Merci beaucoup

Tack Esska för bitringen i livsmedelgodkänt material!

Jag kastar sten i glashus

Med barn följer en förmåga att multitaska (en förmåga som dock försvinner ibland - särskilt då jag kör barnagn, går och pratar i telefon samtidigt). I går lagade jag fisksoppa, kollade på livestreamingen från Rodarte, pratade i telefon och bar mitt barn - allt PÅ SAMMA GÅNG. Jag imponerades av mig själv. Det var mitt livs första fisksoppa, gjord på mycket grädde, dill och färsk fisk, till och med Tomas a k a "Jag hatar allt från havet" åt och gav godkänt!
Nu med modevecka i New York och Köpet har man ju försökt hänga med. Det kan vara bra att ha något så när koll på sin omvärld även då mode i praktisk mening för mig innebär nopprig bomull, jersey och resårband i midjan. Att klä sig bekvämt har för mig fått en ny dimension sedan mammaledigheten. Vad finns det för poäng att göra sig snygg? Den första veckan efter förlossningen kändes det hur gött som helst att få testa de kläder jag under graviditeten köpt i förhoppning om att de skulle passa efter utdrivningen (jag är en av de lyckliga vars mage sjönk tillbaka till normalläge redan på bb).
Men sedan vann bekvämligheten över fåfängan.
Jag ser inga problem med att gå i långkalsonger, raggsockor och kofta hela dagen. Ska jag ut på stan/träffa någon utanför familjen/ till bvc med mera ... byter jag långkisar mot tights och en mjuk t-shirt. Koftan och sockorna behåller jag på. När någon oanmäld ringer på min dörr rodnar jag och försöker dölja kräksfläckar och den unkna doften av sur mjölk.
Hur
som
helst
!
Jag gillar att se kollektionerna och vad andra väljer att ha på sig, inte på "dagens-outfit" nivå med plagg uteslutande från Topshop och Gina Tricot (vad är grejen?) utan på människor med känsla för stil. ModeDAGARNA på Berns är inte lika roliga besökar-mode-mässigt. Även om svenskar klär sig smakfullt kan det ändå kännas lite slätstruket. Det "lilla extra" finns inte på samma vis. Jeans och t-shirt kan bäras på tusen olika sätt. Och färg!
Är
Inte
Farligt
!
Jag är mycket medveten om att jag nu (min garderob ser ut som kostymen från en långfilm i svartvitt) kastar sten i glashus. Att uttrycka sig via de plagg man för dagen valt är konst. Och revolt. Grön t-shirt i Iran och de underbara anhängarna av la Sape.
Apropå mode och politik, är detta, trots att det är gammal skåpmat, fantastiskt roligt att läsa.

Kläderna gör mannen

Här hade jag tänkt skriva långt om att klä sitt barn i "könsneutrala" kläder, men eftersom jag har "ammehjerne" kommer inget vettigt ut i skrift.

Vådan av att äta en beige frukost

I går var jag och Tomas hos doktorn med Theo. Vi går till en privat mottagning. I den privata mottagningens väntrum sitter en tv på väggen som visar lite smått och gott man ska hålla ordning på då det kommer till den egna hälsan. Eftersom vi lyckats få en läkartid (Eftersom vår sons doktor tyckte att Theos åkomma verkade mindre allvarlig klämde han till och med in oss på sin lunch. Han tog ändå god tid på sig, besvarade våra frågor i lugn och ro, undersökte fyramånderskroppen minutiöst och skrattade mycket. Jag och Tomas diskuterade förvånade detta efteråt, i hissen ned till gatuplan, att så trevliga skulle minsann ingen av oss kunna vara när man vet att en fräsch sallad väntar) redan samma dag som jag ringt, fick vi spendera ungefär en halvtimme i detta väntrum. Jag glodde på tv:n. De pratade om fetma, urinträngningar och en hudåkomma jag nu inte minns namnet på. Fräscha män och kvinnor i medelåldern med nytvättade hår och blekta tänder satt i kritvita läkarrockar och förklarade läget. Jag kände min genast sjuk. Jag har ingen aning om hur jag egentligen mår, vilken min kropps biologiska ålder är (tanttidningen Amelia har ett test, men jag vet inte hur vetenskapligt det egentligen är) och om jag får i mig alla viktiga mineraler och vitaminer varje dag. Detta gjorde mig något stressad. Speciellt som tv-läkarna pratar om att man som ammande behöver mer av nästan alla a, b, c och allt vad vitaminer det finns. Detta ledde mig till insikten om att jag inte sköter det nästnäst käraste jag har - min egen kropp. Ingen mer beige frukost,

