Den tjugosjätte

I dag:
Bär barn.
Letar ny musik att lyssna på. Vidga horisonten bortom Enola Gay och Bizarre Love Triangle. Hittar Erlend øyes skiva Unrest från 2003.
Pressar en kanna kaffe och dricker upp hela. Arvid Nordquist Classic kaffe för presskanna smakar penicillin.
Besökt min vän Malin Ivarsson och hennes sambo i deras nya lägenhet. Min son var mycket duktig och skrek bara lite. Åt lussekatt och drack svart kaffe. Julen kom tidigt i år. Redan druckit litervis av julmust (It's a must).
Krånglat in mina ben i ett par trånga jeans. Konstaterat att höfterna breddats en peu av barnafödande. Läser att det kan ta fem år innan skelettet är återställt. Funderar på om det var värt det; kommer fram till att ja, det var det.

Mjölkstockning med feber och influensaliknande symptom är inte så gött när man måste bära barn. Men nu är det över. Om jag får svininfluensan måste Tomas komma hem från arbetet för vård av sjuk tjej.
Theo sover för sig själv, det hör till ovanligheterna och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av min tid. Kranen droppar i köket. Reklam på tv:n. Jag kollar smhi:s väderprognos för dagen, solen skiner och jag och Theo ska snart ut på promenad med två tjejer, varav en är yngre än min son. Jag har ätit gröt, två portioner.
I morse väckte jag oavsiktligt min son med min stickiga armhåla. Han ligger nära mig på nätterna (jag vet att det är "fel" enligt nya rön, men det skiter jag i) och han la sin lilla mjuka hand på min stubb, vaknade med ett ryck och grät.

Theo har bestämt att natt är dag och dag är natt. Vad gör man med ett sådant barn? Perfekt tid att somna in och komma till ro är, enligt honom, mellan två och tre på natten. Han skriker inte, är inte sur, bara tyst, stilla och vaken fram till denna okristliga tid. Jag står och vaggar, vyssjar, vid fönstret och stirrar avundsjukt på neddragna persienner hos grannar mitt emot. Så blir han tung i famnen, somnar och jag får äntligen vila. Mellan fyra-fem timmar senare vaknar han och vill stiga upp igen. Ler och gurglar på skötbordet med rumpan bar, och det finns inte en själ som inte skulle förälska sig i mitt barn då. Trots att mina ögon nästan är igensvullna av trötthet är mitt barn det sötaste jag någonsin sett. Så vi stiger upp, dricker kaffe i köket, äter en clementin och påbörjar ännu en dag.

Var dag

Jag är mamma nu. Fast det känns inte riktigt så. När jag är ute och går med min son i vagn känns det som att folk tror att det är min lillebror. Frågar någon ska jag svara "Ja, så är det".
Att få barn är att tappa kontrollen. Jag har alltid gillat att "göra som man ska". Man äter frukost på morgonen, man äter lunch vid tolv, man äter kanelbullar på kanelbullens dag och man klär sig i tomteluva på julen. Man har en bestämd tvättdag i veckan (exempelvis måndag), man klär sig fint vid högtider och man äter brunch på söndagar. Man följer noggrant intrigerna i valfri tv-såpa, man läser morgontidningen till frukost, byter lakan en gång i veckan, sätter upp adventsstjärnan första advent och diskar efter middagen. Dessa "rutiner" (jag vet inte vad jag ska kalla dem) hjälper mig framåt, de hackar upp tiden och gör att det känns som att dagen faktiskt har flutit förbi och att någonting har hänt. Är jag tillräckligt tydlig? Jag gillar vardag. Jag gillar att äta ärtsoppa på torsdagar för att man "ska". Det känns som man är en del av en stor gemenskap inom vilken alla sätter sig ned, just vid samma tid på torsdagar, och sörplar sin soppa. Man är del av något större. Mina rutiner är mitt sätt att få kontroll på mitt liv och jag tycker inte att det är tråkigt eller förutsägbart. Det är mjukt, varmt och trevligt. Jag är inte "relativt nöjd" jag är "absolut nöjd". Men nu! Nu står mina dagar på ända. Jag kan inte längre bestämma själv när jag ska gå och lägga mig eller när jag ska stiga upp. Jag kan inte ens själv bestämma när jag ska duscha, äta eller gå på toaletten. Jag måste vänta på lämpligt tillfälle. Jag måste vänta tills min son fått allt han behöver och lite till. Jag har tappat kontrollen över min egen vardag och mitt liv. Det tar ett tag att återta den, och vi håller som bäst på att skapa nya rutiner. Det blir ett kompromissande oss emellan. Jag säger till min son "På natten sover man" och tvingar honom att sova. Min son säger till mig: "På morgonen stiger man upp tidigt" och tvingar mig att stiga upp. Så håller vi på, allt medan våra nya rutiner tar sin form.

"Förlåt stad"

Jag har haft svårt för staden Malmö sedan flytten hit i september 2006. Jag har ständigt hittat nya saker att gnälla på (nu senast: att de i natt sprängt Ice Bar - var ska jag nu shotta Goldstrike när det är färdigammat i april?) och aldrig riktigt trivts, trots upprepade ärliga försök. Nu kommer jag till insikt. Tack Bodil.

Anna Wahlgren har en stor framstjärt?

Anna Wahlgren, vilken proffsföderska!
Jag läser just nu hennes "Barnaboken" för att få tips och råd angående det här med barn och hur de ska skötas. Jag har ingen kunskap om spädisar och eftersom hon har nio barns erfarenhet måste hennes tips vara av viss tyngd. Men herregud! Jag har bara kommit till sidan 114 och har redan blivit förbannad flera gånger om. Jag blir otroligt provocerad av hennes text angående förlossning och utdrivningsskede. Hon påstår att man kan föda utan smärta, alltså HELT utan smärta. Dock inte utan ARBETE, fortsätter hon. Okej hon menar att via rätt andning (som man naturligtvis måste öva lång tid innan) och avslappning kommer babyn bara glida ut. Efter att ha framfött sitt första barn predikade hon ivrigt för "gnällande", "lidande" mödrar på sittringar (viftande med boken Att föda utan smärta, varur hon nått upplysning) "Men man BEHÖVER ju inte ha ont". Hennes förlossning hade tagit två timmar och hon hade inte behövt ett enda stygn och mådde utmärkt. Mitt förlossningsarbete började vid halv nio på onsdagskväll och avslutades på fredagen klockan sjutton:trettio. Jag fick epidural. Om jag inte fått min epidural hade jag aldrig orkat krysta ut min son (ett enda kryst och så var hela bebisen ute - inget som rekommenderas). Jag kände ingen rädsla för förlossningen, stor som en val fjorton dagar efter do-date vill man inget hellre, jag var väldigt avslappnad och andades lugnt - ÄNDÅ hade jag ont. Jag hade ont för att det faktiskt GÖR ONT att föda barn. Sedan har man kanske ont längre eller kortare tid, mer eller mindre, men lik förbannat känns det att föda. Att påstå något annat är lögn. Så, antingen är Anna Wahlgren en lögnare, eller så föddes hon med ett enormt underliv.

Theo i valfiskens buk

Sista bilden på magen.
Jag har kluvna känslor inför min gamla kamrat. Dels saknar jag den, det var mysigt att ha något runt och gott att hålla om och prata med, och dels känns det fantastiskt att kunna röra sig igen. Jag kan knyta skorna utan att bli sprutröd i ansiktet.
Jag kommer förmodligen inte att bli gravid igen inom de närmsta åren. Jag längtar för mycket efter att få ha min kropp för mig själv, få bestämma hur jag ska klä mig. Eftersom jag är dum i huvudet trodde jag att jag äntligen skulle kunna bära mina vanliga kläder bara jag fått ut den färskpressade. Men jag, med min enorma okunskap, glömde amningen. Jag kan inte amma i vad som helst, något jag bittert fått erfara då jag klätt mig i strumpbyxor och långärmad klänning. Där sitter jag sedan, svettig och ammande i fikarummet på Tomas jobb, eftersom vi varit ute och gått och Theo har blivit panikhungrig, och visar min buk och trosor filtrerade genom nylon. Jag kan heller inte nu äta eller dricka vad jag vill. Även fast restriktionerna är mycket snällare vid amning än vid graviditet.

Han är så söt när han sover

I dag är vi sjuka på Sofielundsvägen. Theo hostar, nyser och snörvlar, liksom hans far och mig. Mina armar känns så svaga och inte alls tillräckliga att bära barn. Vi släpar oss mellan soffan och sängen, med pit-stop i köket för att hinka vatten. Nu snarkar mitt barn här intill med byxorna uppdragna till armhålorna, medan jag googlar bra julklappstips (chokladfontän, klädesplagg från Burberry med mera ...) och snyter mig.

5 370 gram

Bästa platsen att lugna oroligt barn på är den gungstol (extra bred till extra bred stjärt) som jag budade hem för en hundring på Tradera. Och i dag när den första tunna snön faller över Malmö täcker jag den med det ekologiska gotländska fårskinn Theo fick av sin farmor. Varmt och mjukt under rumpan.
I förmiddags var det väg- och mätdags på bvc. Efter en månad väger vår lilla (?) son 5 370 gram, att jämföra med födelsevikten på 3 805 gram. Detta är siffror som för en barnlös person betyder noll eftersom man då kanske inte har koll på vad som är rimligt att väga när man föds och vart gränsen går för en hög respektive låg vikt - JAG hade i vart fall inte koll på sådant innan jag födde. Så för de som inte förstår innebörden av dessa gram kan jag meddela att han ökat i vikt på ett mycket tillfredsställande sätt. Han har även vuxit fem centimeter på längden. Det är ett mycket fint och stort exemplar till son vi mottagit.
Gung gung gungar jag nu i min gungstol. Dricker julmust mellan amningarna och försöker förstå vad det är Theo vill. Jag förstår endast sjuttiofem procent av skriken. Resterande tjugofem procent får man gissa, vilket är otroligt frustrerande både för honom och för mig. Jag fattar inte att det kallas föräldraLEDIGHET. Jag kände mig mer ledig och utvilad då jag jobbade tiotimmarspass med elefantfötter i vecka trettioåtta. Nu har jag tur om jag hinner bajsa i lugn och ro.

