Hav förtröstan Lena Andersson, dra inte alla över en kam

Denna torsdag har varit min första sjukdag på över ett år. Iklädd Tomas mest anti-rojalistiska t-shirt, med text: "Herpes är en tysk invasion" och bild från kungaparets bröllop, har jag hasat mig igenom dagen. Inte gjort något annat än att leka med min son.

Vi har till exempel plockat ut grytor ur grytskåpet och på dessa bankat med träskedar, ballonvispar, hålslev bland annat. Och busat i och under sängen, vilket innebär att en person befinner sig under sängen, medan den andra ligger uppe på. Personen på sängen (vilket oftast är jag) sticker då och då ner huvudet på oväntade ställen för att skrämma den (oftast lilla) person som kravlar runt under sängen. Den lilla under sängen skriker och skrattar hysteriskt av skräckblandad förtjusning. Även byggt koja. Jag låg böjd som en banan därinne och vilade på Theos mjuka djur, medan han roade sig med att krypa in och ut.

Det har varit en fantastisk dag! Jag gillar att vara med min son och leka. Jag tänker på det särskilt ofta sedan jag läst denna dn-kolumn. Åh, jag vet att det är lång, men läs ändå. Lena Andersson provocerar mig enormt.

"Att lek med barnen hindras av vardagssysslorna tror jag inte på. Jag har nästan aldrig sett en förälder leka med sina barn, även om de har tid ... Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck. Anledningen till att männen inte tar ut halva föräldrapenningen är nog inte ekonomisk. De har lagt märke till att det är mer berikande att vara ute i omvärlden och på arbetet. Kvinnorna har sannolikt lagt märke till samma sak, men sitter fast i könsrollen och moderskapskulten."

Jag älskar att leka med mitt barn! Jag anser det inte mer berikande att arbeta framför att spendera tid med mitt barn. Är jag ett undantag? Eller sitter jag fast i könsrollen och moderskapskulten?

Sju svåra år

Jag är röd av skam och ilska. Kunde inte somna efter valvakan i går. Suckade, vred mig och knöt nävarna till klockan tre i går natt. Det är kanske en klyscha, men det känns än viktigare för mig nu, sedan jag fick barn, att det samhälle han ska leva och verka i är ett gott samhälle.

Vem röstar på Sverigedemokraterna? Vad har man för argument? Hur är deras definition av massiv invandring? Ponera att vi stänger gränsen, vad händer med de som är i behov av asyl? Bryr sig en Sverigedemokrat?

Att vara Sverigedemokrat är att vara cyniker. Och det är, ta mig fan, det fulaste man kan vara. "Det är MINA pengar, MINA. Ingen smutsig muslim ska komma och stjäla från mig! De orkar inte jobba, vill komma till Sverige och leva på bidrag. Leva på MINA surt förvärvade slantar. De pengarna kan komma till bättre användning." Ur en rödfnasig kärrings lilla mun dröp gallan ut ur min tv-apparat och in i mitt vardagsrum.

Jag bjuder på lite aktuell information från Migrationsverket om dessa enorma bidrag de lever så gott på:

Härligast är nog att beloppen varit oförändrade sedan 1994.

Heja Sverige!

Mona, Frida och Ellen

Varför vill ingen köpa plaggen jag lagt ut på Tradera? Varför vill ingen ha ett par blå hängslen, utropspris åttiofem riksdaler? Va? Kanske för att jag drabbades av tillfällig sinnesförvirring då jag skulle prissätta prylarna och trodde på fullaste allvar att folk skulle hålla med om värdet på mina gamla ting. Snåljåpar.

Mona Sahlin i röd top och radhusfrilla (jag läste en krönika om Mona för flera flera år sedan då de så målande beskrev hennes frisyr som just sådan, och nu är radhusfrilla det första ord jag kommer att tänka på så fort jag ser henne) pratar om välfärd på tv:n. Jag är fortfarande själv (inte ensam), dricker varm O'boy och känner mig utsövd för första gången på ett år. Jag får lyssna på den musik jag vill, utan gnäll. Och jag lyssnar på Silence is Wild av och med Frida Hyvönen. Det är Juan, eller Antonio eller vad han nu heter som gör Monki Store playlists, som introducerat mig för Hyvönen. Han har med två-tre låtar från ovan nämnda skiva och först tyckte jag att det lät skit. Men så ändrade jag mig plötsligt. Och nu tycker jag att hon är fantastisk! Titta bara så härlig hon ser ut på bilden ovan.

Dag två utan min familj

I går morse stod jag tryckt mot utsidan av ett tågfönster, vinkande febrilt till min son (Theo däremot vinkade till mannen med grått hår placerad i sätet bakom) och man. Sedan tog jag bussen hem, åt frukost (nybakta frallor med ost, hett kaffe och apelsinjuice) och ...

