Just nu på jobbet
Påskägget knäckt
Ska försöka få plats med lunch

Tidig morgon hos fam Andersson/Lazar. Juni, bananen och Theo i sängen. Alla kollar på Bamse som är ute på skattsökarfärd.
Febern har flugit sin kos.
Ute strålar solen.

40.6 i går kväll och 39.någonting i morse. Jag avskyr dessa sjukdomar. Är ändå tacksam för en relativt sjukdomsfri höst, vinter och begynnande vår.

Fredagskväll.

Internationella kvinnodagen lider mot sitt slut. Ofirad.

Jag dricker te. Ska snart gå och lägga mig och läsa en bok.

På kvällarna tystas våra underbara barn av sin sömn, och då är det som om väggarna i detta hyreshus blir lövtunna. Jag och Tomas kan höra grannarna rumstera om. Vi hör dem kissa, diska, gapa, skrika och flytta möbler. Det är mysigt tycker jag.

Theo och Juni "fikar" (läs: rumsterar om) på Starbucks ↓

När man handlar med Juni Jo väljs det livsmedel utifrån hur förpackningen ser ut.

Saker som förändrats sedan vi fick barn:
Jag har lärt mig att gilla att pyssla.
Här ovan demonstreras en näbb/näsa/lustig hatt.

Vårt nya hem är ett "barnhem". Detta menar i alla fall Theo, tre år. Ett hem med mer plats att leka i, tycker han, och tar sats och rockstjärneglider på knä över vardagsrumsgolvet. Det finns ett flertal garderober att gömma sig i. Det finns två toaletter att välja mellan då man är nödig (och att bestämma sig kan ta tid!) Det finns ett eget barnsovrum och ett eget barnlekrum. Och en innergård med sandlåda och en skylt med texten "Bollspel förbjuden".

Barn i skor

Första natten i nya lägenheten.
Jag och Tomas firar med syltmackor.

Som jag längtar!

Helt fantastisk!
Nathalie Stämpfli!

I dag har jag strukit nästan vartenda ett av de plagg som tidigare legat slängda både här och där i detta  lilla hål till lägenhet. Vikt och packat ned och lagat och skänkt och lagt ut till försäljning har jag. 

Tomas har nu serverat mig en liten kopp rödvin som jag långsamt smuttar upp.

Att flyttpacka, flyttsortera och flyttstäda är utmattande. Men också renande. Idag kasserade jag till exempel min studentmössa. För vad sjutton ska jag med en studentmössa till? På riktigt. Som om jag skulle glömma bort att jag tagit studenten?

Mitt rensande klättrar hela tiden mot nya nivåer. När jag skulle förklara för dem på jobbet jämförde jag det med att få gå på toaletten när man verkligen verkligen är nödig. Man gör sig av med det man ska, spolar, utan minsta eftertanke, bort det för evigt. Och känner sig genast både tillfreds och några hekto lättare där man ska vandra sin väg fram i livet. Dessa rensningar har en förmåga att påbörjas vid större livsförändringar (såsom en ny baby eller, som nu, flytt).

Jag är i alla fall glad att jag sparat klänningen som Juni visar här ovan. Det är ett plagg jag i femårsåldern omsorgsfullt valde ut till ett midsommaraftonsfirande. Jag älskade rosa och rysch och pysch och tyll och rosor på den tiden. Och Juni upprepar ordet "fiiiiiin" om och om igen. Theo tyckte också (for the record) att den var "jättefiiiin" och ville minsann prova den han med. Tyvärr har han sedan han började förskolan börjat skilja på "tjej"- och "killgrejer", men det är ett helt annat ämne.

Nu ska jag bildgoogla Mette-Marits brudklänning. För det är en sådan typ av klänning som jag nu, snart tjugofem år senare, omsorgsfullt kommer att välja ut, då jag och Tomas är förlovade och snart ska gifta oss!

Tre hjärtan från tre hjärnor

På tå

här stå

dessa två

comme-il-faut

Dagen grydde blå

synas nu grå

tår i min ögonvrå

jag börjar långsamt gå

och vinkar matt hejdå

Söndag

Bästa dagen på hela veckan

Barnen sover

Nu råder kvällslugn

Let's talk about sss ... ömnhygien.

Detta underbart kliniska ord, sömnhygien, eller som min idol Lars H hellre vill kalla det - sömnomsorg. Jag älskar mina barn. Jag anser mig och Tomas vara hyfsade föräldrar, men vi har en blind fläck i vår omvårdnad av barnen, någonstans brister det! För våra ungar sover inte gott!

För det första vill de aldrig gå och lägga sig. Inte ens i den lilla tidslucka under kvällen då de är lagom trötta, men ännu inte övertrötta. De protesterar inte då det är dags för kvällsmattandborstninginsmörjningpyjamaspåtagningsagoläsning. Vi ligger och myser i sängen tillsammans. Masserar deras mjuka barnfötter med farmors lavendelolja. Har tänt levande ljus. Släcker  till sist läslampan. Kramas godnatt. Jag känner hur jag mina fötter blir varma och ögonlocken allt tyngre, jag börjar drömma mig bort, glida in i sömnen.

PANG!

