"Gonk"

När det inte redan finns ett ord för en sak eller företeelse måste man finna ett själv. Theo demonstrerar här "gonk"- ett sätt mötas. Som Kanel & Kanin.

Plötsligt händer det

Efter flera månader och tusen försök med lika många olika nappar, har vi nu funnit en som passar fröken? En miljövänlig, giftfri sort, helt i naturmaterial.

Konsten att finna en vän

Det är två trötta barn som dråsade i säng efter lunch. Förmiddagen spenderade vi på Öppna Förskolan där Theo lekte sig till både svettig panna och brett leende.

Om ni undrar över Junis sovposition kan jag bara meddela (för de som inte redan är upplysta) att det är en utmärkt ställning då bebispruttar fastnat i systemet. Hon har sedan ngr veckor på eget initiativ börjat sova på mage. Hon vänder sig nu med lätthet.

Att vara hemma med två barn gör att jag ibland kan känna mig isolerad. Ålderskillnaden gör att barnen har olika behov. En bebis, som Juni, tar man ju med lätthet med överallt - fika, barnvagnspromenader bla bla bla ... det som föräldragruppen vill göra. Ett barn, som Theo, döööööör av tristess om han tvingas fika och gå på barnvagnspromenad. Han vill hoppa, skutta, springa, gräva i jorden, åka rutschkana, gunga. Och eftersom Juni inte direkt klagar i lekparken så blir det oftast Theo som dikterar villkoren för vår dag. För får Theo leka och springa så är han glad. Och är Theo glad är mamman glad. Och är mamman glad är Juni glad.

Hur som helst.

Det finns inte så många (i alla fall inte i min närhet) som också är föräldralediga med två på heltid. De flesta har sin bebis eller ettåring och strax innan tvåårsåldern börjar de förskolan och föräldern går tillbaka till jobbet. Även i de lekparker dit vi brukar gå.

Men så en gråmulen förmiddag för några veckor sedan så står vi plötsligt där, bredvid varandra. En tjej i ungefär samma längd, samma frisyr som jag, också med en tvååring i gungan framför sig och en bebis i Ergo Babysele på magen. Nästan komiskt. Och ju mer vi pratar desto mer märker vi vad vi har gemensamt, hur lika vi tänker och tycker. Vi har till och med praktiskt taget samma dialekt. Vad är oddsen? Och nu har vi börjat umgås, och det känns bra! För att hitta nya vänner när man blir äldre (?) är inte lika lätt som då man genast blev vänner för att man druckit sig fulla tillsammans.

Två andra bra grejer som händer (inom en relativt snar framtid):

- Min syster med familj flyttar till Jakriborg! JA! Kaffe kaffe kaffe med massa mjölk, barn som leker tillsammans. Hela mitt liv kommer te sig ljusare med min syster på armlängds avstånd.

- Mitt brorsbarn ska födas! Äntligen! Underbart!

I väntan på incisiverna

Jag har letat febrilt på nätet efter en bitring i naturmaterial, då Juni börjat gnaga och bita i det mesta (inklusive mig! Aj!). Och så räcker det med att kliva in på Ica och hitta den här

Just nu ...

... vänta på tåg med pall.
Med skräckblandad förtjusning märker jag att jag har blivit som min mamma! Hittar gammalt strunt och massa böcker på loppis.

Långt, lite otydligt, inlägg om jämställdhet i familjen eftersom det är mitt liv just nu (jag är inte bara kvinna, utan även mamma som ska fostra två jämställda individer, puh)

Nu glömmer vi deodoranter, bilder på gulliga barn och matlagning för en stund. Ibland känner jag hur töntigt allt jag skriver är! 

Det finns sådant som är viktigare.

Så som de åsikter som ogenerat luftades i svt:s debatt i går.

H e r r e g u d !

Att det ens finns människor som förnekar att vi lever i ett patriarkat? Jag ryser!

Och duon Pelle Billing och Pär Ström. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mina tankar kring dessa män utan att bli hånfull. För jag är fortfarande så förbannad. Om du kunde se mig nu, Lotta Bergqvist, så skulle du notera att mina näsborrar är vidgade till max.

