En liten bror som också är stor

Mitt liv kretsar mycket kring barn nu.

Men det är kanske förståeligt.

Theo går från klarhet till klarhet när det kommer till storebrorskapet. Vi satt nyss ute på innergården, drack lite kaffe med mjölk, åt lite chokladkaka och vattenmelon. Theo hade superkoll på sin lillasyster, sprang ideligen fram till vagnen och sa "hej", ville pussa och klappa. Han tycker att det är jättespännande med en liten bebis. Det enda som hittills varit problematiskt är insikten om att jag inte alltid direkt kan hjälpa honom med vad han ber om, vilket gör honom frustrerad. Men hyser ngt agg mot Juni - det gör han absolut inte. När jag under en tupplur skulle titta till henne, såg jag att han till och med lånat henne sin gula bil.

Att vår lägenhet är för liten och att vi måste hitta en ny börjar bli en allt mer angelägen fråga. Helst vill vi ha en ljus fyra, nära ett grönområde, med mysig innergård (gärna med gungor), i ett lugnt område, trevliga grannar, billig hyra och disk- och tvättmaskin i lägenheten. Är detta en omöjlig önskan tro?

Natten mellan lördag och söndag

Vår dotter har knappt sovit i natt.

Jag har knappt sovit i natt.

Juni krävde konstant bröst i munnen. Hon har ju hittills inte testat sin röst speciellt mycket, men hjälp (!), hon har potential att nå samma styrka som sin storebror. När Theo föddes och gav upp sitt första tjut tittade förlossningspersonalen på varandra och utbrast: "oj, vilken röst!"

Hur kan det komma sig att våra barn har sådant röstomfång när jag och Tomas båda mumlar så tyst?

Förutom krav på oavbruten amning kissades det i sängen hela tre gånger inom loppet av ngr timmar. Först läckte barn ett, efter en stund barn två, ytterligare en tid senare var det barn ett som återigen med kiss och gul avföring läckert dekorerade våra nybytta lakan. Då fick jag nog och la mig trött i både kiss och bajs, tänkte "Vem bryyyyyyr sig". Och medan jag fick mina fyrtiofem samlade minuter sömn steg Tomas och Juni upp, spenderade tiden på en pall i köket medan solen långsamt steg över Sofielundsvägen.

Colin, Ellen och Juni

Medan halva familjen röjer runt i Folkets Park (det vill säga gungar/åker farfarsbilar/rutschar ned för kana/käkar småsten) med mormor, vilar resterande delen i lägenhetens enda svala rum - sovrummet.

Jag läser A single man, har hunnit med en tredjedel, och kan inte riktigt förstå varför den hypats så. Är det för att jag inte till hundra procent kan koncentrera mig på innehållet? Är det för att jag hela tiden "ser handlingen som en film" med Colin Firth som den grumpy George och därför inte kan skapa mig egna bilder? Vad det än må vara är i alla fall omslaget fantastiskt. Snyggt typsnitt, bra balans. Helt perfekt.

Hur ska det nu gå för mig? En liten parantes

Eftersom ...

... Tomas har semester

... vi inte längre har tv

... Theo är nöjd och lätthanterlig

... Juni verkar nöjd och lätthanterlig

... vi för tillfället har tillgång till nanny 24/7

har jag tid att både sitta vid datorn och att läsa.

Plötsligt minns jag att jag, pre-förlossning, hörde ngnting om ett förslag från Svenskt Näringsliv gällande sänkta medel till de som studerar humaniora, men att jag var för upptagen med att tänka på min egen nedkomst för att orka bry mig. Nu, när jag har jag tid att ytterligare förkovra mig i idéen, ber jag också er att läsa rapporten här. Man kan tro att titeln (Konsten att strula till ett liv) är ett skämt.

Men så är icke fallet.

Man ska ej ropa hej, men ...

