. När jag under en tupplur skulle titta till henne, såg jag att han till och med lånat henne sin gula bil.

Att vår lägenhet är för liten och att vi måste hitta en ny börjar bli en allt mer angelägen fråga. Helst vill vi ha en ljus fyra, nära ett grönområde, med mysig innergård (gärna med gungor), i ett lugnt område, trevliga grannar, billig hyra och disk- och tvättmaskin i lägenheten. Är detta en omöjlig önskan tro?

Natten mellan lördag och söndag

Vår dotter har knappt sovit i natt.

Jag har knappt sovit i natt.

Juni krävde konstant bröst i munnen. Hon har ju hittills inte testat sin röst speciellt mycket, men hjälp (!), hon har potential att nå samma styrka som sin storebror. När Theo föddes och gav upp sitt första tjut tittade förlossningspersonalen på varandra och utbrast: "oj, vilken röst!"

Hur kan det komma sig att våra barn har sådant röstomfång när jag och Tomas båda mumlar så tyst?

Förutom krav på oavbruten amning kissades det i sängen hela tre gånger inom loppet av ngr timmar. Först läckte barn ett, efter en stund barn två, ytterligare en tid senare var det barn ett som återigen med kiss och gul avföring läckert dekorerade våra nybytta lakan. Då fick jag nog och la mig trött i både kiss och bajs, tänkte "Vem bryyyyyyr sig". Och medan jag fick mina fyrtiofem samlade minuter sömn steg Tomas och Juni upp, spenderade tiden på en pall i köket medan solen långsamt steg över Sofielundsvägen.

Colin, Ellen och Juni

Medan halva familjen röjer runt i Folkets Park (det vill säga gungar/åker farfarsbilar/rutschar ned för kana/käkar småsten) med mormor, vilar resterande delen i lägenhetens enda svala rum - sovrummet.

Jag läser A single man, har hunnit med en tredjedel, och kan inte riktigt förstå varför den hypats så. Är det för att jag inte till hundra procent kan koncentrera mig på innehållet? Är det för att jag hela tiden "ser handlingen som en film" med Colin Firth som den grumpy George och därför inte kan skapa mig egna bilder? Vad det än må vara är i alla fall omslaget fantastiskt. Snyggt typsnitt, bra balans. Helt perfekt.

Hur ska det nu gå för mig? En liten parantes

Eftersom ...

... Tomas har semester

... vi inte längre har tv

... Theo är nöjd och lätthanterlig

... Juni verkar nöjd och lätthanterlig

... vi för tillfället har tillgång till nanny 24/7

har jag tid att både sitta vid datorn och att läsa.

Plötsligt minns jag att jag, pre-förlossning, hörde ngnting om ett förslag från Svenskt Näringsliv gällande sänkta medel till de som studerar humaniora, men att jag var för upptagen med att tänka på min egen nedkomst för att orka bry mig. Nu, när jag har jag tid att ytterligare förkovra mig i idéen, ber jag också er att läsa rapporten här. Man kan tro att titeln (Konsten att strula till ett liv) är ett skämt.

Men så är icke fallet.

Man ska ej ropa hej, men ...

Suddig bild från första mötet

... för mig, som är van med en liten babyson som velat ligga klistrad hud mot hud tjugofyra timmar om dygnet, är Juni världens enklaste bebis. Hon gnäller till då hon är hungrig, dricker med djupa giriga klunkar (i dag, vid "utskrivningen/återbesöket/PKUtestet" på bb hade hon endast tappat 100 gram dessa (snart) tre dygn utan "mat") och somnar om. Självklart är hon mest nöjd då hon får ligga groda på magen, men hon sover även mycket gott slängd i ett soffhörn, på vår säng eller i sin mjuklift. På nätterna skriker hon inte (som Theo gjorde) utan sover djupt, alternativt ligger och blinkar och "snackar" lite, det vill säga piper (jag kan inte förklara hennes språk närmare). Hon känns superharmonisk - lugn och trygg. Hon är dock bara inne på sitt tredje dygn, så man kan aldrig veta säkert. Men jag är ändå förvånad över hur enkla vissa bebisar kan vara? I jämförelse med Theo, som man var tvungen att gunga och skaka, bära omkring på hela tiden, det var endast då han sov djupt som han accepterade att vi la oss ned. Observera OSS! Han kunde inte sova om inte ngn annan låg tätt intill. Och för att söva honom var man tvungen att springa. Det låter knäppt, men jag spenderade sju av sju nätter med att svettig och med ilsket barn i famn springa fram och tillbaka, fram och tillbaka i vår avlånga hall. Inte konstigt att det gick snabbt att tappa de trettio kilo jag lyckades addera under graviditeten.

