Dagens låt!

Jo, det är hela världen

När man går hemma med barn, som jag, finns det risk för att världen ibland blir knappnålsstor. Därför är det förståeligt att man kan börja böla för att man inte får vara i fred, bli akut stressad över att man har en egentligen oviktig tid att passa eller få panik inför något så simpelt som en bussresa med barnvagn. Det är inte så konstigt att jag numer har en benägenhet att bli helt loco över småsaker.

Låt

mig

få

bli

det

!

Jag hoppas verkligen inte att jag innan barnafödandet var av sådan typ att jag gav goda råd till nyblivna föräldrar innan jag själv kunde sälla mig till skaran. Det finns ingen som är så proppfull av goda råd och "vet-bäst-om-barn" som en person utan egna. Adderat till detta fungerar barn olika. Man kan inte tillämpa samma princip på Kalle som på Valle. Så det som fungerade på din kompis syrras killes brorsas barn kanske inte fungerar på min avkomma. Jag tar gärna emot goda råd, men jag förbehåller mig rätten att applicera dem på mitt eget barn. Du, som utomstående (det vill säga inte ingår i den trio som utgör vår lilla familj), kan inte på eget bevåg med klantiga fjantiga fingrar talla på vår son och göra med honom som du behagar. Alla beslut rörande honom fattas av mig eller fadern och får inte ignoreras för att de inte passar din syn på barnuppfostran.

Punkt.

Vaccinera mera

I dag har det vaccinerats.

Två stick i vardera tjockt litet lår, och han skrek som aldrig förr. Sedan tackade vi bvc-sköterskan, tog på oss våra hattar, traskade hemåt i snöblandat regn och lade oss och sov.

Aktuell vikt respektive längd: 7 340 gram, 64 centimeter.

Grått nytt hår!

Jag skålar i svart kaffe, plutar med munnen och visar upp min "Mel-C"frisyr. Det är det senaste. All lugg är väck, uppslickad längs med frontalloben, och spretar ut genom "tottebandet". Synfältet är fritt! Detta är så nära snagg jag har lust att komma.

Jag är hemmafru!

Jag stryker mina kläder och äter non-stop till lunch. Väntar på att Ann Lundberg ska anlända. Hon traskar i det skämt till vinter som Skåne kan åstadkomma. Hos mina föräldrar täckte en halvmeter mjuk snö den vackra Värmlandsmarken. Där vill jag leva, där vill jag dö. Från Värmland tager man sig en mö.

Jag fick ...

Jag fick sova till elva trettio.

Jag fick äta min frukost i lugn och ro.

Jag fick 1 237 kronor för de grejer jag sålde på Tradera.

Ett inlägg var dag tills vi åker på julsemester

Orkade inte stiga upp i morse. Gjorde det ändå.
Kristina Lugn var berusad i direktsändning från Nobelfesten i går kväll. Jag kollade. Silvia hade en stor ful brosch föreställande ett litet inramat porträtt av kungen.
Till frukost en macka med gurka, drack en kopp kaffe och två glas juice.
Sa upp mitt telefon-abonnemang. Nu ska även jag byta till Halebop.
Duschade och tvättade håret.
Tog på sonen skrikhatten (så kallas vintermössan - han gallskriker när den ska på) och följde Tomas till jobbet.
Lämnade tillbaka försenade böcker på biblioteket. Jag hann aldrig läsa dem.
Försökte handla julklappar, men de affärer jag tänkt besöka låg en halv trappa upp. Jag orkar inte krångla med barnvagnen. Köpte i alla fall en ny handtvål till badrummet i en badrumsbutik. Att det finns sådana. Där inne luktade det starkt av parfym och två smala expediter med klarrött läppstift och kritvita tänder hälsade varenda kund varmt välkommen. Proppfulla hyllor i långa rader längs med väggarna. Stinkande badsalter, hala tvålar och mjuka handdukar. Yr i bollen valde jag en stor flaska mandeltvål.
Gick hem.
Lunch från Karamellkungen.
Kaffe kaffe kaffe.
Sonen och mamman sover eftermiddagslur.
Jag kollar på ny lägenhet. Den tvåa vi nu bor i kommer att bli för liten. Ska vi köpa? Ska vi bo i Malmö? Ska vi bli gravida igen?
Sjunger för Theo. "Non, rien de rien, non, je ne regrette rien ..." med överdrivet skorrande rrrrr. Det tycker han om.
Kaffe kaffe kaffe.