skyffla in mer färg,

så kanske jag får leva längre.

Detta är också något att tänka på nu när vår son ska börja med smakportioner. Steget till att ge honom "riktig" mat är inte så långt borta, och det är viktigt för mig att grundlägga goda matvanor i familjen Andersson/Lazar. Som det är nu kan jag dricka en liter kaffe till frukost och äta plockgodis till lunch. Det är ingen okej diet för en ett-åring. Egentligen inte för en tjugofemåring heller. Eftersom basen i barnuppfostran är att de små kräken inte gör som du SÄGER utan som du GÖR, är det väl dags att börja tänka på födointaget.

En bra och en dålig

Min ständiga jakt på en bra tidning om föräldraskap fortsätter, och har bland annat resulterat i "the world's finest parenting magazine" Junior.

Med barnklädesreklam som ser ut ungefär så här:

Mycket obehagligt.

Jag är inte bäst i världen på att gissa barnaåldrar, men dessa exemplar borde inte vara mer än åtta-nio, om inte ännu yngre - smink kan addera åtskilliga år. Smink ja. De har ljusrosa läppglans, rouge och mascara. De ser äldre ut än jag. Och vem under femton sitter med benen i kors på det vis som flickan längst till vänster? Vilken förälder vill ha en barntant?

Nä, tacka vet jag MilK! Där har de äntligen fattat hur en bra tidning för vuxna av min typ som skaffat barn ska se ut.

Vådan av att vara ammande

Kollar på The Doctors. Montel gråter och erbjuder en tjej med dystoni råd från de bästa doktorerna som kan uppbådas för program-budgeten. Hemskt att inte alla får den möjligheten. Om jag drabbades av samma åkomma (för svagt ord kanske) skulle jag nog inte skänkas detta.

I går fick sonen lite böcker av mig. En väldigt färgglad och trevlig barnboksvärld har slagits upp framför mig. Vem-böckerna (med kraftiga blinkningar åt den vuxne!), Jan Lööf, "Vem ska trösta Knyttet?", "Dunderlunds bästa bokstav" och så vidare ... Ännu en bra sak med att få barn!

Med ögonen på tv:n packar jag för vår Stockholmsweekend modell längre. Vi ska gå på teater och träffa Tomas kompisars barn. Det ska bli roligt. Men först ska vi åka X2000. Det ska inte bli roligt eftersom jag HATAR att amma offentligt, med risk för att folk glor. Om det fanns ett litet amningsrum bredvid varje allmän toalett skulle fler skaffa barn. Det är jag säker på.

Vår lägenhet post-Theo

En barnstrupe i plast på köksfläkten
Tuggleksak
Kvällsläsningen behandlar numer pottbesök och stövelpådrag
Hans aktiviteter klottras i almanackan
Theos fem droppar om dagen kräver ...

... post-its en masse för att jag ska komma i håg; på tv, badrumsspegel, ytterdörr, kaffekokare, sovrumsvägg, dator o s v ...