Hur

som

helst!

Theo är en underbar person och jag skulle springa med honom än i dag om det krävdes. Han är även en toppenstorebror. Hans systers panna är blöt av pussar, och tidigare i dag då jag läste bok för Theo medan Juni ammades, strök han försiktigt fram och tillbaka över hennes lilla fot.

Det finns inget som kan göra mig lika lycklig som min familj.

Hon är ute!

Tre andetag, ett plopp och, vips, så är vi en tvåbarnsfamilj!

En mycket lycklig tvåbarnsfamilj!

Plan för dagen:

amma

dricka vatten

köpa shorts till Theo

sitta på detta vis:

Vecka 39+5

Pang!

Startskottet för Tomas semester gick i dag. Och det känns helt underbart. Vi har haft det jättefint tillsammans. En air av harmoni har vilat kring familjen Andersson/Lazar. Till och med under besöket på Ikea. Smidigt rullade vår rullvagn framåt framåt framåt utan protester från ngn av oss. I vanliga fall brukar jag i vredesmod jämföra våra visiter till Ikea med fjärde kretsen i Dantes helvetestratt (där "de giriga och slösaktiga tvingas rulla stora stenar mot varandra", hahahaha, märks det att jag är vääääldigt nöjd med denna liknelse). Jag blir alltid sur för att jag tycker att Tomas ska köpa fula grejer, Tomas blir alltid sur för att han tycker att jag ska köpa onödiga grejer (eller inget alls, han kan påstå att jag bara vill till Ikea för att äta billig skolmatslunch, fika eller trycka i mig femkronorskorvar med bröd - vilket ju naturligtvis inte är sant!) och Theo blir alltid sur för att han av slingriga föräldraarmar ständigt hindras från att "pjinga pjinga" (det vill säga: springa springa) vart helst han vill. Men, som sagt, i dag har det gått hur bra som helst.

Det fanns till och med stunder då vi log mot varandra!

Pang!

I natt, då klockan slår tolv, är det äntligen beräknad dag för förlossning. Kommer vi att vara flerbarnsföräldrar vid denna tid i morgon? Känns inte så troligt, men vem vet. Jag är trött på att vara gravid! Jag ser fram emot att föda! Jag är sprickfärdigt nyfiken på vad det är för typ härinne i kulan! BB-väskan är packad! Av Tomas!

Jag shoppar lite i sista minuten på nätet. Amningsbh:s och lite nya böcker till Theo (avsedda för högläsning medan hans lillasyster ammas). Att handla saker online är ungefär tusen gånger bättre än att handla i fysisk butik. Och kan man, för en överkomlig penning, få sina varor levererade till ytterdörren är det ännu bättre. Snart ska vi även börja handla mat på detta vis. Jag bara väntar på en mer utförlig utvärdering från våra grannar (som just nu testar).

Den röda lilla pottan

Tomas kom precis hem från jobbet och jag lämnar över ett mycket lugnt och fint barn till honom. Dagen har förflutit i matthetens tecken (det är mamman som varit trött), vilket Theo har tagit stor hänsyn till. Eftersom vi inte lämnat lägenheten en enda gång denna varma torsdag har jag passat på att intensivt pott-träna vår son.

Ingen blöja på hela dagen.

Vilket har gått sådär.

Dock tänker jag ej släppa min dröm: ett blöjbarn i augusti! Jag försöker med lock och pock och barnböcker som behandlar det roliga i att kissa/bajsa potta. Men det går seeeeeegt.

Besök

Jag kan inte sova.