Från bord till jord

Kaffe och dator vid köksbordet. Läser om mitt favvoprogram på tv. P1 på radio. Alexandra Pascalidou pratar med Svensson om vad som irriterar och upprör. Hon är inte lika bra som Täppas. Kanske det har med hennes bräckliga självförtroende att göra?
Jag är trött. Var uppe och diskade 03.00 i natt. Sonen gurglade och log i sin baby-sitter. Vad är det för mening att försöka söva någon som inte vill sova. Hoppas inte detta är en ny trend. Jag orkar inte jobba natt.
Vi har ingen frukost hemma. Bara en klump pepparkaksdeg och fet mjölk från Hjordnära i kylen. Vad kan man svänga ihop av det? Jag äter den tionde biten ur chokladkalendern till frukost. Det är alles. Det är oordning. Man ska äta som en kung på morgonen, en prins till lunch och som en fattiglapp till middag.
Annars: klimatmöte i Köpenhamn och jag har ingen aning om vad de diskuterar. Är jag intresserad? Nej. Borde jag vara intresserad? Ja. Jag sopsorterar inte ens. Jag är nog den enda i hela Sverige som inte sopsorterar. Vi har kompost och sortering för färgat respektive ofärgat glas på gården. Jag orkar inte ens sortera ut det. Slänger allt i samma tunna bara. Med ett leende. Jag bryr mig inte om vår jord.

Sonja och Theo

Min katt Sonja och mitt barn har samma sovställning. Den kallas ostbågen och man ligger med ryggen krökt i ett försök att lägga fotsulorna på bakhuvudet, armarna upp över huvudet.

Moccamasta'!

Min pojkväns outsinliga givmildhet har resulterat i en fin före-julafton-julklapp. Jag dricker i snitt fyra stora glas kaffe, med mjölk, om dagen. Alla dessa glas producerade i pressokannan från Bodum som nu börjar sjunga på sista versen. Själva nedpressningsdelen håller inte längre ihop lika bra och kaffet får därmed en bitter smak. Dock har jag hållit god min och fortsatt bälja i mig. I går kväll kom min sons far hem från jobbet med ett stort leende och paket under armen.
Det var en Moccamaster!
Mitt tjat om det fantastiska bryggkaffe jag drack på mitt sommarjobb i fantastiska Skanör förra året har gett resultat! Med tindrande ögon satte jag ihop bryggaren, mumlande "Moccamasta', moccamasta', moccamasta' ..." med engelskt uttal.
Denna månad har vi unnat hos hushållselektronik. Först en ny dammsugare (vår gamla Ergorapido sög in och sköt iväg smutsen och gjorde därmed ingen skillnad på skitigt golv). Och nu en Moccamasta'!

Jag kan inte låta bli att hoppas ...

... att vår son växer upp och blir som denna gosse. Vi skulle ha roligt varje dag! (Det bästa kommer efter 0.32).

Den tjugosjätte

I dag:
Bär barn.
Letar ny musik att lyssna på. Vidga horisonten bortom Enola Gay och Bizarre Love Triangle. Hittar Erlend øyes skiva Unrest från 2003.
Pressar en kanna kaffe och dricker upp hela. Arvid Nordquist Classic kaffe för presskanna smakar penicillin.
Besökt min vän Malin Ivarsson och hennes sambo i deras nya lägenhet. Min son var mycket duktig och skrek bara lite. Åt lussekatt och drack svart kaffe. Julen kom tidigt i år. Redan druckit litervis av julmust (It's a must).
Krånglat in mina ben i ett par trånga jeans. Konstaterat att höfterna breddats en peu av barnafödande. Läser att det kan ta fem år innan skelettet är återställt. Funderar på om det var värt det; kommer fram till att ja, det var det.

Mjölkstockning med feber och influensaliknande symptom är inte så gött när man måste bära barn. Men nu är det över. Om jag får svininfluensan måste Tomas komma hem från arbetet för vård av sjuk tjej.
Theo sover för sig själv, det hör till ovanligheterna och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av min tid. Kranen droppar i köket. Reklam på tv:n. Jag kollar smhi:s väderprognos för dagen, solen skiner och jag och Theo ska snart ut på promenad med två tjejer, varav en är yngre än min son. Jag har ätit gröt, två portioner.
I morse väckte jag oavsiktligt min son med min stickiga armhåla. Han ligger nära mig på nätterna (jag vet att det är "fel" enligt nya rön, men det skiter jag i) och han la sin lilla mjuka hand på min stubb, vaknade med ett ryck och grät.