Bland mattidningarna

Hans vikt, längd, huvudomfång bland lp-skivorna

Baby-böcker av varierande kvalitet förökar sig så sakteliga i bokhyllan
Högar med tvätt lite varstans
Bajs- och pruttmassagelapp på anslagstavlan
Vintervantar, modell mindre, i hallen
Nappar (man hittar dem överallt; i fickor, i grytor, under huvudkudden, på handfatet, mellan boksidor ... ), handsprit, väl använda nycklar till tvättstugan, reflexer

Det är gött med barn ändå

Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort ifall jag inte hade barn. Jag hade (pre-positivt-grav-test) tänkt att börja plugga i höstas. Kanske journalistik eller något med arkitektur. Men så blev det som det blev. Jag har aldrig ångrat mitt barn. Inte ens då jag ser människor i min närhet göra än det ena, än det andra. Röra sig hur fritt de vill, och inte behöva tänka på någon annan utom den egna personen och dess förehavanden. Jag har aldrig känt avund inför deras rörelsefrihet, men ibland (måste jag erkänna) kanske jag också skulle vilja ta en öl i flera timmar, sent på natten, utan att behöva tänka på att jag ska hem och ta hand om min avkomma. Ibland skulle jag även vilja ha något mer meningsfullt på min agenda än att diska disk och tvätta tvätt. Men jag har aldrig drabbats av avundsjuka gentemot deras händelserika vardag, och anledningen till detta beror delvis på sådana (små) saker som min morgon.

Här följer en redogörelse av min morgon i korta drag.

Jag steg upp innan sju. Det var mörkt ute och snö hade fallit i natt. Grannarna skrapade vindrutor på bilar och hundar rastades på trottoaren nedanför vårt fönster. Jag fixade med saker som måste fixas med, men som är svåra att göra med ett barn hängande på armen. Exempelvis vika tvätt. Bara några få lampor tända i lägenheten, varmt te, och så tassar man omkring i dunklet och försöker föra så lite oväsen som möjligt. Det senare inte bara för sovande familjs skull, utan för att det även är skönt för mig att vistas i lugn miljö ibland. När jag är färdig med mitt hushållsarbete, någon gång vid åtta, kan jag åter krypa ner i sängen där min familj snusar. Och när Tomas gått till jobbet, en halvtimme senare, kan jag borra in näsan i min sons fjuniga hår och somna om. Att få ligga nära fjunet och se hur han ler i sömnen slår det mesta i upplevelseväg. Det liknar stark förälskelse, men är bättre än så.

Några ord till en kär tidningstartare, ifall det fanns någon

En trött baby och hennes son vaknar strax innan nio och byter bajsig blöja.

Nu sitter jag i köket och undrar varför det inte finns en bra tidning för föräldrar. Jag har sonderat terrängen; Mama, Föräldrar & Barn, Vi Föräldrar ... Men ingen tidning verkar ha mig som målgrupp. Med mig menar jag ung förälder som inte är speciellt intresserad av bullbak eller glam-mammor, utan hur i helvete man tar hand om en unge. Hur gör man? Vad behöver man? Vem behöver man? Tips, råd och lite om hur andra föräldrar, som inte är Rikard Sjöberg ("Jag gråter mycket oftare nu"), gör.

Artiklarna får inte vara tunna. I senaste Mama berättas på sidan 30 om Elisabeth, 39 år, döende i cancer. Det kunde ha varit en intressant, gripande historia om en mamma som ytterst ofrivilligt måste lämna sina tre barn. Hur förbereder man sig själv och sina barn på detta? Jag antar att det var artikelförfattarens utgångspunkt. Men, efter att ha läst om Elisabeths öde kastar jag mig inte förtvivlat på sängen och fäller salta tårar i sympati för denna starka kvinna. Nej, artikeln känns så andefattig att jag bara torrt konstaterar: "Jaha ja, det var ju fruktansvärt". Är det bara jag som fungerar så? Som måste bli stimulerad till att känna? Jag tror inte det.

Jag läser ganska mycket tidningar. Jag älskar att läsa tidningar. Det är min hobby. Prenumererar på fem titlar och köper därtill lösnummer av andra sorter. Jag läser tre gånger så mycket tidningar som böcker (och min ambition är att läsa en bok i veckan) och jag KRÄVER en bra tidning om föräldraskap!

Vem ska ge mig den?

När jag luftade dessa tankar för min kära sambo i går kväll, sa han, lätt ointresserad: "Ja, men gör en själv då". Jag är av den sort som lojt ligger med händerna under huvudet, gapande upp mot den klarblå himlen och väntar på att de stekta sparvarna ska ramla in. Jag gör inte själv. Jag är lat. Men efter en vaknatt, eftersom prutt inte ville ut ur barnrumpa och vi inte skaffat någon Windi (hahaha), har jag tänkt efter. Och det kanske inte är en så dum idé trots allt.

Nu köper vi en pysventil för småfisar. En rektalkateter.

Dagens låt!

Jo, det är hela världen

När man går hemma med barn, som jag, finns det risk för att världen ibland blir knappnålsstor. Därför är det förståeligt att man kan börja böla för att man inte får vara i fred, bli akut stressad över att man har en egentligen oviktig tid att passa eller få panik inför något så simpelt som en bussresa med barnvagn. Det är inte så konstigt att jag numer har en benägenhet att bli helt loco över småsaker.

Låt

mig

få

bli

det

!

Jag hoppas verkligen inte att jag innan barnafödandet var av sådan typ att jag gav goda råd till nyblivna föräldrar innan jag själv kunde sälla mig till skaran. Det finns ingen som är så proppfull av goda råd och "vet-bäst-om-barn" som en person utan egna. Adderat till detta fungerar barn olika. Man kan inte tillämpa samma princip på Kalle som på Valle. Så det som fungerade på din kompis syrras killes brorsas barn kanske inte fungerar på min avkomma. Jag tar gärna emot goda råd, men jag förbehåller mig rätten att applicera dem på mitt eget barn. Du, som utomstående (det vill säga inte ingår i den trio som utgör vår lilla familj), kan inte på eget bevåg med klantiga fjantiga fingrar talla på vår son och göra med honom som du behagar. Alla beslut rörande honom fattas av mig eller fadern och får inte ignoreras för att de inte passar din syn på barnuppfostran.

Punkt.

Vaccinera mera

I dag har det vaccinerats.

Två stick i vardera tjockt litet lår, och han skrek som aldrig förr. Sedan tackade vi bvc-sköterskan, tog på oss våra hattar, traskade hemåt i snöblandat regn och lade oss och sov.

Aktuell vikt respektive längd: 7 340 gram, 64 centimeter.

Grått nytt hår!

Jag skålar i svart kaffe, plutar med munnen och visar upp min "Mel-C"frisyr. Det är det senaste. All lugg är väck, uppslickad längs med frontalloben, och spretar ut genom "tottebandet". Synfältet är fritt! Detta är så nära snagg jag har lust att komma.

Jag är hemmafru!

Jag stryker mina kläder och äter non-stop till lunch. Väntar på att Ann Lundberg ska anlända. Hon traskar i det skämt till vinter som Skåne kan åstadkomma. Hos mina föräldrar täckte en halvmeter mjuk snö den vackra Värmlandsmarken. Där vill jag leva, där vill jag dö. Från Värmland tager man sig en mö.

Jag fick ...

Jag fick sova till elva trettio.

Jag fick äta min frukost i lugn och ro.

Jag fick 1 237 kronor för de grejer jag sålde på Tradera.