Vi kvinnor har det bättre i dag än i går. Det är sant. Det diskuteras inte längre huruvida kvinnan ska benämnas människa eller ej. Det är förbjudet enligt lag för en äkta man att misshandla sin fru. Och vi har rösträtt! Men vi är fortfarande "lilla gumman" och några tusenlappar fattigare än "lilla gubben". Att förneka detta är bara okunnigt. Jag är mycket väl medveten om att även mannen upplever hårdare tider (krav på utseende, kompetens, med mera ... Kropp och Själ har bland annat gjort ett reportage som heter Från y-fronten mycket nytt, om män och testosteron, som jag lyssnade på sist jag var ute och sprang!)

Nu minns jag inte om det var Pär eller Pelle som sa det, men ngn av dem menade att kvinnor visst "tjänar" lika mycket pengar som männen i slutändan, eftersom de ju oftast får del av statliga bidrag (jag antar att han menar föräldrapenning, graviditetspeng, för barnbidraget är ju barnets!). Jag hade gärna hört honom utveckla detta. När ilskan mattats av, och jag kan tänka klart, mailar jag honom (vilken man på P det nu var som sa det) och frågar.

Och för att städa på min egen bakgård - hur jämställt har jag och Tomas det? Hur förhåller vi oss till varandra sedan vi fick barn? Och hur hanterar vi föräldraskapet?

Ingemar Gens (föreläsare, coach och samhällsdebattör) menar att dagens papparoll är diffus. Pappan är inte längre den med försörjningsansvar (som på femtiotalet), utan har istället förvandlats till mammans "sidekick".

Nu saxar jag ur boken Trygga Små Barn (av Jorunn Hansson):

"Jag skulle vilja säga att 95 procent av Sveriges barn uppfostras av bara en kvinna - om man med uppfostra menar den som ger barnet dess moraluppfattning, den som lär dem vad som är rätt och fel. Även om man konstaterar att svenska fäder aldrig tidigare har tillbringat så mycket tid med sina barn som de gör i dag, så har de samtidigt aldrig heller uppfostrat sina barn så lite."

Han fortsätter:

" Ser man exempelvis ett par som kommer gående med sin bebis i barnvagnen, pappan (som är en modern  pappa) kör barnvagnen, men rätt som det är så dyker hon ner i vagnen och rättar till något, täcket eller kudden, medan han fortsätter skjuta barnvagnen. Det ser man aldrig en man göra. För om du frågar mig, när vet man att man ska böja sig ned i en vagn och flytta på kudden, så har jag ingen aning. Men mamman tycks veta det. Och den som tycks veta får ju också makten."

Och så är det för oss! Tomas var föräldraledig med Theo hela fyra månader längre än jag, men lik förbannat är det jag som sköter inköp av varmare vantar, långkalsonger, ekologisk barntandkräm, läser på lite extra om förskolor, anser att det är dags för sonen att bada, sköter kontakten med bvc, läser på om hans utveckling. Till stor del beror detta på att det är jag som för tillfället är föräldraledig. Umgås jag med barnen tjugofyrasju är det ju klart att jag märker när det är dags för varmare vantar, en hårtvätt med mera ... Men på något sätt är det ändå jag som har större kontroll. Vill jag ha det så? Nej, egentligen inte. Lägger jag mig i Tomas sätt att sköta våra barn? Ja, ofta. Ett exempel: för mig är det av någon fånig anledning (jag kan inte motivera varför) viktigt att man ska sova i pyjamas. Inte i t-shirten man använt under dagen. Så hur trött tvååringen än är, drar jag tröjan över hans hängande huvud och klär honom i nattkläder. Om det är Tomas tur att lägga Theo, och Tomas inte gör detta, händer det att jag går in och byter på sonen.

Rätt eller fel?

Fel!

Jag måste backa och Tomas måste kliva fram (för att förtydliga; att Tomas i exemplet ovan säger att Theo visst ska sova i sin t-shirt, och ej behöver byta). Och jag kan inte backa om inte han kliver fram och vice versa. Alltså måste detta stötas och blötas - hur vill vi vara som föräldrar?

För oss är man lika mycket förälder oavsett om man jobbar 180 % eller är föräldraledig, och man har därför lika stort föräldraansvar trots övrig sysselsättning. För oss fungerar inte millimeterrättvisa. Vi delar efter vad vi är bra på, vad som är mest praktiskt eller vem som tycker "sysslan" är kul.

Och för att avsluta: jag kan hålla med om att män och kvinnor är olika. Det finns det ju ingen som förnekar. Varför, vi är olika, däremot. Det är frågan. I dag tjatar man om hormoners påverkan. I går mätte man skallar.