Suddig bild från första mötet

... för mig, som är van med en liten babyson som velat ligga klistrad hud mot hud tjugofyra timmar om dygnet, är Juni världens enklaste bebis. Hon gnäller till då hon är hungrig, dricker med djupa giriga klunkar (i dag, vid "utskrivningen/återbesöket/PKUtestet" på bb hade hon endast tappat 100 gram dessa (snart) tre dygn utan "mat") och somnar om. Självklart är hon mest nöjd då hon får ligga groda på magen, men hon sover även mycket gott slängd i ett soffhörn, på vår säng eller i sin mjuklift. På nätterna skriker hon inte (som Theo gjorde) utan sover djupt, alternativt ligger och blinkar och "snackar" lite, det vill säga piper (jag kan inte förklara hennes språk närmare). Hon känns superharmonisk - lugn och trygg. Hon är dock bara inne på sitt tredje dygn, så man kan aldrig veta säkert. Men jag är ändå förvånad över hur enkla vissa bebisar kan vara? I jämförelse med Theo, som man var tvungen att gunga och skaka, bära omkring på hela tiden, det var endast då han sov djupt som han accepterade att vi la oss ned. Observera OSS! Han kunde inte sova om inte ngn annan låg tätt intill. Och för att söva honom var man tvungen att springa. Det låter knäppt, men jag spenderade sju av sju nätter med att svettig och med ilsket barn i famn springa fram och tillbaka, fram och tillbaka i vår avlånga hall. Inte konstigt att det gick snabbt att tappa de trettio kilo jag lyckades addera under graviditeten.

Hur

som

helst!

Theo är en underbar person och jag skulle springa med honom än i dag om det krävdes. Han är även en toppenstorebror. Hans systers panna är blöt av pussar, och tidigare i dag då jag läste bok för Theo medan Juni ammades, strök han försiktigt fram och tillbaka över hennes lilla fot.

Det finns inget som kan göra mig lika lycklig som min familj.

Hon är ute!

Tre andetag, ett plopp och, vips, så är vi en tvåbarnsfamilj!

En mycket lycklig tvåbarnsfamilj!

Plan för dagen:

amma

dricka vatten

köpa shorts till Theo

sitta på detta vis:

Vecka 39+5

Pang!

Startskottet för Tomas semester gick i dag. Och det känns helt underbart. Vi har haft det jättefint tillsammans. En air av harmoni har vilat kring familjen Andersson/Lazar. Till och med under besöket på Ikea. Smidigt rullade vår rullvagn framåt framåt framåt utan protester från ngn av oss. I vanliga fall brukar jag i vredesmod jämföra våra visiter till Ikea med fjärde kretsen i Dantes helvetestratt (där "de giriga och slösaktiga tvingas rulla stora stenar mot varandra", hahahaha, märks det att jag är vääääldigt nöjd med denna liknelse). Jag blir alltid sur för att jag tycker att Tomas ska köpa fula grejer, Tomas blir alltid sur för att han tycker att jag ska köpa onödiga grejer (eller inget alls, han kan påstå att jag bara vill till Ikea för att äta billig skolmatslunch, fika eller trycka i mig femkronorskorvar med bröd - vilket ju naturligtvis inte är sant!) och Theo blir alltid sur för att han av slingriga föräldraarmar ständigt hindras från att "pjinga pjinga" (det vill säga: springa springa) vart helst han vill. Men, som sagt, i dag har det gått hur bra som helst.

Det fanns till och med stunder då vi log mot varandra!

Pang!

I natt, då klockan slår tolv, är det äntligen beräknad dag för förlossning. Kommer vi att vara flerbarnsföräldrar vid denna tid i morgon? Känns inte så troligt, men vem vet. Jag är trött på att vara gravid! Jag ser fram emot att föda! Jag är sprickfärdigt nyfiken på vad det är för typ härinne i kulan! BB-väskan är packad! Av Tomas!

Jag shoppar lite i sista minuten på nätet. Amningsbh:s och lite nya böcker till Theo (avsedda för högläsning medan hans lillasyster ammas). Att handla saker online är ungefär tusen gånger bättre än att handla i fysisk butik. Och kan man, för en överkomlig penning, få sina varor levererade till ytterdörren är det ännu bättre. Snart ska vi även börja handla mat på detta vis. Jag bara väntar på en mer utförlig utvärdering från våra grannar (som just nu testar).

Den röda lilla pottan

Tomas kom precis hem från jobbet och jag lämnar över ett mycket lugnt och fint barn till honom. Dagen har förflutit i matthetens tecken (det är mamman som varit trött), vilket Theo har tagit stor hänsyn till. Eftersom vi inte lämnat lägenheten en enda gång denna varma torsdag har jag passat på att intensivt pott-träna vår son.