Theo har bestämt att natt är dag och dag är natt. Vad gör man med ett sådant barn? Perfekt tid att somna in och komma till ro är, enligt honom, mellan två och tre på natten. Han skriker inte, är inte sur, bara tyst, stilla och vaken fram till denna okristliga tid. Jag står och vaggar, vyssjar, vid fönstret och stirrar avundsjukt på neddragna persienner hos grannar mitt emot. Så blir han tung i famnen, somnar och jag får äntligen vila. Mellan fyra-fem timmar senare vaknar han och vill stiga upp igen. Ler och gurglar på skötbordet med rumpan bar, och det finns inte en själ som inte skulle förälska sig i mitt barn då. Trots att mina ögon nästan är igensvullna av trötthet är mitt barn det sötaste jag någonsin sett. Så vi stiger upp, dricker kaffe i köket, äter en clementin och påbörjar ännu en dag.

Var dag

Jag är mamma nu. Fast det känns inte riktigt så. När jag är ute och går med min son i vagn känns det som att folk tror att det är min lillebror. Frågar någon ska jag svara "Ja, så är det".
Att få barn är att tappa kontrollen. Jag har alltid gillat att "göra som man ska". Man äter frukost på morgonen, man äter lunch vid tolv, man äter kanelbullar på kanelbullens dag och man klär sig i tomteluva på julen. Man har en bestämd tvättdag i veckan (exempelvis måndag), man klär sig fint vid högtider och man äter brunch på söndagar. Man följer noggrant intrigerna i valfri tv-såpa, man läser morgontidningen till frukost, byter lakan en gång i veckan, sätter upp adventsstjärnan första advent och diskar efter middagen. Dessa "rutiner" (jag vet inte vad jag ska kalla dem) hjälper mig framåt, de hackar upp tiden och gör att det känns som att dagen faktiskt har flutit förbi och att någonting har hänt. Är jag tillräckligt tydlig? Jag gillar vardag. Jag gillar att äta ärtsoppa på torsdagar för att man "ska". Det känns som man är en del av en stor gemenskap inom vilken alla sätter sig ned, just vid samma tid på torsdagar, och sörplar sin soppa. Man är del av något större. Mina rutiner är mitt sätt att få kontroll på mitt liv och jag tycker inte att det är tråkigt eller förutsägbart. Det är mjukt, varmt och trevligt. Jag är inte "relativt nöjd" jag är "absolut nöjd". Men nu! Nu står mina dagar på ända. Jag kan inte längre bestämma själv när jag ska gå och lägga mig eller när jag ska stiga upp. Jag kan inte ens själv bestämma när jag ska duscha, äta eller gå på toaletten. Jag måste vänta på lämpligt tillfälle. Jag måste vänta tills min son fått allt han behöver och lite till. Jag har tappat kontrollen över min egen vardag och mitt liv. Det tar ett tag att återta den, och vi håller som bäst på att skapa nya rutiner. Det blir ett kompromissande oss emellan. Jag säger till min son "På natten sover man" och tvingar honom att sova. Min son säger till mig: "På morgonen stiger man upp tidigt" och tvingar mig att stiga upp. Så håller vi på, allt medan våra nya rutiner tar sin form.

"Förlåt stad"

Jag har haft svårt för staden Malmö sedan flytten hit i september 2006. Jag har ständigt hittat nya saker att gnälla på (nu senast: att de i natt sprängt Ice Bar - var ska jag nu shotta Goldstrike när det är färdigammat i april?) och aldrig riktigt trivts, trots upprepade ärliga försök. Nu kommer jag till insikt. Tack Bodil.

Anna Wahlgren har en stor framstjärt?