Om du bryr dig - läs Lise Eliot Pink Brain, Blue Brain. Och kolla!

Äntligen?

Hur hittar man en deodorant som är BÅDE bra och "nyttig"? Sedan jag rensade ur vårt badrumsskåp har jag provat fem olika "eko-deos". Alla lovade runt men höll tunt.

Men har jag nu funnit det jag söker?

Köpt på The Organic Shop. Första gången jag varit i butiken. Visste inte ens att den fanns. Tydligen hade den legat i samma lokal i flera år, men nu var det dags att flytta till Hansa, sa den snälla expediten, medan jag flaxade runt och tjafsade om amningshår och amningssvett och gudvetvad.

Om någon har två tusingar till övers får de gärna ge dem till mig, så att jag kan få en ...

Tack på förhand!

16:50

Kaffe efter tusen ärenden på stan.

09:40

Juni vaknar!
ÄNTLIGEN, tycker Theo. "Gammajan Nuni" (God morgon Juni), skriker han.

07:55

Theo vaken! Leker för fulla muggar. Kör med bilar, krockar bilar, lägger pussel, bygger hus ...
Jag dricker nytt kaffe ur Tomas redan använda kopp (äckligt?!), äter ostmacka och bläddrar i ViLäser.
Juni sover.

944

Så många är de kronor jag fått för mina gamla paltor jag la upp på Tradera för två veckor sedan.

Jag har fått tillbaka ungefär 50 % av klädernas anskaffningsvärde.

44

Så många är de slavar som arbetar för mig.

Gör testet som finns på världens snyggaste sida!

Siesta

Jag ska strax klämma in mig i mitten.

Och sova.

Vissa dagar känner jag mig för stressad för att vila med mina barn. Men så tänker jag - när i framtiden kommer samma möjlighet till siesta att bjudas på daglig basis?! Sedan, då dagis/skola/jobb tvingar oss att följa institutionernas fyrkantiga ramar, är denna gemensamma middagsvila bara att glömma.

Så jag passar på.

Mobilblogg

Just nu ...

... en kopp kaffe med mjölk på innergården, en dotter som numer vägrar ligga i vagnen (hon ser inte och missar därmed massa intressant) och en son som äter småsten och grus.

PMS-Ellen

Jag sitter vid datorn, med ryggen mot Tomas, som i sin tur sitter i soffan och beskriver sig själv som förälder, och hur det var för honom att få barn. Han pratar med en vän som strax ska bli pappa. Och detta är intressant att höra. Nog för att jag hört vissa detaljer förut (jag och Tomas har varit ett par så länge att vi nu kan varandras "historier", ett exempel: i ett samtal med andra är det en part som drar upp ett ämne/säger ett visst ord/nämner ett land ... och jag lutar mig tillbaka och tänker "Snart kommer Tomas berätta om den gången då han ..." Och ur Tomas mun kommer minnet - det slår aldrig fel) men nu berättas de på ett nytt sätt! Han målar ut! Härligt att höra att han är en sådan fin förälder (ja, jo, det visste jag ju redan). Speciellt eftersom jag känner mig som världens sämsta i dag. Jag och Theo var på säsongens sista barnrytmik i eftermiddags och allt gick liksom fel. Han var övertrött och sprallig och ville inte alls sjunga, bara dansa och hoppa och klättra. Och jag blev sur, inombords, för jag vågade inte visa det för de andra föräldrarna, och försökt irriterat tvinga honom till att gå runt och svaja som en elefant och klappa sina händer och gudvetvad. Och sedan skämdes jag. Och ville nästan börja gråta. Kände mig urdum. Min fina fina son som är så glad och snäll och måste dras med en sådan skitmamma som bara är sur hela tiden.

Från och med i morgon blir det ändring!

Jag lovar dig Theo Harry Lazar.

The story of my life

God morgon!

Halväten smörgås, redo att trampas på.

Farfars sköna liv!

Jag har tröttnat på de barnböcker som står till buds här i hemmet.

Det är så lite text och mycket bild.

Jag har lärt mig nittionio procent av böckerna utantill.

Så, medan jag letar efter boktips dyker detta upp!

Vi hade den Pixiboken då jag var liten! Jag minns den väl. Särskilt sidan med spikarna och korven och osten och makaronerna och allt det där!

Helt underbar!

