Soldag

Det är söndag morgon. Eller, söndag förmiddag kanske är mer riktigt.

Jag verkar ha ett stort behov av att ta avstamp i någon slags beskrivning av vad som händer runt omkring mig då jag börjar mina inlägg, så - Juni pärlar i köket och Theo har byggt en legobåt med vilket han nu leker i vattenfyllt handfat. Jag dricker mitt ljumma kaffe och kollar på Nyhetsmorgon.

Som i princip varje söndag sedan urminnes tider gör jag min sedvanliga Hemnet-scrollning. Jag är aldrig så intresserad av hemmet som under vilodagen. Jag får städlust, matlagningslust och rusar till floristen för snittblomsinköp. Bilden ovan visar veckans bukett (dock ej inhandlad i dag). Söndagen är liksom dagen för familjen. Och familj och hem är i min värld tätt sammankopplade.

När jag var liten åt vi ofta söndagsmiddag tillsammans med "stor-familjen" (alltså inte bara vår kärnfamilj utan övrig släkt samt någon vän/några vänner). Det var stärkt, vit långduk på långbord, finbestick och uppläggningsfat. Ganska stor skillnad mot den grå fiskgratäng som ofta serverades valfri vardagskväll hos Anderssons.

Numer är det svårt att gå på söndagsmiddag hemma hos mamma och pappa då jag bor cirka sextio mil bort. Och det är trist.

Så kanske är det dags att inrätta motsvarande arrangemang på Disponentgatan?
Från och med nästan söndag kör vi!

Hen lever? pt II

Nu sover barnen.

Båda två i vuxensängen här bakom mig.

Tomas är på väg till Stockholm.

Jag har inte bloggat nämnvärt de senaste två - tre åren. Mest på grund av att jag inte haft någon lust. Men också för att jag fick ont i huvudet någon gång i juli 2012 och sedan dess stannade det av. Det må låta banalt, men det var en jävla huvudvärk alltså.

Jag känner den fortfarande.

Speciellt efter press och stress.

Som nu.

I kväll.

I dag har jag pressat stressat fram en argumentation kring att släppa in barn i planeringsprocessen för att jag PÅ RIKTIGT tror att de kan bidra med nya infallsvinklar. Det var fyra minuter av enorm nervositet. Men det gick bra.

En annan anledning till att jag inte bloggat nämnvärt de senaste två - tre åren beror på att jag inte riktigt vet vilken ton jag ska anslå. Ska jag vara humoristisk? Saklig? Stram? Skamlöst självutlämnande?

Jag testade en annan blogg ett slag. Den innehåller mest bilder sedan jag  raderat de flesta av de skrivna inläggen.

Jag upplevde att de var skamlöst självutlämnande.

Jag kanske inte ska vara skamlöst självutlämnande här heller då?

Vi är hemma igen.

Ovan syns de koppar jag och Tomas vanligtvis nyttjar då vi dricker vårt morgonkaffe. Detta är våra morgonkoppar, de som sitter klistrade i våra vänsterhänder mellan klockan sju och halv nio medan vi exempelvis trär strumpor på barnfötter, scrollar genom Instagram och borstar mjölktänder. Den enorma är Tomas, den ljusblå (i normalsize) är min. Det ligger något oerhört skönt och väldigt tryggt i att få återvända till sina vanor efter att ha varit utan dem en tid, även om det må vara så betydelselösa ting såsom att få dricka morgonkaffet ur sin vanliga mugg.

Vi har varit bortresta i drygt två veckor och under tiden har det hunnit bli höst. Eller rättare sagt verkar vi befinna oss i det mellanläge som uppstår precis innan en årstid ska övergå i en annan. Och höst är en slags nyår, vilket innebär att vi efter denna semester inte kommer att återvända till ALLA gamla vanor. På tågresan hem strösslade jag höstlöften över Tomas ("Barnen ska skickas i stenhård bordsskicksskola", "Jag ska börja göra chiapudding med banan på morgonen", "Du och jag ska springa midnattsloppet nästa år", "Blablablablablabla"). Hur många av dessa löften kommer jag att hålla? Hur många kommer jag ens ihåg nu när jag tänker efter? Äsch! Hur som helst är hösten alldeles snart här och jag är otroligt peppad inför terminsstarten på måndag. Vädret är vackert och allt är på plats! Vardagen blir vad man gör den till och i mitt fall kommer den att bli underbar!

Hen lever?

Första inlägget jag känt lust att skriva på över ett år. Bloggen kanske får nytt liv?

I dag är jag ledig från mitt sommarjobb, och på grund av detta, så även barnen. Just nu ligger de på mjuka mattan framför tv:n och kollar på Sommarlov.

Jag strukturerar.

Skriver inköpslistor, matmenyer och bla bla bla bla. I dag ska vi få det gjort!

Fredag kväll

Så här ligger jag nu, på mage, i sängen, med en brännhet laptop framför mig. Jag väntar på Tomas som är inne hos barnen. De sover oroligt. De kanske är nervösa för att jag ska skriva högskoleprovet i morgon (!) Mycket hänger på detta högskoleprov.