Så hoppar någon av dem ur sängen rakt ned på golvet, eller gör en kullerbytta in i väggen, eller skallar sitt syskon eller den förälder som nyss var på väg in i drömmarnas land. Och så startar en liten minirevolution på 180 x 200 centimeters yta, där mitt föräldraveto ska tillintetgöras och vi alla härjar runt och vägrar lyssna på varandra.

Och sedan, efter ungefär femhundra år, då de rara barnet äntligen somnat startar fas två i nattningen: skriken.

Barn ett vaknar och skriker för att han har växtvärk

Barn två vaknar och skriker för att hon vill ha "möööööölk"

Barn ett vaknar och skriker för att han i en dröm tvingats åka motorcykel - läskigt!

Barn två vaknar och skriker för att barn ett väckt henne

Barn ett vaknar och skriker och vi har ingen aning om varför

Barn två vaknar och skriker och vi har ingen aning om varför

Och så fortsätter det, ad infinitum.

De sover som krattor, barnen Lazar.

Jag läser att det tar år att etablera en god kvällsrutin. En sådan som är så väl inarbetad och självklar att den i hela sin förutsägbara prakt sköter sig ohjälpt. Varför har vi inte gjort detta?

Ett av alla nyårslöften i år lyder: börja sköta familjens sömnhygien.

En av de ritualer vi, trots gnället i inlägget, har vid nattningen.

Varsin kopp med mjölk stående bredvid sängen.

Naturligtvis måste det vara exakt just de kopparna som syns här på bilden.

Sedan är det ett evigt flyttande på dessa koppar. Ömsom ska de stå till vänster, ömsom till höger.

Det ligger en slöja av wellpappdoft och pannkaksos över hela lilla lägenheten. Vi spenderade halva gårdagen på Ikea. Detta att man kan äta mitt i leken (ni som ätit på Ikea vet ju att det finns en "lekavdelning" i en del av matsalen) är skitstressigt, men samtidigt helt fantastiskt. Jag och Tomas kunde i lugn och ro fylla våra magar med lunch för att sedan toppa maten med varsin årsförsta semla. Detta underbara bakverk som sedermera fick oss att titt som tätt rapa små semmelrapar under resterande vistelse på det stora möbelvaruhuset.

Vi handlade följande:

Flyttkartonger

Kelimmatta

Vitlökspress

Kryptunnel

Och i dag började vi trevande att packa. Men vad packar man tre veckor innan flytt? Vad har vi i vårt hem som vi inte behöver använda under tre veckor? Och om vi har sådant vi icke nyttjar under tre hela veckor, behöver vi det då alls? Fram med svarta sopsäckar, gastar jag. Tomas, mer försiktig, manar (läs: tvingar) till eftertanke.

I en låda i förrådet hittade jag mina dagböcker. Från nittio- och början av nollnolltalet. Jag fick för mig att jag redan kastat dessa för flera år sedan då vi flyttade från Vattugatan. Jag ser framför mig hur jag slänger dem i en soptunna. Men det är tydligen ett felminne.

Nåja. Då försvinner de förmodligen i denna flytt.

Minimalist living for life!

Två trötta på väg till Ikea

Att köpa med sig en liten present hem var fredagskväll är en gammal tradition som fått nytändning i vår familj nu då jag återigen börjat förvärvsarbeta. Eftersom våra barn mest bryr sig om konceptet present; att få slita/riva av ett trevligt presentpapper samt trassla in sig i tillhörande snöre, spelar det inte så stor roll vad det ligger däri, ergo köper jag något "nyttigt". Exempelvis ett par vantar eller en ljudbok.

Och så i fredags kom jag plötsligt på att jag inte bara har två barn att tänka på utan också en trött hemmaman som slitit hårt under veckans gång. Och eftersom jag är en modern kvinna köpte jag honom en bukett tulpaner, då det snart är vår!

Tomas försöker natta Juni. Jag hör hur de pratar där inne i sovrummet. Junis kvittrande stämma över en allt mer förtvivlad papparöst.

Och jag rådfrågar Google, oraklet, hur i hela världen man sopsorterar en sådan här ↓

Det är min lediga måndag. Tomas är på Tandvårdshögskolan under dagen och på Lunds Universitet under kvällen. Theo är på förskolan.

Jag har en att-göra-lista som är ungefär en mil lång.

Hittills har jag

inte

gjort

någonting.

Juni har somnat. Vi åt precis lunch. Vegetariskt. Jag och Tomas såg nyss dokumentären Home del två. Del två finns i två delar på svtplay. Se den! Och se också Home, den första filmen. Och efter ni sett dessa filmer läs då en bok om köttindustrin i Sverige (exempelvis Monsterbiff till middag) och sedan kanske ni kan diskutera detta med köttskatt som ju är på tapeten. Därefter kommer ni förmodligen inse att det är väldigt svårt att försvara sättet vi producerar (och kanske även konsumerar? "Det är min rättighet att äta kött! Det ska inte kosta skjortan! Det ska vara billigare än gurka!") kött på i dag. Och bör vi då stödja denna köttfabrik ekonomiskt?

Jag vill inte svänga med någon pekpinne, eftersom jag då även svänger runt klippblock i glashus, men lite klädsam eftertänksamhet kanske vore på sin plats.

Nu ska jag fortsätta ignorera min att-göra-lista.