Syskonkärlek

"(Self)hatred is a very underestimated emotion"

En av tusen anledningar till varför det är dags att sluta äta godis och börja springa.

Mina lår, vid Jim Morrisons grav, våren 2008.

Träningsblogg

Jag har ju drabbats av Trötthet. Jag är så inihelvetes trött hela hela tiden. Och jag kan inte förstå varför. Brist på ngt viktigt ämne? Är jag understimulerad? Jag tror faktiskt inte att min trötthet beror på att jag tar hand om två barn (nog för att det är jobbigt, men ...) Sover jag verkligen för lite? Jag vill gå och lägga mig vid 21 och inte stiga upp igen förrän vid 10. PLUS att jag vill vara med och sova då barnen tar siesta. Sover jag för mycket? KAN man det? Bla bla bla, hur som helst, kanske blir jag lite piggare om jag börjar springa (läs: jogga) igen, tänkte jag och snörade skorna. Det var ett tag sedan. Jag blev förkyld och sedan blev det mörkt så tidigt på kvällarna och så gick cykeln sönder så att jag inte kunde cykla till parken (!) och så har jag ju varit så trött. Idel ursäkter ... Men så i går gjorde jag slag i saken. Eftersom jag inte varit ute på säkert tre - fyra veckor måste jag börja lugnt. I enlighet med Maffetone så stretchar jag inte efter passen. Han hävdar att det ej är nödvändigt om man varit noga med att värma upp samt varva ned. Jag har inte läst så mycket om just stretching och jag är verkligen ingen träningsexpert, men jag har märkt att detta är A och O för att jag inte ska få träningsvärk (eller är träningsvärk bra?). Innan jag läste Maffetone bestämde jag alltid x antal minuter som skulle vikas åt uppvämning, i dag värmer jag upp tills kroppen känns redo. När värmen sprider sig som "prickar" och alla leder känns mjuka då vet jag att jag kan börja "träna". För mig tar det olika lång tid. Och så har jag lärt mig att ta det lugnt. Min löptur i går märks inte i dag. Inte en känning någonstans. Jag gör precis som Maffetone vill, men är det rätt? Snabba resultat är nog att glömma, dock inte varaktiga? I alla fall om man slutar komma med ursäkter/undanflykter, såsom att cykeln pajat.

"Du är mammaledig nu, eller?! Och tråååååååkig!"

Vi var på trettioårsfest i lördags. Med två barn, så det blev ju inte så "festligt", ändock väldigt trevligt.

Det slår mig gång på gång när jag rör mig ute i sammanhang där inte barn naturligt är inblandade (lekpark, föräldragrupp, hemma hos en vän) hur otroligt sunkig jag är! Jag har inte filat naglar, vaxat vare sig armhålor eller ben på jag-vet-inte-hur-länge. Jag tog mig tid att noppa ögonbrynen inför festen, men innan dess kan jag inte ens minnas sist jag använde pincetten. Och mina kläder ska i första hand vara praktiska. Jag ska med lätthet kunna slänga fram brösten var jag än befinner mig och så ska jag helst vara lagom tempererad. Snygg? Nja, det är inte viktigast. I alla fall inte när jag rör mig tillsammans med horder av barn och deras föräldrar.

Så står jag i ett hörn, i lägenheten hemma hos denna man, min vän, som fyller trettio, osminkad, med trassligt hår och panikinköpt klänning (för herre! jag har ju inget som är snyggt som man kan amma i!) och inte en käft runt omkring mig har barn och jag märker hur min sociala förmåga krympt till en liten ärta som ligger och skramlar någonstans djupt inne i mitt bröst. Det pratas om jobb, framtid, studier och jag får ständigt frågan (eller snarare påståendet) "Du är mammaledig nu, eller?! Skööööönt!"och jag nickar och har inte så mycket att tillägga. Lite har jag ju hängt med i samhällsdebatten, jag kollar på aktuella tv-serier och läser bloggar. Men alla samtalsämnen jag kommer på innefattar barn/ungar/bebisar/yngel/pyren/avkommor. Först blir jag stressad, men sedan gillar jag läget. Mitt i bland alla dessa snygga frisyrer, parfymmoln och röda läppar hittar jag ett inre lugn. Det spelar ingen roll att jag inte har så mycket att säga. Jag måste ju inte vara festen medelpunkt.

De två ungar som i helgen utgjorde mitt enda samtalsämne