Sitter i rummet som åter är vardagsrum och inte gästrum. Några timmar efter att mamma och pappa rest hem till Värmland anlände min bror och hans flickvän. Vi helgarderar oss - ingen förlossning utan barnvakt(er) åt vår son! Tråkigt nog har Simon och Lisette (de namn min bror och hans flickvän bär) nu rest tillbaka till Linköping.

Underbart är kort.

Som det ju heter.

Tre varma och soliga dagar har vi spenderat tillsammans i Malmö.

I måndags - halvhjärtat försök till shoppingrunda. Man bör inte "gå på stan" som höggravid, i hetta, med grinigt barn i tvillingvagn.

I tisdags - bollspel på klargrön gräsmatta med skyltar "Bollspel förbjuden" i Pildammarna.

Och i dag - Skanör!

Jag var en sur fetknopp.

Theo älskar att bada och smakar gärna havsvatten (hur kan han tycka att det är gott?). Här en bild där hela familjen Andersson/Lazar är samlad. Mycket sällsynta är dessa bilder.

Jag och Tomas var även hos barnmorskan i tisdags. Det lilla babyhuvudet är tydligen fixerat och hon har sjunkit lååååååångt ned. Barnmorskan sa: "Har ni ingen bebis till helgen dröjer det nog inte länge efter det".

Jag vet inte om jag tror henne.

Jag har fortfarande inte packat ngn bb-väska, men mitt förlossningsbrev är färdigförfattat. Och nu undrar jag över dess värde. Jag skrev aldrig ngt till förlossningen med Theo, tyckte det kändes onödigt. Denna gång har jag högre förväntningar på att föda, så jag tyckte att det kändes viktigt att förklara detta för personalen. Men nu undrar jag - varför skulle de inte ha mitt och bebis bästa i åtanke? Kan jag inte bara förmedla det jag önskar via muntlig kommunikation?

Tjock-tv:n är ute. I dubbel bemärkelse.

Efter en rundringning till diverse secondhandbutiker gavs jag klara besked om att ingen tjocktv emottas, den bör istället slängas.

Så jag och Tomas åkte till närmaste återvinningscentral.

Där fanns en container märkt "användbart", det vill säga sådant som inte är trasigt utan kan skänkas vidare.

Då vi var på väg att lasta in vår feta grå apparat får jag syn på ett laminerat papper:

Aktuell utelista för saker att äga år 2011:

1 Tjock-tv

2 Cd

Inga ting kan vara mer oönskade i dag.

Så vi lämnade vår tv åt ingen att nyttja, bredvid en Bang & Olufsenskärm (också tjock naturligtvis), och for hem till min mammas köttbullar.

Mmmmmmandelmanns

Midsommarafton blev en afton av väldigt oambitiöst firande.

Mina föräldrar anlände och vid blommig duk åt vi melon, sill och potatis. Mozart i bakgrunden.

Sedan, stillsamt hallonpajätande framför The squid and the whale.

I dag har vi varit i Mandelmanns Trädgårdar!

Sämst: Utedasset. Hur ekovänligt och bra det än må vara, är det ju oundvikligt att inte kika på de andra besökarnas små bruna bajskorvar blandat med kissiga papperstussar, någonstans därnere på botten. Och hur sugen är man på sin KRAV-märkta kladdkaka efter det?!

Bäst: Pestomacka, besk cappuccino och morotskaka i det tropiskt varma växthuset.

Bäst enligt Theo: Massa traktorer! Stora och små!

God midsommar

I dag är det midsommarafton och vi firar inte i en villa vid en sjö i Stockholm. Efter noggrant övervägande och oro för eventuell förlossning bestämde vi oss för att stanna hemma. Och vi får besök av mina föräldrar som just nu befinner sig i en bil ngn mil utanför Göteborg.

Malmöhimlen är grå. Jag har ingen "små grodorna-känsla".

När jag var liten firade vi midsommar i hembygdsgården vid Fryksta i Kil. Det var klänning, pippilotter, jordgubbar och skrapsår. Idag har jag inget av dessa.

Vi får se hur det artar sig.

Theo och Ellen midsommar 2010: