Come on, spring kom

Kan ni se våren? Yes, you can. Vi firar dess ankomst på en av de få gröna plättar centrala Malmö kan erbjuda - kyrkogården, med vitamin-vatten - inget mer, och barnet fick komma upp och kika.
I går såg jag och Tomas, förmodligen som de sista människor i världen, Avatar. Jag fattar grejen med att den var svår att "tillverka/skapa" (blänket i grässtrån med mera ...), men hjälp vilken tunn story! Jag skulle ge den en etta på en tiogradig skala.
Google maps är för övrigt något av det bästa som hänt internet. Man kan titta rakt in i våra tre lägenhetsfönster. Man ser neddragna jalusier, vår vattenkanna och våra vita gardiner.
Förutom detta kan man ju se andra intressanta platser på vår jord. Också.

You've been a bad bad bad girl Gaga

Här sitter jag i sepia och suger i mig min sons för gamla halvätna puré. Vi städar i dag, skruvar upp hyllor och försöker fixa saker vi inte orkat fixa förrän i dag, just nu. Jag pausar för att kolla på Lady Gagas youtube-kanal. Hon är bra Lady Gaga. Hon har stil. Och här sitter jag i mjukisar, svettdoft och äter barnmat.

Here we are, in heaven

Etta sjunger At Last i köket. Kung Bore kanske har stannat i Grums, men Malmö har han flytt. Våren har kommit till stan. Jag gör pajdeg på Mjölkfritt. Det mejerifynd jag stressad gjorde på Coop tidigare i dag. Efter ett läkarbesök i går misstänks T lida av komjölksallergi, så det är slut med gräddsås, fetaost, mozzarella och allt annat som är gott. Hej hej hallå Mjölkfritt. Det heter inte ens margarin och luktar som Theos rumpsalva. Mmmm, gott gott i gott gott.
Som den duktiga hemmafru jag vill vara kommer middagen stå på köksbord lagom till att min oäkta man kommer hem från sitt arbete. Det är fint att vara hemmafru. Jag njuter av slutspurten innan det åter är dags för mig att beträda butiksgolv. Dock inte längre som simpel drönare, utan nu som chef. Ha!

In the night garden

Strålande sol.
Jag och sonen hemma i Malmö igen efter en vecka i mitt land - Värmland, hos mina föräldrar och lillasyster.
Klockan är bara strax efter lunch, vi har redan ätit och även hunnit med en tur till Coop. Theo hojtade i vagnen. "Vad vill barnet?" knarrade en tantröst bakom mig. "Han bara testar sin röst" svarade jag svettig och onödigt sur. Mitt humör kan bli så otroligt dåligt då jag är ute med barn och vagn och han skriktestar. Det finns ingen ände på de fula ord som då flödar ut ur min svarta mun. Folk som passerar måste tro att jag lider av verbal Tourettes. "Flytta ditt fetto", "Men åh, jävla rövfejs" och "Pisscpkärring" är några av de mildare fraser jag låter slippa förbi hårt sammanbitna tänder. Ibland kan jag faktiskt bli imponerad av min egen uppfinningsrikedom då de kommer till svordomar. Röd i ansiktet, svär jag och viftar med armarna upp och ner som en mangafigur på tv. Jag blir mer och mer lik min storasyster, tänker jag. Som i ilskan, över att inte kunna amma sitt barn snabbt nog, sliter upp skjortan så knapparna flyger där i baksätet på vita Volvo tvåfyrtion. Undrar, för övrigt, hur många gånger hon på Avvis begäran sett detta Youtubeklipp?
Nu somnar min son, mitt i persiennränderna på lakanet. Ena sockan har visst ramlat av. Lite intorkad morot på den mjuka kinden.
Jag har nog aldrig varit så nöjd med mitt liv som nu.

I wanna make it wit chu

Jag kan inte sluta tänka på denna.
Inte heller på Kalle Moraeus och hans melodifestivalbidrag.

I soffan i vardagsrummet i Malmö i Sverige i världen i universum

Äta frukost med barn i famn.
Allt kan göras med barn i famn.
Jag sitter i soffan i vardagsrummet framför vår lägenhets enda fondvägg. Jag har lite svårt för fondväggar i allmänhet och mycket svårt för den gröna nyans som smyckar vår i synnerhet. Den fanns här redan innan vi flyttat in. Blankt mossgrön på strukturtapet. Varför vi inte målar om? Vi orkar inte. Nu följer ett exempel på hur lite vi orkar:
VI har bestämt oss för att flytta ett hyllsystem med skrivbord från sovrum in hit, till vardagsrummet. I går skruvade vi äntligen ned den. Hyllsystemet kräver sex gånger tre hål i väggen. Det gick bara att borra två och ett halvt, sedan sa armeringsjärn stopp. "Då gör vi oss av med skiten" fräste Tomas, för tillfället med en låg blodsockernivå.
På detta vis löste vi vårt inredningsproblem.
Att föda barn gör inte att man får större tålamod. Man omfördelar bara det tålamod man fötts med.

Jag vill bo i ett hus annars får jag lus

Eftersom vi bör lösa vår bostadsituation inom en i alla fall överskådlig framtid, och eftersom vi är vuxna nu - med barn och fast jobb - så kanske det kan vara läge att köpa. Jag kollar Hemnet och visar T de lägenheter jag redan, i mitt huvud, flyttat in i. Han är snäll och raserar mina luftslott genom att berätta för mig att vi inte har råd med någon av dem. Så jag blir sur och börjar visa honom fula hem istället, lägenheter och hus jag inte alls vill köpa. Jag ropar: "Tooooomas, Tooooomas kooooom. jag har hittat den perfeeeekta!" Av misstag hittar jag alltså det här skruttiga huset, i en hyfsad del av Malmö, som säljs med friskrivningsklausul, och bestämde mig för att vilja bo där. Jag äpple+C:ade och äpple+V:ade bilden på köket från Hemnet. Jag har drömt om huset hela natten. Jag vill verkligen bo där.

Min dagliga kopp giv mig idag

Vårsolen fortsätter, jag och Theo likaså. Efter palsternackslunchen, en gammal favorit i repris - kaffe, Cover och bakverk i Pildammarna. Eftersom vår gamla barnvagn inte är utrustad med de fantastiska swivelhjulen så var det möjligt att trotsa det tunna täcket snö. Där solade jag med en kopp surt kaffe från Pressbyrån medan Teptip sjöng. (Teptip är ett av alla smeknamn han har. Andra: Teson, Tepott och Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theo Theosson - hur många Theo som helst, jag kan inte kan sluta säga Theo och komma fram till Theosson. Vokalt tics?). Sedan slutade T sjunga för att börja gallskrika. Då gick vi hem.
Det är han själv som har rivit sig på kinden. Om jag nu ändå ska avslöja hans smeknamn vore det synd att utelämna det mycket passande Edward Scissorhands. Det spelar ingen roll hur korta hans naglar är, det finns alltid ett nytt rivsår.

"... om inga ungar funnes så slutar ja'"

I dag är det strålande sol, inte ett moln så långt ögat kan nå, ta mig till havet och gör mig till kung, jag pyntar mig i blå kravatt och hälsar dig med blommig hatt. Så jag och Theo tog en tretimmarspromenad och fick rosor på kind. Körde nedcabbat. Hann med två snabba koppar kaffe och en titt inne på Uni. Sprang in i samma rödhåriga pappa, ute långpromenad som jag, tre gånger.
Jag trodde aldrig våren skulle komma.
Vi gick förbi bb. Kikade mot fönstren. Såg mjuka mammor med stora bröst och rufsigt hår, som klädda i vita bomullsrockar bar sina nyfödda trötta. Det såg fint ut. Jag mådde inte alls bra de dagar jag låg på bb. Gick som en cowboy och fick en tjock dread i håret på bakhuvudet eftersom jag inte orkade kamma mig. Helgpersonalen på min avdelning var otrevliga, outbildade och ointelligenta. Hur som helst var bebisarna i fönstren så små och fina. Jag har redan glömt allt jobbigt med en färskpressad, jag har börjat romantisera den första tiden med T. På bilden ovan är han en vecka gammal, i går "fyllde" han fem månader. Tid är sannerligen relativt. Nu är jag redo för en till. En Ture, Edda, Siv, Uno eller Otto kanske.

