Livet som mamma

Jag sitter i köket och försöker äta frukost. Barnet sover i sin babylift. Då och då vaknar han till, grymtar och viftar med armarna och jag måste ta upp honom, vyssja lite, för att sedan lägga honom till ro igen.
Jag dricker massa vatten för att jag ska kunna amma rejält. Jag är inte ens speciellt hungrig längre, bara törstig.
Nu snarkar han lätt.
När magen försvann växte brösten tre storlekar.
Jag umgås med min son i princip tjugofyra timmar om dygnet. Det känns bäst när han är på armlängds avstånd. Jag trodde inte att jag skulle känna så - men hur det känns att få barn är ändå inget man kan föreställa sig.
Jag tycker att det är ganska tråkigt att amma. Däremot älskar jag när han sover groda på min mage. Då känner jag den enorma närhet jag trodde jag skulle känna under amning.
Jag kan sitta i timmar och bara titta på mitt barn och förundras över hur söt han är, hur perfekt han är och att allt faktiskt sitter där det ska och fungerar, trots att det är så litet.
Han ler när han har gaser eller får en sur uppstötning. Han ler också när man pussar honom på munnen.
Jag älskar honom mer och mer för varje dag. Precis när man tror att man det är omöjligt att tycka om honom mera ökar mitt älsk.