IOGT-NTO

Jag sitter med öppet fönster och skriver tentan, har hunnit en sjättedel redan nu.
Det är märkligt att vara på fest och inte vara full. Jag svalde långsamt gröna söta Festisklunkar och försökte vara artig. Jag försökte konversera, men jag kände mig för medveten om att jag har andedräkt som kanske luktar. Jag har druckit kaffe istället för femtonkronorsöl på releasefesten och det känns som draken snor runt på tungan. Jag känner mig stel. Medveten om min kropps rörelser och dofter. Jag använder inte någon parfym, så alla andras gnuggas av på mig då jag kramar dem och bildar ett potpurri av vällukt. Tillsammans med cigarettrök. Man luktar aldrig så mycket cigarettrök som då man inte tagit ett bloss. Ät aldrig en Quattro Stagioni gastar jag när jag köpt min kopp med kaffe och sagt tack för den fem gånger (jag räknade, jag MÅSTE sluta säga tack så förbannat ofta, jag känner mig som en tjänare eller slav eller lägre stående då jag tackar så många gånger). En ung man bredvid mig säger att nä, det är hans favvopizza och att den som favvopizza gått i arv från far till son i detta fall. Ät inte Quattro Stagioni gastar jag och spiller nästan ljusbrunt kaffe på fanzinen. Det är hemskt att känna att man bör vara full då alla andra är det. Sprit gör mig bekväm. Det skäms jag för. Sprit gör mig till drottning över det land där alla andra förvandlats till mina undersåtar.
Vad gjorde egentligen farmor på dagarna då hon var yngre? Ingen tv, ingen dator. Mina största tidsfördriv, mina största tidstjuvar. Tv-döden vill jag kalla det. Det jag fastnar i någon gång på eftermiddagen då jag har tusen viktiga saker på gång, men mina fingrar fingrar på fjärren och knappar in något intressant om kakaobönor eller kyssar och kärlek eller hundar och katter. Mina ögon lockas sakta in i tv-döden och allt viktigt som ska göras kan skjutas upp till senare eller struntas i överhuvudtaget om jag är på det humöret. Det humöret är ett humör jag brukar vara på ganska ofta, tyvärr.