Jag skulle inte vinna en diskussion

En naturlig "reaktion" då man sätter ett barn till världen torde ju rimligtvis vara att fundera över vilken typ av samhälle du inviger din avkomma i. Hur ser världen ut? Är det rätt att addera ännu en mun att mätta till denna redan svältdrabbade tillvaro?

En motivering till varför jag valt att skaffa först ett och sedan två barn (om jag själv får bestämma blir de säkert fler) genom egna graviditeter är att det är det bästa jag gjort! Inte bara för min egen del utan också för världen och min direkta omgivning. Om man utgår från devisen ingen människa är en ö (i sin helhet: "Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig." John Donne 1623). Det kan låta hur pretto som helst, men om jag förut förstod ordens innebörd är det inte förrän nu jag äntligen utvecklat tillräckligt med empati för att kunna efterleva dem. Jag vill att världen ska bli bättre för det är ju i denna värld mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare ska leva och i verka. Jag kan ju inte bara lämna dem i sticket.

Ok, detta känner man med största sannolikhet även då man adopterar ett barn. Men jag tror att jag har behövt tillströmningen av "graviditetshormoner" för att fatta. Låter jag dum nu? Vet jag egentligen vad dessa hormoner gör med mitt psyke?

Nej, inte egentligen. Jag har inte läst på, och om jag inte googlar vet jag inte ens namnet på dessa hormoner.

Så är det ett "såpbubbleargument"?

Ja.

Fast ändå inte.

Under dessa tjugoåtta veckor har det liv som vuxit fram inom mig sällskapat med ett allt större samvete. Det är som i den gamla videon med han den där vad han nu heter, där man ser en tjej med ett hjärta i famn, som är jättestort, men som krymper ju tristare människor hon möter. Ni vet. Fast det är inte mitt hjärta som krymper, utan min ansvarskänsla som växer. Vad kan jag göra? Hur ska jag göra det? Är det tungt att bära?

Ja.

Det är sjukt jobbigt att bry sig. Man mår dåligt. Jag har fått blunda mig igenom nyhetssändningar från Japan. Jag kan inte se tsunamin skölja in över bilister som lönlöst accelererar för att komma undan. Jag kan inte somna på natten för att jag ligger och tänker på hur kvinnan i en reklam säger: "Inget barn ska behöva vara så här smalt" medan hon klappar en mager liten flicka så som man klappar ett leksaksdjur. Jag kan inte ens lyssna på Tomas kulsprutesmatter från Call of Duty.

Jag har förut varit mycket duktig på att stoppa mitt huvud i sand. Men det är inte lika lätt längre.

Så, tack mina älskade barn!