Ingen blöja på hela dagen.

Vilket har gått sådär.

Dock tänker jag ej släppa min dröm: ett blöjbarn i augusti! Jag försöker med lock och pock och barnböcker som behandlar det roliga i att kissa/bajsa potta. Men det går seeeeeegt.

Besök

Jag kan inte sova.

Sitter i rummet som åter är vardagsrum och inte gästrum. Några timmar efter att mamma och pappa rest hem till Värmland anlände min bror och hans flickvän. Vi helgarderar oss - ingen förlossning utan barnvakt(er) åt vår son! Tråkigt nog har Simon och Lisette (de namn min bror och hans flickvän bär) nu rest tillbaka till Linköping.

Underbart är kort.

Som det ju heter.

Tre varma och soliga dagar har vi spenderat tillsammans i Malmö.

I måndags - halvhjärtat försök till shoppingrunda. Man bör inte "gå på stan" som höggravid, i hetta, med grinigt barn i tvillingvagn.

I tisdags - bollspel på klargrön gräsmatta med skyltar "Bollspel förbjuden" i Pildammarna.

Och i dag - Skanör!

Jag var en sur fetknopp.

Theo älskar att bada och smakar gärna havsvatten (hur kan han tycka att det är gott?). Här en bild där hela familjen Andersson/Lazar är samlad. Mycket sällsynta är dessa bilder.

Jag och Tomas var även hos barnmorskan i tisdags. Det lilla babyhuvudet är tydligen fixerat och hon har sjunkit lååååååångt ned. Barnmorskan sa: "Har ni ingen bebis till helgen dröjer det nog inte länge efter det".

Jag vet inte om jag tror henne.

Jag har fortfarande inte packat ngn bb-väska, men mitt förlossningsbrev är färdigförfattat. Och nu undrar jag över dess värde. Jag skrev aldrig ngt till förlossningen med Theo, tyckte det kändes onödigt. Denna gång har jag högre förväntningar på att föda, så jag tyckte att det kändes viktigt att förklara detta för personalen. Men nu undrar jag - varför skulle de inte ha mitt och bebis bästa i åtanke? Kan jag inte bara förmedla det jag önskar via muntlig kommunikation?

Tjock-tv:n är ute. I dubbel bemärkelse.

Efter en rundringning till diverse secondhandbutiker gavs jag klara besked om att ingen tjocktv emottas, den bör istället slängas.

Så jag och Tomas åkte till närmaste återvinningscentral.

Där fanns en container märkt "användbart", det vill säga sådant som inte är trasigt utan kan skänkas vidare.

Då vi var på väg att lasta in vår feta grå apparat får jag syn på ett laminerat papper:

Aktuell utelista för saker att äga år 2011:

1 Tjock-tv

2 Cd

Inga ting kan vara mer oönskade i dag.

Så vi lämnade vår tv åt ingen att nyttja, bredvid en Bang & Olufsenskärm (också tjock naturligtvis), och for hem till min mammas köttbullar.

Mmmmmmandelmanns

Midsommarafton blev en afton av väldigt oambitiöst firande.

Mina föräldrar anlände och vid blommig duk åt vi melon, sill och potatis. Mozart i bakgrunden.

Sedan, stillsamt hallonpajätande framför The squid and the whale.

I dag har vi varit i Mandelmanns Trädgårdar!

Sämst: Utedasset. Hur ekovänligt och bra det än må vara, är det ju oundvikligt att inte kika på de andra besökarnas små bruna bajskorvar blandat med kissiga papperstussar, någonstans därnere på botten. Och hur sugen är man på sin KRAV-märkta kladdkaka efter det?!

Bäst: Pestomacka, besk cappuccino och morotskaka i det tropiskt varma växthuset.

Bäst enligt Theo: Massa traktorer! Stora och små!

God midsommar

I dag är det midsommarafton och vi firar inte i en villa vid en sjö i Stockholm. Efter noggrant övervägande och oro för eventuell förlossning bestämde vi oss för att stanna hemma. Och vi får besök av mina föräldrar som just nu befinner sig i en bil ngn mil utanför Göteborg.

Malmöhimlen är grå. Jag har ingen "små grodorna-känsla".

När jag var liten firade vi midsommar i hembygdsgården vid Fryksta i Kil. Det var klänning, pippilotter, jordgubbar och skrapsår. Idag har jag inget av dessa.

Vi får se hur det artar sig.

Theo och Ellen midsommar 2010:

Upp som en sol, ner som en ...

Jag frågade vad han gjorde, och han svarade dischka. Tack för hjälpen med det då, sa jag, och satte mig vid datorn och drack kaffe.

Jag har gått från superpigg till supertrött. Har molande förvärkar, känningar ut i ljumskarna och upplevelsen av ett relativt ansträngande tryck nedåt. Så när tänker babyn komma ut?

Theo känns som en liten vuxen i jämförelse med det spädbarn som snart komma skall. Han pratar massor och lär sig nya ord varje dag. Han har även börjat sätta ihop ord till små meningar. Som t ex "Eee på Aua Aua" (övers: Se på Aqua Aqua). Min lillasyster har haft vänligheten att introducera vår son för de färgglada musikvideorna med det norsk/danska (?) nittiotalsbandet Aqua. Och nu vill han "Eee på Aua Aua" i tid och otid.

Det är skönt att kunna kommunicera med sitt barn via tal, ett mer konkret vis än det ordlösa.

Och nu står han i köket och "dischkar" frukostdisken.

Det är ju perfekt!

Nu hjälper han till hemma också!

Kanske dags för veckopeng.

Vecka 38+0

I dag sjönk magen ned.

Klonk.

Nu sitter jag med den "i knät" och kan därmed andas lite lättare.

Jag har gjort plats för en liten mängd nytvättade babykläder i Theos byrå. Hög tid för honom att lära sig den vackra konsten att dela.

Jag har börjat få problem med att sova.

Jag känner mig pigg och full av energi.

Jag har extrem lust att slänga saker, rensa ut.

Min mani är värre än någonsin.

Jag har strukit alla Theos kläder (och den ofödda babyns). Onödigt arbete kanske man kan tycka. Men i byrålådorna ligger nu t-shirts och brallor, sorterade efter färg, i skarpa rader. Jag måste smyga dit då och då, skjuta ut en låda och inspektera.

Det ser så snyggt ut, aptitligt, som plockgodis ligger plaggen där och jag surrar runt byrån som en geting kring ett saftglas.

Vad är det som händer i ens hjärna då man är gravid?

Jag ser ju hur sjukt det jag skrivit måste verka.

Efter att Theo gått och lagt sig rensade jag ut min garderob.

Nu finns nästan inget kvar där.

Ett svart linne och mina mammabyxor.

Jag inser ju att jag måste lägga tillbaka några av de klädesplagg jag egentligen inte vill ha, som jag tänkt sälja och skänka.

Jag kan ju inte enbart bära svart linne och svarta mammabyxor.

Jag borde i alla fall spara en klänning jag kan bära på midsommar.

Vi ska resa upp till Stockholm över midsommar. Jag hoppas att jag inte föder där. Mest för att resan hem skulle kännas jobbig. Bör jag kanske ta med en body och min journal? Jag minns hur jag förra graviditeten var "beredd" på att bebis skulle komma redan från vecka 37+0. Little did I know att det skulle dröja fem veckor till innan han behagade titta ut.

I vecka 42+0 föddes vår fantastiska son.

Och nedan visar jag hans fantastiska torn. I dag har vi nämligen roat oss med att bygga högt. Jag kämpade tröstlöst för att hinna bygga min egen kroppslängd i Duplo, men så fort jag nådde den magiska 150 centimetersgränsen, fanns plötsligt en liten barnhand där, redo att dänga till mitt skrytbygge.

Att föda om fem röda

Jag vankar av och an i vardagsrummet och är inte riktigt beredd på vad som komma skall. Gudrun Abascal försöker hjälpa mig.

Väskan är icke packad.

Barnvagn är icke inhandlad.

Lägenheten är dammig.

I går natt väckte jag Tomas om och om igen för att med panik i rösten påminna honom om att vi minsann inte har några blöjor till en nyfödd hemma och varför i helvete finns ingen ekologisk gallerfilt? (Jag måste dock erkänna att min kemikalienoja mattats av något, så en gallerfilt sans ekologi är nog ändå tänkbar).