Jag väntar på Tomas, för vi ska kolla film i sängen. Som på den gamla goda tiden då detta var vår ständiga godnattsaga. Ett eller två avsnitt Dexter, eller ngn annan tv-serie kreti och pleti följer. Sedan kom barn. Och vi bodde i en tvåa på sextio kvadrat. Sov i samma rum. Nu har vi spridit ut oss över hundra. Och har plats för ett VUXENSOVRUM.

Våren och nässlorna

Jag dricker detta ↑ te.

Nyttigt på säkert tusen olika vis.
Väldigt grönt.
Smakar därefter.
Inte speciellt refreshing.

Jag vill bara en sak just nu. Och det är att läsa böcker. Nej, rättelse: sluka böcker. Direkt efter jobbet söver jag barnen, och jag borstar mina tänder, tvättar och smörjer min arma arbetarkropp, sätter glasögonen på min näsa och kryper ner i dubbelsängen med en bok. Sedan läser jag tills jag somnar av utmattning. I går läste jag en hel bok. Farmor och vår herre av Hjalmar Bergman. Inte lika bra som Clownen Jac (vilken jag rekommenderar typ alla jag möter), ändock helt ok. Och i kväll då? Jag står med beslutsångest framför bokhyllan.

Just nu på jobbet
Påskägget knäckt
Ska försöka få plats med lunch

Tidig morgon hos fam Andersson/Lazar. Juni, bananen och Theo i sängen. Alla kollar på Bamse som är ute på skattsökarfärd.
Febern har flugit sin kos.
Ute strålar solen.

40.6 i går kväll och 39.någonting i morse. Jag avskyr dessa sjukdomar. Är ändå tacksam för en relativt sjukdomsfri höst, vinter och begynnande vår.

Fredagskväll.

Internationella kvinnodagen lider mot sitt slut. Ofirad.

Jag dricker te. Ska snart gå och lägga mig och läsa en bok.

På kvällarna tystas våra underbara barn av sin sömn, och då är det som om väggarna i detta hyreshus blir lövtunna. Jag och Tomas kan höra grannarna rumstera om. Vi hör dem kissa, diska, gapa, skrika och flytta möbler. Det är mysigt tycker jag.

Theo och Juni "fikar" (läs: rumsterar om) på Starbucks ↓

När man handlar med Juni Jo väljs det livsmedel utifrån hur förpackningen ser ut.

Saker som förändrats sedan vi fick barn:
Jag har lärt mig att gilla att pyssla.
Här ovan demonstreras en näbb/näsa/lustig hatt.

Vårt nya hem är ett "barnhem". Detta menar i alla fall Theo, tre år. Ett hem med mer plats att leka i, tycker han, och tar sats och rockstjärneglider på knä över vardagsrumsgolvet. Det finns ett flertal garderober att gömma sig i. Det finns två toaletter att välja mellan då man är nödig (och att bestämma sig kan ta tid!) Det finns ett eget barnsovrum och ett eget barnlekrum. Och en innergård med sandlåda och en skylt med texten "Bollspel förbjuden".

Barn i skor

Första natten i nya lägenheten.
Jag och Tomas firar med syltmackor.

Som jag längtar!

Helt fantastisk!
Nathalie Stämpfli!

I dag har jag strukit nästan vartenda ett av de plagg som tidigare legat slängda både här och där i detta  lilla hål till lägenhet. Vikt och packat ned och lagat och skänkt och lagt ut till försäljning har jag. 

Tomas har nu serverat mig en liten kopp rödvin som jag långsamt smuttar upp.

Att flyttpacka, flyttsortera och flyttstäda är utmattande. Men också renande. Idag kasserade jag till exempel min studentmössa. För vad sjutton ska jag med en studentmössa till? På riktigt. Som om jag skulle glömma bort att jag tagit studenten?

Mitt rensande klättrar hela tiden mot nya nivåer. När jag skulle förklara för dem på jobbet jämförde jag det med att få gå på toaletten när man verkligen verkligen är nödig. Man gör sig av med det man ska, spolar, utan minsta eftertanke, bort det för evigt. Och känner sig genast både tillfreds och några hekto lättare där man ska vandra sin väg fram i livet. Dessa rensningar har en förmåga att påbörjas vid större livsförändringar (såsom en ny baby eller, som nu, flytt).

Jag är i alla fall glad att jag sparat klänningen som Juni visar här ovan. Det är ett plagg jag i femårsåldern omsorgsfullt valde ut till ett midsommaraftonsfirande. Jag älskade rosa och rysch och pysch och tyll och rosor på den tiden. Och Juni upprepar ordet "fiiiiiin" om och om igen. Theo tyckte också (for the record) att den var "jättefiiiin" och ville minsann prova den han med. Tyvärr har han sedan han började förskolan börjat skilja på "tjej"- och "killgrejer", men det är ett helt annat ämne.

Nu ska jag bildgoogla Mette-Marits brudklänning. För det är en sådan typ av klänning som jag nu, snart tjugofem år senare, omsorgsfullt kommer att välja ut, då jag och Tomas är förlovade och snart ska gifta oss!

Tre hjärtan från tre hjärnor

På tå

här stå

dessa två

comme-il-faut

Dagen grydde blå

synas nu grå

tår i min ögonvrå

jag börjar långsamt gå

och vinkar matt hejdå