Paszternák

Min son har nu nått den ålder då "riktig" mat bör introduceras, och eftersom jag inte älskar att amma tänker jag; ju förr han lär sig äta desto bättre. Vi har provat potatis, morot och palsternacka, där den senaste är favoriten. Denna äter han tills skålen är tom. För en positiv matupplevelse låter jag honom även sköta en del av skedjobbet för egen hand. Det går sådär. Snoret i näsan blandas med torkad rotsak och jag får massa att pilla ut. Som tur är har min älskade son drabbats av en förkylning, med tillhörande nysningar, så utpillandet löser han tillfälligt själv. Snorblandad mat fläckar numer våra köksskåp.

Összenyom

"Vad gör ni på dagarna egentligen?" Om jag fick en ponny för varje gång jag fått den frågan skulle jag nu ha en ridskola.
Och vad gör vi då?
Jag har under drygt fyra månaders tid försökt presentera världen för min son. En ganska stor och tålamodskrävande uppgift, då Theo till exempel anser att en 1.5 liters Loka-pet kan vara värd att spendera minst femton minuter på att undersöka. Allt är nytt och intressant.
Jag vet nyblivna mammor som aldrig gått på mammaledighet, som har möjlighet att jobba hemifrån eller ta med sin unge, som tar sig tid att sköta sitt Arbete (med stort A). Jag tror att de flesta hade klarat dubbelarbetet (Arbetet med stort A och mammajobbet med mindre m). På bekostnad av tiden med sitt barn. Istället för att hålla på med Arbetsgrejer har jag möjlighet att ligga på sängen en hel förmiddag med sonen. Låta honom öva på att krypa, rulla runt, läsa böcker, lyssna på Jojje och så vidare ... Jag har tid att ta tretimmarspromenader med barnvagn, kamera och en blaskig kallnande latte från Pressbyrån. Om jag har lust kan jag bjuda vänner på middag, och i lugn och ro tillaga maten. Jag kan pochera ett ägg till frukostmackan, sortera min garderob, fila naglarna och baka småkakor. Jag har tid att kolla på naturfilmer, dokumentärer och annat skit. Jag har tid att skriva dagbok (även om den blir ganska enformig - barn mammaroll barn mammaroll barn mammaroll), att lyssna på musik från förr (Kent - Verkligen), sova middag och att bara sitta i soffan och peta i näsan. Glo på grannarna, längta efter sommaren, försöka lära mig ungerska (macska och kisbaba), läsa tusen bloggar om tusen olika saker, lära mig blanda till en surdegsgrund. Utöver detta; ge mitt barn mat, byta bajsiga blöjor, tvätta liten kropp och gosa. Grovt gissat spenderar jag nog åtta (en hel arbetsdag) av dygnets tjugofyra timmar med att gosa. Så nästa gång någon frågar vad vi EGENTLIGEN gör om dagarna så borde jag svara gosa. Det är förmodligen det mest korrekta.

Merci beaucoup

Tack Esska för bitringen i livsmedelgodkänt material!

Jag kastar sten i glashus

Med barn följer en förmåga att multitaska (en förmåga som dock försvinner ibland - särskilt då jag kör barnagn, går och pratar i telefon samtidigt). I går lagade jag fisksoppa, kollade på livestreamingen från Rodarte, pratade i telefon och bar mitt barn - allt PÅ SAMMA GÅNG. Jag imponerades av mig själv. Det var mitt livs första fisksoppa, gjord på mycket grädde, dill och färsk fisk, till och med Tomas a k a "Jag hatar allt från havet" åt och gav godkänt!
Nu med modevecka i New York och Köpet har man ju försökt hänga med. Det kan vara bra att ha något så när koll på sin omvärld även då mode i praktisk mening för mig innebär nopprig bomull, jersey och resårband i midjan. Att klä sig bekvämt har för mig fått en ny dimension sedan mammaledigheten. Vad finns det för poäng att göra sig snygg? Den första veckan efter förlossningen kändes det hur gött som helst att få testa de kläder jag under graviditeten köpt i förhoppning om att de skulle passa efter utdrivningen (jag är en av de lyckliga vars mage sjönk tillbaka till normalläge redan på bb).
Men sedan vann bekvämligheten över fåfängan.
Jag ser inga problem med att gå i långkalsonger, raggsockor och kofta hela dagen. Ska jag ut på stan/träffa någon utanför familjen/ till bvc med mera ... byter jag långkisar mot tights och en mjuk t-shirt. Koftan och sockorna behåller jag på. När någon oanmäld ringer på min dörr rodnar jag och försöker dölja kräksfläckar och den unkna doften av sur mjölk.
Hur
som
helst
!
Jag gillar att se kollektionerna och vad andra väljer att ha på sig, inte på "dagens-outfit" nivå med plagg uteslutande från Topshop och Gina Tricot (vad är grejen?) utan på människor med känsla för stil. ModeDAGARNA på Berns är inte lika roliga besökar-mode-mässigt. Även om svenskar klär sig smakfullt kan det ändå kännas lite slätstruket. Det "lilla extra" finns inte på samma vis. Jeans och t-shirt kan bäras på tusen olika sätt. Och färg!
Är
Inte
Farligt
!
Jag är mycket medveten om att jag nu (min garderob ser ut som kostymen från en långfilm i svartvitt) kastar sten i glashus. Att uttrycka sig via de plagg man för dagen valt är konst. Och revolt. Grön t-shirt i Iran och de underbara anhängarna av la Sape.
Apropå mode och politik, är detta, trots att det är gammal skåpmat, fantastiskt roligt att läsa.

Kläderna gör mannen

Här hade jag tänkt skriva långt om att klä sitt barn i "könsneutrala" kläder, men eftersom jag har "ammehjerne" kommer inget vettigt ut i skrift.

Vådan av att äta en beige frukost

I går var jag och Tomas hos doktorn med Theo. Vi går till en privat mottagning. I den privata mottagningens väntrum sitter en tv på väggen som visar lite smått och gott man ska hålla ordning på då det kommer till den egna hälsan. Eftersom vi lyckats få en läkartid (Eftersom vår sons doktor tyckte att Theos åkomma verkade mindre allvarlig klämde han till och med in oss på sin lunch. Han tog ändå god tid på sig, besvarade våra frågor i lugn och ro, undersökte fyramånderskroppen minutiöst och skrattade mycket. Jag och Tomas diskuterade förvånade detta efteråt, i hissen ned till gatuplan, att så trevliga skulle minsann ingen av oss kunna vara när man vet att en fräsch sallad väntar) redan samma dag som jag ringt, fick vi spendera ungefär en halvtimme i detta väntrum. Jag glodde på tv:n. De pratade om fetma, urinträngningar och en hudåkomma jag nu inte minns namnet på. Fräscha män och kvinnor i medelåldern med nytvättade hår och blekta tänder satt i kritvita läkarrockar och förklarade läget. Jag kände min genast sjuk. Jag har ingen aning om hur jag egentligen mår, vilken min kropps biologiska ålder är (tanttidningen Amelia har ett test, men jag vet inte hur vetenskapligt det egentligen är) och om jag får i mig alla viktiga mineraler och vitaminer varje dag. Detta gjorde mig något stressad. Speciellt som tv-läkarna pratar om att man som ammande behöver mer av nästan alla a, b, c och allt vad vitaminer det finns. Detta ledde mig till insikten om att jag inte sköter det nästnäst käraste jag har - min egen kropp. Ingen mer beige frukost,

skyffla in mer färg,

så kanske jag får leva längre.