Just nu rör sig min primäroro runt hur jag med mina små händer ska lyckas jonglera två barn? Tomas mamma tröstade mig med att det finns barn som, den första tiden och även senare, mest sover och knappt märks.

Inte som Theo som knappt sov och mest märktes.

Jajajaja.

Allra allra mest, bortom all oro och all stress över vad som bör fixas, jongleras och städas, är jag så himla nyfiken på vad det är för typ som ligger härinne. Vem är hon?

Vecka 37+1

Efter en resa jag vill jämställa med skärselden är vi hemma i Malmö igen.

Och jag har tusen saker att fundera på.

Bl a:

Vilken förlossningsställning bör jag inta?

Hur ska jag förhålla mig till sen resp. tidig avnavling? Vad är praxis på SUS?

Ska jag ens föda på SUS?

Hinner jag boka in en tid för fotvård innan det är dags? (Ja, förmodligen, då min lillasyster var vänlig nog att följa med tillbaka hem till Skåne för en sämre betald nannytjänst under en kortare tid).

Paris je t'aime

Mina fina killar!

Min smuliga bebismage

Jag drömde om Paris, och sekunden jag vaknade övermannades jag av ett starkt sug efter fransk yoghurt och croissant. Jag lyckades övertala mina killar (den lilla var lättare att locka med än den stora) att inta vår petit dejeuner liggande i gräset, i det fria, ackompanjerade av fågelsång och humlesurr. Till saken hör att jag de senaste dagarna knappt kunnat ta mig utanför dörren. Efter tolv dagar av så smått försummad sjukdom brast min höggravida kropp ut i feberfrossa, och bebis därinne la sig så stilla, så stilla. Jag blev nervös, kände mig som ett bra exempel på en dålig mamma, och tog tag i problemet. Eftersom det var storhelg fick jag ta taxi till privatklinik, prata med privatläkare (utan läkarrock, men med pärlörhängen och massor av läppstift). Hon tog ett, så kallat, CRP på mig. Efter provsvaret kommit blev jag inkallad på läkarens kontor och hon sa att hon ville skriva ut antibiotika då mitt värde legat på 106.

Jaha ja, sa jag, vart ska man ligga då?

Runt 8, svarade hon.

Och jag tackade snabbt ja till penicillinkuren.

OBS! Ointressant inlägg i fall du ej har barn

Jag sitter omgiven av snoriga papper och känner en välbekant smärta i överkäken och mellan ögonen komma smygande. Ett tecken på att alvedonens verkan börjar att avta. Jag är inne på tolfte dagen sjukdom, som i går utvecklade sig från kraxröst och halsvärk till bihåleinflammation.

Theo sover oroligt. Jag vet ej varför. "Bompa bompa" grät han när jag försökte natta honom. Han ville somna framför Bolibompa. Och jag la honom på min bulle till mage och lät honom. Jag tycker också att det kan vara lättare att somna framför tv:n ibland, så varför skulle inte detta också gälla min son?

Jag har precis läst om principer i en mammatidning, en artikel om svårigheter att natta sina barn, och där finns föräldrar som "tagit fighten" tidigt och därför har barn som somnar snabbt och lätt precis vid läggdags. Jag har känt mig som en sämre version av dessa föräldrar då jag burit mitt barn (ngt vi faktiskt inte gör alls längre, han somnar numer hur lätt som helst, bara vi ligger bredvid - det tog nog inte ens en vecka att vänja honom! Jag förklarade lugnt och stilla att jag inte orkade gå med honom längre, "mamma är tung och tjock", sa jag. Jag tror dock inte att det var därför han gick med på att somna liggande, men kanske att det hjälpte?) eller som nu låter honom somna framför "bompa" då han önskar detta.

Men no more dålig känsla!

Summan av kardemumman är denna: Det kanske "ser bättre ut" i andras ögon att inte söva sitt barn framför "bompa" (för övrigt första gången Theo önskar detta), utan att ihärdigt kämpa på och vara konsekvent då jag först i cirka två gråtiga minuter sagt till honom: "Nej, nej, ingen bompa, nu ska vi sova". Efter dessa två tårfyllda minuter tänkte jag: "om jag bara håller klaffen och lyssnar, så hör jag nog vad du vill säga".