Ett inlägg var dag tills vi åker på julsemester

Orkade inte stiga upp i morse. Gjorde det ändå.
Kristina Lugn var berusad i direktsändning från Nobelfesten i går kväll. Jag kollade. Silvia hade en stor ful brosch föreställande ett litet inramat porträtt av kungen.
Till frukost en macka med gurka, drack en kopp kaffe och två glas juice.
Sa upp mitt telefon-abonnemang. Nu ska även jag byta till Halebop.
Duschade och tvättade håret.
Tog på sonen skrikhatten (så kallas vintermössan - han gallskriker när den ska på) och följde Tomas till jobbet.
Lämnade tillbaka försenade böcker på biblioteket. Jag hann aldrig läsa dem.
Försökte handla julklappar, men de affärer jag tänkt besöka låg en halv trappa upp. Jag orkar inte krångla med barnvagnen. Köpte i alla fall en ny handtvål till badrummet i en badrumsbutik. Att det finns sådana. Där inne luktade det starkt av parfym och två smala expediter med klarrött läppstift och kritvita tänder hälsade varenda kund varmt välkommen. Proppfulla hyllor i långa rader längs med väggarna. Stinkande badsalter, hala tvålar och mjuka handdukar. Yr i bollen valde jag en stor flaska mandeltvål.
Gick hem.
Lunch från Karamellkungen.
Kaffe kaffe kaffe.
Sonen och mamman sover eftermiddagslur.
Jag kollar på ny lägenhet. Den tvåa vi nu bor i kommer att bli för liten. Ska vi köpa? Ska vi bo i Malmö? Ska vi bli gravida igen?
Sjunger för Theo. "Non, rien de rien, non, je ne regrette rien ..." med överdrivet skorrande rrrrr. Det tycker han om.
Kaffe kaffe kaffe.

Från bord till jord

Kaffe och dator vid köksbordet. Läser om mitt favvoprogram på tv. P1 på radio. Alexandra Pascalidou pratar med Svensson om vad som irriterar och upprör. Hon är inte lika bra som Täppas. Kanske det har med hennes bräckliga självförtroende att göra?
Jag är trött. Var uppe och diskade 03.00 i natt. Sonen gurglade och log i sin baby-sitter. Vad är det för mening att försöka söva någon som inte vill sova. Hoppas inte detta är en ny trend. Jag orkar inte jobba natt.
Vi har ingen frukost hemma. Bara en klump pepparkaksdeg och fet mjölk från Hjordnära i kylen. Vad kan man svänga ihop av det? Jag äter den tionde biten ur chokladkalendern till frukost. Det är alles. Det är oordning. Man ska äta som en kung på morgonen, en prins till lunch och som en fattiglapp till middag.
Annars: klimatmöte i Köpenhamn och jag har ingen aning om vad de diskuterar. Är jag intresserad? Nej. Borde jag vara intresserad? Ja. Jag sopsorterar inte ens. Jag är nog den enda i hela Sverige som inte sopsorterar. Vi har kompost och sortering för färgat respektive ofärgat glas på gården. Jag orkar inte ens sortera ut det. Slänger allt i samma tunna bara. Med ett leende. Jag bryr mig inte om vår jord.

Sonja och Theo

Min katt Sonja och mitt barn har samma sovställning. Den kallas ostbågen och man ligger med ryggen krökt i ett försök att lägga fotsulorna på bakhuvudet, armarna upp över huvudet.

Moccamasta'!

Min pojkväns outsinliga givmildhet har resulterat i en fin före-julafton-julklapp. Jag dricker i snitt fyra stora glas kaffe, med mjölk, om dagen. Alla dessa glas producerade i pressokannan från Bodum som nu börjar sjunga på sista versen. Själva nedpressningsdelen håller inte längre ihop lika bra och kaffet får därmed en bitter smak. Dock har jag hållit god min och fortsatt bälja i mig. I går kväll kom min sons far hem från jobbet med ett stort leende och paket under armen.
Det var en Moccamaster!
Mitt tjat om det fantastiska bryggkaffe jag drack på mitt sommarjobb i fantastiska Skanör förra året har gett resultat! Med tindrande ögon satte jag ihop bryggaren, mumlande "Moccamasta', moccamasta', moccamasta' ..." med engelskt uttal.
Denna månad har vi unnat hos hushållselektronik. Först en ny dammsugare (vår gamla Ergorapido sög in och sköt iväg smutsen och gjorde därmed ingen skillnad på skitigt golv). Och nu en Moccamasta'!

Jag kan inte låta bli att hoppas ...

... att vår son växer upp och blir som denna gosse. Vi skulle ha roligt varje dag! (Det bästa kommer efter 0.32).