... putsade alla fönster

... gick till optikern och hittade glasögon

... gick till gymmet

... städade

... skypade med min syster

... handlade middag

... rensade i källarförrådet

och hann ändå med att slöa framför tv, för att till sist somna till utfrågningen av alliansen.

Tiden går sjuuuuukt långsamt då man inte har ett barn att ta hand om.

Och det är inte ens hälften så roligt utan honom.

"Take My Breath Away" Berlin
Uploaded by Garglouik. - See the latest featured music videos.

Dagens, eller kvällens, låt.

Så himla bra!

Och kolla vilket snyggt singelomslag:

Jag kollar på tv. Sonen sover (förhoppningsvis) gott. Och Tomas befinner sig (trots att han inte är arton eller från Svedala) på KB.

Det var min lördagskväll det.

Det är fredagskväll.
Hittills har det stått noll noll i matchen, men just precis gjorde Sverige mål och Tomas missade det. Jag satt ensam i vardagsrummet, och läste Saras senaste blogginlägg där hon redovisar lite statistik över deras Montréalvistelse, då bollen gick in.
In kommer också Tomas, spottar, svär och surar över att han missade det första målet i ett väldigt segt EM-kval mellan Sverige och Ungern.
Jag är mycket trött.
Jag ser över min/vår ekonomi.
Jag saknar min äldsta syster med tillhörande familj.
Jag önskar resa till dem och hälsa på.
Men jag är en fattig tjej.
Så nej.

Theo är, tvärtemot mig, nästan alltid glad. Här ovan kan ni se bildbeviset.
Jag och Tomas är föräldrar till en mycket lycklig liten kille.

Bambi

I dag har Theo tagit sina första stapplande steg.
Som mest tre stycken.
Vad hände med min lilla baby?

Trötta föräldrar i en soffa

Pasta Carbonara och rödvin med min kille. För öppet fönster ligger vi slappt utslängda i soffan en lugn lördagskväll. Möllevångsfestivalens dunkdunk med brus i bakgrunden, Alien Återkomsten i förgrunden. I morgon är min första lediga dag denna vecka. Det känns fantastiskt!

Jag har ingen bild till detta inlägg. Jag tror inte att någon vill se oss (mig och Tomas) nu. Svettiga och dästa. Han i kallingar och jag i trosor och t-shirt. Det är ingen vacker syn. Våra vanskötta tjugofempluskroppar verkar blekfeta och blå i ljuset från tv:n. Klicka istället här och frossa i bilder på den vackraste som finns!

Theo missuppfattar lära-gå-vagnen

Ja, jag vet, mitt barn har ingen hatt på toppen. Solhatten var den sista, förutom kallingarna, vi klädde av honom. Han är i skuggan, i lä, på vår innergård, och ända blöt av svett. Åååååååh, jag ska (som alla andra) klaga på vääääärmen. Det är så varmt i vår lägenhet att man kan steka ägg på golven och koka potatis i toaletten. Malmöborna vallfärdar till Clas Ohlson för att köpa fläkt. And so do we. Fläkten fläktar Teptis nu då han försöker sova i en pöl av sitt eget svett. Jag och hans far sitter, iförda endast underkläder, i yllesoffan framför öppet fönster. Det bjuder vi på.

Jag är glad att jag ska jobba i morgon.

Monki Storgatan har bra AC.
För övrigt var jag på gymmet i dag. Mmmmm, det var gött att, eftersvettig i gassande sol, promenera hem i långa byxor, långärmad t-shirt, bärande på fem kilo nyköpt porslin och en Coop-kasse full med barnmatsburkar. Hade någon börjat jiddra med mig då hade jag slagit ihjäl honom/henne.

Denzel Washington försöker skådespela på tv och jag tittar på. Jag är fortfarande utan Teptis och hans pappa. Jag har inga bilder att publicera eftersom kameran är kvar med dem i stugan. Jag har ingenting att berätta om eftersom min inspiration också är kvar med dem i stugan. Jag kan dock berätta om två fula saker jag sett i dag.
Ful sak 1: Utanför H&M Storgatan såg jag en barnvagn för hund. En hundvagn i skrikrosa innehållande ledsen hund med vit och fluffig päls. Herregud! Vad fult det var. Så här såg den ut.

Ful sak 2: Nu har Carlsberg börjat sälja öl tappat på plastflaska - Carlsberg Premium PET. Precis som i Norge.

Och det var nog allt.

Ensam hemma.

Jag dricker Ramlösa, äter lax och förbereder mig på mitt livs första natt utan Theo Harry Lazar. Han sover just nu gott tillsammans med sin far i en vinröd bäddsoffa, i ett vitt stenhus, fyrtiofem minuters bilväg från Malmö. På bilden ovan kan man se den, soffan.

Jag vill också vara där.

Men

jag

måste

ju

jobba.

Blä för mig!

Klockan är tjugo över tio. Min son sover i sin spjälsäng. Min kille sover i vår dubbelsäng. Jag sitter vid datorn och är ledig från jobbet.
I dag är det sommar på riktigt. Himlen är knallblå och måsarna skränar. Fönstren står på vid gavel och gardinen fladdrar i smutsig stadssommarvind.

Under min graviditet tappade jag i princip inte ett enda hårstrå. Mitt typiskt skandinaviska hår förvandlades till typiskt sydeuropeiskt. Det blev tjockt och mycket. Så kom Theo ut, jag började amma och tappade de strån som skulle fallit under nio månaders tid.
Det blev stripigt.
Nu har det börjat växa igen. Så nu har jag två frisyrer kan man säga. Långt OCH kort hår. Det korta håret står rakt upp ur det långa. Snyggt va?! Hade jag fortfarande varit mammaledig hade jag inte brytt mig ett dyft. Men, nu när jag börjat jobba, chockas jag av hur jag låtit mig själv "förfalla". Hemma bryr man sig inte om hur man ser ut. Så länge man är ren spelar det noll roll hur hel eller snygg man är. Har jag tyckt. Men nu, på jobbet, när man måste möta människor man inte känner var dag, kommer viljan av att se ok ut långsamt smygande.
Det finns många speglar på mitt jobb. Var gång jag ser mig själv förvånas jag över hur blek jag är, hur trassligt mitt hår är, hur blåa och stora påsarna under mina ögon är.
Så nu har jag köpt brun-utan-sol och ett gymkort. Sedan kommer jag se ut så här!

Att sova eller inte sova?

Antal nätter under de senaste tio månaderna jag fått sova ostört (utan att vakna en endaste gång): 1.
Jag har alltså fått en enda hel natts sömn sedan i augusti förra året.
Fattar ni vad det gör med en människa?
Man kan bli knäpp för mindre.
Och nu har jag fått nackspärr också.
Antal nackspärr jag haft under tjugosex år: 2.
Jag känner mig gnällig i dag.
Sömnen har verkligen blivit lidande sedan jag fick barn. Jag har inte längre tid att sova. Sömnen är den enda stund på dygnet jag varken konsumerar eller producerar. Jag har inte längre lust att sova. Det finns tusen saker jag hellre gör. För jag är ett barn av min tid och känner mig obetydlig då jag inte konsumerar eller producerar.
Helst vill jag göra både och.
Som att dricka vatten och kissa samtidigt.

ps. Jag publicerar bara foton på mitt barn eftersom jag numer inte har några andra bilder. Klick klick klick, den lilla personen Theo är ett motiv vi (jag och hans far) aldrig verkar tröttna på. ds.

Vår son i svart och vitt

Jag är törstig, så jag dricker vin. Vin vin vin, jag har förvandlats till en kvinnlig Bacchus och kräver därför en backanal.
Eller inte.
Jag är för trött.
Tog ut komp och gick hem tidigt från jobbet. Köpte sallader från Grue och stapplade hemåt. I lägenheten stod alla fönster på vid gavel, det var pötthett (i värmländskan finns uttrycket "hett som i en pötta (läs: potta)", med andra ord pötthett eller riktigt riktigt varmt). Tomas kollade världsmästerskapen. Jag kollade världsmästerskapen. Vi började båda hata de fula små tyskarna. Sedan tog vi oss samman, gick och köpte cappuccino på Kaffebaren, tog en promenad, handlade korv med bröd och återvände hem.
Jag är trött. Jag var tvungen att börja jobba halv åtta i morse för att tre gubbar ville laga vår trasiga AC. De anlände i smutsiga arbetskläder, la ut sina verktyg i prydliga rader på golvet, vecklade ut långa stegar som de sedan stegade upp på. Skruvade lite här, lyfte lite där. Efter sextio minuter sa de att "Njae, det här får nog räcka för i dag". Två små gubbar försvann och så var där bara en, den tredje, som lämnats att städa upp. Den tredje gubben frågade om jag varit på Ullared någon gång. "Nej", svarade jag. Då sa han att hans tjej precis varit där för att handla billiga barnkläder och att jag skulle ha detta i åtanke då det blev aktuellt för mig att skaffa bebis. Barnkläderna där var tydligen av god kvalitet trots sitt ringa pris. Jag förklarade för honom att jag redan har skaffat bebis och han såg förvånad ut. Han frågade om min ålder och jag ljög oavsiktligt och sa tjugofem. Han sa att det var ungt. Jag sa att det var lagom. Sedan började han långsamt och omständligt berätta om de sju IVF-behandlingar han och hans tjej genomgått tills de äntligen lyckades bli gravida. Jag kände mig som hans terapeut. En terapeut utan utbildning, för jag visste inte alls vad jag skulle svara mer än "Jaha" och "Nähä". Så det var vad jag sa. Om och om igen. De två meningslösa orden "Jaha" och "Nähä".