Anna Wahlgren, vilken proffsföderska!
Jag läser just nu hennes "Barnaboken" för att få tips och råd angående det här med barn och hur de ska skötas. Jag har ingen kunskap om spädisar och eftersom hon har nio barns erfarenhet måste hennes tips vara av viss tyngd. Men herregud! Jag har bara kommit till sidan 114 och har redan blivit förbannad flera gånger om. Jag blir otroligt provocerad av hennes text angående förlossning och utdrivningsskede. Hon påstår att man kan föda utan smärta, alltså HELT utan smärta. Dock inte utan ARBETE, fortsätter hon. Okej hon menar att via rätt andning (som man naturligtvis måste öva lång tid innan) och avslappning kommer babyn bara glida ut. Efter att ha framfött sitt första barn predikade hon ivrigt för "gnällande", "lidande" mödrar på sittringar (viftande med boken Att föda utan smärta, varur hon nått upplysning) "Men man BEHÖVER ju inte ha ont". Hennes förlossning hade tagit två timmar och hon hade inte behövt ett enda stygn och mådde utmärkt. Mitt förlossningsarbete började vid halv nio på onsdagskväll och avslutades på fredagen klockan sjutton:trettio. Jag fick epidural. Om jag inte fått min epidural hade jag aldrig orkat krysta ut min son (ett enda kryst och så var hela bebisen ute - inget som rekommenderas). Jag kände ingen rädsla för förlossningen, stor som en val fjorton dagar efter do-date vill man inget hellre, jag var väldigt avslappnad och andades lugnt - ÄNDÅ hade jag ont. Jag hade ont för att det faktiskt GÖR ONT att föda barn. Sedan har man kanske ont längre eller kortare tid, mer eller mindre, men lik förbannat känns det att föda. Att påstå något annat är lögn. Så, antingen är Anna Wahlgren en lögnare, eller så föddes hon med ett enormt underliv.

Theo i valfiskens buk

Sista bilden på magen.
Jag har kluvna känslor inför min gamla kamrat. Dels saknar jag den, det var mysigt att ha något runt och gott att hålla om och prata med, och dels känns det fantastiskt att kunna röra sig igen. Jag kan knyta skorna utan att bli sprutröd i ansiktet.
Jag kommer förmodligen inte att bli gravid igen inom de närmsta åren. Jag längtar för mycket efter att få ha min kropp för mig själv, få bestämma hur jag ska klä mig. Eftersom jag är dum i huvudet trodde jag att jag äntligen skulle kunna bära mina vanliga kläder bara jag fått ut den färskpressade. Men jag, med min enorma okunskap, glömde amningen. Jag kan inte amma i vad som helst, något jag bittert fått erfara då jag klätt mig i strumpbyxor och långärmad klänning. Där sitter jag sedan, svettig och ammande i fikarummet på Tomas jobb, eftersom vi varit ute och gått och Theo har blivit panikhungrig, och visar min buk och trosor filtrerade genom nylon. Jag kan heller inte nu äta eller dricka vad jag vill. Även fast restriktionerna är mycket snällare vid amning än vid graviditet.

Han är så söt när han sover

I dag är vi sjuka på Sofielundsvägen. Theo hostar, nyser och snörvlar, liksom hans far och mig. Mina armar känns så svaga och inte alls tillräckliga att bära barn. Vi släpar oss mellan soffan och sängen, med pit-stop i köket för att hinka vatten. Nu snarkar mitt barn här intill med byxorna uppdragna till armhålorna, medan jag googlar bra julklappstips (chokladfontän, klädesplagg från Burberry med mera ...) och snyter mig.

5 370 gram

Bästa platsen att lugna oroligt barn på är den gungstol (extra bred till extra bred stjärt) som jag budade hem för en hundring på Tradera. Och i dag när den första tunna snön faller över Malmö täcker jag den med det ekologiska gotländska fårskinn Theo fick av sin farmor. Varmt och mjukt under rumpan.
I förmiddags var det väg- och mätdags på bvc. Efter en månad väger vår lilla (?) son 5 370 gram, att jämföra med födelsevikten på 3 805 gram. Detta är siffror som för en barnlös person betyder noll eftersom man då kanske inte har koll på vad som är rimligt att väga när man föds och vart gränsen går för en hög respektive låg vikt - JAG hade i vart fall inte koll på sådant innan jag födde. Så för de som inte förstår innebörden av dessa gram kan jag meddela att han ökat i vikt på ett mycket tillfredsställande sätt. Han har även vuxit fem centimeter på längden. Det är ett mycket fint och stort exemplar till son vi mottagit.
Gung gung gungar jag nu i min gungstol. Dricker julmust mellan amningarna och försöker förstå vad det är Theo vill. Jag förstår endast sjuttiofem procent av skriken. Resterande tjugofem procent får man gissa, vilket är otroligt frustrerande både för honom och för mig. Jag fattar inte att det kallas föräldraLEDIGHET. Jag kände mig mer ledig och utvilad då jag jobbade tiotimmarspass med elefantfötter i vecka trettioåtta. Nu har jag tur om jag hinner bajsa i lugn och ro.