"Bara man är konsekvent så blir barnen väl uppfostrade" och "Sätta gränser!" är ngt man får höra till leda då man läser om barn och hur man ska ta hand om dem. Konsekvens, har jag lärt mig, fungerar sämre - både för mig och mitt barn. Skulle jag ivrigt framhärdat "ingen bompa" hade han somnat en timme senare, utmattad av gråten. Jag hade somnat en timme senare, utmattad av gråten. Och ingen av oss hade mått bra. Nu somnade han cirkus en minut efter att "bompa" börjat rulla. Min konsekvens består i att lära mig lyssna och försöka förstå vad han vill och sedan bekräfta att jag förstår (om det sedan blir som han vill kan exempelvis bero på ifall det han önskar är farligt eller annan anledning, se exempel nedan↓)

Och "sätta gränser" gör jag numer bara för mig själv, och detta varierar från gång till gång:

Orkar jag sitta med honom framför "bompa" tills han somnar?

Ja, det gör jag.

Ok, klart!

Är min "uppfostran" åt helvete?

Ja, kanske.

Och den som lever får se,

hur det blir med vår lille The (o).

Skål!

Vi har en liten hemlighet att fira - så fram med två miniflaskor mousserande!

Och skål!

Och sedan tv. (Nej, den är inte ute än. Fråga mig ej varför.)

Vi har blivit så vuxna.

Våra grannar på andra sidan vägen är också ett yngre par i tjugoårsåldern - de har en liten dotter (?) som är kanske tre. Eftersom jag de senaste månaderna spenderat i princip varenda kväll på soffan har jag skaffat mig viss (ofrivillig) koll på de som bor mitt emot. Där har vi mannen och frun (jag gissar i alla fall att de är gifta) som har en jukebox i vardagsrummet. Till valfri musik dansar de sedan ungefär en gång om året.

Och så har vi de som aldrig drar upp persiennerna, inte i ngt rum i hela lägenheten. Är det supervarmt ute öppnar de ett fönster och sticker ut ett rör. Undrar vad det röret gör?

Och så har vi då det yngre paret. Eftersom jag och killen i det andra förhållandet har samma vana att stå i fönstret och prata i telefon brukar vi se varandra ganska ofta. Grejen är att de (paret) hittills tillbringat varenda kväll, vardag som helg, framför tv:n. Man ser dem ständigt gå mellan kök och soffa i blåaktig ljus. De har en stor bokhylla med många böcker, men ur dem verkar de aldrig läsa.

Hur som helst.

En kväll noterar jag att bokhyllan är borta, liksom en del av de prydnadsgrejer de haft i fönstret. Och tv:n ...
... var

inte

på

!

Man ser aldrig tjejen längre, bara killen, och rullgardinen i barnets rum är inte neddragen sju av sju kvällar. Jag har därför dragit slutsatsen att tjejen tagit sin bokhylla och dragit. Och barnet flyttar mellan sina föräldrar.

Kan det bero på att de enbart använt sin "tillsammanstid" som par med att titta på tv? Är jag och Tomas i farozonen? Pratar vi ngnsin om ngt annat än vårt barn eller den mat vi ska äta, eller andra praktiska saker?

Vad har vi för förhållande egentligen?

Att saker och ting förändras då man skaffar barn det fattar ju vilken dumskalle som helst, men hur blir det nu, då vi får två?

Kommer vi ens att orka krama varandra?

Som att vakna ur koma ...

I dag är första dagen på en vecka som jag känner mig ok. Blir man automatiskt sjukare än normalt för att man är gravid? Jag har säkert två - tre kilo snuva i bihålorna som nyproduceras varje gång jag snyter ut.

Hur

som

helst.

I dag är det 34 dagar kvar tills baby inte kommer. Theo pussar på magen och kniper ihop pekfinger och tumme framför ett lika ihopknipet öga och säger didididi med ljus röst. Det är tydligen tecknet för hans lillasyster (?).

I dag är det även mors dag. Jag har önskat mig en kopp kaffe och en bakelse tillsammans med min familj på Hollandia. Dock vet jag inte ifall detta är pärlor för ett svin eftersom jag inte kan känna smak överhuvudtaget.

Vi får se.