Detta har hänt:

- min mammledighet tog slut
- jag har druckit vin
- det blev sommar
- och jag har solat min bleka kropp
- jag och min familj for till Dunkers och såg Mönsterkraft och MLDGs utställning ...
- ... vilken jag tyckte var så bra att jag en kort stund övervägde att köpa en av hennes litografier (värde 4 000 :-)
- jag har börjat jobba
- jag har druckit ännu mera vin
- vår familj åkte till Stockholm, åt mamma Lazars spenatlasagne och gick på Davids student
- och jag drack mer vin
- och hörde Stefan Sauk (i rollen som konferencier) läxa upp trehundra vuxna människor på studentmiddagen
- jag, Tomas och Theo firade en nyutexaminerad läkare
- och jag drack vin igen
- jag bjöd Tomas på fin restaurang, och på femton minuter kastade vi i oss lunch för 350:-
- Theo har bajsat potta
- Tomas har gått på sin efterlängtade pappaledighet och börjat blogga
- och jag har börjat stressa igen, efter tio månaders lugn och ro

Terrible Tim

Även om Theo är ointresserad av de färgglada snuttarna på tv, så bjuder de mig desto mer nöje.
Och jag måste försvara mig; det är inte alls på grund av alla pruttar jag gillar Terrible Tim. Texten flyter på så bra. Jag älskar rim.

Troubled

En smått grå måndag fortgår på Sofielundsvägen. Det kliar i Theos mun och mamman har sovit dåligt. Jag bestämde mig för ha tv:n på under dagtid. Vi kollar på svtb, men Theo bryr sig inte. Han vill bara tugga. Tugga på bok, tugga på fjärrkontroll, tugga på soffa, på bordsben, på dammtuss och på boll. På bilden ovan kan man se nedre käkens tänder sticka fram. De ser ut som två suketter.
Jag kollar på gamla fotografier och känner mig nostalgisk.
Och ful.
Hur kan det komma sig att jag ser ut som en röv på vartenda fotografi? Non-fotogenisk, det är jag.
Nu ska jag dricka is-latte, för nu bröt solen fram (bokstavligt talat - i min trädgård är det fortfarande visset, mörkt och kallt). Sedan ska jag försöka ringa min syster, som från och med nu ska vara ensam med sina två söner i tre hela veckor! En prövning av relativt stort mått.

Evert Taube och farfar

Theo sover lunch, jag lyssnar på Sjösala Vals och tänker på farfar. Han har spelat i orkester större delen av sitt liv. Senast i Tages Trio. För x antal år sedan sommarjobbade jag på ett ålderdomshem. Vi var tre stycken med namnet Ellen där. På en Ellens rum hittade jag ett färglagt fotografi föreställande en orkester med henne som sångerska. Farfar var med i bandet.
När farfar sjunger svänger han till sitt uttal så att han låter som Cornelis Vreeswijk. Han har legat i flottan och gått på Nalen. Förra helgen fick jag reda på att han jobbat i herrekipering.
Det måste vara så mycket jag inte vet om min farfar.

Lars är fin, Lars är bra, Lars är den som jag vill ha, Lars är sån som killar ska va, Lars är min kille ja.

Jag har läst vad Lars H Gustafsson har att berätta. Och det är så bra!
Innan jag fick barn hade jag en väldigt skev syn på barnuppfostran. Jag hade noll tålamod, ingen tolerans gentemot barn och deras beteenden. Barn skulle vara tysta och lyda minsta vink. Precis som en väldresserad hund. När jag såg ett barn som tjatade på sin förälder, exempelvis inne på Ica "Men jag viiiiiill haaaa, maaaaaammaaaaaa", så fnös jag och tänkte "Herregud, vilken misslyckad uppfostran". Nu vet jag, TACK OCH LOV, bättre. Barn är också människor som har rätt till åsikter, känslor och att säga sin mening. Vill mitt barn "haaaaaa" någonting har han all rätt att säga det till mig (därmed inte sagt att han kommer att FÅ det naturligtvis). Men man bör ge sina barn spelrum, en möjlighet att växa och låta deras personlighet slå ut i full blom. Som Lars H Gustafssons mamma sa: "Barn behöver inte uppfostras, barn behöver frihet och stora ytor att röra sig på!"

Och döm om vår förvåning då han upptäcker att det visst går att släppa taget.