Detta är också något att tänka på nu när vår son ska börja med smakportioner. Steget till att ge honom "riktig" mat är inte så långt borta, och det är viktigt för mig att grundlägga goda matvanor i familjen Andersson/Lazar. Som det är nu kan jag dricka en liter kaffe till frukost och äta plockgodis till lunch. Det är ingen okej diet för en ett-åring. Egentligen inte för en tjugofemåring heller. Eftersom basen i barnuppfostran är att de små kräken inte gör som du SÄGER utan som du GÖR, är det väl dags att börja tänka på födointaget.

En bra och en dålig

Min ständiga jakt på en bra tidning om föräldraskap fortsätter, och har bland annat resulterat i "the world's finest parenting magazine" Junior.

Med barnklädesreklam som ser ut ungefär så här:

Mycket obehagligt.

Jag är inte bäst i världen på att gissa barnaåldrar, men dessa exemplar borde inte vara mer än åtta-nio, om inte ännu yngre - smink kan addera åtskilliga år. Smink ja. De har ljusrosa läppglans, rouge och mascara. De ser äldre ut än jag. Och vem under femton sitter med benen i kors på det vis som flickan längst till vänster? Vilken förälder vill ha en barntant?

Nä, tacka vet jag MilK! Där har de äntligen fattat hur en bra tidning för vuxna av min typ som skaffat barn ska se ut.

Vådan av att vara ammande

Kollar på The Doctors. Montel gråter och erbjuder en tjej med dystoni råd från de bästa doktorerna som kan uppbådas för program-budgeten. Hemskt att inte alla får den möjligheten. Om jag drabbades av samma åkomma (för svagt ord kanske) skulle jag nog inte skänkas detta.

I går fick sonen lite böcker av mig. En väldigt färgglad och trevlig barnboksvärld har slagits upp framför mig. Vem-böckerna (med kraftiga blinkningar åt den vuxne!), Jan Lööf, "Vem ska trösta Knyttet?", "Dunderlunds bästa bokstav" och så vidare ... Ännu en bra sak med att få barn!

Med ögonen på tv:n packar jag för vår Stockholmsweekend modell längre. Vi ska gå på teater och träffa Tomas kompisars barn. Det ska bli roligt. Men först ska vi åka X2000. Det ska inte bli roligt eftersom jag HATAR att amma offentligt, med risk för att folk glor. Om det fanns ett litet amningsrum bredvid varje allmän toalett skulle fler skaffa barn. Det är jag säker på.

Vår lägenhet post-Theo

En barnstrupe i plast på köksfläkten
Tuggleksak
Kvällsläsningen behandlar numer pottbesök och stövelpådrag
Hans aktiviteter klottras i almanackan
Theos fem droppar om dagen kräver ...

... post-its en masse för att jag ska komma i håg; på tv, badrumsspegel, ytterdörr, kaffekokare, sovrumsvägg, dator o s v ...

Bland mattidningarna

Hans vikt, längd, huvudomfång bland lp-skivorna

Baby-böcker av varierande kvalitet förökar sig så sakteliga i bokhyllan
Högar med tvätt lite varstans
Bajs- och pruttmassagelapp på anslagstavlan
Vintervantar, modell mindre, i hallen
Nappar (man hittar dem överallt; i fickor, i grytor, under huvudkudden, på handfatet, mellan boksidor ... ), handsprit, väl använda nycklar till tvättstugan, reflexer

Det är gött med barn ändå

Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort ifall jag inte hade barn. Jag hade (pre-positivt-grav-test) tänkt att börja plugga i höstas. Kanske journalistik eller något med arkitektur. Men så blev det som det blev. Jag har aldrig ångrat mitt barn. Inte ens då jag ser människor i min närhet göra än det ena, än det andra. Röra sig hur fritt de vill, och inte behöva tänka på någon annan utom den egna personen och dess förehavanden. Jag har aldrig känt avund inför deras rörelsefrihet, men ibland (måste jag erkänna) kanske jag också skulle vilja ta en öl i flera timmar, sent på natten, utan att behöva tänka på att jag ska hem och ta hand om min avkomma. Ibland skulle jag även vilja ha något mer meningsfullt på min agenda än att diska disk och tvätta tvätt. Men jag har aldrig drabbats av avundsjuka gentemot deras händelserika vardag, och anledningen till detta beror delvis på sådana (små) saker som min morgon.

Här följer en redogörelse av min morgon i korta drag.

Jag steg upp innan sju. Det var mörkt ute och snö hade fallit i natt. Grannarna skrapade vindrutor på bilar och hundar rastades på trottoaren nedanför vårt fönster. Jag fixade med saker som måste fixas med, men som är svåra att göra med ett barn hängande på armen. Exempelvis vika tvätt. Bara några få lampor tända i lägenheten, varmt te, och så tassar man omkring i dunklet och försöker föra så lite oväsen som möjligt. Det senare inte bara för sovande familjs skull, utan för att det även är skönt för mig att vistas i lugn miljö ibland. När jag är färdig med mitt hushållsarbete, någon gång vid åtta, kan jag åter krypa ner i sängen där min familj snusar. Och när Tomas gått till jobbet, en halvtimme senare, kan jag borra in näsan i min sons fjuniga hår och somna om. Att få ligga nära fjunet och se hur han ler i sömnen slår det mesta i upplevelseväg. Det liknar stark förälskelse, men är bättre än så.

Några ord till en kär tidningstartare, ifall det fanns någon

En trött baby och hennes son vaknar strax innan nio och byter bajsig blöja.

Nu sitter jag i köket och undrar varför det inte finns en bra tidning för föräldrar. Jag har sonderat terrängen; Mama, Föräldrar & Barn, Vi Föräldrar ... Men ingen tidning verkar ha mig som målgrupp. Med mig menar jag ung förälder som inte är speciellt intresserad av bullbak eller glam-mammor, utan hur i helvete man tar hand om en unge. Hur gör man? Vad behöver man? Vem behöver man? Tips, råd och lite om hur andra föräldrar, som inte är Rikard Sjöberg ("Jag gråter mycket oftare nu"), gör.

Artiklarna får inte vara tunna. I senaste Mama berättas på sidan 30 om Elisabeth, 39 år, döende i cancer. Det kunde ha varit en intressant, gripande historia om en mamma som ytterst ofrivilligt måste lämna sina tre barn. Hur förbereder man sig själv och sina barn på detta? Jag antar att det var artikelförfattarens utgångspunkt. Men, efter att ha läst om Elisabeths öde kastar jag mig inte förtvivlat på sängen och fäller salta tårar i sympati för denna starka kvinna. Nej, artikeln känns så andefattig att jag bara torrt konstaterar: "Jaha ja, det var ju fruktansvärt". Är det bara jag som fungerar så? Som måste bli stimulerad till att känna? Jag tror inte det.

Jag läser ganska mycket tidningar. Jag älskar att läsa tidningar. Det är min hobby. Prenumererar på fem titlar och köper därtill lösnummer av andra sorter. Jag läser tre gånger så mycket tidningar som böcker (och min ambition är att läsa en bok i veckan) och jag KRÄVER en bra tidning om föräldraskap!

Vem ska ge mig den?

När jag luftade dessa tankar för min kära sambo i går kväll, sa han, lätt ointresserad: "Ja, men gör en själv då". Jag är av den sort som lojt ligger med händerna under huvudet, gapande upp mot den klarblå himlen och väntar på att de stekta sparvarna ska ramla in. Jag gör inte själv. Jag är lat. Men efter en vaknatt, eftersom prutt inte ville ut ur barnrumpa och vi inte skaffat någon Windi (hahaha), har jag tänkt efter. Och det kanske inte är en så dum idé trots allt.

Nu köper vi en pysventil för småfisar. En rektalkateter.