Fyrkantiga ögon

Det är så här jag spenderar en stor del av min tid. Ett snarkande barn i famnen, framför datorn, framför tv:n, med boken eller tidningen i hand - alltid något fyrkantigt framför mig, för vad annat ska jag göra? Jag insuper mycket - middagstips, restips, hyperlokala nyheter och det eviga tjatet om den plutiga mamman till åttlingarna på Dr. Phil show.

Livet som mamma

Jag sitter i köket och försöker äta frukost. Barnet sover i sin babylift. Då och då vaknar han till, grymtar och viftar med armarna och jag måste ta upp honom, vyssja lite, för att sedan lägga honom till ro igen.
Jag dricker massa vatten för att jag ska kunna amma rejält. Jag är inte ens speciellt hungrig längre, bara törstig.
Nu snarkar han lätt.
När magen försvann växte brösten tre storlekar.
Jag umgås med min son i princip tjugofyra timmar om dygnet. Det känns bäst när han är på armlängds avstånd. Jag trodde inte att jag skulle känna så - men hur det känns att få barn är ändå inget man kan föreställa sig.
Jag tycker att det är ganska tråkigt att amma. Däremot älskar jag när han sover groda på min mage. Då känner jag den enorma närhet jag trodde jag skulle känna under amning.
Jag kan sitta i timmar och bara titta på mitt barn och förundras över hur söt han är, hur perfekt han är och att allt faktiskt sitter där det ska och fungerar, trots att det är så litet.
Han ler när han har gaser eller får en sur uppstötning. Han ler också när man pussar honom på munnen.
Jag älskar honom mer och mer för varje dag. Precis när man tror att man det är omöjligt att tycka om honom mera ökar mitt älsk.

Theo Harry

En solig fredagseftermiddag i början av oktober föddes vår son. Nu bor han på Sofielundsvägen och hjälper till att hålla samman familjen Andersson/Lazar.
Han och hans far är de bästa jag har.

Tillsammans med Hans Appelqvist

Andra dagen på resten av min mammaledighet. Jag har inget viktigt att sysselsätta mig med. Vägrar titta på tv eller diska. Jag ska bara sitta här, tillsammans med Hans Appelqvist, i soffan och vänta på att föda.

Det är tusen grader varmt ute och jag har klätt mig i blått för att matcha mina åderbråck. Magen växer, men det är fortfarande en månad kvar.

En av de bästa och värsta filmerna jag sett, nu på svt2.

Johan Åkessons härliga reportage

När jag äter lunch på jobbet brukar jag läsa Magdalena Ribbings etikettspalt, vilken just nu har tillfälligt avbrott. Då bjuder Johan Åkesson på underhållning istället.

Jag har nu ätit frukost i en och en halv timme. Mackor, sju-minutersägg, jucie, te, Niferex och banan. Och nu då?

Hesba?

Vilken barnvagn ska man välja då?
Hittills har vi fokuserat på kläder. Det andra, som skötbord, säng och vagn, har vi väntat med. Att kunna klä bebis i randiga kläder från Polarn o Pyret har känts som prio ett i åtta månader.
Nu börjar jag tänka om.

Ofrivillig semester

I går var jag och Tomas hos barnmorskan som inte tyckte att mina kvällsvärkar var normala, ej heller hur långt ned barnet låg. Något som inte längre oroar mig, för i morse på ultraljudet sa kvinnan (som känns mer kompetent än min barnmorska) att det var naturligt att bebisen sjunker till denna nivå i vecka 33. Hur som helst är inte värkar på kvällen något positivt. Därför har jag nu blivit rekommenderad vila. Inte tvätta tvätt, städa eller jobb. Jag tar det lugnt. Och har tråkigt. Jag kollar i tidningar och kryssar, men tiden går ändå långsamt. Jag lyssnar på Eye in the sky och läser Att föda.
Bebis är lugn inne i magen. Var inte alls samarbetsvillig på ultraljudet. Tryckte ansiktet mot moderkakan, visade en liten nästipp då och då, men inte så mycket mer än så. Vi fick traska hem med en grynig bild på en fot. Man kan räkna fyra småtår och en spretande stortå.
Det känns redan som en liten person där inne, en liten person på 2.1 kilo som gillar Sebastien Tellier, Tomas röst och när jag ligger på sidan. Som är kvällspigg och förmiddagstrött och som hatar när man visslar. Jag fattar inte att det bara är 52 dagar kvar tills du beräknas komma.

Kvällstur

I går kväll tog vi vår lånade bil till Skanör. Det var kallt i vattnet, inte ens sanden var särskilt varm och vid strandkanten skvalpade döda transparenta maneter. Annars var det fint.
Nu ska jag jobba.