En dålig sak med att vara gravid

Mina fötter är ovårdade, och för det ber jag om ursäkt, men jag ville ändå dokumentera hur svullna de är. Vädret har varit varmt och soligt, jag har promenerat en hel del och fötterna har smärtat en smula, men jag har ändå inte tänkt på dem närmare förrän nu. Jag har suttit vid datorn, plöjt igenom de sommarvärdar jag inte hunnit lyssna på, och när jag reser mig står jag på vattenballonger.

Sill, dill med potatis till

En orsak till varför jag just nu är så besatt av min kost är att jag är rädd att bebis i magen inte ska få tillräckligt med näring. Att dess hjärna inte utvecklas som den ska för att jag äter ohälsosamma mängder bacon och potatis. Eller att bebis blir närsynt för att jag inte äter nog med fisk. Eller att han/hon får simma runt i slammigt fostervatten bara för att jag inte dricker två liter vatten per dag. Riktigt så illa är det inte har min barnmorska försäkrat mig om. "Den lilla parasiten tar vad den behöver - det är du som blir utan". Så bra då, har jag tänkt, men inte slutat stressa över mitt näringsintag. Vid lunchdags firade jag i alla fall inför-midsommar med sill och potäter. Och jag åt målet utan grönsaker till!

Det växer

Matblogg

Sedan jag blev gravid har jag blivit alltmer besatt av mat. Jag läser matbloggar, prenumererar på nyhetsbrev och massa annan skit jag aldrig skulle brytt mig om för några år sedan. Då jag flyttade hemifrån levde jag på pasta kryddad med örtsalt och vaniljyoghurt. Jag älskade året på folkhögskola då vi fick ett lagat mål mat serverat varje dag. Det enda i livsmedelsväg jag regelbundet införskaffade under mitt folkhögskoleår var Ramlösa, kanelknäcke och laktosfri mjölk. Sedan flyttade jag ihop med Tomas och han fick bestämma över kosten. Jag diskade glatt bara jag slapp röra i grytorna. Detta beteende har långsamt försvunnit. Nu lagar vi båda mat och ingen diskar. Bilden ovan föreställer det jag åt till lunch i dag. Det hade jag aldrig trott om mig för två år sedan.

Finnen

Hem till gården är mitt sällskap, medan jag väntar på att torsken (KRAV-märkt naturligtvis) ska bli klar. Jag har en gigantisk finne under läppen vilken hindrar mig från att gå ut. Annars hade jag suttit på valfritt café och läst Den Fjärde Handen. Jag har aldrig lidit av acne, inte ens då jag var femton hade jag knottrig hy. Finnarna kommer nu istället, gigantiska och en och en, cirka en gång var tredje månad.
Bebis sparkar. I natt drömde jag att han/hon gick i bitar. Jag hade kissat och skulle torka mig och på pappret låg en liten avsliten blodig bebishand (kan kanske ha något att göra med boken, se ovan, jag läser och läste precis innan jag somnade i går). Jag fick panik och vaknade av att jag grät, trodde att jag skulle bli tokig. Och sen blev det ännu jobbigare då jag insåg att jag inte kan föreställa mig hur mycket jag kommer tycka om bebisen när den väl kommer ut om jag redan nu känner att jag inte skulle klara av att den dog i magen.

SPD

Om en timme tar vi flygbussen till Sturup. Så för att spara disk vände vi oss till Findus. Med risk för att verka kräsen tror jag inte att detta kommer att vara en fest i min mun. Trots att det med imiterad handskrift står "Så gott med sparris!" på.

Ledig onsdag i början av juni

I morse var jag hos frisören.
Till henne sa jag "Jag vill inte ha någon frisyr, tack" eller "Én nem kèrek egy frizura, köszönöm". "Klipp det bara rakt av är du snäll".
Så det gjorde hon.

Ledig måndag i början av juni

Min lediga dag har jag spenderat i Pildammarna, i skuggan, eftersom man kan få pigmentfläckar om man solar då man är på smällen.Mina favoritjeans kan jag fortfarande med viss möda använda, men jag kan inte knäppa knappen så jag tar till den väl beprövade hårbandslösningen. Dock ska man slappna av på en ledig dag, så jag gav bebisen fritt utrymme.Mig själv gav jag kaffe, Cover och croissant.

Lunch

Klockan är tolv och nu är det lunch.

Belly cake

Jag fyller snart år och då önskar jag mig frukost på sängen i form av en sådan här.

Sedan sist ...

... har vi har planterat chili och ett litet barn.

Tisdag i solen

Tredje solskensdagen sedan i oktober, det är livet i Skåne. Så vi gick till havet, till Limhamn och tillbaka och hittade en feschlig skog på vägen.

Och potatissallad med banan.

Gräsänka

Tomas är i Falun och jag är ensam. Det är inte roligt, men jag kan äta vad jag vill, till exempel blodpudding med créme fraiche och apelsin.

Talande bokomslag

I morse åt jag en engelsk frukost, med stekt korv, stekt ägg och ett ruttet päron, medan jag läste John Steinbecks Möss och människor. Fy fan vad sorglig den är. Nu planerar jag att ta mig till bibblan och låna en bok till, vilket kommer att ta tid. Att inte döma en bok efter dess omslag är inte visdomsord som jag anammat. Det är sällan jag plockar upp en bok som har ett verkligt fult omslag, med undantag för Arto Paasilinnas böcker. Vad är det för galning som gör omslagen till hans fantastiska böcker?
Jobbar man på bibblan ska man helst inte ha högklackade skor med stålförstärkning under, som damerna på skönlitteraturavdelningen har. Det är respektlöst. Om jag måste stänga av mobilen borde de bära ecco.
I dag bestämde jag mig för att städa. Jag hann bara putsa fönstren innan jag tröttnade. Det känns som jag alltid städar. Om någon ringer och har ett förslag på aktivitet kan jag aldrig följa med eftersom jag måste städa. Det är konstigt. Jag tror att jag älskar att städa.
Det var nog allt.

Ellen Simpson

Till lunch - en pizza att matcha pizzafejset med. Jag har fått en finne, en röd pärla under underläppen, precis där det var poppis att sätta en piercing i början av 2000-talet. Cola att dricka till.
I dag har jag varit med mig själv hela dagen. Lite ovanligt sedan Tomas gick och blev arbetsfri. Lite ovanligt att vara ensam hemma. Vad gör man när man är ensam hemma? Läser böcker, tidningar, kollar på tv, sitter vid datorn? Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Vad gör jag när jag är hemma, men inte ensam? Spelar Alfapet, städar, löser korsord. Det händer inte roliga saker bara av sig själv såsom det gör i Simpsons - de har alltid ngt nytt på gång. Nu har de fått termiter. Trist, men spännande.

Jag heter Ehud Olmert och jag tycker att det är helt okej att skada barn, vilka barn som helst, så länge de inte är israeler

Januari lider mot sitt slut. En vecka kvar av denna månad som går i trötthetens tecken. Alla är slitna, ingen orkar, gäspningarna går fram och tillbaka mellan mig och de jag känner. Mina nyårslöften har halvt gått i kras. Jag tänkte börja skriva dagbok var dag (för att komma ihåg hur saker och ting ligger till) och sluta säga nej för att istället säga ja - till allt. Det har ju gått sådär. Jag tror att det beror på den fatigue som verkar ha drabbat mitt samhälle. Jag har varit ute och sprungit en enda gång i januari och på p1 pratar de om finanskrisen och att 2009 kommer bli året från helvetet. På café Kungsgatan annonserar de take-away-lattes för finanskrispriset en selma. I morse hörde jag för övrigt ett reportage på p1 från ett sjukhus ngnstans i Gaza. Reportern rapporterade om förtvivlade journalister från runt om i världen som fick höra om en liten palestinsk flicka som kommit in med ett hål i huvudet. Läkarna trodde att hon skulle repa sig, tills de upptäckte att det kom rök ur såret. Det brann fortfarande i hennes skalle. För några veckor sedan intervjuades Röda Korset generalsekreterare i p1, jag tror att han hette Christer. Christer berättade om hur några israeliska soldater underlåtit Röda Korsets räddningspersonal att omhänderta ett antal skadade (palestinska) barn. När medlingen äntligen var klar fann de tretton barn sittande intill sina döda föräldrar. Där kunde de sitta, tycker Ehud Olmert.

Google

Min mobil har gått sönder. Ställde Wake-Up-Lightklockan på nio, men eftersom den inte har någon effekt på mig har jag nästan precis stigit upp och fått höra klockan tolv-ringningen i p1, följt av dagens dikt och en trudelutt.
I dag ska jag skaffa mig en cykel. Jag googlar billig cykel malmö. Google har svar på allt, såsom världens bästa låt, vad ska jag äta till middag, spenatlasagne, ont i magen med mera ... Det finns ingenting man inte kan googla.
Jag fattar inte att min mobil är sönder. Det värsta är inte numren som kan ha gått förlorade, utan alla bebisfilmer på Alfred från i julas som jag ännu inte har kunnat lägga över på den kraschade hårddisken. Teknikprylar dör i min närhet. Jag googlar det och får som första träff upp Färre sjömigranter dör på väg till EU. Att mobilen är ur funktion är dock inte lika jobbigt som det var att måla om köket, något vi föresatte oss för cirka ett år sedan. Kanske är det därför vi fortfarande lever i misär i sovrummet. En och en halv vägg av fyra är målade.
Nu måste jag gå här ifrån, Tomas vill facebooka och om jag inte reser mig upp inom några sekunder hotar han med en smocka.

Okej, nej ...

... DETTA är världens bästa låt:

And if you don't love me now ...

I dag är det lördag. I går var det fredag och då skurade jag köket med Ajax och kollade på He-man med Dolph Lundgren.
I dag har jag jobbat på mitt två månader nya jobb. Fyra timmar. Hundra procents obekväm arbetstid. Jag åt gammal lasagne och drack gammal Champis till frukost. Jag tänkte ta Tomas cykel till jobbet, men den hade han glömt någonstans, så jag fick springa. Jag hann precis. Mellandagsrea, jobba, jobba. Tomas och hans vän hämtade upp mig efter jobbet och vi gick och drack kaffe.
Tidigare i veckan var mamma, pappa och Emmy här i fyra dagar. De gav mig kartonger med gamla prylar. Jag hittade ett blandband komponerat till Augustibuller 2002. År 2002 var Augustibuller mestadels en hardcorefestival. Dit åkte vi (Sigge, Signe, jag och Helena) med ett blandband innehållande hitar som Vodoo Lady (Ween) och Palace Station (Melody Club). Great! Vi fick hångla ändå.
Nu kommer världens bästa låt: